Tuffast av alla

Kategori: Barn

Att flytta.

I fredags kväll när vi lade oss sa jag till Mikael ”har du tänkt på att vi faktiskt flyttar på riktigt? Snart.” och det var så vemodigt och ångestladdat. Ändå är jag så otroligt glad för att det händer på riktigt om två månader. Den 29 januari får vi nycklarna. Den 31 januari lämnar vi våra nycklar till de nya lägenhetsägarna. Då är nycklarna inte våra längre. Det känns … märkligt och stort. När jag tänker på att en av oss kanske kommer att dö i det där huset. Att barnen flyttar ut därifrån i framtiden för att inte bo med oss mer. Ja ni hör! Jag är en lyckofest ibland. Och Mikael suckar och stönar över mitt otroliga sätt att vrida ut ångest ur honom också. Så ligger vi tysta och stirrar i taket. Men så är det där med Roslagsspisen, sofforna som ska stå mitt emot varandra i ett rum som inte ska ha någon tv, gungorna i trädgården, rabatterna, köket som ska göras exakt som vi vill ha det med ljusgrå luckor med något stänk turkos i och kanske en betongbänkskiva, utsiken över stan och hur raketerna kommer att spraka som aldrig förr när vi står på vår balkong. Ja, då känns det bara bra. Men jag känner i magen att det här är det största och mäktigaste och mest upprivande beslut vi tagit på länge. Och definitivt ett av de bästa.

1. Att vi blev ihop

2. Jo men det är klart att vi ska ha barn och så blev det Tintin

3. Köpa hus

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tre från telefonen del 2.

Jag och Kulturkoftan var någonstans på Andra långgatan (L’assassino?) och drack öl ett tag efter att vi slutat journalistlinjen på Nordiska. Hon hade börjat plugga till bibliotekarie och vi pratade om relationer, konstiga människor man träffar och … ja allt möjligt. Nu är hon i Barcelona och lägger ut bilder på instagram från sitt universitet och biblioteket som får mig att vilja packa väskan nu och flytta direkt. I taket hängde paraplyn och jag hade väl troligen precis skaffat appen Cross process.bild(6)

En klassiker. Tintin ville slita ner kuvertet från elskåpet. Jag sa nej och hennes underläpp åkte ut. Sen fick jag mejl från konstnären, Viktor Byhr, som undrade om jag ville köpa något av hans verk till till den lilla tjuriga. Det blev aldrig något med det men jag har följt hans förehavanden via Urban Artroom.

bild(5)Ja, det här är inget speciellt. Tintin gillade sina solglasögon, ”mäppesul” (lypsyl) och gled mest runt i pyjamas och var skön.

bild(4)

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det spårar.

Det är rörande och komiskt när Tintin med stor inlevelse sjunger ”nej nej du är fel för mej vill inte ha dej skaffa en annan tjääääj skaffa en annan tjäääääj” och någonting om ”men nu spårar det ur”.  Alltså hur kan ett barns kärleksliv ”spåra ur”? Det är en fruktansvärd låt. Den är som klister. Har man hört den kan man aldrig få den ohörd igen. För all framtid kommer den ringa i huvudet på en så att man blir tokig. Ganska fascinerande också vilken hållbarhet en hit for ett kid har. Jag trodde i min enfald att ”Skaffa en annan tjej” var någon ny låt. Men den är fyra år eller nåt.

Jaha. Nu har jag verkligen hört texten. Den är ju sjuk.

 

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

bildDet är inte ofta jag släpper in någon annan i köket. Jag tycker helt enkelt att det är för roligt att laga mat. Men herre gud vad skönt det är när det händer. Sitta med ett glas vin och datorn vid köksbordet och bara ta det lugnt. Om det är någon kvinnofälla jag hamnat i som jag ser både hos min mamma, såg hos min mormor och i andra familjer så är det det eviga springandet. Att aldrig bara kunna sitta ner. Så ska det hämtas papper, vattnet har glömts, någon vill ha salt och då springer jag som på given signal. Det är inte ens någon som hinner göra det innan jag är halvvägs ur stolen. Så jag antar att jag är medskyldig. Men fan vad irriterande det är med alla saker jag gör av den idiotiska anledningen ”så blir det gjort nu/snabbt”. Nej. Nu slutar jag springa runt som en skållad råtta. Det blir han i bruna chinos som får ta hälften av de där betjäntrundorna. Han får se till att bli bättre på att göra det och jag få se till att bli bättre på att inte martyr-göra det.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jo, men jag är väl skitstolt.

Förra veckan haglade lovorden över vår minsta kreation (Tintin). Hennes förskollärare kom framrusandes när det blev prat om utvecklingssamtalsinbokning.

– DET ÄR EN ÄNGEL NI HAR!

Och sen berättade hon hur det kommit ett nytt barn (5 år) till förskolan som inte kan någon svenska alls. Och Tintin var den enda som hade lekt med honom. När han hade gått hem hade han varit glad och sagt till samma förskollärare (de kommer från samma land).

– Nu har jag en kompis som heter Tintin.

Först var jag på väg att börja gråta över den stress det måste vara att komma till ett nytt ställe och inte kunna ett ord av språket som talas, sen över hur fin unge vi har som försöker kommunicera och leka med honom. Men sen exploderade hybrisen. På vägen hem diskuterade vi om vi eventuellt kan starta en föräldrautbildning. ”Så här formar du dina små adepter till genibarn”.Nä men vi skojade bara. Vi är dock mycket malliga över henne.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Kanske lite mesig.

Eftersom jag trodde att det var S:et och Tintin som behagade glida hem (redan då en timme försenade) från sitt bus eller godisande slängde jag upp dörren på vid gavel. Och hjärtat stannade nästan. Där stod tre barn. Nej, stryk barn. Tre unga vuxna. Den första jag såg hade någon sorts Nixon-mask med cigg i mungipan, en hade Scream-mask och vad den tredje hade har min hjärna blockat.

Nixon [med skakig men sur målbrottröst] – Bus eller godis

Alltså det var inget frågetecken efter. Harig som jag är tänkte jag att det troligen var ett hot så jag bara ”VÄNTA” och drämde igen dörren. Rusade in och hämtade godisskålen. Ut igen. I panik ser jag att de inte har något att lägga godiset i. Kände ännu mer att jag var nära att dö i min hall. Sen halade de fram en vit sopkasse. Tänkte i en millisekund att nu kväver de mig. Men de höll bara fram den. Tömde hela byttan och sa rädd ”det är väldigt läskiga masker ni har” men då bara gick de små jävlarna.

Jaha. Tintin och S:et är iväg på Halloween-partaj. Gick ut för att hämta hem de små glinen men då såg jag att deras kompisars mamma hade dukat upp med pumpa-duk och allt så de fick stanna en stund till. Höga som sockerhus var dem. Tintin skulle mos def inte med mig hem i alla fall. Jaja. Är det höstlov så är det.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tuffast av alla

Josefine Hildingsson
Innan var jag skribent nu är jag lärarstudent (bra rim). Ska bli ämneslärare i svenska och svenska som andraspråk. Är numera hela 33 år. Bor på HISINGEN <3 med man, barn och katt. Har över 600 tulpanlökar i trädgården och tänker mycket på jämställdhetsfrågor, rättvisa och fred på jorden.

Mest lästa

  1. Så fint va.
  2. Sammie from the Block.
  3. JA!! Det funkar!
  4. Testar igen.
  5. 1 år som gifta.