Rasmus Kilander

Tag: The Square

Guldbaggen?

”Moonlight”, Barry Jenkins (2016).

I dag, om två, tre timmar, är det baggen. Guldbaggen. Och Cirkus, detta vackra spektakel på Djurgården, är skådeplatsen.

Finns det något att säga, så här innan egentligen? Jag vet faktiskt inte, och vad betyder en skalbagge i guld? Film som film, va?

Men tippa lite kan man göra, ju. Så, ja, i brist på annat vettigt att säga är det precis vad jag tänker göra (i de större kategorierna, som jag möjligen har rätt att tycka till i).

”Sameblod”, Amanda Kernell (2017).

Östlund mot Kernell, ”The Square” mot ”Sameblod”, är ju i kategorin bästa film ett som är säkert. Och baggen, den lär – trots en Guldpalm i bagaget hos den förre – gå till Sameblod.

Men att Plattform produktion med sin Guldpalmsbelönade Östlund i spetsen skulle gå lottlös, trots en förmodad förlust i kampen om bästa film, finns inte på kartan. Han lär plocka både manus och regi – annat vore konstigt – tillsammans med en, precis som under EFA-galan i december, statyett för Josefine Åsbergs scenografi.

I huvudrollerna, på båda sidor, får vi dock runda rutan och (hoppas jag innerligt) bereda plats för Lene Cecilia Sparrok och hennes fantastiska insats i ”Sameblod”, samt, på herrsidan, Reine Brynolfsson för rollen som Agne i (den för mig, i övrigt, ganska stora besvikelsen) ”Korparna”. Eller, okej, Assurs deppiga, men vackra, romanfilmatisering är värd en guldprydd bagge för fotot, det av Jonas Alarik så fantastiska, givetvis, liksom en för Maria Heiskanens biroll. Men där, vågar jag lova, tar det för den filmen stopp.

Wiktor Ericssons så av Guldbaggen förbisedda – men fantastiska – ”Jordgubbslandet” (2017).

Ja, en birollsbagge till Heiskanen vore inte konstigt. Men bästa manliga biroll? Den är svår, krånglig. Shia LaBeouf? Som McEnroe i ”Borg”? Gärna. Men jag slår nog, trots allt, mitt slag för Przemyslaw Sadowski för rollen som Jan i den så fruktansvärt på Guldbaggen, liksom biograferna, bortglömda – men fantastiska – ”Jordgubbslandet”. En i jämförelse med flera andra av årets svenska filmer, från ”Solsidan” till ”Dröm vidare”, bra mycket bättre berättad och genomförd sådan. Men, dessvärre, bortglömd.

”Citizen Schein”, Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan (2017).

Pratar man Guldbaggen, då pratar man inte dokumentär. För dokumentärkategorin är på galan där insatser inom den svenska filmen prisas en oerhört knepig sådan. Jag menar, filmerna som nomineras, år efter år, är inte dåliga. Inte alls. Men inte heller – och det långt ifrån – bättre än andra, i Sverige producerade, dokumentärer. ”Citizen Schein”? Hallå? Vad hände med den? Nominerad för klipp (som den kanske plockar) och manus (vilket den inte kommer att få), men inte bästa dokumentär? Och om Kasper Collins geniala, av utländsk liksom inhemsk både press och publik hyllade, ”I called him Morgan” ska vi inte ens diskutera. Men, till skillnad från den, vad det verkar i denna kategori, smått inkompetenta jury, se och prata om. En självskriven nominering – och vinst, om du pratar med någon annan än juryn.

Vem som vinner? Vilken film som utses till årets bästa dokumentär? Silvana, givetvis.

Och, till sist, bästa utländska film? Barry Jenkins Oscarsvinnare ”Moonlight”, Asghar Farhadis ”The Salesman” (även den Oscarsvinnare) eller Robin Campillos, till minnet mer färska, ”120 slag i minuten”? Tja, jag hoppas på ”Moonlight”, men det är en bra kategori, med tre fantastiska, värdiga och potentiella vinnare.

”The Square”, Ruben Östlund (2017).

Men hur ska året, 2017, det för den svenska filmen relativt mångfacetterade, sammanfattas? En serve, en Borgsk, perfekt sådan, från nordligaste Norrland, från Sameblod, till Bjärehalvön och Korparna, med en perfekt landning i den världsomspännande rutan och ”The Square”? Jag vet inte, men det känns smått rimligt, ändå.

Snart, om lite mer än två, tre timmar, är den slut, Guldbaggegalan. Och skönt är väl det?

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

2017 års bästa filmer.

Aj, aj och aj. Årsbästalistor (eller vad man nu väljer att kalla dem, dessa hemska, till en början blanka papper till texter) är smått horribla – både att läsa och skriva. Ja, läser man så är det lätt att, som du, kanske, i en närstudie av min, hata den som skrivit – och det mer och mer efter varje punkt. Och är man själv, å andra sidan, den som klipper och klistrar är det lätt att bli smått tokig på sig själv. Aldrig – och absolut inte när den publicerats – går man in i det nya året med ett nöjdhetens leende på läpparna

Men 2017 har onekligen, om vi ska lämna mina små klagomål, bjudit på en hel del bra film. När jag får frågan om det är någon särskild jag bär med mig, så är jag, bortsett från flera av titlarna på listan nedan, snabb med att nämna Hong Sang-soos ”On the beach at night alone”, vilken jag fick möjligheten att se, men som dessvärre inte har fått något svenskt releasedatum, på samma gång som jag svamlar till om Philippe Van Leeuws fantastiska ”Insyriated”, liksom Sean Bakers ”The Florida Project”, som båda, lyckligtvis, når svenska biografer i februari. Och det där gäller flera av årets titlar. Ja, och en mängd bra filmer har, som alltid, tråkigt nog, inte ens plockats upp av någon svensk distributör, medan vissa (som jag sett, men på förekommen anledning väntar med ett år) hittar till svenska biografer först någon gång under 2018. Så jag har begränsat listan något, vridit och vänt, både på mig själv och de många titlarna, och slutligen valt ut årets – i mitt högst personliga tycke – femton bästa filmer (utefter svenskt premiärdatum), vilka uppifrån och ned, från plats femton till ett, följer:

15. ”Paterson” av Jim Jarmusch

Jarmusch – som i ryggen har projekt som ”Down by Law”, ”Mystery Train”, det ganska förbisedda skolprojektet, tillika en för mig personlig favorit, ”Permanent Vacation”, samt sin stora genombrottsfilm ”Stranger Than Paradise – låter oss i den finstämda, lugna film som är Paterson lära känna just Paterson (spelad av en fantastiskt Adam Driver), en busschaufför som under sina turer, de han kör, fram och tillbaka, dag efter dag, betraktar staden som utanför rutan passerar, samtidigt som han lyssnar på sina passagerare. Framåt kvällen, när passet är över, går han ut med sin hund, Marvin, tar en öl på stamhaket samtidigt som han omformar dagens iakttagelser till poesi. Något som, lika lugnt och finstämt, hade kunnat få fortsätta, på samma vis, om det inte var för Marvin. ”Paterson” fick sin premiär i Cannes 2016 och har sedan dess turnerat världen över och besökt mängder av festivaler, bland annat med ett stopp i Stockholm.

14. ”Thelma” av Joachim Trier

Thelma (Eili Harboe) har vuxit upp med strängt religiösa föräldrar i en liten by på norska västkusten, men när hon börjar studera i Oslo öppnar sig en ny värld. Och nya känslor, inte minst för väninnan Anja. Samtidigt har hon börjat få märkliga, återkommande anfall som läkarna inte hittar någon orsak till. Men när Thelma kopplar ihop dessa anfall med sina känslor så väcker det oanade krafter till liv. Krafter som släpper fram mörka minnen från det förflutna… Jag menar, Joachim Trier – Norges starkast lysande stjärna på den så kallade filmhimlen – tillbaka på hemmaplan i det Oslo som han känner så väl, sedan innan tolkat så fint i både långfilmsdebuten ”Reprise” och ”Oslo 31 augusti”, är inget annat än en Trier i sin forna, som alltid intelligenta, toppform.

