Tuffast av alla

Kategori: Livet

Nu börjar jag om.

Jag har tänkt mycket på den här bloggen. Det har inte blivit skrivet mycket trots att det verkligen funnits saker att rapportera om (graviditet, förlossning … livet). Men det att hela släkten, vänner och fiender, bekanta och halvbekanta läser här … det har begränsat mig. När det vid något tillfälle togs upp av släkt att de minsann läst i min blogg att jag och Mikael ”bråkar hela tiden” och använde det i en diskussion – som om vi har det stökigt här på något sätt. Där någonstans tappade jag lusten. Och sanningen är att det där stämmer inte alls. Vi bråkar verkligen inte hela tiden. Men det spelar ingen roll. Det är inte det som är poängen.

OCH

Nu har jag till slut insett att det ju inte är mitt problem alls. Om någon väljer att läsa här och sedan tro att de vet allt efter några inlägg – ja men så tro det då. Det räcker gott för mig att jag vet att jag mår bra. Att jag vet hur vi har det. Och ingen kan lura i mig att vi är unika i att bråka och vara oense. Det är en helt naturlig del av livet. Ja, det är väl rent av onaturligt att aldrig vara oense med den en lever med? Självklart finns det olika sätt att hantera konflikter på. Bättre och sämre.

Men herre gud vad det blir tråkigt att skriva om en (ja, det där med ”en” ska jag börja träna på nu) känner att minst hälften måste utelämnas. Det blir ointressant för mig. För den som läser. Och dessutom en lögn. Vem fan är bara glad? Och visst kan en invända att det fula har ingen annan med att göra. Det är privat. Men det förstår jag inte. Inte alls. Och jag vet att efter det jag skrev om min jävla PMS (eller PMDD/PMDS) så kommer vissa välja att tolka det som att jag är ett ständigt psykfall på gränsen till självmord. Men! Inte heller det är mitt problem just nu. Sen när jag arbetar som lärare kommer jag inte kunna skriva så här. Men nu kan jag. Så nu gör jag det.

På bara två veckor har jag fått reda på saker, om folk vi känner, som är så otroligt sorgliga. Vitt skilda saker men ändå sådant som gör deras liv fruktansvärt jobbiga just nu. Och så är det bara. Det kan inte vara på något annat sätt. Livet går upp och ner. Det vet alla. Och det är hemskt. Men så är det.

Så jag tänker att från nu. Igen. Skriver jag vad jag vill. Och om någon har något att säga om det – säg det till mig.

19 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Att flytta.

I fredags kväll när vi lade oss sa jag till Mikael ”har du tänkt på att vi faktiskt flyttar på riktigt? Snart.” och det var så vemodigt och ångestladdat. Ändå är jag så otroligt glad för att det händer på riktigt om två månader. Den 29 januari får vi nycklarna. Den 31 januari lämnar vi våra nycklar till de nya lägenhetsägarna. Då är nycklarna inte våra längre. Det känns … märkligt och stort. När jag tänker på att en av oss kanske kommer att dö i det där huset. Att barnen flyttar ut därifrån i framtiden för att inte bo med oss mer. Ja ni hör! Jag är en lyckofest ibland. Och Mikael suckar och stönar över mitt otroliga sätt att vrida ut ångest ur honom också. Så ligger vi tysta och stirrar i taket. Men så är det där med Roslagsspisen, sofforna som ska stå mitt emot varandra i ett rum som inte ska ha någon tv, gungorna i trädgården, rabatterna, köket som ska göras exakt som vi vill ha det med ljusgrå luckor med något stänk turkos i och kanske en betongbänkskiva, utsiken över stan och hur raketerna kommer att spraka som aldrig förr när vi står på vår balkong. Ja, då känns det bara bra. Men jag känner i magen att det här är det största och mäktigaste och mest upprivande beslut vi tagit på länge. Och definitivt ett av de bästa.

1. Att vi blev ihop

2. Jo men det är klart att vi ska ha barn och så blev det Tintin

3. Köpa hus

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tre från telefonen del 2.

