Rasmus Kilander

Tag: The Killing of a Sacred Deer

2017 års bästa filmer.

Aj, aj och aj. Årsbästalistor (eller vad man nu väljer att kalla dem, dessa hemska, till en början blanka papper till texter) är smått horribla – både att läsa och skriva. Ja, läser man så är det lätt att, som du, kanske, i en närstudie av min, hata den som skrivit – och det mer och mer efter varje punkt. Och är man själv, å andra sidan, den som klipper och klistrar är det lätt att bli smått tokig på sig själv. Aldrig – och absolut inte när den publicerats – går man in i det nya året med ett nöjdhetens leende på läpparna

Men 2017 har onekligen, om vi ska lämna mina små klagomål, bjudit på en hel del bra film. När jag får frågan om det är någon särskild jag bär med mig, så är jag, bortsett från flera av titlarna på listan nedan, snabb med att nämna Hong Sang-soos ”On the beach at night alone”, vilken jag fick möjligheten att se, men som dessvärre inte har fått något svenskt releasedatum, på samma gång som jag svamlar till om Philippe Van Leeuws fantastiska ”Insyriated”, liksom Sean Bakers ”The Florida Project”, som båda, lyckligtvis, når svenska biografer i februari. Och det där gäller flera av årets titlar. Ja, och en mängd bra filmer har, som alltid, tråkigt nog, inte ens plockats upp av någon svensk distributör, medan vissa (som jag sett, men på förekommen anledning väntar med ett år) hittar till svenska biografer först någon gång under 2018. Så jag har begränsat listan något, vridit och vänt, både på mig själv och de många titlarna, och slutligen valt ut årets – i mitt högst personliga tycke – femton bästa filmer (utefter svenskt premiärdatum), vilka uppifrån och ned, från plats femton till ett, följer:

15. ”Paterson” av Jim Jarmusch

Jarmusch – som i ryggen har projekt som ”Down by Law”, ”Mystery Train”, det ganska förbisedda skolprojektet, tillika en för mig personlig favorit, ”Permanent Vacation”, samt sin stora genombrottsfilm ”Stranger Than Paradise – låter oss i den finstämda, lugna film som är Paterson lära känna just Paterson (spelad av en fantastiskt Adam Driver), en busschaufför som under sina turer, de han kör, fram och tillbaka, dag efter dag, betraktar staden som utanför rutan passerar, samtidigt som han lyssnar på sina passagerare. Framåt kvällen, när passet är över, går han ut med sin hund, Marvin, tar en öl på stamhaket samtidigt som han omformar dagens iakttagelser till poesi. Något som, lika lugnt och finstämt, hade kunnat få fortsätta, på samma vis, om det inte var för Marvin. ”Paterson” fick sin premiär i Cannes 2016 och har sedan dess turnerat världen över och besökt mängder av festivaler, bland annat med ett stopp i Stockholm.

14. ”Thelma” av Joachim Trier

Thelma (Eili Harboe) har vuxit upp med strängt religiösa föräldrar i en liten by på norska västkusten, men när hon börjar studera i Oslo öppnar sig en ny värld. Och nya känslor, inte minst för väninnan Anja. Samtidigt har hon börjat få märkliga, återkommande anfall som läkarna inte hittar någon orsak till. Men när Thelma kopplar ihop dessa anfall med sina känslor så väcker det oanade krafter till liv. Krafter som släpper fram mörka minnen från det förflutna… Jag menar, Joachim Trier – Norges starkast lysande stjärna på den så kallade filmhimlen – tillbaka på hemmaplan i det Oslo som han känner så väl, sedan innan tolkat så fint i både långfilmsdebuten ”Reprise” och ”Oslo 31 augusti”, är inget annat än en Trier i sin forna, som alltid intelligenta, toppform.

13. ”Frantz” av François Ozon

I ”Frantz”, som är en nyinspelning av Ernst Lubitschs ”Den brustna melodien” från 1932, berättas historien om Anna Hoffmeister, en ung tyska, vars man, Frantz, dödats i striderna mot Frankrike under första världskriget, och hennes upptäckt av den mystiske fransmannen Adrien, som en dag lägger blommor på Frantz grav och hos Anna väcker både starka känslor och oupptäckta passioner.

