This Must Be the Place

Det händer att jag intalar mig själv att jag i all hast ska ta en fika på Latterian som huserar inne i antikhallarna. Faktum är att besöket i åttio procent av fallen drar ut på tiden längre än vad som var avsiktligt. Anledningen borde vara uppenbar för alla de som någon gång vandrat in genom portarna på Västra Hamngatan 6. För det är inte enkom för kaffets skull jag dröjer kvar även om det för all del är utsökt lent och ljuvligt, utan det är för byggnaden och i förlängningen atmosfärens skull jag går hit.

9619422420_c070163d6d_o(mer…)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Nedanför det som en gång myllrade av små trähus och barfotabarn;  där båtmasterna en gång i tiden låg och väntade på segel;  intill det som förr var Smala vägen – mellan torget och älven – ligger ett skjul fyllt med liv. Här sitter Petter och avnjuter Café Kommersens hembakta päronkaka.

–       Var på jorden jag än hamnat söker jag mig till gatumarknader… och här i Göteborg hamnade jag givetvis på Kommersen… och den har vunnit en särskild plats i mitt hjärta.

9565469748_9836ceb905_o

Loppmarknaden Kommersen är Petters absoluta favoritplats. Att söka sig till sånna här platser är att söka sig till människor, menar han. Och på Kommersen finns människor från jordens alla hörn. (mer…)

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

På impregnerade regel 45×145 tum sitter jag. Inte i huset, inte i trädgården, utan mitt emellan – på trappan. En plats i Göteborg där jag kan ha fötterna i gräset och kolla på min behändiga täppa. Kungsladugård planerades av Albert Liljenberg i början av 1900-talet. Trädgårdsstadens idé var att kunna erbjuda bra bostäder med odlingsyta till och det funkar fortfarande. Här på trappan kan jag byta några ord med grannen om deras bortsprungna katt som varit sjuklig en längre tid. Titta på deras pojkcykel från 70-talet med sin karakteristiska limpsadel som grannsonen vägrar att använda för den inte är cool nog. Titta på gråsuggorna som frenetiskt pysslar med sitt, oklart vad. Fundera på om jag ska göra något eller inte. Märka hur kirskålen tar sig upp med en överlevnadsteknik som klår det mesta.

IMG_6502 - version 2(mer…)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hur är det att bo i nästan ett helt sekel i samma område och se detta utvecklas från landsbygd till urban stadsbebyggelse? This must be the place har pratat med Ulla Olsson som ger oss sin berättelse om Hisingen. 

Ulla Olsson, porträtt-1

Du har bott väldigt länge på Hisingen, hur länge då? Kan man inte nästan kalla dig för en representant för Hisingen?

Jo jag har bott här praktiskt taget hela mitt liv sedan 1925, här har det ju utvecklats väldigt mycket. (mer…)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det är den fjärde augusti 2011. Det är förmiddag, solen strålar över Göteborg och träden på Järntorget står i full grönska. Här på västra Göteborgs viktigaste knytpunkt tar min promenad sin början. Lukten av 7-elevens nybakade bullar fångar mig på en gång när jag kliver in på Andra Långgatan men blandas snart med doften av indiska kryddor från restaurang Bombay. Den väldigt oväntade aromatiska upplevelsen hänger kvar i luften ett tag. Det klassiska Stars ´n´ Bars på hörnet in mot Långgatan har slagit igen och i denna stund håller renoveringar för något nytt på för fullt. Jag går förbi den vita fasaden på porrbutiken Martin Shop och fortsätter mot kaféet Two Little Birds där färggranna kuddar vilar mot den vita husfasaden och lockar en att sitta ner en stund för att njuta av sommarvärmen. Jag sätter mig ner och lutar mig mot de mjuka kuddarna en rykande kopp te i handen.

IMG_6465 - version 2(mer…)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det är en sån där kväll som är ovanlig för Göteborg. Det är varmt, blå himmel och vindstilla. En sån kväll då Göteborg är som vackrast. När det inte spelar någon roll var i stan du befinner dig. Jag och min amerikanska vän står på Stigbergstorget med 3 folköl var – ”peoples beer” – som min vän älskar att kalla dem. Jag vet ett perfekt ställe att gå till tänker jag.

Vi måste ta oss över Oscarsleden. Det finns en bro minns jag. Men jag har fel. Bron finns bara kvar i minnet – i verkligheten är den borta. Bortplockad. Bortplanerad. Jag muttrar någonting sarkastiskt om stadsplanering medan vi letar efter ett annat sätt att ta oss över leden. Vi lyckas tillslut. Och vi närmar oss platsen som enligt mina minnen skulle vart perfekt för några peoples beer och en påse chips. Men bryggan är borta. Det finns några spår kvar av den, men vad vi framförallt möts av är stängsel. Eftersom den här platsen aldrig var tänkt att vara en plats dit man kan gå för att bara vara tänker jag att det inte alls är konstigt att den bara kan försvinna sådär. Ingen Facebook-grupp hade kunna skapats för dess bevarande och ingen på Stadsbyggnadskontoret skulle fått i uppdrag att fråga människor om hur de såg på saken. Det var ju ändå en icke-plats som nu är borta.

