Tuffast av alla

Jayne.

Jag håller på och håller på med den sista skiten på uppsatsen innan slutgiltig inlämning på tisdag. Vi vill dock få detta klart innan helg så att man kan slå klackarna i taket utan en tanke på muntlig färdighet eller nån förbannad bedömning av densamma. Men det jag helst vill göra nu är att läsa den här artikeln om Jayne Mansfield. Det får bli senare. Nu dyker jag in i Google drive igen 🙁

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Reflektion.

Men visst. Här satte jag mig i godan ro för att läsa forskningsöversikten vi ska opponera på. Bläddrar lite förstrött igenom kursguiden och ser att VI SKA LÄMNA IN EN SJÄLVREFLEKTION PÅ TIOTUSEN TECKEN I EFTERMIDDAG. Jaha, så det var ju bara att glömma det här med att lite mysigt sitta och dricka kaffe vid köksbordet medan jag tragglar igenom tråkiga texter om gud vet vad. Alltså forskningsöversikter. Snark. Även vår egen är snaaaark. Men jaja. På måndag är det opponering och det känns kanske lite tight med tanke på att vi nyss lämnade in den. Tisdag hade varit skönare. Nu försvinner helgen i en ångestdimma inför måndagens vedermödor.

En sak får jag säga. De här två månaderna när vi skrivit uppsats har varit ganska sköna. Det kräver inte så mycket brainpower att titta närmre på vilken forskning som gjorts angående något ämne. Vi har inte gjort några egna undersökningar. Så att jag arbetat i stort sett varje dag under den här perioden har funkat hur bra som helst. Klockan 8 har jag varit på arbetet. Klockan 14 har jag gått hem och inte varit alltför körd i huvudet utan faktiskt orkat fixa lite med uppsatsen.

Jobbet förresten. Jag har arbetat med att göra kartläggningar av nyanländas språkkunskapet/språkbakgrund/skolbakgrund för att kunna placera dem i en klass som passar och, förhoppningsvis, är utvecklande och lagom utmanande. Det har varit så roligt. Och hemskt. Jag träffade en kille som blivit åldersuppskriven och förlorat god man och familjehem. 20 år säger Migrationsverket. Gud. Måste vara det lenaste lilla babyfacet jag sett på en 20-åring i så fall. 16 hade jag gissat. 17 sa han själv. Nu går han runt kring Nordstan på nätterna när han inte kan sova hos någon kompis. Han hade kepsen neddragen över ansiktet och torkade sig ideligen i ansiktet. Sen hörde jag snyftningar. Och sen sa han att han var så trött.  Till slut låg han på bänken och grät. Jag vet inte hur jag ska beskriva den maktlöshet man känner när man som vuxen sitter och hör det här och inte kan göra så mycket mer för att hjälpa än ge adress till ett ställe där de kanske kan hjälpa, fråga om han vill ha mat, om han vill vila en stund. En dag faller domen över oss allihopa för hur vi skötte det här med de ensamkommande.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Äntligen!

Nu har det hänt. Uppsats inlämnad. Bara resten av helvetet kvar (ventilering). Firade detta en stund efter att ha jobbat klart och uppsatsat klart med att ligga i soffan och grundligt studera taket. Sen plockade jag upp Tintin & Sammie (som hade glatt personalen med en imitation av en robot men förhoppningsvis inte med vad ”man gör när man blir arg” = långfingret… underbart med äldre syskon som lär ut väsentligheterna och uppmuntrar användning av det på förskolan). Hämtade ett par brallor, åt sushi på Kville saluhall, handlade kattmat och våtservetter för att verkligen markera att min löningsdag ej är idag utan på fredag. Men nu dricker jag bubbel i min ensamhet och tittar på Bonden. Kallar ej detta guilty pleasure. Det är bara pleasure. Men hej! Nu är jag ute ur den värsta stressen. Grattis & skål till mig och min underbara uppsatskamrat Matilda. Vi fixade det!