12. ”Citizen Schein” av Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan

”Filminstitutet är till för att stötta filmer som är tillräckligt värdefulla ur konstnärlig synpunkt”, sa Harry Schein när han talade om filminstitutet och hur han såg på dess uppdrag. Ett citat jag gillar, och ibland, när jag ser vad som får ekonomiskt stöd, tänker på. Lite samma filosofi, men snarare vad gäller utrymme än pengar, jag följer här, när jag skriver. För det är bra sagt, och värt att fundera över när man ser på vår svenska filmpolitik från diverse vinklar. Men, ska sägas, Schein var så mycket mer än det där. Ja, han blev ju – trots sitt för svensk kultur uträttande av storverk – avskydd av en hel generation unga filmare. Men han var även uppskattad, hade mål. Innan han ens hunnit fylla 30, i början av 50-talet, sa han till sina vänner att han hade två sådana, två mål, i livet; att bli miljonär och gifta sig med Sveriges vackraste kvinna. Några år senare hade han gift sig med den omsusade skådespelaren Ingrid Thulin och blivit ekonomiskt oberoende. Han sökte sig till de människor som hade inflytande och makt i samhället, ville påverka sin samtid och vara en del av utvecklingen. Han skapade både Filminstitutet och en filmreform som höll i över 50 år. Men han ville också, när han hann, njuta av privilegierna i samhällets toppskikt. Och det är vad filmen, som jag håller som en av årets bästa svenska dokumentärer, tar upp. Makt – och maktens pris. Lika aktuell i dag som när Harry Schein levde och verkade.

11. ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” av Juho Kuosmanen

Sommaren 1962 har Olli Mäki chansen att bli världsmästare i fjäderviktsboxning. Hela Finland, från landsbygden till stadens ljus i Helsingfors, har förberett sig på hans seger och framgång. Allt Olli behöver göra är att gå ner i vikt och koncentrera sig på matchen. Men det finns ett problem – han har förälskat sig i Raija. Vackert – både vad gäller skådespel och foto – i Juho Kuosmanens Cannes-prisade, liksom världen över hyllade Olli Mäki.

10. ”The Handmaiden” av Park Chan-wook

Med uppsåt att lura Lady Hideko på hennes förmögenhet lyckas unga Sook-Hee få anställning hos henne som kammarjungfru. Men oväntade känslor uppstår mellan dem, samtidigt som mannen bakom komplotten visar sig ha helt andra planer för Sook-Hee. Oerhört smart, snyggt och, inte minst, oförutsägbart, i den tidigare filmkritikern Park Chan-wooks (”Joint Security Area”, ”Oldboy” m.fl.) noir-thriller som baserats på Sarah Waters omtalade roman ”Ficktjuven”.

9. ”The Killing of a Sacred Deer” av Yorgos Lanthimos

Lanthimos är en mästare, en av vår tids, vågar jag påstå, allra skickligaste filmmakare. I sitt samarbete med Efthymis Filippou, som han skrivit ”Dogtooth” (2009), ”Alper” (2011), ”The Lobster” (2015) och nu ”The Killing of a Sacred Deer, skapar de på duken föreställningar, vissa mer absurda än de andra, man som publik bär med sig under lång tid framöver. ”Dogtooth” håller jag, personligen, trots att jag inte har någon favoritfilm, som en av de bättre filmer jag – ja, jag säger det – sett. Åtminstone av de gjorda under de senaste 20 åren. Och om dessa filmer, de så absurda, vilka kommit att ingå i en grekisk, så kallad ”weird wave”, skrev jag här, där det också står om just ”The Killing of a Sacred Deer.

8. ”Efter stormen” av Hirokazu Kore-eda

Jag har ända sedan jag såg ”Still Walking” för första gången, liksom den lika fantastiska ”Barnen som inte fanns”, fullkomligen älskat Kore-edas filmer, hans sätt att skildra familjer, barn som vuxna, och mänskliga, till synes enkla, relationer – sådana som vi alla ställs inför. Och i hans ”Efter stormen” bjuds vi, som alltid i de där filmerna, in till ett varmt, smått humoristiskt, men även sorgligt, familjedrama, där författaren Ryotas karriär, tillsammans med ett kraschat äktenskap och en mamma som tröttnat på honom, har gått utför, eftersom han spelat bort alla sina pengar och nu inte kan betala underhåll för sin son.

