Rasmus Kilander

Tag: Yorgos Lanthimos

Vilka biobiljetter är värda att lägga de förhoppningsvis köldskyddande vantarna på i helgen, tro, samtidigt som Löfven, Macron o Co belägrat stan? Följer gör tre – ja, jag tänker fredag, lördag och söndag, en per dag – nyss uppsatta, liksom sevärda, filmer.

”Ingen tid för kärlek – en film om Johnny Bode” av Bo Sjökvist och Bengt Löfgren

Stora succéer, i Sverige som Europa, men ändå är han i dag helt utskriven ur historien. ”Varför?”, var frågan filmmakarna Bo Sjökvist och Bengt Löfgren ställde sig, eftersom livet, det han en gång levde, Bode, var så innehållsrikt, så bisarrt, att det nästan är svårt att ta in. Besatta av personen, historien och levnadsödet väljer de i filmen som fick sin premiär vid Göteborgs filmfestival tidigare i år att sätta in honom i ett samhälleligt perspektiv, och på så sätt skapa en levande bild av denna udda (en benämning vissa envisas med att sätta på honom) människa. Jag tänkte återkomma till det, i ett framtida inlägg gå in på djupet, och kanske bryta ner det där, fundera kring om han verkligen var den där sällsamme mannen, eller bara en missförstådd, utsatt och av vuxenvärlden utlämnad ensamvarg.

Filmens speltid, den på 76 ynka minuter, är alldeles för kort, och får förmodligen en nyfikenhetens ådra att vakna till liv. Ett tips är då (om du har turen att på något antikvariat få tag i den) att läsa Ingmar Norléns och Bengt Nyquists ”Herre i frack”, där en bredare, mer utvecklad bild av Sveriges en gång i tiden mest hatade man ges. I Göteborg lär man sig mer om Bode på Capitol, där den hela helgen visas.

”The Killing of a Sacred Deer” av Yorgos Lanthimos

Lanthimos är en mästare, en av vår tids, vågar jag påstå, allra skickligaste filmmakare. I sitt samarbete med Efthymis Filippou, som han skrivit ”Dogtooth” (2009), ”Alper” (2011), ”The Lobster” (2015) och nu ”The Killing of a Sacred Deer, skapar de på duken föreställningar, vissa mer absurda än de andra, man som publik bär med sig under lång tid framöver. ”Dogtooth” håller jag, personligen, trots att jag inte har någon favoritfilm, som en av de bättre filmer jag – ja, jag säger det – sett. Åtminstone av de gjorda under de senaste 20 åren. Och om dessa filmer, de så absurda, vilka kommit att ingå i en grekisk så kallad ”weird wave”, skrev jag här, där det också står om just ”The Killing of a Sacred Deer” – vilken jag, å det grövsta, rekommenderar att du efter en genomläsning av den där texten i helgen ser. Visas, för oss i Göteborg, på Capitol och Göta.

”Thelma” av Joachim Trier

Thelma (spelad av en lysande Eili Harboe) har vuxit upp med strängt religiösa föräldrar i en liten by på norska västkusten, men när hon börjar studera i Oslo öppnar sig en ny värld. Och nya känslor, inte minst för väninnan Anja. Samtidigt har hon börjat få märkliga, återkommande anfall som läkarna inte hittar någon orsak till. Men när Thelma kopplar ihop dessa anfall med sina känslor så väcker det oanade krafter till liv. Krafter som släpper fram mörka minnen från det förflutna …

Den av kritiker rosade Joachim Trier har tillsammans med Eskil Vogt (vars film ”Blind”, från 2014, också är värd att se), sin mångårige samarbetspartner, skrivit manus till ”Reprise” (2006), ”Oslo 31 augusti” (2011) – som jag skriver om här – och ”Louder Than Bombs” (2015), vilka både visats och prisats på festivaler som Cannes, Toronto, Sundance, Karlovy Vary, Göteborg och Stockholm. Och i Stockholm, vilket han stoltseras med, har han belönats med hela två Bronshästar, en erfarenhet han bara delar med en annan regissör, nämligen Quentin Tarantino.

Men att efter ”Louder Than Bombs”, med skådespelare som bland andra Isabelle Huppert och Jesse Eisenberg i ledande roller, återvända till hemlandet, till vad vi sett i tidigare filmer, dvs ett kulturellt, för Trier så bekant, Oslo, kan verka aningen oväntat. Det är dock inte annat än rätt, för det är var han i sitt filmiska berättande är som allra bäst.