Stängsel

Vi går vidare längs kajen. Asfalt, stängsel, älven. Asfalt, stängsel, älven. Vi når fiskhamnen. Mera stängsel. Vi kliver över. Inne på fiskmarknadens område möts vi av lukten av ruttnande fisk. Men vi är här ändå. Och vi når till slut en gammal bortglömd kajstump. Den står på några pålar som knappt bär. Den är grön. Här har naturen fått ta över stadsplaneringen. En ramp har byggts av någon med hjälp av några pallar och plankor.

Göteborgs fiskhamn

Vi inser snart att platsen vi befinner oss på är helt unik. Vi är mitt i centrala Göteborg, men samtidigt utanför – i periferin. På en plats som inte ingår i något system, på en plats som inte låter sig kategoriseras.  Lämnad åt sitt öde har den blivit någonting annat. Den har blivigt en plats som passar perfekt för oss just ikväll. En plats där vi inte behöver köpa någonting, inte behöver klä oss på ett visst sätt, inte behöver ta hänsyn till någonting för att vara. En plats där vi får lov att bara vara. Den är av utdöende art. Kanske upplever vi själva där vi sitter platsens sista andetag. På andra sidan älven syns ljusen från Norra Älvstrandens strandpromenad. En total motsatts till den plats vi befinner oss på.

Brygga1

Vår plats är så oplanerad en plats kan bli. Den blir vad stadens medborgare väljer att göra med den, och i kväll blir den vårt vardagsrum. En plats för spontanitet och liksom ölen i vår hand – för folket. Vårt samtal glider in på Andra Långgatan. När blir Andra Lång en fetisch av sig själv undrar vi. När sker förändringen då en plats inte längre lockar till sig stadens människor genom slump, billig öl och kravlöshet utan istället får sin dragningskraft genom att ha förvandlats till ett begrepp – ”Andra Lång”. Ett säljbart begrepp. Fritt fram att slukas av kommersiella krafter som ser nyttan i en plats dit människor och verksamheter söker sig till oavsett pris. De som inte har råd får söka sig någon annanstans. För dem som hamnar utanför krävs det att det finns platser i stan där ramverket ligger öppet.

Brygga2

Till skillnad från Andra Lång kommer den plats vi hamnat på aldrig att gentrifieras. Här finns ingen klass att byta ut och inga pengar att tjänas. Därför, tänker vi, är den här platsen viktig. Kanske en av stans viktigaste. Men den går inte att bevara. Den är temporär. Om den snart inte har försvunnit av sig själv genom att långsamt bli en del av älven så har den med all sannolikhet förpassats till minnenas värld år 2021. När Göteborg fyller 400 år. När staden ska läggas till rätta. Finns det plats för vår plats då?

Text: Daniel Gillberg

Foto: Olof Heinö

*När vi återvände för att ta foton (två år efter att denna text skrevs!) så kunde vi inte längre ta oss upp på själva bryggan. Av säkerhetsskäl har rampen tagits bort eftersom bryggan anses vara i för dåligt skick för att användas. 

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En onsdagskväll i maj hamnade This must be the place på Arkitekter utan gränsers Majmöte. Vi var främst där för att diskutera Kommersen och Masthuggets framtid men samtalet kom till slut att handla om Pennygången och de boendes kamp för att kunna bo kvar. På mötet fanns Daniel från Pennygångens Vänner. Han pratade mycket varmt om området och deras nystartade soppkafé Andra Bullar. Daniel väckte vår nyfikenhet och vi kände oss manade att ta oss en titt.  Onsdagen där på steg vi av vagnen på Axel Dahlströmstorg. En hjälpsam dam guidade visade oss vägen genom skogen, förbi den nedlagda skolan och till detta numera mycket omskrivna område. Väl inne på Penngången kunde vi i var och vartannat fönster se budskapet ”vi vill kunna bo kvar här!” (mer…)

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

This Must Be the Place

This Must Be the Place är ett projekt som samlar på platser och berättelser från Göteborg. Syftet är att nyansera samtalet om staden, att kritiskt undersöka det som gör staden ojämlik och att lyfta det som gör staden rättvisare.

Mest lästa

  1. Götaplatsen - där vi alla möts
  2. Nära staden
  3. Annons: Skriv om ditt Göteborg.
  4. Tillbakablick: Annedal
  5. En sommarkväll på Brännö