7. ”God’s Own Country” av Francis Lee

Francis Lees hyllade långfilmsdebut – i vilken Josh O’Connor och Alec Secareanu bjuder på två av årets absolut starkaste, smått förtrollande, rolltolkningar – handlar om oväntad kärlek. Bondsonen Johnny tar till sprit och one night stands för att klara av landsbygdens tristess och faderns dåliga humör. Men allt förändras när en gästarbetare från Rumänien kommer för att hjälpa till på gården.

6. ”I Am Not Your Negro” av Raoul Peck

Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King Jr. var alla framträdande människorättskämpar, och alla blev de hänsynslöst lönnmördade. Deras tredje gemensamma nämnare är vännen James Baldwin. Innan Baldwins död 1987 påbörjade han sitt sista verk, en krönika om sina tre vänner och deras tragiska livsöden. Raoul Pecks hyllade I Am Not Your Negro tar avstamp i Baldwins anteckningar, för att utforska den afroamerikanska historien och vad det innebär att vara svart i USA i dag. Skriver lite längre om filmen här.

5. ”The Square” av Ruben Östlund

Christian är en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum. Han kör elbil och försöker leva som han lär. Dagarna innan utställningen The Square, ett verk som skall påminna om vårt gemensamma ansvar i det offentliga rummet, ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren och försätts i allt mer pressade situationer som får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris .Östlund slår – likt den iranske, tvåfaldigt Oscarsvinnande regissören Asghar Farhadi på sitt håll – fast att han inte kan göra en dålig film. Spikar på tavlan, med priser och nomineringar från alla världens hörn, upp det faktum att han är svensk films just nu starkast lysande regissör. Länk till min intervju med honom här.

4. ”120 slag i minuten” av Robin Campillo

Trots att AIDS fortsätter att skörda tusentals offer är hjälpen återhållsam. Frustrationen växer bland aktivisterna i Act Up som tvingas ta till spektakulära metoder för att dra uppmärksamhet till frågan. Nathan är ny i gruppen och mötet med den militante Sean skakar hela hans värld i en film, vacker och rytmiskt som få, som är svår att lämna oberörd. Politik och passion i 90-talets Paris är vad som bjuds i Robin Campillos (”Mellan väggarna”, ”Eastern Boys”) ”120 slag i minuten. En film som, precis som ”The Killing of a Sacred Deer”, tävlade mot Östlund och ”The Square” om Guldpalmen i Cannes. Skriver långt om vad jag uppskattade med den här.

3. ”Let the Sunshine In” av Claire Denis

Isabelle, en frånskild konstnär i 50-års åldern, försöker sålla bland alla självcentrerade män i hopp om att åter finna kärleken. Jag har, vill jag tilläga, alltid gillat Claire Denis. Tänker, inte minst, på ”Beau Travail” och ”White Material”, men blev mäkta förvånad när jag såg de så vitt skilda betygen – allt från ettor till någon enstaka femma – på hennes senaste, ”Let the Sunshine in”, och gick därför in i salongen utan några egentliga förväntningar. Vilket, visade det sig, var ganska så bra – för filmen, med en lysande Juliette Binoche (liksom Gérard Depardieu i en briljant slutscen), är något av det absolut bästa som kan ses på svenska biografer i år.

2. ”Call Me by Your Name” av Luca Guadagnino

Jag har inte kunnat sluta tänka på Guadagninos film. Jag såg den dan före dopparedan och har inte (och det vill jag inte heller, ska sägas) fått den ur huvudet. Den är, lite som listans nummer tre, ”Let the Sunshine In”, en film som bara gnager och gnager, väcker tankar och funderingar, får vem som helst att åter vilja uppleva den där första kärleken, på samma gång som en flygbiljett till Italien, och hyrbil till Crema – som också är Guadagninos hemort – känns som det enda rätta inför nästa utlandsresa. Filmen, som är baserad på André Acimans roman med samma namn och är den sista delen i Guadagninos åtrå-trilogi (i vilken ”Kärlek på Italienska” och ”A Bigger Splash” återfinns), utspelas i norra Italien under sommaren 1983. Den amerikansk-italienske sjuttonåringen Elio (spelad av stjärnskottet ”Timothée Chalamet, som även syns i Greta Gerwigs till Sverige kommande ”Lady Bird) träffar Olivier (Armie Hammer), en ung student som kommer för att studera och bo hos Elios familj. Sakta men säkert utvecklas deras relation allt mer och tillsammans upplever de en oförglömlig sommar full av musik, mat och kärlek som för evigt kommer att förändra dem. Värt, bortom de två huvudrollsinnehavarna, är att hålla koll på Elios pappa, professor Perlman, som görs av en otrolig Michael Stuhlbarg, känd från bland annat ”A Serious Man” och nu även aktuell i både Guillermo del Toros ”The Shape of Water” och Steven Spielbergs ”The Post” – ytterligare två Oscarstippade filmer.