I ”Thelma” –  som är en film full av överraskningar, där roller är flytande, där maktpositioner ständigt förskjuts, och som tillsammans med de båda lysande ”Reprise” och ”Oslo 31 augusti” hör till det bättre ur Triers filmografi – utforskas förbjuden kärlek, mörka, inre krafter, den föråldrade, bibeltrogna synen på skapelsen utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv, och är som ett resultat av det årets bästa psykologiska thriller – eller coming of age-skräckdrama, om man så vill.

”Thelma” visas på Biopalatset, Capitol och Hagabion.

Dokumentärt om en hatad, smått udda man, nytt av absurdismens grekiske mästare, samt norskt skräckdrama signerat Joachim Trier – något faller förhoppningsvis i smaken. Och under tiden, när du sitter i den där varma salongen, gräver jag ner mig i allt som går att finna kring den där en gång hatade mannen, och återkommer inom en snar framtid med lite mer om fenomenet Johnny Bode.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Lanthimos och den grekiska filmvågen.

Vi möter en hjärtkirurg (Colin Farrell), för sina insatser tämligen uppskattad, med en stilig hustru (Nicole Kidman) och två vackra barn (Raffey Cassidy och Sunny Suljic). Under lunchrasterna försvinner han i väg, ofta under kortare stunder, för att träffa en ung man vid namn Martin (Barry Keoghan). Han, hjärtkirurgen, ger den unge mannen presenter, ljuger för sina kollegor om vem mannen verkligen är, och besväras när samme man om dagarna dyker upp på sjukhuset. Man hinner fundera i banor kring att han, med tanke på presenter och smått hemliga lunchmöten, är otrogen, eller att mannen är prostituerad. Men en bit in i filmen bjuds han hem, tillåts träffa familjen, hjärtkirurgens stiliga hustru och två vackra barn…

Ursprungsidén till filmen sägs ha kommit från hämndmotivet i Euripides Ifigenia in Aulis, där Agamemnon lät hämta sin dotter Ifigenia för att offra henne till Artemis och blidka den vredgade gudinnan. Vilket kanske säger ett och annat, ger lite hintar.

”The Killing of a Sacred Deer”, som fick sin premiär i Cannes, plockade hem samma festivals manuspris och är grekiske Yorgos Lanthimos senaste, går upp på svenska biografer i dag. Men det var för Lanthimos inte här, med världskända skådespelare i sina huvudroller, det började. Inte alls. Men däremot, långt tidigare, hemma i Grekland, med reklamfilms- och musikvideo-makande, och knapphändiga försök till att få filmmanus finansierade.

Nästan ingen, förmodar jag, har kunnat undgå att det grekiska samhället, bortom paraplydrinkar och barnfamiljer på all inclusive-hotell, genomgått ett par, nästan tio numer, rejält omtumlande år. Det var efter de olympiska spelen i Aten 2004 – ni minns, OS tillbaka där det en gång, 1896, i ”modern” form började, en Carolina Klüft som satte både Sverige och sitt Småland på kartan och allas vår Stefan Holm som äntligen fick bita i den för honom så efterlängtade guldmedaljen – som raset, det för Grekland, tog sin början, och solen lika tvärt slutade lysa på de blåvita stenbyarna och grekernas självförtroende.

Men filmen, eller vågen av film, som kom att uppstå i spillrorna av finanskrisen, de i politiken blåsande, kalla högervindarna, och det splittrade – inte bara sett till de många öarna – land som då var Grekland, har i mångt och mycket påståtts symbolisera samtiden, vad som i landet höll på att hända. Något som, bortsett från Lanthimos, och än mer påtagligt än i hans filmer, kan ses i Ektoras Lygizos ”Boy eating the bird’s food”, där regissören visar hur människors livsvillkor, liksom värdighet, följt ekonomin.

Det kan dock debatteras, diskuteras och funderas på, huruvida de många kriserna haft någon påverkan på 00- och 10-talets grekiska filmvåg. För i landet har det även tidigare, innan Stefan Holm under Atens stjärnklara himmel bet i guldmedaljen, producerats absurda dramer, inte sällan influerade av antikens tragedier. Men det ligger, trots allt, som en hinna, en absurdismens sådan, över dessa filmer, de gjorda av bland andra Alexandros Avranas (”Miss Violence”), Athena Rachel Tsangari (”Attenberg”, ”Chevalier”) och, i synnerhet, Yorgos Lanthimos, som ingår i vad som kommit att kallas en ”weird wave”.

