Rasmus Kilander

Tag: The Square

Som lite av en uppdatering på föregående inlägg blev det nu, strax efter halv fyra, klart att Ruben Östlund och hans ”The Square” går vinnande ur fajten och blir Sveriges officiella Oscarsbidrag.

Östlund har tidigare, för både ”De ofrivilliga” och ”Turist” (där han föll på mållinjen), varit nominerad, och hamnar nu, denna kanske tredje gången gillt, i samma sällskap som Ingmar Bergman och Bo Widerberg som även de varit nominerande minst tre gånger vardera.

Själv har Östlund i flertalet uttalanden förklarat att Guldpalmen slår högre, vilket den i ärlighetens namn gör. Men i den tuffa konkurrens som varit, med bl.a. ”Sameblod” och ”Jätten”, finns det nog inget annat att göra än att känna stolthet. Både för teamet bakom filmen, men även för oss som svenska filmfantaster, cineaster.

Filmen som i våras plockade hem filmvärldens finaste pris, det vill säga Guldpalmen i Cannes, som första svenska film på 60 år,  går upp på svenska biografer nu på fredag, 25 augusti, och fortsätter under hösten att visas världen över i en del av det lopp som ska komma att leda fram till Oscarsgalan början av mars 2018.

Kul, återigen, för svensk film – och, inte minst, för Östlund o Co.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Framgångarna för Amanda Kernell och hennes ”Sameblod” fortsätter. Succédebuten har nu tagits ut som Sveriges officiella bidrag till Nordiska rådets filmpris. Det till följd av nomineringen som bästa svenska film – alla kategorier – som fått sin premiär mellan juli 2016 och juni 2017.

I tävlan ställs vårt svenska bidrag mot fyra andra nordiska filmer, som även de är debuter. I det danska bidraget hittar vi Christian Tafdrup och hans ”Forældre”, från finländskt håll skickar man Selma Vilhunens ”Den lilla sparven”, Island väljer sin, mycket väntade, ” Heartstone” av Guðmundur Arnar Guðmundssons, och våra norska grannar är inte sämre i sitt val av Izer Alius ”Fluefangeren”.

Under gårdagen avslöjade även European film awards att Ruben Östlunds The Square tillsammans med, ja, just det – rätt! – Amanda Kernells ”Sameblod” återfinns bland de 51 filmer listade att kunna utses till årets bästa europeiska film på galan som den 9 december går av stapeln i Berlin.

Kul för svensk film, för Ruben Östlund och, inte minst, för Amanda Kernell och hennes ”Sameblod”.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Den svenska filmhösten 2017.

Det svenska filmåret 2017 har med filmer som bl.a. ”Sameblod”, ”I called him Morgan”, ”Citizen Schein” och ”Jordgubbslandet” varit ganska så, om inte väldigt, bra. Och hösten, den stundande, vill vad det verkar inte vara sämre. Under måndagsförmiddagen samlades både press och bransch för att titta närmare på den till synes starka filmhösten med 23 svenska premiärer. Och det är en hel drös med film, både av kvalitativ som mer kommersiell art, där jag, i det förhandstycke som är mitt, tagit ut, kanske hälften av allt vad som går upp, vad som är värt att hålla ett öga på. Och några, två, tre stycken, som jag av någon, inte alls särskilt specifik anledning, känner onda aningar inför.

”Superswede” av Morgan Jensen

Filmen om racinglegenden Ronnie Peterson har redan haft sin premiär, men är ack så värd att slå ett slag för. Ja, om det nu skulle behövas, med sina redan – på bara veckan! – 17000 biobesök. Visas över större delen av Sverige, på de flesta biografer. Så hitta närmsta och, ja, se den!