1. ”Moonlight” av Barry Jenkins

Ett intimt och tidlöst porträtt, berättat i tre kapitel, under olika delar av en ung mans liv, från barndom till vuxen ålder, om mänsklig kontakt, de ögonblick som formar våra liv, och om den tuffa kamp man tvingas utkämpa för att finna sin plats i världen. Få filmer har varit så förtjänta av den där (i ärlighetens namn smått överskattade) Oscarsstatyetten. Och aldrig har jag under en Oscarsnatt blivit gladare än när den mediokra ”La La Land” fick lämna ifrån sig det pris de trodde sig ha vunnit efter att Faye Dunaway, olyckligt nog, så läst upp några minuter tidigare. För film kan inte bli mycket bättre, vackrare och mer hänförande än vad den är i Barry Jenkins ”Moonlight”. Det är inte bara årets bästa film, utan det är, vågar jag påstå, även årtiondets absolut bästa film, än så länge. Har du förresten inte, som jag, grottat ner dig i intervjuer med Jenkins efter att ha sett filmen, så rekommenderar jag å det grövsta att titta närmre på några av hans stora inspirationer (vilka är otroligt tydliga), som Wong Kar-wai och några av hans filmer. Förslagsvis ”Chungking Express”, ”Happy Together” och ”In the Mood for Love”, till att börja med.

Aj, aj och aj, kan jag känna i genomläsningen av de där, ovan fint uppradade, valen. ”Den kanske skulle ha fått en högre placering” och ”varför tog jag med den?”, tänker jag både en och två gånger. Men det stämmer nog, det där, att vad som kommer med är lite vad som faller in i stunden. Särskilt vad gäller, säg, plats 11-15. I morgon, och det med säkerhet, lär jag förmodligen överväga om inte Kleber Mendonça Filhos ”Aquarius”, liksom Amanda Kernells ”Sameblod” och bröderna Safdies ”Good Time” kanske ändå hade förtjänat var sin plats. Och det gör de säkert. För de är bra, nästan fantastiska filmer, alla tre. Men nu blev det som det blev, och det rätt bra, ändå, tänker jag, och önskar ett gott nytt filmår.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Vilka biobiljetter är värda att lägga de förhoppningsvis köldskyddande vantarna på i helgen, tro, samtidigt som Löfven, Macron o Co belägrat stan? Följer gör tre – ja, jag tänker fredag, lördag och söndag, en per dag – nyss uppsatta, liksom sevärda, filmer.

”Ingen tid för kärlek – en film om Johnny Bode” av Bo Sjökvist och Bengt Löfgren

Stora succéer, i Sverige som Europa, men ändå är han i dag helt utskriven ur historien. ”Varför?”, var frågan filmmakarna Bo Sjökvist och Bengt Löfgren ställde sig, eftersom livet, det han en gång levde, Bode, var så innehållsrikt, så bisarrt, att det nästan är svårt att ta in. Besatta av personen, historien och levnadsödet väljer de i filmen som fick sin premiär vid Göteborgs filmfestival tidigare i år att sätta in honom i ett samhälleligt perspektiv, och på så sätt skapa en levande bild av denna udda (en benämning vissa envisas med att sätta på honom) människa. Jag tänkte återkomma till det, i ett framtida inlägg gå in på djupet, och kanske bryta ner det där, fundera kring om han verkligen var den där sällsamme mannen, eller bara en missförstådd, utsatt och av vuxenvärlden utlämnad ensamvarg.