”Kinetta”, filmen med namnet, vad jag förstår, lånat ifrån någon sorts grekisk resort-anläggning, är Lanthimos första, på egen hand regisserade långfilm, skriven tillsammans med Yorgos Kakanakis. Utspelar sig gör den på ett hotell, ett ganska tomt sådant eftersom det inte är turistsäsong, där en städerska, en man besatt av bilar från BMW, och en expedit från en foto-butik bestämmer sig för att filma och fotografera olika, dåligt skådespelade scener mellan en man och en kvinna.

Det är kanske inte den mest klockrena av handlingar för att locka finansiärer eller publik, men filmen fick – tro det eller ej – sin premiär på Toronto filmfestival 2005, och visades nästkommande år även under filmfestivalen i Berlin. Vilket, förmodar jag, gav Lanthimos mersmak. Och filmen, om man är intresserad, finns för en billig peng hos dvd-försäljaren Second Run.

Tre halvvuxna barn hålls fångna i en förrädiskt vacker villa. Med en blandning av desperat omtanke, lågmäld tyranni och bisarr experimentlusta har föräldrarna skapat en excentrisk värld där allt från språkbruk till sexualmoral har formats om till något eget. Helt avskärmade från omvärlden upplever barnen sin tillvaro som naturlig, men när en utomstående kommer in i deras hem rubbas balansen. Den skyddande bubbla som omger deras liv hotas plötsligt av total kollaps.

Det är beskrivningen av ”Dogtooth”, filmen från 2009 som skulle komma att bryta ny väg för Lanthimos och hans, då nya, men som än i dag står vid hans sida, manusförfattarkollega Efthymis Filippou. Det är också beskrivningen av den film som anses vara sinnebilden av en ”weird wave”, den jag tidigare var inne på, som kännetecknar dessa grekiska, inte sällan både absurda och humoristiska filmer. Att uppmärksamheten för ”Dogtooth” blev så stor har, såklart, i grunden, att göra med filmens tema: en sadistisk patriark som hemskolat barnen till individer som inte kan fungera till mycket annat än att skydda trädgården från livsfarliga, inkräktande katter som borde klippas av på mitten, i ett hem, likt det som var en viss Fritzls, där väggarna – dvs murarna, de skyddande från omvärlden – skapar en skev verklighetsuppfattning på samma gång som de kontrollerar barnens tankar. Men den har också att göra med Cannes, där filmen vann Un certain regard-priset, samt Oscarsgalan, till vilken filmen nominerades för bästa icke-engelskspråkiga. Och det är, om jag får vara en typ av vägvisare i den filmvärld som är Lanthimos, hans – än i dag – bästa film. Möjligen en av de bättre filmer, även om det är svårt att jämföra, som gjorts de senaste, säg, tjugo åren. Streamas bäst på Draken film, där den, bara i dagarna, lades upp.

I ”Alper” (2011), nästkommande film, som ska sägas var nominerad till Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig, känns humorn, den så absurda, igen, och vi får bekanta oss med fyra minst sagt robotartade figurer: en sjuksköterska, en ambulansförare, en gymnast och hennes tränare, som tillsammans startat en uthyrninsservice. En sådan där de hyr ut sig själva som ställföreträdare för nyligen avlidna personer och träder in som döttrar, kollegor och äkta män under den första sorgperioden. Alper, som titeln kanske hintat om, är vad de kallar sig. Ledaren, som kallar sig Mont Blanc (övriga medlemmar får välja andra namn från de franska alperna, men han ska ha det högsta bergets), kräver en järnhård disciplin som alla inte vill ställa upp på.

Humorn, som sagt, karaktärerna och sättet man valt att bygga sin film på känns igen, och Lanthimos har tillsammans med Filippou även här skrivit ett väldigt starkt manus, men det håller dessvärre inte riktigt i jämförelse med sin föregångare. Dock –  som en sorts uppvärmning inför ”The Killing of a Sacred Deer” – väl värd att se, vilket man bäst, även i detta fall, gör på Draken film.