”The Square” av Ruben Östlund

Jag har redan, i tidigare inlägg, skrivit om den, på förhand och i blindo hyllat. Och nu – gladeligen och så långt man kan komma ifrån besvikelse – sett den. Östlund slår, likt den iranske, tvåfaldigt Oscarsvinnande regissören Asghar Farhadi på sitt håll, fast att han inte kan göra en dålig film. Spikar på tavlan upp det faktum att han är svensk films just nu starkast lysande filmskapare. Den Guldpalmsbelönade ”The Square” åker i detta nu på landsomfattande turné, på förhandsvisning efter förhandsvisning, med både Östlund och producenten Erik Hemmendorff i spetsen. Finns inte mycket mer att säga än: se den! Och se, om du så inte gjort, hans andra filmer. Gräv dig igenom detta fantastiska cv som är hans. Och njut. Premiär 25 augusti.

”Ouaga Girls” av Theresa Traore Dahlberg

Precis som ”The Square” får dokumentärfilmen ”Ouaga Girls” sin premiär nu på fredag. Filmen som följer en grupp unga tjejer, bilmekaniker i Burkina Fasos huvudstad Ouagaduogo, i en poetisk berättelse om livsval, systerskap och strävan efter att finna sin egen väg. Den sålde ut flera av de föreställningar som gavs under Göteborgs filmfestival tidigare i år, där den också fick sin världspremiär. Premiär 25 augusti.

”Borg” av Janus Metz

Filmen om Björn Borg. Filmen som har sin utgångspunkt i den så kända och omtalade matchen Björn Borg och John McEnroe emellan. Ja, som vi väntat. Först underkläder. Alla valsade vi omkring med denne Borg, tydligt textat, under bältet. Och, tro mig, jag är inte ironisk. Inte alls. Har, som många, väntat – och jag ser fram emot filmen som även kommer att öppna den, efter Cannes, mest prestigefulla festivalen i världen, nämligen den i Toronto. För regi står danske Janus Metz, känd för den oerhört starka ”Armadillo”, bakom manuset hittar vi Ronnie Sandahl, som tidigare skrivit och regisserat den fina, på tok för, under Guldbaggen, förbisedda ”Svenskjävel”, och i rollerna, de största, återfinns Sverrir Gudnason tillsammans med Shia Labeouf som Borg och McEnroe, samt Stellan Skarsgård och Tuva Novotny som Borgs tränare, Lennart Bergelin, samt samme Borgs första fru, Mariana Simionescu. Premiär 8 september.

”Trafikljusen blir blå imorgon” av Ragnhild Ekner

Med utgångspunkt från sin vän Jussis självmord tar Ragnhild Ekner upp och skildrar samhällets skuggsida, ett liv i den, med graffitin som samlingspunkt för utanförskapet, under början av 2000-talet. Precis som ”Ouaga Girls” fick Ekners ”Trafikljusen blir blå imorgon” sin premiär under Göteborgs filmfestival. Premiär 8 september.

”Silvana – väck mig när ni vaknat” av Mika Gustafson, Olivia Kastebring och Christina Tsiobanelis

Jag är inte en flitig lyssnare av Silvanas musik. Har väl, som de flesta, hört de allra mest uppmärksammade av låtar. Men inte mer. Ändå ser jag något oerhört fram emot filmen, vilket också gör att jag väljer att ta med den på listan. För den ska, förstod jag efter visningen under Way Out West, vara väldigt bra. ”Med sylvass tunga fångar rapparen Silvana Imam det som är i rörelse i samhället idag och personifierar en ny generation. Silvana – väck mig när ni vaknat är en intim kärlekshistoria och en unik inblick i de första omtumlande åren av hennes karriär.” Så beskriver produktionen filmen. Visst blir man NYFIKEN? Jag blir, åtminstone. Premiär 15 september.

”The Nile Hilton Incident” av Tarik Saleh.