Filmens speltid, den på 76 ynka minuter, är alldeles för kort, och får förmodligen en nyfikenhetens ådra att vakna till liv. Ett tips är då (om du har turen att på något antikvariat få tag i den) att läsa Ingmar Norléns och Bengt Nyquists ”Herre i frack”, där en bredare, mer utvecklad bild av Sveriges en gång i tiden mest hatade man ges. I Göteborg lär man sig mer om Bode på Capitol, där den hela helgen visas.

”The Killing of a Sacred Deer” av Yorgos Lanthimos

Lanthimos är en mästare, en av vår tids, vågar jag påstå, allra skickligaste filmmakare. I sitt samarbete med Efthymis Filippou, som han skrivit ”Dogtooth” (2009), ”Alper” (2011), ”The Lobster” (2015) och nu ”The Killing of a Sacred Deer, skapar de på duken föreställningar, vissa mer absurda än de andra, man som publik bär med sig under lång tid framöver. ”Dogtooth” håller jag, personligen, trots att jag inte har någon favoritfilm, som en av de bättre filmer jag – ja, jag säger det – sett. Åtminstone av de gjorda under de senaste 20 åren. Och om dessa filmer, de så absurda, vilka kommit att ingå i en grekisk så kallad ”weird wave”, skrev jag här, där det också står om just ”The Killing of a Sacred Deer” – vilken jag, å det grövsta, rekommenderar att du efter en genomläsning av den där texten i helgen ser. Visas, för oss i Göteborg, på Capitol och Göta.

”Thelma” av Joachim Trier

Thelma (spelad av en lysande Eili Harboe) har vuxit upp med strängt religiösa föräldrar i en liten by på norska västkusten, men när hon börjar studera i Oslo öppnar sig en ny värld. Och nya känslor, inte minst för väninnan Anja. Samtidigt har hon börjat få märkliga, återkommande anfall som läkarna inte hittar någon orsak till. Men när Thelma kopplar ihop dessa anfall med sina känslor så väcker det oanade krafter till liv. Krafter som släpper fram mörka minnen från det förflutna …

Den av kritiker rosade Joachim Trier har tillsammans med Eskil Vogt (vars film ”Blind”, från 2014, också är värd att se), sin mångårige samarbetspartner, skrivit manus till ”Reprise” (2006), ”Oslo 31 augusti” (2011) – som jag skriver om här – och ”Louder Than Bombs” (2015), vilka både visats och prisats på festivaler som Cannes, Toronto, Sundance, Karlovy Vary, Göteborg och Stockholm. Och i Stockholm, vilket han stoltseras med, har han belönats med hela två Bronshästar, en erfarenhet han bara delar med en annan regissör, nämligen Quentin Tarantino.

Men att efter ”Louder Than Bombs”, med skådespelare som bland andra Isabelle Huppert och Jesse Eisenberg i ledande roller, återvända till hemlandet, till vad vi sett i tidigare filmer, dvs ett kulturellt, för Trier så bekant, Oslo, kan verka aningen oväntat. Det är dock inte annat än rätt, för det är var han i sitt filmiska berättande är som allra bäst.

I ”Thelma” –  som är en film full av överraskningar, där roller är flytande, där maktpositioner ständigt förskjuts, och som tillsammans med de båda lysande ”Reprise” och ”Oslo 31 augusti” hör till det bättre ur Triers filmografi – utforskas förbjuden kärlek, mörka, inre krafter, den föråldrade, bibeltrogna synen på skapelsen utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv, och är som ett resultat av det årets bästa psykologiska thriller – eller coming of age-skräckdrama, om man så vill.

”Thelma” visas på Biopalatset, Capitol och Hagabion.

Dokumentärt om en hatad, smått udda man, nytt av absurdismens grekiske mästare, samt norskt skräckdrama signerat Joachim Trier – något faller förhoppningsvis i smaken. Och under tiden, när du sitter i den där varma salongen, gräver jag ner mig i allt som går att finna kring den där en gång hatade mannen, och återkommer inom en snar framtid med lite mer om fenomenet Johnny Bode.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Lanthimos och den grekiska filmvågen.