13. ”Frantz” av François Ozon

I ”Frantz”, som är en nyinspelning av Ernst Lubitschs ”Den brustna melodien” från 1932, berättas historien om Anna Hoffmeister, en ung tyska, vars man, Frantz, dödats i striderna mot Frankrike under första världskriget, och hennes upptäckt av den mystiske fransmannen Adrien, som en dag lägger blommor på Frantz grav och hos Anna väcker både starka känslor och oupptäckta passioner.

12. ”Citizen Schein” av Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan

”Filminstitutet är till för att stötta filmer som är tillräckligt värdefulla ur konstnärlig synpunkt”, sa Harry Schein när han talade om filminstitutet och hur han såg på dess uppdrag. Ett citat jag gillar, och ibland, när jag ser vad som får ekonomiskt stöd, tänker på. Lite samma filosofi, men snarare vad gäller utrymme än pengar, jag följer här, när jag skriver. För det är bra sagt, och värt att fundera över när man ser på vår svenska filmpolitik från diverse vinklar. Men, ska sägas, Schein var så mycket mer än det där. Ja, han blev ju – trots sitt för svensk kultur uträttande av storverk – avskydd av en hel generation unga filmare. Men han var även uppskattad, hade mål. Innan han ens hunnit fylla 30, i början av 50-talet, sa han till sina vänner att han hade två sådana, två mål, i livet; att bli miljonär och gifta sig med Sveriges vackraste kvinna. Några år senare hade han gift sig med den omsusade skådespelaren Ingrid Thulin och blivit ekonomiskt oberoende. Han sökte sig till de människor som hade inflytande och makt i samhället, ville påverka sin samtid och vara en del av utvecklingen. Han skapade både Filminstitutet och en filmreform som höll i över 50 år. Men han ville också, när han hann, njuta av privilegierna i samhällets toppskikt. Och det är vad filmen, som jag håller som en av årets bästa svenska dokumentärer, tar upp. Makt – och maktens pris. Lika aktuell i dag som när Harry Schein levde och verkade.

11. ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” av Juho Kuosmanen

Sommaren 1962 har Olli Mäki chansen att bli världsmästare i fjäderviktsboxning. Hela Finland, från landsbygden till stadens ljus i Helsingfors, har förberett sig på hans seger och framgång. Allt Olli behöver göra är att gå ner i vikt och koncentrera sig på matchen. Men det finns ett problem – han har förälskat sig i Raija. Vackert – både vad gäller skådespel och foto – i Juho Kuosmanens Cannes-prisade, liksom världen över hyllade Olli Mäki.

10. ”The Handmaiden” av Park Chan-wook

Med uppsåt att lura Lady Hideko på hennes förmögenhet lyckas unga Sook-Hee få anställning hos henne som kammarjungfru. Men oväntade känslor uppstår mellan dem, samtidigt som mannen bakom komplotten visar sig ha helt andra planer för Sook-Hee. Oerhört smart, snyggt och, inte minst, oförutsägbart, i den tidigare filmkritikern Park Chan-wooks (”Joint Security Area”, ”Oldboy” m.fl.) noir-thriller som baserats på Sarah Waters omtalade roman ”Ficktjuven”.

9. ”The Killing of a Sacred Deer” av Yorgos Lanthimos

Lanthimos är en mästare, en av vår tids, vågar jag påstå, allra skickligaste filmmakare. I sitt samarbete med Efthymis Filippou, som han skrivit ”Dogtooth” (2009), ”Alper” (2011), ”The Lobster” (2015) och nu ”The Killing of a Sacred Deer, skapar de på duken föreställningar, vissa mer absurda än de andra, man som publik bär med sig under lång tid framöver. ”Dogtooth” håller jag, personligen, trots att jag inte har någon favoritfilm, som en av de bättre filmer jag – ja, jag säger det – sett. Åtminstone av de gjorda under de senaste 20 åren. Och om dessa filmer, de så absurda, vilka kommit att ingå i en grekisk, så kallad ”weird wave”, skrev jag här, där det också står om just ”The Killing of a Sacred Deer.

8. ”Efter stormen” av Hirokazu Kore-eda

Jag har ända sedan jag såg ”Still Walking” för första gången, liksom den lika fantastiska ”Barnen som inte fanns”, fullkomligen älskat Kore-edas filmer, hans sätt att skildra familjer, barn som vuxna, och mänskliga, till synes enkla, relationer – sådana som vi alla ställs inför. Och i hans ”Efter stormen” bjuds vi, som alltid i de där filmerna, in till ett varmt, smått humoristiskt, men även sorgligt, familjedrama, där författaren Ryotas karriär, tillsammans med ett kraschat äktenskap och en mamma som tröttnat på honom, har gått utför, eftersom han spelat bort alla sina pengar och nu inte kan betala underhåll för sin son.

7. ”God’s Own Country” av Francis Lee

Francis Lees hyllade långfilmsdebut – i vilken Josh O’Connor och Alec Secareanu bjuder på två av årets absolut starkaste, smått förtrollande, rolltolkningar – handlar om oväntad kärlek. Bondsonen Johnny tar till sprit och one night stands för att klara av landsbygdens tristess och faderns dåliga humör. Men allt förändras när en gästarbetare från Rumänien kommer för att hjälpa till på gården.

6. ”I Am Not Your Negro” av Raoul Peck

Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King Jr. var alla framträdande människorättskämpar, och alla blev de hänsynslöst lönnmördade. Deras tredje gemensamma nämnare är vännen James Baldwin. Innan Baldwins död 1987 påbörjade han sitt sista verk, en krönika om sina tre vänner och deras tragiska livsöden. Raoul Pecks hyllade I Am Not Your Negro tar avstamp i Baldwins anteckningar, för att utforska den afroamerikanska historien och vad det innebär att vara svart i USA i dag. Skriver lite längre om filmen här.

5. ”The Square” av Ruben Östlund

Christian är en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum. Han kör elbil och försöker leva som han lär. Dagarna innan utställningen The Square, ett verk som skall påminna om vårt gemensamma ansvar i det offentliga rummet, ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren och försätts i allt mer pressade situationer som får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris .Östlund slår – likt den iranske, tvåfaldigt Oscarsvinnande regissören Asghar Farhadi på sitt håll – fast att han inte kan göra en dålig film. Spikar på tavlan, med priser och nomineringar från alla världens hörn, upp det faktum att han är svensk films just nu starkast lysande regissör. Länk till min intervju med honom här.

4. ”120 slag i minuten” av Robin Campillo

Trots att AIDS fortsätter att skörda tusentals offer är hjälpen återhållsam. Frustrationen växer bland aktivisterna i Act Up som tvingas ta till spektakulära metoder för att dra uppmärksamhet till frågan. Nathan är ny i gruppen och mötet med den militante Sean skakar hela hans värld i en film, vacker och rytmiskt som få, som är svår att lämna oberörd. Politik och passion i 90-talets Paris är vad som bjuds i Robin Campillos (”Mellan väggarna”, ”Eastern Boys”) ”120 slag i minuten. En film som, precis som ”The Killing of a Sacred Deer”, tävlade mot Östlund och ”The Square” om Guldpalmen i Cannes. Skriver långt om vad jag uppskattade med den här.

3. ”Let the Sunshine In” av Claire Denis

Isabelle, en frånskild konstnär i 50-års åldern, försöker sålla bland alla självcentrerade män i hopp om att åter finna kärleken. Jag har, vill jag tilläga, alltid gillat Claire Denis. Tänker, inte minst, på ”Beau Travail” och ”White Material”, men blev mäkta förvånad när jag såg de så vitt skilda betygen – allt från ettor till någon enstaka femma – på hennes senaste, ”Let the Sunshine in”, och gick därför in i salongen utan några egentliga förväntningar. Vilket, visade det sig, var ganska så bra – för filmen, med en lysande Juliette Binoche (liksom Gérard Depardieu i en briljant slutscen), är något av det absolut bästa som kan ses på svenska biografer i år.