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Hehe … just de. Har ju en blogg.

Det kan ha med kaffet att göra. Att jag just svepte en kopp kaffe och rätade ut ett krokigt frågetecken i uppsatsen vi jobbar med nu. Det kan vara just att det är sluttampen på uppsatsen – ni vet … PROKRASTINERA MERA-grejen. Men plötsligt kom jag på att jag ju kan blogga nu när jag har en vettig datamaskin att skriva på igen. Det hade jag innan också men av nån anledning var den så trög att jag inte ens orkade öppna den. Nu har den på något mirakulöst sätt lagat sig själv igen och allting står inte och snurrar så fort jag försöker klicka vidare. SÅ NU HÄNDER DET. Jag ska börja blogga igen. Under tiden vi skrivit uppsats har jag insett att det kan gå veckor utan att jag sätter ihop en hel mening i nöjessammanhang. Klarar knappt av att skriva de små värdelösa bildtexterna till instagram-bilder längre. Jag har blivit HELT skriv-LAM.

Men nu så kom jag på att jag ju kan skriva hur fasiken jag vill här. Utan korrekt grammatik och grejsimojs. Trots att jag ska bli svensklärare (två år kvar – kämpa!!). Jag får ju göra … hur jag vill här. En sån lättnad och glädje.

Men nu så är det dags för middag. Det är det visst varje dag vid den här tiden. Men denna dag har Mikael handlat och tagit på sig ansvaret för att maten ska hamna på bordet i ätlig och helst någorlunda aptitlig form.

En av de jobbigaste grejerna med mig tror jag är mitt enorma kontrollbehov i köket. Jag pallar inte att se på när Mikael långsamt långsamt (som en riktigt stapplande slow dance av någon som brutit benet) hackar en lök. Det är mer som att han smeker sönder löken. Så lång tid tar det. Och då går jag in som en den köksenvåldshärskare jag är och säger ”GE MIG JAG GÖR DET” och sen står jag där och lagar mat igen i alla fall. Men inte idag. Nu ska jag sätta mig vid köksbordet och öva mig i konsten att låta honom göra helt fel när han lagat mat. Nä. Han är bra på den maträtten. Gissa vilken!

 

Nä. Jag vet att ni vet. Alla killars paradrätt. Spaghetti och köttfärssås.

 

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Helvetet frös till is.

För andra veckan i rad har vi gjort veckomeny samt beställt hem maten.

Kan väl tycka att han är lite långsam med scrollandet och klickandet men inte värre än när han hackar lök.

Men trots långsamheten så älskar jag honom. Lite särskilt mycket nu eftersom han välkomnade hem mig med ett städat hus i lördags.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Konstigt.

Möjligen har jag klagat lite (oj, det är kanske lite väl mycket klag på mig nuförtiden) på att jag tycker att Mikael kommer med för få initiativ till att göra mysiga saker tillsammans (alltså aktiviteter som kräva barnvakt). Igår sa han, och han riktigt mös när han gjorde det, ”den 27 oktober … vad gör du då?” och jag ”nä, det är väl inget särskilt”. Och så sa han att han hittat en sak vi kan göra tillsammans. Och det han hade kommit på var att vi kan gå och se Mayhem.

 

Mayhem??? Alltså. Inget ont om Mayhem. Men jag har a l d r i g ALDRIG A l D r I G sagt något om att det var black metal-konsert jag var ute efter när jag efterlyste inititativ till romantiska händelser.

Ja, så den 27:e är väl fortfarande en dag utan planer.

Är kanske en otacksam röv. Men ändå. Mayhem. Jaja.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vab.