Vi möter en hjärtkirurg (Colin Farrell), för sina insatser tämligen uppskattad, med en stilig hustru (Nicole Kidman) och två vackra barn (Raffey Cassidy och Sunny Suljic). Under lunchrasterna försvinner han i väg, ofta under kortare stunder, för att träffa en ung man vid namn Martin (Barry Keoghan). Han, hjärtkirurgen, ger den unge mannen presenter, ljuger för sina kollegor om vem mannen verkligen är, och besväras när samme man om dagarna dyker upp på sjukhuset. Man hinner fundera i banor kring att han, med tanke på presenter och smått hemliga lunchmöten, är otrogen, eller att mannen är prostituerad. Men en bit in i filmen bjuds han hem, tillåts träffa familjen, hjärtkirurgens stiliga hustru och två vackra barn…

Ursprungsidén till filmen sägs ha kommit från hämndmotivet i Euripides Ifigenia in Aulis, där Agamemnon lät hämta sin dotter Ifigenia för att offra henne till Artemis och blidka den vredgade gudinnan. Vilket kanske säger ett och annat, ger lite hintar.

”The Killing of a Sacred Deer”, som fick sin premiär i Cannes, plockade hem samma festivals manuspris och är grekiske Yorgos Lanthimos senaste, går upp på svenska biografer i dag. Men det var för Lanthimos inte här, med världskända skådespelare i sina huvudroller, det började. Inte alls. Men däremot, långt tidigare, hemma i Grekland, med reklamfilms- och musikvideo-makande, och knapphändiga försök till att få filmmanus finansierade.

Nästan ingen, förmodar jag, har kunnat undgå att det grekiska samhället, bortom paraplydrinkar och barnfamiljer på all inclusive-hotell, genomgått ett par, nästan tio numer, rejält omtumlande år. Det var efter de olympiska spelen i Aten 2004 – ni minns, OS tillbaka där det en gång, 1896, i ”modern” form började, en Carolina Klüft som satte både Sverige och sitt Småland på kartan och allas vår Stefan Holm som äntligen fick bita i den för honom så efterlängtade guldmedaljen – som raset, det för Grekland, tog sin början, och solen lika tvärt slutade lysa på de blåvita stenbyarna och grekernas självförtroende.

Men filmen, eller vågen av film, som kom att uppstå i spillrorna av finanskrisen, de i politiken blåsande, kalla högervindarna, och det splittrade – inte bara sett till de många öarna – land som då var Grekland, har i mångt och mycket påståtts symbolisera samtiden, vad som i landet höll på att hända. Något som, bortsett från Lanthimos, och än mer påtagligt än i hans filmer, kan ses i Ektoras Lygizos ”Boy eating the bird’s food”, där regissören visar hur människors livsvillkor, liksom värdighet, följt ekonomin.

Det kan dock debatteras, diskuteras och funderas på, huruvida de många kriserna haft någon påverkan på 00- och 10-talets grekiska filmvåg. För i landet har det även tidigare, innan Stefan Holm under Atens stjärnklara himmel bet i guldmedaljen, producerats absurda dramer, inte sällan influerade av antikens tragedier. Men det ligger, trots allt, som en hinna, en absurdismens sådan, över dessa filmer, de gjorda av bland andra Alexandros Avranas (”Miss Violence”), Athena Rachel Tsangari (”Attenberg”, ”Chevalier”) och, i synnerhet, Yorgos Lanthimos, som ingår i vad som kommit att kallas en ”weird wave”.

”Kinetta”, filmen med namnet, vad jag förstår, lånat ifrån någon sorts grekisk resort-anläggning, är Lanthimos första, på egen hand regisserade långfilm, skriven tillsammans med Yorgos Kakanakis. Utspelar sig gör den på ett hotell, ett ganska tomt sådant eftersom det inte är turistsäsong, där en städerska, en man besatt av bilar från BMW, och en expedit från en foto-butik bestämmer sig för att filma och fotografera olika, dåligt skådespelade scener mellan en man och en kvinna.

Det är kanske inte den mest klockrena av handlingar för att locka finansiärer eller publik, men filmen fick – tro det eller ej – sin premiär på Toronto filmfestival 2005, och visades nästkommande år även under filmfestivalen i Berlin. Vilket, förmodar jag, gav Lanthimos mersmak. Och filmen, om man är intresserad, finns för en billig peng hos dvd-försäljaren Second Run.

