This Must Be the Place

En gång för några år sedan när jag fortfarande bodde på Siriusgatan i förorten Bergsjön körde jag hem en kall höstkväll när något väldigt fint och sorgligt hände. Efter att jag hade svängt in på min gata, precis efter den långa böljande svängen vid tappen, där gångvägen går under gatan, såg jag en man vid sidan av vägen som vinkade både försiktigt och förtvivlat mot mig. Jag stannade min bil och vevade ner rutan för att se vad han ville. Det var en äldre man, troligen en bra bit över åttio år gammal som haltade fram till bilen med hjälp av en käpp och frågade väldigt vilset var Stora Björn låg. Han hade råkat hoppa av bussen vid fel hållplats och kände inte igen sig alls i mörkret. Jag förklarade för honom att det bara låg på andra sidan den stora bilvägen som går mellan villorna och höghusen men att han inte behövde gå den lilla biten utan kunde hoppa in så han fick skjuts hem.

this_must_be_the_place_goteborg_gärsåsdrömmar_hanna_pros_3.jpg

Efter att han hade krånglat sig in i bilen, vilket var ett projekt då han inte hade världens mest smidiga rörelseförmåga och jag hade en låg Skoda Felicia, så frågade jag exakt vilken gata han bodde på. Under den här tiden arbetade jag i hemtjänsten och kände till varenda lilla avkrok i stadsdelen, så allt jag behövde var en adress, vilket jag fick också. När han sa gatan och numret han bodde på hajjade jag till, för jag kände mycket väl till det huset. Det var ett hus som alltid hade känts väldigt malplacerad bland de symmetriskt byggda villorna runtomkring. Avgränsningen av tomten kändes inte alls planerad och huset hade en estetik som mer påminde om landsbygden där jag är uppvuxen än miljonprogrammets välstrukturerade planlösningar. Varje gång jag gick förbi det huset i hemtjänstens stressade promenader log jag lite, för det kändes så udda, så äkta och så unikt. Något jag också berättade för honom. Leendet som spred sig på hans läppar och tacket han yttrade var genuint och jag förstod varför när han sa att han hade byggt det själv.
”Vadå? Byggt det själv, som i att faktiskt ha snickrat ihop det själv?” undrade jag förvånat.
Och ja, han hade bokstavligt talat byggt det själv. Men där tog också leendet slut, för han fortsatte berätta om hur det hade gått till. Han hade drömt om att ha ett eget hus och det var ett annat Göteborg på den tiden, så han hade köpt en bit mark och byggt sitt eget hus. Han hade byggt det ute i skogen, uppe på berget, för han ville inte bo nära några andra människor…

this_must_be_the_place_goteborg_gärsåsdrömmar_hanna_pros_2.jpg

Jag minns inte vad jag sa, troligen beklagade jag hans smått olyckliga beslut för han var snabb med att ändå berätta att han tyckte om sina grannar, det var inte det. Men han hade velat bo avskilt och när han väl hade byggt huset ville han inte göra sig av med det. Och det är väl klart, tänkte jag, han hade ju faktiskt byggt huset själv och det man har byggt själv vill man bo i.

Det tar inte lång tid att köra mellan Siriusgatan och Stora Björn så vår pratstund var tyvärr över ganska kort efter det. Men mötet lämnade mig med ett stort avtryck av tacksamhet och melankoli. För jag visste att varje gång efter jag fått veta historian bakom huset skulle jag le ännu bredare men samtidigt känna ett sting av sympati för nybyggaren som bara ville få bo i avskildhet.

Egentligen finns det väl ingen riktig sensmoral i händelsen, men jag tänker ändå ofta på det här mötet. Hur den här mannen måste ha reagerat med förskräckelse när planerna på Bergsjön offentliggjordes, hur han måste ha knutit näven i fickan mer än en gång när grävskoporna rev upp hans skog. Sorgen han måste ha känt när hans dröm och huset han kämpat för blev en i mängden. Men jag tänker samtidigt på de oerhört vackra etagehusen vid Stora Björn som för tankarna till den spanska kusten, 4-H gården vid Galileis med sina kor, kalvar, grisar och kultingar. På alla bostäder förortens betong uppbringade och som hjälpte Göteborg att inte bara bygga sina industrier och ekonomi utan också höjde standarden för alla knegare som byggde staden i sig. På tacksamheten och kärleken jag själv känner till hela 415-området som jag fortfarande betraktar som mitt hem i Göteborg, trots att jag svek förorten och flyttade in till en central lägenhet. På alla barnfamiljer, gårdscaféer, personliga närbutiker och grannar som faktiskt hälsade. Jag tänker på mannens sorg och saknad över en dröm som aldrig blev och på allt det underbara jag aldrig hade fått uppleva om mannens dröm hade blivit sann.