Tarik Salehs ”The Nile Hilton Incident” är, vågar jag utan att ha sett den lova, något att hålla både öron och ögon öppna för, med tanke på att den i Frankrike redan setts av dryga 300 000 på bio, samt prisats på Sundance. Inspirerad av verkliga händelser skildrar den mordet på en libanesisk Idolvinnare 2008, som en egyptisk affärsmän och politiker, tidigare dumpad av stjärnan, visar sig ligga bakom. Fares Fares gör, har jag ryktesvägen förstått, sitt livs roll. Premiär 29 september.

”Winnerbäck – ett slags liv” av Øystein Karlsen

För nio år sedan kom ”Solen i ögonen – en film om Lars Winnerbäck”, signerad Magnus Gertten. Och nu är det alltså dags igen. En ny och, enligt filmens regissör Øystein Karlsen (känd för tv-serien ”Dag” som visats på SVT), mer intim dokumentär om den annars ganska så skygga Winnerbäck. I filmen återfinns, för att prata låtskrivande, texttolkning och turnéångest, även Per Gessle, Melissa Horn och Rolf Lassgård. Kul, tycker jag, med ytterligare ett nära artistporträtt som får komplettera filmen om Silvana Imam. Premiär 6 oktober.

”Shapeshifters” av Sophie Vukovic

1989 migrerar hennes föräldrar från Jugoslavien till Australien. Och hamnar i Sverige, med målet att bygga ett bättre liv för sin familj. En i tiden oerhört träffande filmisk essä om migration och längtan efter en tillhörighet, bortom nationella gränser. Med arkivbilder, fiktiva relationer och intimt filmmaterial av sin egen familj skapar Vukovic med sitt filmspråk den splittring som filmen beskriver. Premiär 20 oktober.

”Krig” av Goran Kapetanović

Vi får i ”Krig” följa 11-årige Malte som med sin mamma flyttar till ett nytt område och landar mitt i en konflikt två gäng emellan. Men med det sinne för strategi han besitter, Malte, ser han sin möjlighet att få fotfäste bland de övriga barnen. Men de metoder han använder sig av ger också, visar det sig, bränsle på elden, får allt att eskalera och kriget är ett faktum. Jag kan tycka att det låter intressant. Någorlunda, åtminstone. För Kapetanović gör bra film, vilket han med den Guldbaggebelönade ”Min faster i Sarajevo” visat. Och sen är Malin Levanon med, känd från bl.a. ”Flocken” och ”Tjuvheder”, som hon fick en av de mest välförtjänta Guldbaggar jag kan komma att tänka på i detta nu för. Premiär 27 oktober.

”Ingen tid för kärlek – en film om Johnny Bode” av Bo Sjökvist

”Johnny Bode hade stora succéer både i Sverige och Europa, men ändå är han idag helt utskriven ur historien. Varför? Hans liv är så innehållsrikt och så bisarrt att det nästan är svårt att tro att det är sant. Besatt av personen, historien och levnadsödet sätter Bo Sjökvist in Johnny Bode i ett samhälleligt perspektiv och skapar en levande bild av denna udda människa”, skriver TriArt, filmens distributör. Och, fan, säger jag, vad den ska bli spännande att se. Jag har länge fascinerats av denne Bode. Inte, vill jag understryka, gillat hans sånger något särskilt, eller uppskattat de många texter han skrev. Men fascinerats. Kalle Lind, även han bloggare här på Djungeltrumman, driver podcasten ”Snedtänkt”, där han i ett avsnitt fokuserar på just Johnny Bode, djupdyker i det som var han. Ett, i väntan på filmen (som liksom många andra filmer på denna lista fick sin premiär under Göteborgs filmfestival), bra timslångt poddavsnitt för att göra lite research. Premiär 3 november.