Tre halvvuxna barn hålls fångna i en förrädiskt vacker villa. Med en blandning av desperat omtanke, lågmäld tyranni och bisarr experimentlusta har föräldrarna skapat en excentrisk värld där allt från språkbruk till sexualmoral har formats om till något eget. Helt avskärmade från omvärlden upplever barnen sin tillvaro som naturlig, men när en utomstående kommer in i deras hem rubbas balansen. Den skyddande bubbla som omger deras liv hotas plötsligt av total kollaps.

Det är beskrivningen av ”Dogtooth”, filmen från 2009 som skulle komma att bryta ny väg för Lanthimos och hans, då nya, men som än i dag står vid hans sida, manusförfattarkollega Efthymis Filippou. Det är också beskrivningen av den film som anses vara sinnebilden av en ”weird wave”, den jag tidigare var inne på, som kännetecknar dessa grekiska, inte sällan både absurda och humoristiska filmer. Att uppmärksamheten för ”Dogtooth” blev så stor har, såklart, i grunden, att göra med filmens tema: en sadistisk patriark som hemskolat barnen till individer som inte kan fungera till mycket annat än att skydda trädgården från livsfarliga, inkräktande katter som borde klippas av på mitten, i ett hem, likt det som var en viss Fritzls, där väggarna – dvs murarna, de skyddande från omvärlden – skapar en skev verklighetsuppfattning på samma gång som de kontrollerar barnens tankar. Men den har också att göra med Cannes, där filmen vann Un certain regard-priset, samt Oscarsgalan, till vilken filmen nominerades för bästa icke-engelskspråkiga. Och det är, om jag får vara en typ av vägvisare i den filmvärld som är Lanthimos, hans – än i dag – bästa film. Möjligen en av de bättre filmer, även om det är svårt att jämföra, som gjorts de senaste, säg, tjugo åren. Streamas bäst på Draken film, där den, bara i dagarna, lades upp.

I ”Alper” (2011), nästkommande film, som ska sägas var nominerad till Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig, känns humorn, den så absurda, igen, och vi får bekanta oss med fyra minst sagt robotartade figurer: en sjuksköterska, en ambulansförare, en gymnast och hennes tränare, som tillsammans startat en uthyrninsservice. En sådan där de hyr ut sig själva som ställföreträdare för nyligen avlidna personer och träder in som döttrar, kollegor och äkta män under den första sorgperioden. Alper, som titeln kanske hintat om, är vad de kallar sig. Ledaren, som kallar sig Mont Blanc (övriga medlemmar får välja andra namn från de franska alperna, men han ska ha det högsta bergets), kräver en järnhård disciplin som alla inte vill ställa upp på.

Humorn, som sagt, karaktärerna och sättet man valt att bygga sin film på känns igen, och Lanthimos har tillsammans med Filippou även här skrivit ett väldigt starkt manus, men det håller dessvärre inte riktigt i jämförelse med sin föregångare. Dock –  som en sorts uppvärmning inför ”The Killing of a Sacred Deer” – väl värd att se, vilket man bäst, även i detta fall, gör på Draken film.

Hur mycket finanskrisen påverkat den grekiska filmen kan ju, som bekant, diskuteras. Men att den åtminstone i någon mån gjort det kan vi nog ha klart för oss, och Lanthimos, denna nya vågs galjonsfigur, tog efter ”Alper” sitt pick och pack och flyttade tillsammans med frun, Ariane Labed (känd från just ”Alper”, samt en mängd andra, grekiska som internationella, filmer) till Storbritannien. Till följd av, får vi förmoda, de för filmen ekonomiska förutsättningar som fanns – eller inte fanns – i hemlandet.

Ganska snart, med Filippou som medförfattare och Labed i en av rollerna, påbörjades på Irland inspelningen av nästa projekt – det första engelskspråkiga – med flera välkända skådespelare i casten och med namnet ”The Lobster”. Men ”vad händer nu?”, kunde man tänka. Nu när landets främste filmare, han som leder vägen för den nya vågen, i nästa film lämnar både land och språk. Och svaret är: inget påtagligt. Han fortsätter, med samma hinna av absurdism över projektet, och gör det minst lika bra.