this_must_be_the_place_gbg_gärdsåsdrömmar_hanna_pros_1.jpg

Jag har alltid varit en vän av utveckling och det är lätt för sådana som mig att bli upprörd över de konservativa bromsklossar som man stöter på lite överallt, särskilt i just denna tid när konservatismen marscherar sitt segertåg över Europa. Men varje gång som jag blir tillräckligt upprörd att känna ilsken raseri försöker jag lugna mig och tänka på mötet med mannen. För jag tycker att han på något sätt personifierar det alla bakåtsträvande krafter bottnar i. Man måste minnas att för varje gång vi ser en utvecklingsmöjlighet, en väg framåt istället för bakåt och en ljus framtid så finns det en man som byggt ett hus ute i skog, uppe på ett berg för att han inte vill bo nära andra människor. Hans berättelse rörde mig djupt, men jag hade aldrig önskat att det inte blev som det blev. Jag ler fortfarande när jag går förbi hans unika hus, men leendet har en bitter eftersmak, som det alltid måste ha när man krossat en enskild dröm för att uppnå flertalets drömmar. På något sätt tror jag att det är viktigt att minnas när man försöker förstå de konservativas rädsla för framtiden. För de känner faktiskt att de har byggt ett hus i avskildhet alldeles själva efter sina egna drömmar medan samhället stormar fram runt dem för att bygga framtidens drömmar, trots att man faktiskt kommer fram till att man ändå gillar sina nya grannar till slut…

 

 

Text & foto: Jonas Pedersén

Kolla även in  jonaspedersen.net  för fler fantastiska texter.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Tillbakablick: Kungsladugård

kungsladugard_1922_goteborgs_stadsmuseum_this_must_be_the_place_goteborg

Bilden ovan visar Klintens trappor och delar av  Kungsladugård 1922. I förgrunden syns de nylagda trapporna insprängda i den mörka jordiga marken. Nedanför trappan syns hur gatorna Fågelfängaregatan, Oxhagsgatan och Kungsladugårdsgatan har lagts ut över den tidigare ängsmarken. I fonden skymtar Sottsskogen.

Nedan en bild på samma plats, nära 100 år senare:

klintens_trappor_mapio

Träd har vuxit upp. Hus kantar gatorna. Slottsskogen i fonden är sig lik, även om grönskan numera täcker mer av bergsknallarna. Staden förändras. Då som nu.

*

Historiskt fotografi: Göteborgs stadsmuseums digitala arkiv Carlotta.

Färgfoto: mapio.net/s/54804961/

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Från Pinciokullen i Rom breder staden ut sig och presenterar en utsikt där kupoler och torn dominerar bilden och skapar orienteringspunkter för betraktaren. Staden och historiens olika lager ligger framställda för den som kan tyda dess tecken. Från denna plats märks lite av stadens liv. Det pågår djupt nere på gatorna, medan historien ostört kan dominera panoramat. Från denna nordliga punkt i Rom sträcker sig ett antal välkända siluetter och visar en väg söderut. Pantheons kupol, Sant’Ivos skruvade torn och Vittorianos kritvita uppenbarelse.

rom_maria_nystrom_gasklocka_this_must_be_the_place_goteborg1

Bortom dessa klassiska vyer kan ett annat Rom anas, genom markeringen av ett nytt lager och en gasklockas geometriska skelett. I Ostiense, långt från de flesta turisters inrutade vägar, tornar en påminnelse om ett industriellt och vardagligt Rom. Industrierna i Roms historiska utkanter är idag till största del övergivna. Staden har expanderat och industrin har funnit nya perifera områden för sina skrymmande verksamheter. Kvar finns de materiella spåren, monumentala byggnader från tidigt 1900-tal påminner om Italiens enande, och Rom som huvudstad och symbol för den nya nationen.

rom_maria_nystrom_gasklocka_this_must_be_the_place_goteborg4

Vid första anblick har kanske inte Göteborg mycket gemensamt med den italienska huvudstaden. Göteborg har kanske inget Colosseum, men likväl en gasklocka, monumental, utskälld och hem åt en familj pilgrimsfalkar. Storleken gör att gasklockan avtecknar sig väl från många delar av staden, och att den blivit en etablerad del av utsikten. Inom kort kommer dock Göteborgs skyline att förändras, och förlora sin gasklocka. Då det gått mer än 20 år sedan den senast var i bruk, ser Göteborgs Energi inget värde i att behålla den ganska otympliga, och idag tomma cylindern.

rom_maria_nystrom_gasklocka_this_must_be_the_place_goteborg2

Den överflödiga byggnaden kan då ersättas med något så spännande som, en parkeringsplats för Västtrafik. Göteborgs Energi uttalar sig samtidigt om sin glädje över att radera gasklockan ur stadsbilden, och därmed kunna bidra till stadens utveckling. Den nyfikne kan fråga sig vad som kommer vara prioriterat i framtidens stad, och vilka värden som prioriteras, då vissa intressen återigen börjar bli rivningsglada.

IMG_6813

I Göteborg är gasklockan ett hinder för utveckling, i Rom snarare det motsatta, och istället en symbol för en dynamisk framtida stadsdel. Och mycket troligt kan det bli en gentrifierad sådan, där det industriella och autentiska vävs samman till en attraktiv produkt. Det förflutna ska inspirera det nya. Det industriella arvet framhävs och utnyttjas istället för att utraderas. Varför har dessa två städer så diametralt motsatta sätt att se på, och använda sig av samma byggnadstyp?