Hur mycket finanskrisen påverkat den grekiska filmen kan ju, som bekant, diskuteras. Men att den åtminstone i någon mån gjort det kan vi nog ha klart för oss, och Lanthimos, denna nya vågs galjonsfigur, tog efter ”Alper” sitt pick och pack och flyttade tillsammans med frun, Ariane Labed (känd från just ”Alper”, samt en mängd andra, grekiska som internationella, filmer) till Storbritannien. Till följd av, får vi förmoda, de för filmen ekonomiska förutsättningar som fanns – eller inte fanns – i hemlandet.

Ganska snart, med Filippou som medförfattare och Labed i en av rollerna, påbörjades på Irland inspelningen av nästa projekt – det första engelskspråkiga – med flera välkända skådespelare i casten och med namnet ”The Lobster”. Men ”vad händer nu?”, kunde man tänka. Nu när landets främste filmare, han som leder vägen för den nya vågen, i nästa film lämnar både land och språk. Och svaret är: inget påtagligt. Han fortsätter, med samma hinna av absurdism över projektet, och gör det minst lika bra.

David (Colin Farrell) har precis blivit dumpad av sin fru, och lever i ett samhälle där singlar på något mystiskt dejtingspa har 45 dagar på sig att hitta äkta kärlek, annars förvandlas de till ett, av dem själva valt, djur. Därav titeln, filmens huvudperson önskar nämligen bli en hummer. Efter flertalet misslyckade, romantiska äventyr bestämmer han sig för att fly den dystopiska värld han lever i. Han sluter upp med en grupp revolutionärer som kallar sig The Loners, en grupp människor som förkastar romantik. Men hos dem träffar han en gåtfull främling (Rachel Weisz) som väcker oväntade och starka känslor inom honom.

Ja, det är onekligen en intressant grundpremiss. Två ska man vara, som par ska man leva. Det är i Lanthimos första engelskspråkiga film vad samhället säger, vilket hos sin publik lockar till både funderingar och, som alltid, en hel del skratt – för humorn, den så absurda, finns med även här. Även om den inte når upp till samma kvalité som ”Dogtooth” (kommer han någonsin att klara av det?), så är det en bra mycket mer vässad film än ”Alper”, och personligen så håller jag den som en av förra årets (sett till svensk biopremiär) bästa. Filmen belönades i Cannes med priset Prix du Jury, och nominerades till en Oscar för bästa originalmanus.

”Vad som också är roligt, bortsett från att faktiskt vinna det där priset, är att juryn på något sätt också uppmärksammar en ny typ av europeisk film, som jag kan känna att jag är kopplad till, som Maren Ades ’Toni Erdmann’, eller Yorgos Lanthimos filmer”, sa Ruben Östlund om Cannes, när jag för ett tag sedan intervjuade honom.

Och det är intressant, det där. Att filmer som Maren Ades (”Du och jag”, ”Toni Erdmann”) och Lanthimos tillsammans med Östlunds kanske är på väg att skapa en ny typ av våg, från sina tre, respektive länder. För det finns en viss samlingspunkt för dem, för deras filmer, vilken är en så simpel som att det är humor de håller på med. Svart sådan, i filmer som i övrigt, inbäddad i denna humor, tar upp ganska allvarliga och tunga ämnen. Man skulle även kunna se det som en fortsättning på Hanekes tradition (som är en uppenbar inspirationskälla vad gäller Östlund), vilket Richard Brody, filmskribent på The New Yorker, tar upp i en ganska negativ text, i vilken han avhandlar både Lanthimos och Östlunds nya filmer. Läsvärt, oavsett vad man tycker om dem.

Men vem är han, egentligen, den unge mannen? Han jag nämnde i början, på bilden ovan, som följer med hjärtkirurgen hem till dennes familj? Det är just vad vi tvingas fundera på, skapa oss en idé kring, i ”The Killing of a Sacred Deer”, med det så, om man kan sin Lanthimos (eller tagit sig igenom min text) igenkännliga, absurda och lakoniska berättandet – under lite mer än den första halvan. För efter det tar det fart, dramat rullar i gång och vad som komma skall leveras av Lanthimos på ett rent exemplariskt sätt. Vad som sker på duken – från första till sista bildruta – är både skrämmande och subtilt, hårresande och groteskt, och även smått övernaturligt, utan närmare förklaring.