2. ”Call Me by Your Name” av Luca Guadagnino

Jag har inte kunnat sluta tänka på Guadagninos film. Jag såg den dan före dopparedan och har inte (och det vill jag inte heller, ska sägas) fått den ur huvudet. Den är, lite som listans nummer tre, ”Let the Sunshine In”, en film som bara gnager och gnager, väcker tankar och funderingar, får vem som helst att åter vilja uppleva den där första kärleken, på samma gång som en flygbiljett till Italien, och hyrbil till Crema – som också är Guadagninos hemort – känns som det enda rätta inför nästa utlandsresa. Filmen, som är baserad på André Acimans roman med samma namn och är den sista delen i Guadagninos åtrå-trilogi (i vilken ”Kärlek på Italienska” och ”A Bigger Splash” återfinns), utspelas i norra Italien under sommaren 1983. Den amerikansk-italienske sjuttonåringen Elio (spelad av stjärnskottet ”Timothée Chalamet, som även syns i Greta Gerwigs till Sverige kommande ”Lady Bird) träffar Olivier (Armie Hammer), en ung student som kommer för att studera och bo hos Elios familj. Sakta men säkert utvecklas deras relation allt mer och tillsammans upplever de en oförglömlig sommar full av musik, mat och kärlek som för evigt kommer att förändra dem. Värt, bortom de två huvudrollsinnehavarna, är att hålla koll på Elios pappa, professor Perlman, som görs av en otrolig Michael Stuhlbarg, känd från bland annat ”A Serious Man” och nu även aktuell i både Guillermo del Toros ”The Shape of Water” och Steven Spielbergs ”The Post” – ytterligare två Oscarstippade filmer.

1. ”Moonlight” av Barry Jenkins

Ett intimt och tidlöst porträtt, berättat i tre kapitel, under olika delar av en ung mans liv, från barndom till vuxen ålder, om mänsklig kontakt, de ögonblick som formar våra liv, och om den tuffa kamp man tvingas utkämpa för att finna sin plats i världen. Få filmer har varit så förtjänta av den där (i ärlighetens namn smått överskattade) Oscarsstatyetten. Och aldrig har jag under en Oscarsnatt blivit gladare än när den mediokra ”La La Land” fick lämna ifrån sig det pris de trodde sig ha vunnit efter att Faye Dunaway, olyckligt nog, så läst upp några minuter tidigare. För film kan inte bli mycket bättre, vackrare och mer hänförande än vad den är i Barry Jenkins ”Moonlight”. Det är inte bara årets bästa film, utan det är, vågar jag påstå, även årtiondets absolut bästa film, än så länge. Har du förresten inte, som jag, grottat ner dig i intervjuer med Jenkins efter att ha sett filmen, så rekommenderar jag å det grövsta att titta närmre på några av hans stora inspirationer (vilka är otroligt tydliga), som Wong Kar-wai och några av hans filmer. Förslagsvis ”Chungking Express”, ”Happy Together” och ”In the Mood for Love”, till att börja med.

Aj, aj och aj, kan jag känna i genomläsningen av de där, ovan fint uppradade, valen. ”Den kanske skulle ha fått en högre placering” och ”varför tog jag med den?”, tänker jag både en och två gånger. Men det stämmer nog, det där, att vad som kommer med är lite vad som faller in i stunden. Särskilt vad gäller, säg, plats 11-15. I morgon, och det med säkerhet, lär jag förmodligen överväga om inte Kleber Mendonça Filhos ”Aquarius”, liksom Amanda Kernells ”Sameblod” och bröderna Safdies ”Good Time” kanske ändå hade förtjänat var sin plats. Och det gör de säkert. För de är bra, nästan fantastiska filmer, alla tre. Men nu blev det som det blev, och det rätt bra, ändå, tänker jag, och önskar ett gott nytt filmår.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

”Vi har grävt upp ett gammalt monster. Ett monster som vi trodde var begravt sedan länge. Och det kallas nationalism”, sa den tyske filmskaparen, tillika presidenten för EFA, Wim Wenders, från scenen.

I lördags gick EFA-galan, på vilken årets bästa europeiska insatser inom filmen prisas, av stapeln i Berlin. En gala, ledd av den tyske komikern och regissören Thomas Hermanns, som för Ruben Östlund och hans ”The Square”, den hyllade samtidssatiren som tidigare belönats med Guldpalmen i Cannes och är Sveriges Oscarsbidrag, blev ett enda, ganska långt och utdraget segertåg.

Innan Östlund påbörjade sina många vändor mot scenen tog man dock, som tidigare, tillfället i akt att hylla Oleg Sentsov, den ukrainske filmskapare som, till följd av en – anser många – orättvis rättegång och dom gällande ett påstått terroristbrott, sitter fängslad i Ryssland.

Men ”The Square”, förhandsfavorit som filmen, får man säga, ändå var, prisades i hela sex kategorier: bästa film, manus, regi, komedi, manliga skådespelare, samt produktionsdesign.

EFA-galan, ska sägas, brukar inte sällan verka som något av en förhandstipp inför Oscarsgalan och vinnaren av Bästa icke-engelskspråkiga film. Det räcker bara att titta på några av vinnarna från tidigare år (och då bortse från Maren Ade och hennes ”Toni Erdmann” som tog storslam vid EFA, men i Los Angeles fick vika sig för Asghar Farhadi och ”The Salesman”), som Paweł Pawlikowskis ”Ida”, Paolo Sorrentinos ”Den stora skönheten” (bilden nedan) och Michael Hanekes ”Amour”.

Hyllningarna av ”The Square” är dock inte bara en framgång för filmen i säg, utan också för hela filmsverige, med tanke på att det, sedan galan startade för trettio år sedan, är första gången som en svensk film går hem som segrare i kategorin bästa film. Bättre har det för Sverige gått vad gäller bästa komedi, där vi för tredje året i rad kan kalla oss vinnare. 2015 prisades Roy Andersson för sin ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”, och i fjol var det ”En man som heter Ove” som gick ut med priset i hand.

En bit in, lite i fotspåren av den mer allvarliga delen en stund tidigare, då man hyllade Oleg Sentsov, valde man att bjuda på än mer seriositet och ta upp debatten kring Metoo.

Flera kvinnliga filmskapare äntrade nämligen scenen och berättade om hur deras respektive länder, av de mängder anklagelser och vittnesmål som synts både här och där, påverkats av debatten. Helena Danielsson, filmproducent och Sveriges representant bland kvinnorna, förklarade att kampanjen i Sverige verkat som ett jordskred, och menade fortsatt att vi kämpar mot ett system som vi bara kan bekämpa tillsammans, vilket, hand i hand med övriga berättelser, möttes av både applåder och gråt.

Gråt, men en mer positiv sådan, kom även att titta fram när vinnaren av bästa kvinnliga skådespelerska i den sena Berlinkvällen tillkännagavs. Och priset, det så ärofyllda, tilldelades Alexandra Borbély för insatsen i Ildikó Enyedis ”Om själ och kropp” (bilden nedan), i vilken två inåtvända, på slakteri arbetande människor av en slump upptäcker att de varje natt drömmer exakt samma dröm. En film väl värd att se, inte minst för Borbélys insats.

Till bästa animerade film utsågs ”Loving Vincent”, den handmålade film som undersöker Vincent van Goghs sista månader i livet. En, tyckte jag, ganska uselt berättad sådan, men för sina målningar oerhört välförtjänt vinnare.

Den franska skådespelerskan och regissören Julie Delpy belönades med det prestigefyllda Lifetime Achievement in World Cinema (vilket jag skriver mer om här), och höll kvällens, utan tvekan, starkaste tal. Ett tal i vilket hon berättade att hon under den stundande middagen tänkte sälja lotter, liksom auktionera ut roller i sin nästkommande film, ”My Zoe”, med skådespelare som bland andra Daniel Bruhl, efter att hon förlorat en viktig finansiär som, fortsatte hon, hade kallat henne för en ”emotionell” filmskapare. Med skratt och humor, gråt och ilska (inte minst mot byråkratiska finansiärer), stod hon helt klart för kvällens tacktalsmässiga höjdpunkt.

EFA Lifetime Achievement Award, även det ett otroligt prestigefyllt pris, gick till ryske Aleksandr Sokurov, känd för (väldigt) långa tagningar och nu senast filmer som ”Den ryska arken” och ”Francofonia – Louvren under ockupationen”. Priset delades ut av Agnieszka Holland, som även hon, för sin film ”Villebråd”, var nominerad på galan.