Egentligen skulle jag ha varit på intro till uppsatsskrivandet idag men efter Sammies hostnatt och Tintins söndersnutna lilla näsa och rinnande ögon blev det ändrade planer. Är alltså hemma. Har inte gjort något vettigt idag överhuvudtaget mer än att scrolla runt på Tradera och leta efter helt random saker. Köpte ett par fina brogues i italienskt läder för ungefär ingenting (200kr!) i alla fall. Men mysigast var när vi alla tre låg och sov i dubbelsängen. Det händer nästan aldrig.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Daal & Skopje.

Igår gjorde vi (nä nä nä nä … JAG!) … igår gjorde jag daal. Så jädrans gott. Utgick från Charlottas recept men adderade buljong för lite mer sälta. Och drog på lite vitpeppar och eventuellt lite mer av alla kryddor. Nu ska vi värma upp den och enligt ryktet ska den vara ännu bättre dag två. Älskar bekvämligheten i att ha mat färdig att värma.  För mig är det kanske det närmsta jag kommer att bli serverad middag på en vardag. Nu ska jag sluta basha Mikael (för tillfället). Han har givit mig en resa till Skopje (åker i slutet på september) och det är hans betalning för att jag lagar mat, tvättar och diskar. Nä, skoja bara. Han gör hushållsfix han med. Men jag skulle inte gråta om han gjorde ännu mer. Men Skopje. Det ska bli spännande. Makedonien. Inte varje dag jag är där om en säger. Om någon sitter inne med tips tar jag tacksamt emot dem! Har hittat en del reseguider, blogginlägg och skrollat runt i tripadvisor men jag vill hitta några riktigt härliga platser att besöka. Vin finns det  i massor och det ser jag fram emot. Det och att vara ensam på storstadsresa med min käre make (jag älskar ju honom massvis även om jag kan bli HELT JÄVLA GALEN på honom).

 

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Gul bil.

Annars är sensommarens största lättnad att vi slutat med otyget ”Gul bil”. Först var det barnen som höll på med det och det var sjukt störigt eftersom vår granne har gul bil. Vi kunde alltså inte ta oss någonstans utan att någon dunkade i något och skrek ”GUL BIL”. Vi insåg att det var rimligast att vi bara fick poäng för den bilen om den var minst ute på Litteraturgatan. Sen utarbetades regler kring hur vi gör veckan Stella inte är hemma. Då pausade vi den tävlingen och och hade en annan igång med oss andra den veckan. Ett långt tag gällde det som poäng om man fotat en gul bil nånstans. Då gick det bra för mig och Mikael. Vi krossade barnen. Fotade och skickade till varandra när vi promenerade till och från stan på väg till jobb/universitet. Sen insåg di små att det blev orättvist så då försvann den möjligheten. Det fanns något försök att skapa en regel kring att det måste finnas ett vittne till med som såg den gula bilen och sedan att man bara kunde få poäng om hela familjen var med i bilen. Nu är den leken över för jag höll på att bli vansinnig av att man mitt i ett samtal kunde bli tvungen att banka i ratten och vråla gul bil så högt att det inte verkade som att nån annan hann före. Nu kör vi bara ”rosa tant”. Jag leder. Man får poäng när man ser en tant som har täckt minst 75 procent av kroppen med rosa tyg. Ingen annan har fått poäng än. Stella var nära men man såg nästan direkt att den tanten bara var max 65 procent.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Är det tjatigaste som finns att tjafsa om uppdelning av hushållsarbete? Kanske. Troligen. Det går naturligtvis inte räkna antalet gånger vi bråkat om hur vi ska göra för att det ska bli en mer rättvis uppdelning (somliga verkar ha hittat något system för hur de gör … inte vi). To no surprise är det a l l t i d jag som lyfter frågan. När jag för sjuhundrademiljonte gången rasar över att inte Mikael tar över halva projektledningen. Att det är jag som håller i den delen alltid alltid alltid. Och han kanske säger något i stil med ”ja men det är ju jag som *insert valfri engångsgrej typ SLIPA EN DÖRR*” och inte verkar fatta att det andra ständigt pågående sisyfosarbetet (tvätt, städ, matlagning, disk und so weiter) tar eoner mer tid, även om vi delar förhållandevis lika, är det alltid jag som drar kortaste strået och gör mer av tråkgrejerna så att jag får mindre tid till de roliga grejerna. Eftersom jag pluggar och är hemma mer blir det naturligt att jag tar en lite (obs! lite!)  större del av den här ansvarskakan, och det är helt ok, men när jag har perioder där jag jobbar OCH pluggar så upphör det att vara rättvist. ÅHHH. Det är tråkigt till och med att skriva det här.