Men det är framförallt bra, och ett oerhört skickligt filmskapande – på alla plan. Det är en utveckling, eller snarare fortsättning, på den framgångssaga som stavas Lanthimos. Eller den grekiska nya vågen, kanske? För den fortsätter – inte enbart med honom i åtanke – att imponera, och kanske tog den, med honom som dess galjonsfigur, sin början i startgroparna som Grekland grävde ner sig i under finanskrisen, då efter OS 2004.

Vi låter det vara osagt. Men filmen – som bör ses på stor duk, och som mår bäst av att jag inte berättar mer – biter, likt Stefan Holm i Aten, snart i sina, om än inte olympiska, väntade guldmedaljer (och välförtjänta priser).

”The Killing of a Sacred Deer” har svensk biopremiär i dag och visas, för Göteborgs del, på Capitol och Göta.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Mycket svenskt, liksom kvalité, när nomineringarna till den stundande Efa-galan, som går av stapeln i Berlin den 9 december, offentliggjordes vid Sevilla Film Festival för ett par dagar sedan. Nedan följer några av dem, samt ett par meningar om två, för kvällen den 9 december, speciella pristagare.

Ruben Östlunds och hans Guldpalmsbelönade ”The Square” har chans på hela fem vinster – bästa film, regissör, manus, skådespelare och komedi.

Ruben, Ruben och, ja, Ruben. Det är bilden, den av svensk representation, man lätt kan få om man i helgen läst det som i svensk press skrivits om galan. Men det finns – och det är viktigt att komma ihåg (antar jag) – i år, liksom vid tidigare galor, en hel drös medtävlande av hög kvalité.

Jag tänker, inte minst, på Ildikó Enyedi och hennes ”Om själ och kropp”, som tidigare i år plockade hem Guldbjörnen i Berlin, fått ett av både kritiker och publik bra mottagande, och på galan är nominerad i kategorierna bästa film, regissör, manus, samt skådespelerska. Går, förresten, fortfarande att se på Hagabion.

En regissör som jag, personligen, bortsett från Östlund – och Vahlne (som jag återkommer till) – håller mina två tummar lite extra för är grekiske Yorgos Lanthimos, känd för bland andra ”Dogtooth” (2009) och ”The Lobster” (2015), som med ”The Killing of a Sacred Deer”, den i Cannes manusprisade filmen som går upp på svenska biografer på fredag, är nominerad i tre kategorier: bästa film, manus och skådespelare.

Liksom Lanthimos är Andrey Zvyagintsev – den hyllade, ryske regissören med filmer som ”Återkomsten” (2003), ”Förvisningen” (2007) och ”Leviathan” (2014) i bagaget – med sin ”Loveless”, som precis som flera andra nämnda filmer fick sin premiär i Cannes tidigare i år, nominerad i tre kategorier.

Ett par andra filmer, flera lika hyllade som de ovan, med nomineringar är Aki Kaurismäkis ”Ljus i natten”, François Ozons ”Frantz”, Robin Campillos ”120 slag i minuten” (som inom en snar framtid, vilket jag lär återkomma till, får en förhandsvisning på Hagabion), Michael Hanekes ”Happy End” (filmen som, för att vara en av Hanekes, fått ett relativt ljummet mottagande), samt William Oldroyds ”Lady M”.

Låt mig nu, lite kort, återkomma till Vahlne, Simon Vahlne, och hans film ”Fight on a Swedish Beach!!”, som fick sin premiär i Cannes, är nominerad i kategorin bästa kortfilm och, precis som ”The Square”, är producerad av Plattform produktion. Synopsisen, den precis som filmen korta, är följande: ”EPISK BEACHFIGHT!! Detta är vad man får räkna med när man kallar en gubbes fru för hora och heilar på stranden.” Tja, jag nappade kanske inte direkt när jag läste det, men såg – och gillade, även om jag gärna sett att den varit längre, fått tillåtelse att utvecklas än mer, faktiskt. Men, helt klart, en kortfilm värd sin tittning.

Den franska skådespelerskan och regissören Julie Delpy kommer vid galan, vilket är känt sedan tidigare, att tilldelas utmärkelsen European Achievement in World Cinema. Delpy upptäcktes som fjortonåring av Jean-Luc Godard som gav henne en roll i filmen ”Detective” från 1985. Hon tog några år senare examen i film vid NYU, och har sedan dess skrivit, regisserat eller spelat i över 30 filmer, vilka, för att färska upp minnet, är bland andra Bertrand Taverniers ”La passion Béatrice” (1987), Agnieszka Hollands ”Europa Europa” (1990), i vilken hon fick sitt stora genombrott, Volker Schlöndorffs ”Homo Faber” (1991), som gav henne en första Efa-nominering, samt Krzysztof Kieslowskis ikoniska ”Trikoloren”-trilogi (1993/1994).