I kategorin bästa produktionsdesigner prisades Josefin Åsberg för sin insats i arbetet med ”The Square”. Även Claes Bang, som i ”The Square” gör rollen som Christian, den danske konstchef som tvingas hantera följderna av en olycklig pr-kampanj, och på samma gång konfronteras med sin egen moral, prisades under lördagskvällen. Inte som produktionsdesigner, men, och det rättmätigt, som bästa europeiska skådespelare.

Alla kvällens tidigare presentatörer, som bland andra Anamaria Marinca, känd från Christian Mungius fantastiska ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar”, liksom Johannes Bah Kuhnke, som gjorde rollen som Tomas i Ruben Östlunds ”Turist”, tog mot slutet av kvällen tillsammans plats på scenen för att berätta om var sin av de i huvudkategorin nominerade filmerna, och följdes strax därefter av Stellan Skarsgård som placerade sig framför dem och, till en början, bad om ursäkt för att, som han sa, vara upprepande, innan han förklarade att ”The Square” utsetts till årets bästa europeiska film.

Galan, som hölls för 30:e gången, har i grund och botten som mål att marknadsföra europeisk film – om man ska se till de senaste årens nominerade, mycket sådan som oftast bara hamnar på Arthouse-biografer – i konkurrensen med Hollywood.

När kvällen sedermera led mot sitt slut, när pristagarna från alla de olika, europeiska länderna satte sikte mot scenen, mot teamet från ”The Square” (bilden ovan), för den avslutande, traditionsenliga fotograferingen, kom jag att tänka på Wim Wenders tal, och på de ord han fortsatte sitt inledande anförande med, vilka summerar galan, liksom vad den på något plan står för, ganska så bra:

”Länge leve ett diversifierat Europa!”

Samtliga vinnare nedan:

Film:

“The Square” av Ruben Östlund

Folkets val:

”Farväl Europa” av Maria Schrader

European Discovery – Prix Fipresci:

“Lady Macbeth” av William Oldroyd

Komedi:

“The Square” av Ruben Östlund

Skådespelerska:

Alexandra Borbely, ”Om själ och kropp”

Skådespelare:

Claes Bang, ”The Square”

Dokumentär:

”Communion” av Anna Zamecka

Regissör:

Ruben Östlund, ”The Square”

Manusförfattare:

Ruben Östlund, ”The Square”

Animerade film:

”Loving Vincent” av Dorota Kobiela och Hugh Welchman

Kortfilm:

”Timecode” av Juanjo Gimenez

Foto:

Michail Krichman, ”Loveless”

Kompositör

Evgueni och Sacha Galperine, ”Loveless”

Klippning:

Robin Campillo, ”120 slag i minuten”

Produktionsdesign:

Josefin Åsberg, ”The Square”

Kostymdesign:

Katarzyna Lewińska, ”Villebråd”

Hår och make-up:

Leendert van Nimwegen, ”Brimstone”

Ljuddesign:

Oriol Tarragó, ”A Monster Calls”

Co-production Award:

Cedomir Kolar

European Achievement in World Cinema:

Julie Delpy

EFA Lifetime Achievement Award:

Aleksandr Sokurov

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Mycket svenskt, liksom kvalité, när nomineringarna till den stundande Efa-galan, som går av stapeln i Berlin den 9 december, offentliggjordes vid Sevilla Film Festival för ett par dagar sedan. Nedan följer några av dem, samt ett par meningar om två, för kvällen den 9 december, speciella pristagare.

Ruben Östlunds och hans Guldpalmsbelönade ”The Square” har chans på hela fem vinster – bästa film, regissör, manus, skådespelare och komedi.

Ruben, Ruben och, ja, Ruben. Det är bilden, den av svensk representation, man lätt kan få om man i helgen läst det som i svensk press skrivits om galan. Men det finns – och det är viktigt att komma ihåg (antar jag) – i år, liksom vid tidigare galor, en hel drös medtävlande av hög kvalité.

Jag tänker, inte minst, på Ildikó Enyedi och hennes ”Om själ och kropp”, som tidigare i år plockade hem Guldbjörnen i Berlin, fått ett av både kritiker och publik bra mottagande, och på galan är nominerad i kategorierna bästa film, regissör, manus, samt skådespelerska. Går, förresten, fortfarande att se på Hagabion.

En regissör som jag, personligen, bortsett från Östlund – och Vahlne (som jag återkommer till) – håller mina två tummar lite extra för är grekiske Yorgos Lanthimos, känd för bland andra ”Dogtooth” (2009) och ”The Lobster” (2015), som med ”The Killing of a Sacred Deer”, den i Cannes manusprisade filmen som går upp på svenska biografer på fredag, är nominerad i tre kategorier: bästa film, manus och skådespelare.

Liksom Lanthimos är Andrey Zvyagintsev – den hyllade, ryske regissören med filmer som ”Återkomsten” (2003), ”Förvisningen” (2007) och ”Leviathan” (2014) i bagaget – med sin ”Loveless”, som precis som flera andra nämnda filmer fick sin premiär i Cannes tidigare i år, nominerad i tre kategorier.

Ett par andra filmer, flera lika hyllade som de ovan, med nomineringar är Aki Kaurismäkis ”Ljus i natten”, François Ozons ”Frantz”, Robin Campillos ”120 slag i minuten” (som inom en snar framtid, vilket jag lär återkomma till, får en förhandsvisning på Hagabion), Michael Hanekes ”Happy End” (filmen som, för att vara en av Hanekes, fått ett relativt ljummet mottagande), samt William Oldroyds ”Lady M”.

Låt mig nu, lite kort, återkomma till Vahlne, Simon Vahlne, och hans film ”Fight on a Swedish Beach!!”, som fick sin premiär i Cannes, är nominerad i kategorin bästa kortfilm och, precis som ”The Square”, är producerad av Plattform produktion. Synopsisen, den precis som filmen korta, är följande: ”EPISK BEACHFIGHT!! Detta är vad man får räkna med när man kallar en gubbes fru för hora och heilar på stranden.” Tja, jag nappade kanske inte direkt när jag läste det, men såg – och gillade, även om jag gärna sett att den varit längre, fått tillåtelse att utvecklas än mer, faktiskt. Men, helt klart, en kortfilm värd sin tittning.

Den franska skådespelerskan och regissören Julie Delpy kommer vid galan, vilket är känt sedan tidigare, att tilldelas utmärkelsen European Achievement in World Cinema. Delpy upptäcktes som fjortonåring av Jean-Luc Godard som gav henne en roll i filmen ”Detective” från 1985. Hon tog några år senare examen i film vid NYU, och har sedan dess skrivit, regisserat eller spelat i över 30 filmer, vilka, för att färska upp minnet, är bland andra Bertrand Taverniers ”La passion Béatrice” (1987), Agnieszka Hollands ”Europa Europa” (1990), i vilken hon fick sitt stora genombrott, Volker Schlöndorffs ”Homo Faber” (1991), som gav henne en första Efa-nominering, samt Krzysztof Kieslowskis ikoniska ”Trikoloren”-trilogi (1993/1994).

Hennes mest framstående roll, förmodar jag, har varit som Céline i Richard Linklaters ”Before”-trilogi (1995/2004/2013), som hon var med och skrev, vilket för de två senare gav henne Oscarsnomineringar i manuskategorin.

Som bekant har hon även axlat rollen som regissör, bland annat till filmerna ”2 dagar i Paris” (2007), ”Jag minns en sommar” (2011), samt den, vad jag förstått, ganska misslyckade ”Lolo”, från 2015.

Lifetime Achievement Award kommer att tilldelas den ryske regissören Aleksandr Sokurov. Sokurov som efter sin examen i historia började göra olika typer av dokumentärer och tv-filmer, för att sedan studera vid VGIK film school. Under Sovjetstyret, vilket är en intressant notering, var alla hans filmer bannlysta. ”Hjärtlös smärta”, en av hans första långfilmer, tävlade vid filmfestivalen i Berlin 1987, och fick sin svenska premiär 1991. Samma år, 1987, vann hans debutfilm ”Odinokiy golos cheloveka”, som tio år tidigare, när den stått klar, förbjudits i Sovjet, Bronsleoparden vid filmfestivalen i Locarno. Han har flera gånger nominerats vid Efa-galan, bland annat vid den första  som hölls i vad som då, 1988, var Västberlin, i kategorin bästa unga filmare, samt 2001 i kategorin bästa europeiska dokumentär.