IMG_6848

Rom använder sitt industriella arv som en kuliss för en annan typ av produktion, nämligen den kreativa och kulturella. Även då omdefinitionen av de gamla industribyggnaderna kan ifrågasättas, kommer dessa också fortsättningsvis att representera ett visuellt lager av stadens historia. Stadsbilden omvärderas och omdefinieras ständigt, medan värden och associationer till byggnader förändras. Men i Gullbergsvass verkar gasklockan ha dömts till evig glömska.

Vad händer egentligen med dessa industrins monument? Vill vi glömma, rasera och bygga nytt? Eller omdefiniera- och kanske riskera att industrin förvandlas till en visuell och estetisk handelsvara? I Rom står gasklockan kvar tillsammans med stadens kupoler. I Göteborg kommer horisonten snart att ha förändrats.

Text: Maria Nyström. Foto: Maria Nyström (Rom), Daniel Gillberg (Göteborg).

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Tillbakablick: Annedal

Annedal_Albogatan_1959_Goteborgs_stadsmuseum_this_must_be_the_place

Bilden visar Annedal 1959. En lång rad av så kallade Landshövdingehus sträcker sig längs gatan. De har första våningen i sten och de översta två våningarna i trä. Två bilar står parkerade på vardera sida av gatan. Till vänster i bildens bakgrund syns två personer. Den ena håller sin arm om den andre.

I Annedal byggdes Göteborgs första Landshövdingehus på 1870-talet. I början av 1960-talet började huset Göteborgs stad köpa upp husen för att kunna riva dem. 10 år senare var de flesta av Annedals trähus borta.

*

Foto: Göteborgs stadsmuseums digitala arkiv Carlotta. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En sommarkväll på Brännö

En varm sommarkväll tog vi båten från Saltholmen till Brännö för att kollar in deras varv.

this_must_be_the_place_goteborg_brännö_hanna_pros_1.jpg

Vi möts av moppar i hamnen.

this_must_be_the_place_goteborg_brännö_hanna_pros_2.jpg

Varvet på brännö har expanderat och numera finner man både båtar och ett café här.

this_must_be_the_place_goteborg_brännö_hanna_pros_3.jpg

Här har en liten värld byggts upp mitt bland båtreparationer och diverse prylar.

this_must_be_the_place_goteborg_brännö_hanna_pros_3.jpgBänkarna är uppradade och i högtalarna spelas skön musik.

this_must_be_the_place_goteborg_brännö_hanna_pros_5.jpg

this_must_be_the_place_goteborg_brännö_hanna_pros_6.jpg

this_must_be_the_place_goteborg_brännö_hanna_pros_7.jpg

När solen börjar gå ner ta vi båten tillbaka. Det är med lätta fötter vi åker tillbaka. För vi vet ju att så fort det blir en till varm sommarkväll är vi tillbaka på brännö.

 

 

Text & foto: Hanna Bågler Pros

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Götaplatsen ett offentligt vardagsrum där göteborgarna möts och delar med sig av varandra.  Här har platsen kommit att bli en viktig mötesplats för att fira men även för att dela de vardagliga ögonblicken.

Fotou.nr-0-2681

this_must_be_the_place_goteborg_götaplatsen_hanna_pros_1.jpg

Här möts vi för att bland annat fira Frölundas bravader i Hockey. Och när IFK vinner allsvenskan, ja då ses vi här igen.

this_must_be_the_place_goteborg_götaplatsen_hanna_pros_2.jpg

West Pride tåget har sin slutstation på Götaplatsen. Då fylls platsen av viktiga tal, musik och kärlek.  Kulturkalaset har genom åren placerat sin stora scen här, så att vi alla ska kunna ta del av musiken. Och nu i dagarna fylls Götaplatsen av vita hattar och glada tillrop när studenterna firar.

this_must_be_the_place_goteborg_götaplatsen_hanna_pros_3.jpg

Här möter vi även turisterna som dagligen flockas kring Poseidon för att ta den bästa bilden, studenten som genar över platsen för att nå universitetet bakom, förskoleklassen som ska gå på konstmuseet för första gången och den som sitter på stadsteaterns trappa och väntar in en vän.

this_must_be_the_place_goteborg_götaplatsen_hanna_pros_4.jpg

Jag hoppas vi möts här på Götaplatsen snart igen för att fira eller bara för att ta en kaffe.

 

Text & foto: Hanna Bågler Pros

Första bilden är lånad av stadsmuseets digitala arkiv Carlotta.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

This Must Be the Place

This Must Be the Place är ett projekt som samlar på platser och berättelser från Göteborg. Syftet är att nyansera samtalet om staden, att kritiskt undersöka det som gör staden ojämlik och att lyfta det som gör staden rättvisare.

Mest lästa

  1. Götaplatsen - där vi alla möts
  2. Nära staden
  3. Annons: Skriv om ditt Göteborg.
  4. Tillbakablick: Annedal
  5. En sommarkväll på Brännö