David (Colin Farrell) har precis blivit dumpad av sin fru, och lever i ett samhälle där singlar på något mystiskt dejtingspa har 45 dagar på sig att hitta äkta kärlek, annars förvandlas de till ett, av dem själva valt, djur. Därav titeln, filmens huvudperson önskar nämligen bli en hummer. Efter flertalet misslyckade, romantiska äventyr bestämmer han sig för att fly den dystopiska värld han lever i. Han sluter upp med en grupp revolutionärer som kallar sig The Loners, en grupp människor som förkastar romantik. Men hos dem träffar han en gåtfull främling (Rachel Weisz) som väcker oväntade och starka känslor inom honom.

Ja, det är onekligen en intressant grundpremiss. Två ska man vara, som par ska man leva. Det är i Lanthimos första engelskspråkiga film vad samhället säger, vilket hos sin publik lockar till både funderingar och, som alltid, en hel del skratt – för humorn, den så absurda, finns med även här. Även om den inte når upp till samma kvalité som ”Dogtooth” (kommer han någonsin att klara av det?), så är det en bra mycket mer vässad film än ”Alper”, och personligen så håller jag den som en av förra årets (sett till svensk biopremiär) bästa. Filmen belönades i Cannes med priset Prix du Jury, och nominerades till en Oscar för bästa originalmanus.

”Vad som också är roligt, bortsett från att faktiskt vinna det där priset, är att juryn på något sätt också uppmärksammar en ny typ av europeisk film, som jag kan känna att jag är kopplad till, som Maren Ades ’Toni Erdmann’, eller Yorgos Lanthimos filmer”, sa Ruben Östlund om Cannes, när jag för ett tag sedan intervjuade honom.

Och det är intressant, det där. Att filmer som Maren Ades (”Du och jag”, ”Toni Erdmann”) och Lanthimos tillsammans med Östlunds kanske är på väg att skapa en ny typ av våg, från sina tre, respektive länder. För det finns en viss samlingspunkt för dem, för deras filmer, vilken är en så simpel som att det är humor de håller på med. Svart sådan, i filmer som i övrigt, inbäddad i denna humor, tar upp ganska allvarliga och tunga ämnen. Man skulle även kunna se det som en fortsättning på Hanekes tradition (som är en uppenbar inspirationskälla vad gäller Östlund), vilket Richard Brody, filmskribent på The New Yorker, tar upp i en ganska negativ text, i vilken han avhandlar både Lanthimos och Östlunds nya filmer. Läsvärt, oavsett vad man tycker om dem.

Men vem är han, egentligen, den unge mannen? Han jag nämnde i början, på bilden ovan, som följer med hjärtkirurgen hem till dennes familj? Det är just vad vi tvingas fundera på, skapa oss en idé kring, i ”The Killing of a Sacred Deer”, med det så, om man kan sin Lanthimos (eller tagit sig igenom min text) igenkännliga, absurda och lakoniska berättandet – under lite mer än den första halvan. För efter det tar det fart, dramat rullar i gång och vad som komma skall leveras av Lanthimos på ett rent exemplariskt sätt. Vad som sker på duken – från första till sista bildruta – är både skrämmande och subtilt, hårresande och groteskt, och även smått övernaturligt, utan närmare förklaring.

Men det är framförallt bra, och ett oerhört skickligt filmskapande – på alla plan. Det är en utveckling, eller snarare fortsättning, på den framgångssaga som stavas Lanthimos. Eller den grekiska nya vågen, kanske? För den fortsätter – inte enbart med honom i åtanke – att imponera, och kanske tog den, med honom som dess galjonsfigur, sin början i startgroparna som Grekland grävde ner sig i under finanskrisen, då efter OS 2004.

Vi låter det vara osagt. Men filmen – som bör ses på stor duk, och som mår bäst av att jag inte berättar mer – biter, likt Stefan Holm i Aten, snart i sina, om än inte olympiska, väntade guldmedaljer (och välförtjänta priser).

”The Killing of a Sacred Deer” har svensk biopremiär i dag och visas, för Göteborgs del, på Capitol och Göta.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Johannes Brost är död.
  2. 2017 års bästa filmer.
  3. Golden Globe, någon?
  4. God (film)jul!
  5. Ett Bergmanskt 2018.