Sokurovs ”Mor och son”, som fick sin premiär vid Moskvas filmfestival 1997 och vunnit otaliga priser, följdes 2003 upp av ”Far och son”, den andra delen av den än i dag inte färdigställda trilogin.

I filmerna ”Moloch” (1999), ”Taurus” (2001) och ”Solntse” (2005), som tävlat, liksom prisats, i Cannes, vad gäller de två första, och Berlin, för den sistnämnda, valde han att fokusera på effekterna av makt – på Hitler, Lenin och den japanske kejsaren Hirohito.

”Den ryska arken”, en helt fantastisk film som tog både kritiker och publik med storm när den 2002 tävlade i Cannes, följer en rysk nutida filmare som vaknar upp i Eremitaget i Sankt Petersburg, där ingen, bortsett från en cynisk, fransk diplomat från 1800-talet, kan se honom. Tillsammans, allt inom palatsets väggar, ger de sig ut på en resa i tiden genom Rysslands förflutna – och allt filmat i en enda tagning. I ”Francofonia – Louvren under ockupationen”, som tävlade i Venedig 2015, fokuserar han, som titeln förklarar, på Louvren under ockupationen av Paris.

Men det viktigaste, som jag tolkar det, vad gäller både Delpy och Sokurov, bortsett från nomineringstexterna, är att de med sitt filmskapande är inspirerande röster inom filmen, inom den europeiska filmen, och arbetar för rätten att inom detta visuella medium ska alla tillåtas utrycka sig, ha rätten att berätta sina historier, och få möjligheten att så göra.

Mycket svenskt, liksom kvalité (tillsammans med två fantastiska pristagare i Delpy och Sokurov), precis som förra året, då galans stora vinnare kom att bli Maren Ades ”Min pappa Toni Erdmann”. Och kanske blir det, trots allt, ”The Square”, med Claes Bang som en årets Toni, som tar hem storkovan. Vem vet? Hoppas kan man göra, och förmodligen vara ganska säker på att det får bli åtminstone någon svensk vinst, i någon kategori. Bästa komedi, förslagsvis, om bästa film går åt annat håll, kan vi ju hoppas på, eftersom det då skulle bli tredje året i rad med svensk vinst. 2015 var det nämligen Roy Andersson som vann för ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”, och 2016 Hannes Holms ”En man som heter Ove”.

Nu, efter tillkännagivandet av de många nomineringarna, kommer fler än 3000 Efa-medlemmar att rösta fram sina respektive favoriter, och samtliga vinnare utses på galan i Berlin den 9 december.

Åter i ämnet, när det närmar sig.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Film i helgen? Kul! Följer gör vad som är bra, eller möjligen bäst, på bio just nu.

”City of Ghosts” av Matthew Heineman

Raqqa is Being Slaughtered Silently (RBSS) är en grupp medborgarjournalister som riskerar sina liv för att delge omvärlden de grymheter som terrorororganisationen IS utsätter Syrien för i detta nu. City of Ghosts skildrar deras mod, slit och hängivenhet, och resultatet är årets mest akuta film, som välförtjänt belönades med Stora jurypriset vid Sheffield Doc/Fest, en av världens främsta dokumentärfestivaler. Och filmen, den av SF så förbisedda, är även, likt Heinemans tidigare film, ”Cartel Land”, Oscarstippad och visas på Hagabion. Min text, den lite längre om filmen, hittar du här: http://blogg.djungeltrumman.se/rasmuskilander/2017/09/05/city-ghosts-viktigast-pa-bio-just-nu/

”Clash” av Mohamed Diab

Kairo 2013, två år efter den arabiska våren och dagen efter att den förste folkvalde presidenten i Egypten, Muhammad Mursi, avsattes av militären. Gatorna är fyllda av demonstranter från bägge lägren och stämningen är hätsk. Mitt i detta politiska kaos blir en grupp människor instängda bak i en polisbuss utan hänsyn till deras bakgrund och politiska åskådning. I gruppen finns två amerikanska journalister, både anhängare och motståndare av det Muslimska brödraskapet, en ung flicka och en ung pojke. Stämningen bak i bilen är hätsk och frågan är om antagonisterna kommer att kunna övervinna sina motsättningar och därmed ha en chans att överleva. En film, liksom ”City of Ghosts”, som inte fått den där särskilt breda lanseringen på våra svenska biografer, tyvärr. Men Mohamed Diabs (”Kairo 678” 2010) ”Clash” hör sannerligen till det bättre som i detta nu går att se på bio, och så borde göras.

”Good Time” av Josh och Benny Safdie

Efter att ett misslyckat bankrån sänder hans yngre bror i fängelse, ger sig Constantine (Robert Pattinson) ner i New Yorks undre värld i ett mer och mer desperat – och farligt – försök att få ut sin bror. Under en adrenalinstinn natt befinner sig ”Connie” i ett brant fall ner i våld och förödelse, när han tävlar mot klockan i vetskapen om att hans liv hänger på en skör tråd. Bröderna Safdie har tidigare, när namn som Robert Pattinson och Jennifer Jason Leigh inte fanns med i beräkningarna, gjort indie-filmer som ”The Pleasure of Being Robbed” (som finns att streama på Draken film), ”Daddy Longlegs” och ” Heaven Knows What”. Alla, i synnerhet den förstnämnda, väl värda att se.

”Nosferatu” av F.W Murnau

Max Schreck som filmhistoriens mest obehagliga Dracula i tyskexpressionistisk klassiker, fylld av otäcka skuggor, hotfulla silhuetter och grotesk sminkning? Visst låter det, ja, fantastiskt? Precis. Den icke-auktoriserade adaptionen fick, enligt Cinematekets beskrivning, Bram Stokers änka att se rött och stämma produktionsbolaget. En rättstvist hon också kom att vinna, på samma gång som hon förstörde alla kopior hon av filmen kom över. Men, till hennes förtret, fanns det en på vift i USA, vilken, får man säga, räddade filmen. F.W Murnaus ”Nosferatu”, den första vampyrfilmen i långfilmsformat, från 1922 visas i morgon, lördag, klockan 14 på Capitols Cinematek, på piano ackompanjerad av Stefan Wingefors.

”Om själ och kropp” av Ildikó Enyedi

Två blyga och inåtvända människor upptäcker av en slump att de varje natt drömmer exakt samma dröm. Det är märkligt och förvirrande, och lite läskigt. När de så småningom accepterar sin nattliga gemenskap gör de ett försök att återskapa drömmen på dagen. Ildikó Enyedi, som både skrivit manus och regisserat, gör med ”Om själ och kropp” sin första långfilm på hela 18 år (senast, 1999 ”Simon mágus”), men har under tiden bland annat gjort en ungersk adaptering av Hagai Levis terapiserie, den så kända, som i amerikansk version kallades ”In treatment”. Filmen, ska sägas, belönades tidigare i år med Guldbjörnen för bästa film vid Filmfestivalen i Berlin. Visas, vad det verkar, och det konstigt nog, enbart på Hagabion under helgen och den kommande veckan.

”Sameblod” av Amanda Kernell

Elle Marja går på samisk internatskola med sin lillasyster och ska snart ta över som renskötare i familjen. Samtidigt drömmer hon om ett annat liv, långt borta från bybornas hårda ord och förakt och skolans kadaverdiciplin och kolttvång. Allt faller samman efter de rasbiologiska undersökningarna som hålls på skolan och Elle Marja bestämmer sig för att lämna allt och bli svensk. Hon stjäl sin svenska lärarinnas kläder och identitet och rymmer till Uppsala – men att byta liv visar sig vara mycket svårare än hon trott. Amanda Kernells ”Sameblod”, som i flera tidigare inlägg nämnts, inte minst efter nomineringen till Nordiska rådets filmpris, fick sin svenska premiär i vintras, på Göteborgs filmfestival, och den, efter flera om och män, lite bredare lanseringen i början av mars. Och än, till följd av hur bra den faktiskt är, finns den kvar. Här i Göteborg på Hagabion där man, klockan 16.15, på både lördag och söndag kan ta sin chans att, om man så än inte gjort, se den.