Hennes mest framstående roll, förmodar jag, har varit som Céline i Richard Linklaters ”Before”-trilogi (1995/2004/2013), som hon var med och skrev, vilket för de två senare gav henne Oscarsnomineringar i manuskategorin.

Som bekant har hon även axlat rollen som regissör, bland annat till filmerna ”2 dagar i Paris” (2007), ”Jag minns en sommar” (2011), samt den, vad jag förstått, ganska misslyckade ”Lolo”, från 2015.

Lifetime Achievement Award kommer att tilldelas den ryske regissören Aleksandr Sokurov. Sokurov som efter sin examen i historia började göra olika typer av dokumentärer och tv-filmer, för att sedan studera vid VGIK film school. Under Sovjetstyret, vilket är en intressant notering, var alla hans filmer bannlysta. ”Hjärtlös smärta”, en av hans första långfilmer, tävlade vid filmfestivalen i Berlin 1987, och fick sin svenska premiär 1991. Samma år, 1987, vann hans debutfilm ”Odinokiy golos cheloveka”, som tio år tidigare, när den stått klar, förbjudits i Sovjet, Bronsleoparden vid filmfestivalen i Locarno. Han har flera gånger nominerats vid Efa-galan, bland annat vid den första  som hölls i vad som då, 1988, var Västberlin, i kategorin bästa unga filmare, samt 2001 i kategorin bästa europeiska dokumentär.

Sokurovs ”Mor och son”, som fick sin premiär vid Moskvas filmfestival 1997 och vunnit otaliga priser, följdes 2003 upp av ”Far och son”, den andra delen av den än i dag inte färdigställda trilogin.

I filmerna ”Moloch” (1999), ”Taurus” (2001) och ”Solntse” (2005), som tävlat, liksom prisats, i Cannes, vad gäller de två första, och Berlin, för den sistnämnda, valde han att fokusera på effekterna av makt – på Hitler, Lenin och den japanske kejsaren Hirohito.

”Den ryska arken”, en helt fantastisk film som tog både kritiker och publik med storm när den 2002 tävlade i Cannes, följer en rysk nutida filmare som vaknar upp i Eremitaget i Sankt Petersburg, där ingen, bortsett från en cynisk, fransk diplomat från 1800-talet, kan se honom. Tillsammans, allt inom palatsets väggar, ger de sig ut på en resa i tiden genom Rysslands förflutna – och allt filmat i en enda tagning. I ”Francofonia – Louvren under ockupationen”, som tävlade i Venedig 2015, fokuserar han, som titeln förklarar, på Louvren under ockupationen av Paris.

Men det viktigaste, som jag tolkar det, vad gäller både Delpy och Sokurov, bortsett från nomineringstexterna, är att de med sitt filmskapande är inspirerande röster inom filmen, inom den europeiska filmen, och arbetar för rätten att inom detta visuella medium ska alla tillåtas utrycka sig, ha rätten att berätta sina historier, och få möjligheten att så göra.

Mycket svenskt, liksom kvalité (tillsammans med två fantastiska pristagare i Delpy och Sokurov), precis som förra året, då galans stora vinnare kom att bli Maren Ades ”Min pappa Toni Erdmann”. Och kanske blir det, trots allt, ”The Square”, med Claes Bang som en årets Toni, som tar hem storkovan. Vem vet? Hoppas kan man göra, och förmodligen vara ganska säker på att det får bli åtminstone någon svensk vinst, i någon kategori. Bästa komedi, förslagsvis, om bästa film går åt annat håll, kan vi ju hoppas på, eftersom det då skulle bli tredje året i rad med svensk vinst. 2015 var det nämligen Roy Andersson som vann för ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”, och 2016 Hannes Holms ”En man som heter Ove”.

Nu, efter tillkännagivandet av de många nomineringarna, kommer fler än 3000 Efa-medlemmar att rösta fram sina respektive favoriter, och samtliga vinnare utses på galan i Berlin den 9 december.

Åter i ämnet, när det närmar sig.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}