”Solsidan” av Felix Herngren och Måns Herngren

Om jag ska bemöda mig att se till vad jag brukar gilla, till den typ av film jag går och ser och INTE himlar med ögonen åt, så är ”Solsidan” det motsatta. Jag skulle nog, om inte konceptet var så inpräntat, inte ens tagit med den på listan. Men det är farligt, det där, att avfärda något innan det gått upp, flera månader innan det fått sin premiär. Men med det i bakhuvudet kan vi ändå slå fast att tv-serier som går över till film, inte alltid, men ofta och rent statistiskt, tenderar att bli väldigt dåligt. Jag tänker nu närmast, och med Rheborg även där i en av rollerna, på ”Morran och Tobias”. Denna så, jag tänkte skriva fina, men det är väl inte riktigt vad man tänker? Men denna, säg, många gånger väldigt bra serie, som i filmformat blev, ja, kanske något av det sämsta på flera år i filmväg. Men den gjordes. Tyvärr. Precis som Solsidan-filmen har gjorts, och förhoppningsvis är den bättre än Morran och Tobias. Och dra publik lär den, med den succé som serien kommit att bli, göra. Med decemberpremiär och allt. Jag är, och det medger jag, väldigt skeptisk. Men jag kommer att se den – och hoppas på det bästa. Premiär 1 december.

”Ted” av Hannes Holm

Jag har, sen filmprojektet om Ted offentliggjordes, längtat. I de bilder som offentliggjorts är han ju, som Sverrir Gudnason och hans Borg, lik Ted, Adam Pålsson. Och det är ju en bra början. Men jag har mina komplex, kan hur mycket jag än försöker inte tycka om den där Hannes Holm. Tyvärr. Gillade ”Ove” sådär. En, för att leka Aftonbladet, +++ i min värld. Inte ens ett grattis till för bästa film Guldbaggebelönade ”Jätten” blev det från Holms sida. Nej, istället, i SVTs eftersnack, ett muttrande, tjurande, över att biopublikens pris inte var en fysisk bagge. Så kan det vara, ja, när Holm är i farten. Förhoppningsvis visar han inte upp liknande fasoner vad gäller ”Ted”. För den, tänker väl han, är en självklar vinnare. Bortser vi från tråkigheter, sandlådefasoner och Hannes Holm, så ska filmen bli kul att se. Musiken, som det väl borde läggas vikt vid, är ju bara den värd att se filmen för. Eller, vänta, vi kan inte gå vidare. Inte än. För Holm har redan hunnit börja gräva i sandlådan igen. Om det kan du läsa här, i en intervju som filmtidskriften FLM gjort med Peter Birro, som valt att ta bort sitt namn som manusförfattare till filmen – http://flm.nu/2017/06/peter-birro-jag-har-tagit-bort-mitt-namn-fran-ted-gardestad-filmen/. Premiär i december. Vågar man gissa att den får juldagen?

Här, förresten, är en bild från DN, som tidigare rapporterat om ”gitarrfallet”. Ja, han höll den nämligen åt fel håll, Pålsson. En tydlig jämförelse, där vi kan se hur fel ute han är. Men det kanske är åtgärdat. Den ska, filmen, trots allt, bli kul att se.

Vi har en, på flera sätt, stark filmhöst att vänta. Och ovan listade filmer är bara mina, snabbt nedkladdade, tips, förslag på vad du, som mig, kanske borde fundera över att gå och se, inte alls fundera över att se, samt några, kort och gott, värda att ha koll på. Följer gör en kompletterande lista över övriga svenska filmer som går upp på bio under hösten:

”Becker – kungen av Tingsryd ”av Martin Larsson – premiär 1 september

”Märta Proppmätt” av Petra Revenue, Samir Arabzadeh – premiär 23 september

”Efter Inez” av Karin Ekberg – premiär 29 september

”Korparna” av Jens Assur – premiär 13 oktober

”Vilken jävla cirkus” av Helena Bergström – premiär 20 oktober

”7333 sekunder Johanna” av Anette Skåhlberg – premiär i oktober

”All Inclusive” av Karin Fahlén – premiär 10 november

”Lyubov – kärlek på ryska” av Staffan Julén – premiär 11 november

”Monky” av Maria Blom – premiär 22 december

”Gordon & Paddy” av Linda Hambäck – premiär 22 december

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Göteborgs Kulturkalas.