”The Square” av Ruben Östlund

Christian är en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum – han lever i centrum av konstvärlden och tar sitt arbete på största allvar. Dagarna innan den prestigefulla utställningen The Square ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren som försätter honom i allt dråpligare situationer och får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris. Mer, tror jag, behöver inte sägas. För vi vet, har hört, om framgångarna, som Guldpalmen och Oscarsnomineringen, filmen rönt, och väl lär fortsätta med, runt om i världen. Men har man lust, kanske ork, att läsa mer, veta mer om bakgrunden, om Ruben Östlunds filmskapande i stort, finns min intervju med honom länkad här: http://blogg.djungeltrumman.se/rasmuskilander/2017/09/15/ett-samtal-med-ruben-ostlund/

Det blev sju, men kunde, såklart, varit fler. Men sju filmer räcker, ibland, för en vecka. För en film om dagen, inte minst. Om inte, om listan är värdelös och, i dina ögon, inte håller måttet så finns det, givetvis, mer bra, mer kvalité, på bio. Som ”Borg”, ”Silvana” och ”The Big Sick”, vilka är väl värda sina besök, liksom ett, till helgen, från dig.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Som lite av en uppdatering på föregående inlägg blev det nu, strax efter halv fyra, klart att Ruben Östlund och hans ”The Square” går vinnande ur fajten och blir Sveriges officiella Oscarsbidrag.

Östlund har tidigare, för både ”De ofrivilliga” och ”Turist” (där han föll på mållinjen), varit nominerad, och hamnar nu, denna kanske tredje gången gillt, i samma sällskap som Ingmar Bergman och Bo Widerberg som även de varit nominerande minst tre gånger vardera.

Själv har Östlund i flertalet uttalanden förklarat att Guldpalmen slår högre, vilket den i ärlighetens namn gör. Men i den tuffa konkurrens som varit, med bl.a. ”Sameblod” och ”Jätten”, finns det nog inget annat att göra än att känna stolthet. Både för teamet bakom filmen, men även för oss som svenska filmfantaster, cineaster.

Filmen som i våras plockade hem filmvärldens finaste pris, det vill säga Guldpalmen i Cannes, som första svenska film på 60 år,  går upp på svenska biografer nu på fredag, 25 augusti, och fortsätter under hösten att visas världen över i en del av det lopp som ska komma att leda fram till Oscarsgalan början av mars 2018.

Kul, återigen, för svensk film – och, inte minst, för Östlund o Co.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Framgångarna för Amanda Kernell och hennes ”Sameblod” fortsätter. Succédebuten har nu tagits ut som Sveriges officiella bidrag till Nordiska rådets filmpris. Det till följd av nomineringen som bästa svenska film – alla kategorier – som fått sin premiär mellan juli 2016 och juni 2017.

I tävlan ställs vårt svenska bidrag mot fyra andra nordiska filmer, som även de är debuter. I det danska bidraget hittar vi Christian Tafdrup och hans ”Forældre”, från finländskt håll skickar man Selma Vilhunens ”Den lilla sparven”, Island väljer sin, mycket väntade, ” Heartstone” av Guðmundur Arnar Guðmundssons, och våra norska grannar är inte sämre i sitt val av Izer Alius ”Fluefangeren”.

Under gårdagen avslöjade även European film awards att Ruben Östlunds The Square tillsammans med, ja, just det – rätt! – Amanda Kernells ”Sameblod” återfinns bland de 51 filmer listade att kunna utses till årets bästa europeiska film på galan som den 9 december går av stapeln i Berlin.

Kul för svensk film, för Ruben Östlund och, inte minst, för Amanda Kernell och hennes ”Sameblod”.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Den svenska filmhösten 2017.

Det svenska filmåret 2017 har med filmer som bl.a. ”Sameblod”, ”I called him Morgan”, ”Citizen Schein” och ”Jordgubbslandet” varit ganska så, om inte väldigt, bra. Och hösten, den stundande, vill vad det verkar inte vara sämre. Under måndagsförmiddagen samlades både press och bransch för att titta närmare på den till synes starka filmhösten med 23 svenska premiärer. Och det är en hel drös med film, både av kvalitativ som mer kommersiell art, där jag, i det förhandstycke som är mitt, tagit ut, kanske hälften av allt vad som går upp, vad som är värt att hålla ett öga på. Och några, två, tre stycken, som jag av någon, inte alls särskilt specifik anledning, känner onda aningar inför.

”Superswede” av Morgan Jensen

Filmen om racinglegenden Ronnie Peterson har redan haft sin premiär, men är ack så värd att slå ett slag för. Ja, om det nu skulle behövas, med sina redan – på bara veckan! – 17000 biobesök. Visas över större delen av Sverige, på de flesta biografer. Så hitta närmsta och, ja, se den!

”The Square” av Ruben Östlund

Jag har redan, i tidigare inlägg, skrivit om den, på förhand och i blindo hyllat. Och nu – gladeligen och så långt man kan komma ifrån besvikelse – sett den. Östlund slår, likt den iranske, tvåfaldigt Oscarsvinnande regissören Asghar Farhadi på sitt håll, fast att han inte kan göra en dålig film. Spikar på tavlan upp det faktum att han är svensk films just nu starkast lysande filmskapare. Den Guldpalmsbelönade ”The Square” åker i detta nu på landsomfattande turné, på förhandsvisning efter förhandsvisning, med både Östlund och producenten Erik Hemmendorff i spetsen. Finns inte mycket mer att säga än: se den! Och se, om du så inte gjort, hans andra filmer. Gräv dig igenom detta fantastiska cv som är hans. Och njut. Premiär 25 augusti.

”Ouaga Girls” av Theresa Traore Dahlberg

Precis som ”The Square” får dokumentärfilmen ”Ouaga Girls” sin premiär nu på fredag. Filmen som följer en grupp unga tjejer, bilmekaniker i Burkina Fasos huvudstad Ouagaduogo, i en poetisk berättelse om livsval, systerskap och strävan efter att finna sin egen väg. Den sålde ut flera av de föreställningar som gavs under Göteborgs filmfestival tidigare i år, där den också fick sin världspremiär. Premiär 25 augusti.

”Borg” av Janus Metz

Filmen om Björn Borg. Filmen som har sin utgångspunkt i den så kända och omtalade matchen Björn Borg och John McEnroe emellan. Ja, som vi väntat. Först underkläder. Alla valsade vi omkring med denne Borg, tydligt textat, under bältet. Och, tro mig, jag är inte ironisk. Inte alls. Har, som många, väntat – och jag ser fram emot filmen som även kommer att öppna den, efter Cannes, mest prestigefulla festivalen i världen, nämligen den i Toronto. För regi står danske Janus Metz, känd för den oerhört starka ”Armadillo”, bakom manuset hittar vi Ronnie Sandahl, som tidigare skrivit och regisserat den fina, på tok för, under Guldbaggen, förbisedda ”Svenskjävel”, och i rollerna, de största, återfinns Sverrir Gudnason tillsammans med Shia Labeouf som Borg och McEnroe, samt Stellan Skarsgård och Tuva Novotny som Borgs tränare, Lennart Bergelin, samt samme Borgs första fru, Mariana Simionescu. Premiär 8 september.

”Trafikljusen blir blå imorgon” av Ragnhild Ekner

Med utgångspunkt från sin vän Jussis självmord tar Ragnhild Ekner upp och skildrar samhällets skuggsida, ett liv i den, med graffitin som samlingspunkt för utanförskapet, under början av 2000-talet. Precis som ”Ouaga Girls” fick Ekners ”Trafikljusen blir blå imorgon” sin premiär under Göteborgs filmfestival. Premiär 8 september.