Jag och Kulturkoftan var någonstans på Andra långgatan (L’assassino?) och drack öl ett tag efter att vi slutat journalistlinjen på Nordiska. Hon hade börjat plugga till bibliotekarie och vi pratade om relationer, konstiga människor man träffar och … ja allt möjligt. Nu är hon i Barcelona och lägger ut bilder på instagram från sitt universitet och biblioteket som får mig att vilja packa väskan nu och flytta direkt. I taket hängde paraplyn och jag hade väl troligen precis skaffat appen Cross process.bild(6)

En klassiker. Tintin ville slita ner kuvertet från elskåpet. Jag sa nej och hennes underläpp åkte ut. Sen fick jag mejl från konstnären, Viktor Byhr, som undrade om jag ville köpa något av hans verk till till den lilla tjuriga. Det blev aldrig något med det men jag har följt hans förehavanden via Urban Artroom.

bild(5)Ja, det här är inget speciellt. Tintin gillade sina solglasögon, ”mäppesul” (lypsyl) och gled mest runt i pyjamas och var skön.

bild(4)

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Smart.

Det finns vissa mikrogrejer som gör livet skönare. Som nu när jag plötsligt är så trött att jag skulle kunna somna här, sittande i soffan. Eftersom jag förutspådde att det skulle bli så här har jag redan tvättat av sminket. Typisk mikro-vinst. En enorm vinst är att min kille (måste snart sluta kalla [snart]40-åringen för det) gillar att massera mitt huvud. Så nu ska jag borsta gaddarna, lägga mig i sängen och vänta på att få hårbotten masserad tills jag slockarn. Det kommer jag att få göra till ljudet av zombies som äter folk i Walking Dead men det är en smäll jag gärna tar.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jo, men jag är väl skitstolt.

Förra veckan haglade lovorden över vår minsta kreation (Tintin). Hennes förskollärare kom framrusandes när det blev prat om utvecklingssamtalsinbokning.

– DET ÄR EN ÄNGEL NI HAR!

Och sen berättade hon hur det kommit ett nytt barn (5 år) till förskolan som inte kan någon svenska alls. Och Tintin var den enda som hade lekt med honom. När han hade gått hem hade han varit glad och sagt till samma förskollärare (de kommer från samma land).

– Nu har jag en kompis som heter Tintin.

Först var jag på väg att börja gråta över den stress det måste vara att komma till ett nytt ställe och inte kunna ett ord av språket som talas, sen över hur fin unge vi har som försöker kommunicera och leka med honom. Men sen exploderade hybrisen. På vägen hem diskuterade vi om vi eventuellt kan starta en föräldrautbildning. ”Så här formar du dina små adepter till genibarn”.Nä men vi skojade bara. Vi är dock mycket malliga över henne.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag börjar undra över Mikael. Han fyllde just 37 år men hans humör har det senaste året börjat bli mindre tåligt för trötthet. Varje kväll måste han lägga sig i soffan och bara ”vila en kwatt”. Sen sover han i 45 minuter. Det föregås ofta av mycken surmulenhet. Han morrar, gnyr och gnäller. Säger saker som ”jaha men då kan vi gå och lägga oss då och sova för natten om DU är trött”. Hans ögon är vid de tillfällena så små att de inte ens syns genom glasögonen. Han känner sig kränkt när jag frågar ”är du trött?”. Han svarar ”nej, är DU trött eller?” och sen somnar han med handen innanför byxorna. Otroligt charmigt. Ibland lyfter jag frågan om den här tröttheten kan ha att göra med att vi alltid lägger oss sent? Då vill han likt en martyr att vi varje kväll för resten av våra liv ska lägga oss klockan 21 istället. Nu undrar jag om det är hans skenande ålder som talar. Och vad fan som väntar runt hörnet i så fall.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Innan maten?