Det är Kulturkalas. Ett filmens Kulturkalas. Ja, ta mig på orden, i år visas en mängd – vad jag förstått, mer än under något tidigare kalas – filmer. Och, tro mig även här, bra filmer. Ett par, av en eller annan anledning, så pass värda att se att jag tänkte ta mig tid att skriva om dem. Tipsa – ge en liten guide till vad, i filmväg, du under kalaset borde skriva ner i kalendern.

Och, jag vet, jag är lite sen, kalaset har redan börjat och bra film har hunnit visas. Som Nikki Lindroth von Bahrs ”Min börda”, kortfilmen som tävlade – och vann – Startsladden vid Göteborgs filmfestival, samt var uttagen för tävlan i Cannes. Vad vi också, och det tar jag på mig, lyckades missa under onsdagen är Lone Scherfigs ”Their Finest Hour”, som 2016 fick sin världspremiär under filmfestivalen i Toronto, samt sin svenska under Göteborgs filmfestival.

Men, misströsta inte för länge. För tårtan, den som väl ofta är kalasets huvudpunkt, är inte framdukad än. Det finns bra mycket mer film att skriva upp. Ett par filmer som jag, om jag var du, skulle hålla ögonen på. Det fullständiga programmet finns, om du tycker mitt är för ynkligt, alldeles för klent, på deras hemsida.

Då, till vad som skulle kunna kalas tårtan, lite av gräddan på kalaset.

I dag, torsdag:

”Ljus i natten” av Aki Kaurismäki, 2017

Kaurismäki ger sig, som tidigare, in i politiken. I ”Ljus i natten” tar han sig an Syrienkonflikten i form av Khaleds flykt till Helsingfors och det möte han ställs inför med det finska samhället. Det är Kaurismäki, ja. En Kaurismäki mer eller mindre som vi är vana att se honom. Men det är inte hans bästa. Det är inte ”Mannen utan minne” eller ”Mannen från Le Havre”. Men det är Kaurismäki. Och det är, måste jag säga, ändå ganska så bra, väldigt fint. Filmen fick, vilket är värt att nämna, sin premiär under filmfestivalen i Berlin, där den belönades med en Silverbjörn för bästa regi. Kronhusgården, 21.45.

”Hopptornet” av Axel Danielsson och Maximilien Van Aertryck, 2016

”I ett 10 meter högt hopptorn ställs rädslan för att hoppa mot den personliga förlusten det skulle innebära att inte våga. En studie av människor i en konstruerad situation”. Så beskrivs den, ”Hopptornet. Kortfilmen som kommit att bli en viral succé, samt belönats med både Special Jury Price och Audience Prize vid den mest betydelsefulla kortfilmsfestivalen i världen i Clermont-Ferrand, Frankrike. 2016 vann den även Starsladden vid Göteborgs filmfestival, och(!) tävlade om en Guldbjörn i kortfilmssektionen i Berlin. Götaplatsen, 23.00.

Fredag:

”Fucking Åmål” av Lukas Moodysson, 1998

Ja, den behöver väl, förmodar jag, ingen närmare beskrivning. Inte mer än att den fortfarande håller (jag såg nyss om den) och så lär göra bra länge till. Bra Moodysson! Och bra Kulturkalaset! Sågs, för att nämna lite kuriosa, 1998, när den fick sin premiär, av nästan 900 000 på bio. Så, antar jag, var du inte en av dom, kanske som mig knappt född, eller fortfarande inte sett den: ta chansen när du har den. Kronhusgården, 21.45.