”Silvana – väck mig när ni vaknat” av Mika Gustafson, Olivia Kastebring och Christina Tsiobanelis

Jag är inte en flitig lyssnare av Silvanas musik. Har väl, som de flesta, hört de allra mest uppmärksammade av låtar. Men inte mer. Ändå ser jag något oerhört fram emot filmen, vilket också gör att jag väljer att ta med den på listan. För den ska, förstod jag efter visningen under Way Out West, vara väldigt bra. ”Med sylvass tunga fångar rapparen Silvana Imam det som är i rörelse i samhället idag och personifierar en ny generation. Silvana – väck mig när ni vaknat är en intim kärlekshistoria och en unik inblick i de första omtumlande åren av hennes karriär.” Så beskriver produktionen filmen. Visst blir man NYFIKEN? Jag blir, åtminstone. Premiär 15 september.

”The Nile Hilton Incident” av Tarik Saleh.

Tarik Salehs ”The Nile Hilton Incident” är, vågar jag utan att ha sett den lova, något att hålla både öron och ögon öppna för, med tanke på att den i Frankrike redan setts av dryga 300 000 på bio, samt prisats på Sundance. Inspirerad av verkliga händelser skildrar den mordet på en libanesisk Idolvinnare 2008, som en egyptisk affärsmän och politiker, tidigare dumpad av stjärnan, visar sig ligga bakom. Fares Fares gör, har jag ryktesvägen förstått, sitt livs roll. Premiär 29 september.

”Winnerbäck – ett slags liv” av Øystein Karlsen

För nio år sedan kom ”Solen i ögonen – en film om Lars Winnerbäck”, signerad Magnus Gertten. Och nu är det alltså dags igen. En ny och, enligt filmens regissör Øystein Karlsen (känd för tv-serien ”Dag” som visats på SVT), mer intim dokumentär om den annars ganska så skygga Winnerbäck. I filmen återfinns, för att prata låtskrivande, texttolkning och turnéångest, även Per Gessle, Melissa Horn och Rolf Lassgård. Kul, tycker jag, med ytterligare ett nära artistporträtt som får komplettera filmen om Silvana Imam. Premiär 6 oktober.

”Shapeshifters” av Sophie Vukovic

1989 migrerar hennes föräldrar från Jugoslavien till Australien. Och hamnar i Sverige, med målet att bygga ett bättre liv för sin familj. En i tiden oerhört träffande filmisk essä om migration och längtan efter en tillhörighet, bortom nationella gränser. Med arkivbilder, fiktiva relationer och intimt filmmaterial av sin egen familj skapar Vukovic med sitt filmspråk den splittring som filmen beskriver. Premiär 20 oktober.

”Krig” av Goran Kapetanović

Vi får i ”Krig” följa 11-årige Malte som med sin mamma flyttar till ett nytt område och landar mitt i en konflikt två gäng emellan. Men med det sinne för strategi han besitter, Malte, ser han sin möjlighet att få fotfäste bland de övriga barnen. Men de metoder han använder sig av ger också, visar det sig, bränsle på elden, får allt att eskalera och kriget är ett faktum. Jag kan tycka att det låter intressant. Någorlunda, åtminstone. För Kapetanović gör bra film, vilket han med den Guldbaggebelönade ”Min faster i Sarajevo” visat. Och sen är Malin Levanon med, känd från bl.a. ”Flocken” och ”Tjuvheder”, som hon fick en av de mest välförtjänta Guldbaggar jag kan komma att tänka på i detta nu för. Premiär 27 oktober.

”Ingen tid för kärlek – en film om Johnny Bode” av Bo Sjökvist

”Johnny Bode hade stora succéer både i Sverige och Europa, men ändå är han idag helt utskriven ur historien. Varför? Hans liv är så innehållsrikt och så bisarrt att det nästan är svårt att tro att det är sant. Besatt av personen, historien och levnadsödet sätter Bo Sjökvist in Johnny Bode i ett samhälleligt perspektiv och skapar en levande bild av denna udda människa”, skriver TriArt, filmens distributör. Och, fan, säger jag, vad den ska bli spännande att se. Jag har länge fascinerats av denne Bode. Inte, vill jag understryka, gillat hans sånger något särskilt, eller uppskattat de många texter han skrev. Men fascinerats. Kalle Lind, även han bloggare här på Djungeltrumman, driver podcasten ”Snedtänkt”, där han i ett avsnitt fokuserar på just Johnny Bode, djupdyker i det som var han. Ett, i väntan på filmen (som liksom många andra filmer på denna lista fick sin premiär under Göteborgs filmfestival), bra timslångt poddavsnitt för att göra lite research. Premiär 3 november.

”Solsidan” av Felix Herngren och Måns Herngren

Om jag ska bemöda mig att se till vad jag brukar gilla, till den typ av film jag går och ser och INTE himlar med ögonen åt, så är ”Solsidan” det motsatta. Jag skulle nog, om inte konceptet var så inpräntat, inte ens tagit med den på listan. Men det är farligt, det där, att avfärda något innan det gått upp, flera månader innan det fått sin premiär. Men med det i bakhuvudet kan vi ändå slå fast att tv-serier som går över till film, inte alltid, men ofta och rent statistiskt, tenderar att bli väldigt dåligt. Jag tänker nu närmast, och med Rheborg även där i en av rollerna, på ”Morran och Tobias”. Denna så, jag tänkte skriva fina, men det är väl inte riktigt vad man tänker? Men denna, säg, många gånger väldigt bra serie, som i filmformat blev, ja, kanske något av det sämsta på flera år i filmväg. Men den gjordes. Tyvärr. Precis som Solsidan-filmen har gjorts, och förhoppningsvis är den bättre än Morran och Tobias. Och dra publik lär den, med den succé som serien kommit att bli, göra. Med decemberpremiär och allt. Jag är, och det medger jag, väldigt skeptisk. Men jag kommer att se den – och hoppas på det bästa. Premiär 1 december.

”Ted” av Hannes Holm

Jag har, sen filmprojektet om Ted offentliggjordes, längtat. I de bilder som offentliggjorts är han ju, som Sverrir Gudnason och hans Borg, lik Ted, Adam Pålsson. Och det är ju en bra början. Men jag har mina komplex, kan hur mycket jag än försöker inte tycka om den där Hannes Holm. Tyvärr. Gillade ”Ove” sådär. En, för att leka Aftonbladet, +++ i min värld. Inte ens ett grattis till för bästa film Guldbaggebelönade ”Jätten” blev det från Holms sida. Nej, istället, i SVTs eftersnack, ett muttrande, tjurande, över att biopublikens pris inte var en fysisk bagge. Så kan det vara, ja, när Holm är i farten. Förhoppningsvis visar han inte upp liknande fasoner vad gäller ”Ted”. För den, tänker väl han, är en självklar vinnare. Bortser vi från tråkigheter, sandlådefasoner och Hannes Holm, så ska filmen bli kul att se. Musiken, som det väl borde läggas vikt vid, är ju bara den värd att se filmen för. Eller, vänta, vi kan inte gå vidare. Inte än. För Holm har redan hunnit börja gräva i sandlådan igen. Om det kan du läsa här, i en intervju som filmtidskriften FLM gjort med Peter Birro, som valt att ta bort sitt namn som manusförfattare till filmen – http://flm.nu/2017/06/peter-birro-jag-har-tagit-bort-mitt-namn-fran-ted-gardestad-filmen/. Premiär i december. Vågar man gissa att den får juldagen?

Här, förresten, är en bild från DN, som tidigare rapporterat om ”gitarrfallet”. Ja, han höll den nämligen åt fel håll, Pålsson. En tydlig jämförelse, där vi kan se hur fel ute han är. Men det kanske är åtgärdat. Den ska, filmen, trots allt, bli kul att se.