Vi ska ut och promenera. Innan middagen. Alltså idiotin i det är fantastisk. Det fanns en tid när jag var den som tålde hunger sämst. Den tiden är över. Jag är alltså fortfarande exakt lika dålig på det men Mikaels dålighet har stegrats något alldeles vansinnigt. Han öppnar inte ens munnen när han pratar om han är hungrig. Han pratar genom stängd mun. Jag förmår inte beskriva hur mycket det provocerar mig när han pratar genom stängd mun. Jag blir tvungen att härma honom. Han blir mer sur och hans mun liksom hänger som en död fisk. Då måste jag härma honom igen och han blir än mer sur. Och så håller det på tills vi fått mat. Sen blir det bra igen. Vi är ganska simpla ändå.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Kanske lite mesig.

Eftersom jag trodde att det var S:et och Tintin som behagade glida hem (redan då en timme försenade) från sitt bus eller godisande slängde jag upp dörren på vid gavel. Och hjärtat stannade nästan. Där stod tre barn. Nej, stryk barn. Tre unga vuxna. Den första jag såg hade någon sorts Nixon-mask med cigg i mungipan, en hade Scream-mask och vad den tredje hade har min hjärna blockat.

Nixon [med skakig men sur målbrottröst] – Bus eller godis

Alltså det var inget frågetecken efter. Harig som jag är tänkte jag att det troligen var ett hot så jag bara ”VÄNTA” och drämde igen dörren. Rusade in och hämtade godisskålen. Ut igen. I panik ser jag att de inte har något att lägga godiset i. Kände ännu mer att jag var nära att dö i min hall. Sen halade de fram en vit sopkasse. Tänkte i en millisekund att nu kväver de mig. Men de höll bara fram den. Tömde hela byttan och sa rädd ”det är väldigt läskiga masker ni har” men då bara gick de små jävlarna.

Jaha. Tintin och S:et är iväg på Halloween-partaj. Gick ut för att hämta hem de små glinen men då såg jag att deras kompisars mamma hade dukat upp med pumpa-duk och allt så de fick stanna en stund till. Höga som sockerhus var dem. Tintin skulle mos def inte med mig hem i alla fall. Jaja. Är det höstlov så är det.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Skrev precis till Mikael att jag känner mig ungefär lika robust som ett äggskal idag. Så är somliga dagar bara. För alla antar jag. Jag har tretusen saker i huvudet och en stor ångestklump i magen. De första grejerna betar jag av en efter en och den andra fixar sig med tablett och mens. Men till dess låter jag bli att blinka och låtsas som ingenting.

Egentligen skulle jag mest vilja lägga mig under täcket och gråta hela kvällen (ingen behöver oroa sig. Detta är månatligt återkommande och övergående.) Men det hinner jag helt enkelt inte. Så jag skriver lite texter, funderar på intervjun jag ska göra på måndag, försöker få ordning på Mikaels present till imorgon. Försöker planera för hur vi ska fixa presenten från barnen. Hur vi ska göra en god frukost till en person som just nu scannar in all mat i sin Shape up-app.

Nä. Jag vill egentligen inte lägga mig och gråta heller. Jag vill ligga bland fluffiga kuddar och täcke och se någon meningslös film. Och kanske en lakritsbit på det.

Istället springer jag till toaletten när Tintin skriker att hon har BAJSAT TVÅ STYCKEN. Försöker lyssna på en intervju från Norrland. Sortera anteckningar. Tar mig samman. Det är vad jag gör.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tuffast av alla

Josefine Hildingsson
Innan var jag skribent nu är jag lärarstudent (bra rim). Ska bli ämneslärare i svenska och svenska som andraspråk. Är numera hela 33 år. Bor på HISINGEN <3 med man, barn och katt. Har över 600 tulpanlökar i trädgården och tänker mycket på jämställdhetsfrågor, rättvisa och fred på jorden.

Mest lästa

  1. Jag vet inte om jag kan köra bilen med mina små tjejhänder :(
  2. De är ff små.
  3. Brunnsbo-Kville-Brunnsbo.
  4. Vädret. 
  5. Lördag.