”Las Palmas” av Johannes Nyholm, 2011

”En kvinna i medelåldern vistas ensam på solsemester. På en bar dricker hon sig full, dansar på borden och trakasserar övriga gäster. Rollen som kvinnan spelas av en ettårig flicka, övriga roller av marionettdockor”. Yes, det är Johannes Nyholms stora genombrott och samme Nyholms dotter i rollen som den ettåriga flickan. Den har visats världen över, på mängder av festivaler, tilldelats priser som Startsladden vid Göteborgs filmfestival och en Guldbagge för bästa kortfilm och är, minst sagt, spektakulär, fantastiskt bra och väl värd att se. Nyholm har även skrivit och regisserat 2016 års fina och, i år, flerfaldigt Guldbaggebelönade ”Jätten”. Götaplatsen, 23.00.

Lördag:

Tre filmer om att leva, Nasrin Pakkho

Nasrin Pakkho är dokumentärfilmare, producent och skådespelare, vars present till oss Kalasbesökare är ett kortfilmspaket bestående av tre, från varandra, fristående filmer. Det är ”Layla” och ”As usual”, som här får sina premiärer, samt den något längre, dryga timmen långa, ”Regnbågens sång”. Biopalatset, 13.30.

”Sameblod” av Amanda Kernell, 2016

Sveriges koloniala och rasbiologiska historia har länge nästan undanhållits, legat gömd och tvingats undan strålkastarljuset. Men Amanda Kernell har höjt rösten, berättat om de samiska minoriteterna, hur de behandlats av både regering och landsortsbefolkning. Och gör så även i ”Sameblod”. Filmen som kan sina festivaler, deltagit i många av världens allra främsta. Som i Venedig, där den fick sin premiär, på Sundance i Utah, i Toronto och i Tokyo.Den var också, utöver de där, som bara är en handfull av allt vad den hunnit med, uttagen för tävlan under Göteborgs filmfestival tidigare i år, och vann då det prestigefulla Dragon Awards Nordic Film, även kallat miljonpriset. Men trots det, trots de många festivalbesöken, utmärkelserna, var SF inte särskilt intresserade av att visa upp denna visuellt bländande, oerhört viktiga och möjligen årets starkaste svenska filmdebut. Nej, inte alls. Den var, som man utan exakta citat i huvudet sa, ”för smal”, inte något som skulle locka en bredare publik. Men efter påtryckningar från flera håll, bransch som publik, flertalet utsålda salonger på bland annat Zita i Stockholm och Hagabion i Göteborg, gav man med sig, beslutade att ge filmen en bredare distribution. Den distribution den förtjänade – och fortfarande gör. För ”Sameblod” är en av de bättre, på min lista topp fem, av svenska filmer de senaste, säg, tjugo åren, med ett av kritiker snittbetyg högre än någon annan svensk film på väldigt länge. Kernells kortfilm ”Stoerre Vaerie”, som ligger till grund för ”Sameblod, finns att streama på Draken film. Kronhusgården, 21.45.

Söndag:

”The Square” av Ruben Östlund, 2017

”Christian är en framgångsrik ledare på ett modernt konstmuseum – han lever i centrum av konstvärlden och tar sitt arbete på största allvar. Dagarna innan den prestigefulla utställningen The Square ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren som försätter honom i allt dråpligare situationer och får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris.” Så beskrivs ”The Square”, Ruben Östlunds i Cannes Guldpalmsbelönade film som, vågar jag påstå, är kalasets mest emotsedda. Inget konstigt med tanke på vad han tidigare gjort. Jag tänker på ”Gitarrmongot”, ”De ofrivilliga” (som väl ändå är en av de bästa svenska filmerna genom tiderna?), ”Play” och ”Turist”. Köerna ringlade långa inför de förhandsvisningar som gavs under Way Out West, och lär förmodligen göra så även här. För det är, till råga på allt, fritt inträde. Så var i tid. Biopalatset, 13.00.

Trevligt kalas!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Rasmus Kilander

Skriver om film. Till vardags, om inte här, på helt andra ställen. Ibland papper.

Mest lästa

  1. En blogg om film.
  2. Göteborgs Kulturkalas.
  3. Den svenska filmhösten 2017.
  4. Kul, "Sameblod"!
  5. "The Square" blir Sveriges Oscarsbidrag.