Vi har en, på flera sätt, stark filmhöst att vänta. Och ovan listade filmer är bara mina, snabbt nedkladdade, tips, förslag på vad du, som mig, kanske borde fundera över att gå och se, inte alls fundera över att se, samt några, kort och gott, värda att ha koll på. Följer gör en kompletterande lista över övriga svenska filmer som går upp på bio under hösten:

”Becker – kungen av Tingsryd ”av Martin Larsson – premiär 1 september

”Märta Proppmätt” av Petra Revenue, Samir Arabzadeh – premiär 23 september

”Efter Inez” av Karin Ekberg – premiär 29 september

”Korparna” av Jens Assur – premiär 13 oktober

”Vilken jävla cirkus” av Helena Bergström – premiär 20 oktober

”7333 sekunder Johanna” av Anette Skåhlberg – premiär i oktober

”All Inclusive” av Karin Fahlén – premiär 10 november

”Lyubov – kärlek på ryska” av Staffan Julén – premiär 11 november

”Monky” av Maria Blom – premiär 22 december

”Gordon & Paddy” av Linda Hambäck – premiär 22 december

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Göteborgs Kulturkalas.

Det är Kulturkalas. Ett filmens Kulturkalas. Ja, ta mig på orden, i år visas en mängd – vad jag förstått, mer än under något tidigare kalas – filmer. Och, tro mig även här, bra filmer. Ett par, av en eller annan anledning, så pass värda att se att jag tänkte ta mig tid att skriva om dem. Tipsa – ge en liten guide till vad, i filmväg, du under kalaset borde skriva ner i kalendern.

Och, jag vet, jag är lite sen, kalaset har redan börjat och bra film har hunnit visas. Som Nikki Lindroth von Bahrs ”Min börda”, kortfilmen som tävlade – och vann – Startsladden vid Göteborgs filmfestival, samt var uttagen för tävlan i Cannes. Vad vi också, och det tar jag på mig, lyckades missa under onsdagen är Lone Scherfigs ”Their Finest Hour”, som 2016 fick sin världspremiär under filmfestivalen i Toronto, samt sin svenska under Göteborgs filmfestival.

Men, misströsta inte för länge. För tårtan, den som väl ofta är kalasets huvudpunkt, är inte framdukad än. Det finns bra mycket mer film att skriva upp. Ett par filmer som jag, om jag var du, skulle hålla ögonen på. Det fullständiga programmet finns, om du tycker mitt är för ynkligt, alldeles för klent, på deras hemsida.

Då, till vad som skulle kunna kalas tårtan, lite av gräddan på kalaset.

I dag, torsdag:

”Ljus i natten” av Aki Kaurismäki, 2017

Kaurismäki ger sig, som tidigare, in i politiken. I ”Ljus i natten” tar han sig an Syrienkonflikten i form av Khaleds flykt till Helsingfors och det möte han ställs inför med det finska samhället. Det är Kaurismäki, ja. En Kaurismäki mer eller mindre som vi är vana att se honom. Men det är inte hans bästa. Det är inte ”Mannen utan minne” eller ”Mannen från Le Havre”. Men det är Kaurismäki. Och det är, måste jag säga, ändå ganska så bra, väldigt fint. Filmen fick, vilket är värt att nämna, sin premiär under filmfestivalen i Berlin, där den belönades med en Silverbjörn för bästa regi. Kronhusgården, 21.45.

”Hopptornet” av Axel Danielsson och Maximilien Van Aertryck, 2016

”I ett 10 meter högt hopptorn ställs rädslan för att hoppa mot den personliga förlusten det skulle innebära att inte våga. En studie av människor i en konstruerad situation”. Så beskrivs den, ”Hopptornet. Kortfilmen som kommit att bli en viral succé, samt belönats med både Special Jury Price och Audience Prize vid den mest betydelsefulla kortfilmsfestivalen i världen i Clermont-Ferrand, Frankrike. 2016 vann den även Starsladden vid Göteborgs filmfestival, och(!) tävlade om en Guldbjörn i kortfilmssektionen i Berlin. Götaplatsen, 23.00.

Fredag:

”Fucking Åmål” av Lukas Moodysson, 1998

Ja, den behöver väl, förmodar jag, ingen närmare beskrivning. Inte mer än att den fortfarande håller (jag såg nyss om den) och så lär göra bra länge till. Bra Moodysson! Och bra Kulturkalaset! Sågs, för att nämna lite kuriosa, 1998, när den fick sin premiär, av nästan 900 000 på bio. Så, antar jag, var du inte en av dom, kanske som mig knappt född, eller fortfarande inte sett den: ta chansen när du har den. Kronhusgården, 21.45.

”Las Palmas” av Johannes Nyholm, 2011

”En kvinna i medelåldern vistas ensam på solsemester. På en bar dricker hon sig full, dansar på borden och trakasserar övriga gäster. Rollen som kvinnan spelas av en ettårig flicka, övriga roller av marionettdockor”. Yes, det är Johannes Nyholms stora genombrott och samme Nyholms dotter i rollen som den ettåriga flickan. Den har visats världen över, på mängder av festivaler, tilldelats priser som Startsladden vid Göteborgs filmfestival och en Guldbagge för bästa kortfilm och är, minst sagt, spektakulär, fantastiskt bra och väl värd att se. Nyholm har även skrivit och regisserat 2016 års fina och, i år, flerfaldigt Guldbaggebelönade ”Jätten”. Götaplatsen, 23.00.

Lördag:

Tre filmer om att leva, Nasrin Pakkho

Nasrin Pakkho är dokumentärfilmare, producent och skådespelare, vars present till oss Kalasbesökare är ett kortfilmspaket bestående av tre, från varandra, fristående filmer. Det är ”Layla” och ”As usual”, som här får sina premiärer, samt den något längre, dryga timmen långa, ”Regnbågens sång”. Biopalatset, 13.30.

”Sameblod” av Amanda Kernell, 2016

Sveriges koloniala och rasbiologiska historia har länge nästan undanhållits, legat gömd och tvingats undan strålkastarljuset. Men Amanda Kernell har höjt rösten, berättat om de samiska minoriteterna, hur de behandlats av både regering och landsortsbefolkning. Och gör så även i ”Sameblod”. Filmen som kan sina festivaler, deltagit i många av världens allra främsta. Som i Venedig, där den fick sin premiär, på Sundance i Utah, i Toronto och i Tokyo.Den var också, utöver de där, som bara är en handfull av allt vad den hunnit med, uttagen för tävlan under Göteborgs filmfestival tidigare i år, och vann då det prestigefulla Dragon Awards Nordic Film, även kallat miljonpriset. Men trots det, trots de många festivalbesöken, utmärkelserna, var SF inte särskilt intresserade av att visa upp denna visuellt bländande, oerhört viktiga och möjligen årets starkaste svenska filmdebut. Nej, inte alls. Den var, som man utan exakta citat i huvudet sa, ”för smal”, inte något som skulle locka en bredare publik. Men efter påtryckningar från flera håll, bransch som publik, flertalet utsålda salonger på bland annat Zita i Stockholm och Hagabion i Göteborg, gav man med sig, beslutade att ge filmen en bredare distribution. Den distribution den förtjänade – och fortfarande gör. För ”Sameblod” är en av de bättre, på min lista topp fem, av svenska filmer de senaste, säg, tjugo åren, med ett av kritiker snittbetyg högre än någon annan svensk film på väldigt länge. Kernells kortfilm ”Stoerre Vaerie”, som ligger till grund för ”Sameblod, finns att streama på Draken film. Kronhusgården, 21.45.

Söndag:

”The Square” av Ruben Östlund, 2017

”Christian är en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum – han lever i centrum av konstvärlden och tar sitt arbete på största allvar. Dagarna innan den prestigefulla utställningen The Square ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren som försätter honom i allt dråpligare situationer och får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris.” Så beskrivs ”The Square”, Ruben Östlunds i Cannes Guldpalmsbelönade film som, vågar jag påstå, är kalasets mest emotsedda. Inget konstigt med tanke på vad han tidigare gjort. Jag tänker på ”Gitarrmongot”, ”De ofrivilliga” (som väl ändå är en av de bästa svenska filmerna genom tiderna?), ”Play” och ”Turist”. Köerna ringlade långa inför de förhandsvisningar som gavs under Way Out West, och lär förmodligen göra så även här. För det är, till råga på allt, fritt inträde. Så var i tid. Biopalatset, 13.00.

Trevligt kalas!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. Johannes Brost är död.
  2. 2017 års bästa filmer.
  3. Golden Globe, någon?
  4. Guldbaggen?
  5. God (film)jul!