Tuffast av alla

Archive: Okt 2017

  1. Reflektion.

    1 Comment

    Men visst. Här satte jag mig i godan ro för att läsa forskningsöversikten vi ska opponera på. Bläddrar lite förstrött igenom kursguiden och ser att VI SKA LÄMNA IN EN SJÄLVREFLEKTION PÅ TIOTUSEN TECKEN I EFTERMIDDAG. Jaha, så det var ju bara att glömma det här med att lite mysigt sitta och dricka kaffe vid köksbordet medan jag tragglar igenom tråkiga texter om gud vet vad. Alltså forskningsöversikter. Snark. Även vår egen är snaaaark. Men jaja. På måndag är det opponering och det känns kanske lite tight med tanke på att vi nyss lämnade in den. Tisdag hade varit skönare. Nu försvinner helgen i en ångestdimma inför måndagens vedermödor.

    En sak får jag säga. De här två månaderna när vi skrivit uppsats har varit ganska sköna. Det kräver inte så mycket brainpower att titta närmre på vilken forskning som gjorts angående något ämne. Vi har inte gjort några egna undersökningar. Så att jag arbetat i stort sett varje dag under den här perioden har funkat hur bra som helst. Klockan 8 har jag varit på arbetet. Klockan 14 har jag gått hem och inte varit alltför körd i huvudet utan faktiskt orkat fixa lite med uppsatsen.

    Jobbet förresten. Jag har arbetat med att göra kartläggningar av nyanländas språkkunskapet/språkbakgrund/skolbakgrund för att kunna placera dem i en klass som passar och, förhoppningsvis, är utvecklande och lagom utmanande. Det har varit så roligt. Och hemskt. Jag träffade en kille som blivit åldersuppskriven och förlorat god man och familjehem. 20 år säger Migrationsverket. Gud. Måste vara det lenaste lilla babyfacet jag sett på en 20-åring i så fall. 16 hade jag gissat. 17 sa han själv. Nu går han runt kring Nordstan på nätterna när han inte kan sova hos någon kompis. Han hade kepsen neddragen över ansiktet och torkade sig ideligen i ansiktet. Sen hörde jag snyftningar. Och sen sa han att han var så trött.  Till slut låg han på bänken och grät. Jag vet inte hur jag ska beskriva den maktlöshet man känner när man som vuxen sitter och hör det här och inte kan göra så mycket mer för att hjälpa än ge adress till ett ställe där de kanske kan hjälpa, fråga om han vill ha mat, om han vill vila en stund. En dag faller domen över oss allihopa för hur vi skötte det här med de ensamkommande.

  2. Äntligen!

    4 Comments

    Nu har det hänt. Uppsats inlämnad. Bara resten av helvetet kvar (ventilering). Firade detta en stund efter att ha jobbat klart och uppsatsat klart med att ligga i soffan och grundligt studera taket. Sen plockade jag upp Tintin & Sammie (som hade glatt personalen med en imitation av en robot men förhoppningsvis inte med vad ”man gör när man blir arg” = långfingret… underbart med äldre syskon som lär ut väsentligheterna och uppmuntrar användning av det på förskolan). Hämtade ett par brallor, åt sushi på Kville saluhall, handlade kattmat och våtservetter för att verkligen markera att min löningsdag ej är idag utan på fredag. Men nu dricker jag bubbel i min ensamhet och tittar på Bonden. Kallar ej detta guilty pleasure. Det är bara pleasure. Men hej! Nu är jag ute ur den värsta stressen. Grattis & skål till mig och min underbara uppsatskamrat Matilda. Vi fixade det!

  3. Hehe … just de. Har ju en blogg.

    2 Comments

    Det kan ha med kaffet att göra. Att jag just svepte en kopp kaffe och rätade ut ett krokigt frågetecken i uppsatsen vi jobbar med nu. Det kan vara just att det är sluttampen på uppsatsen – ni vet … PROKRASTINERA MERA-grejen. Men plötsligt kom jag på att jag ju kan blogga nu när jag har en vettig datamaskin att skriva på igen. Det hade jag innan också men av nån anledning var den så trög att jag inte ens orkade öppna den. Nu har den på något mirakulöst sätt lagat sig själv igen och allting står inte och snurrar så fort jag försöker klicka vidare. SÅ NU HÄNDER DET. Jag ska börja blogga igen. Under tiden vi skrivit uppsats har jag insett att det kan gå veckor utan att jag sätter ihop en hel mening i nöjessammanhang. Klarar knappt av att skriva de små värdelösa bildtexterna till instagram-bilder längre. Jag har blivit HELT skriv-LAM.

    Men nu så kom jag på att jag ju kan skriva hur fasiken jag vill här. Utan korrekt grammatik och grejsimojs. Trots att jag ska bli svensklärare (två år kvar – kämpa!!). Jag får ju göra … hur jag vill här. En sån lättnad och glädje.

    Men nu så är det dags för middag. Det är det visst varje dag vid den här tiden. Men denna dag har Mikael handlat och tagit på sig ansvaret för att maten ska hamna på bordet i ätlig och helst någorlunda aptitlig form.

    En av de jobbigaste grejerna med mig tror jag är mitt enorma kontrollbehov i köket. Jag pallar inte att se på när Mikael långsamt långsamt (som en riktigt stapplande slow dance av någon som brutit benet) hackar en lök. Det är mer som att han smeker sönder löken. Så lång tid tar det. Och då går jag in som en den köksenvåldshärskare jag är och säger ”GE MIG JAG GÖR DET” och sen står jag där och lagar mat igen i alla fall. Men inte idag. Nu ska jag sätta mig vid köksbordet och öva mig i konsten att låta honom göra helt fel när han lagat mat. Nä. Han är bra på den maträtten. Gissa vilken!

     

    Nä. Jag vet att ni vet. Alla killars paradrätt. Spaghetti och köttfärssås.

     

Tuffast av alla

Josefine Hildingsson
Innan var jag skribent nu är jag lärarstudent (bra rim). Ska bli ämneslärare i svenska och svenska som andraspråk. Är numera hela 33 år. Bor på HISINGEN <3 med man, barn och katt. Har över 600 tulpanlökar i trädgården och tänker mycket på jämställdhetsfrågor, rättvisa och fred på jorden.

Mest lästa

  1. Jag vet inte om jag kan köra bilen med mina små tjejhänder :(
  2. De är ff små.
  3. Vädret. 
  4. Brunnsbo-Kville-Brunnsbo.
  5. Lördag.