För någon vecka sedan sa jag till honom att det var något han behövde fixa (kan ha varit allt mellan slänga sopor och lägga in tvätt) då messade han tillbaka att ”visst det kan jag fixa. Men jag har blivit bättre på att göra såna saker utan att du behöver säga till. Det sura är att det ju är saker som inte märks när de görs bara när de inte görs” (!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!???????????????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!). HEJ OCH VÄLKOMMEN TILL VERKLIGHETEN JAG OCH TYP ALLA ANDRA KVINNOR LEVT I OCH LEVER I VARJE DAG – DET OSYNLIGA HEM/KÄRLEKS-ARBETET.

Förr fattade jag nog inte riktigt varför det här skulle bli krångligare med barn men oj vad jag fattar nu (har fattat det sen långt tillbaka men kom att tänka på det idag igen när jag rusade runt och letade efter Tintins sommardagbok). Alltså det är ju blott en aspekt av det hela. Att saker som gick att skita i att göra innan och vänta in att HAN gör går inte att skita i när det finns barn med i bilden för jag KAN inte låta dem gå med smutsiga kläder, hoppas att de ska duscha utan att nån säger till, har vattenflaskan i väskan och gympakassen klar på morgonen. Och det där gör ju också att det inte blir nån större förändring. Om jag dog/flyttade/reste bort skulle det troligen inte vara några problem. Jag är helt säker på att de skulle duscha, få mat på bordet och rena kläder MEN VARFÖR är det då JAG som ff ser till att allt det blir gjort nu? För att det är BEKVÄMT. Åtminstone för en person.

Så skönt det skulle vara att ha en riktig killdag en dag. Segla igenom timmarna och kanske om det är en dålig dag dyker det upp nån tråkig uppgift som nån sur liten rättvisekärring vill att man ska göra … annars är det mest att vänta på att bli mätt så man kan spela lite playstation sen.

Jaja. Det låter som att jag gör allt. Det gör jag inte. Men den som lever i heterorelation fattar ju. Man ska inte nöja sig förrän det finns anledning att var HELT nöjd. Och bara det att den här sortens tankar cirkulerar i så många hjärnor visar såklart att det inte är färdigt än på länge. Och kanske  är många ”ganska” trötta på känslan att inte vara nöjd.

En gång frågade jag Mikael under ett bråk om jämställdhet i hemmet om han skulle vilja att något av barnen blev ihop med en person och sen delade på tråkgrejerna på exakt samma sätt som vi gör. Det ville han inte.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tuffast av alla

Josefine Hildingsson
Innan var jag skribent nu Ă€r jag lĂ€rarstudent (bra rim). Ska bli Ă€mneslĂ€rare i svenska och svenska som andrasprĂ„k. Är numera hela 33 Ă„r. Bor pĂ„ HISINGEN <3 med man, barn och katt. Har över 600 tulpanlökar i trĂ€dgĂ„rden och tĂ€nker mycket pĂ„ jĂ€mstĂ€lldhetsfrĂ„gor, rĂ€ttvisa och fred pĂ„ jorden.

Mest lÀsta

  1. Jag vet inte om jag kan köra bilen med mina smÄ tjejhÀnder :(
  2. De Àr ff smÄ.
  3. VÀdret. 
  4. Brunnsbo-Kville-Brunnsbo.
  5. Lördag.