Tuffast av alla

Kategori: Mikael

Att flytta.

I fredags kväll när vi lade oss sa jag till Mikael ”har du tänkt på att vi faktiskt flyttar på riktigt? Snart.” och det var så vemodigt och ångestladdat. Ändå är jag så otroligt glad för att det händer på riktigt om två månader. Den 29 januari får vi nycklarna. Den 31 januari lämnar vi våra nycklar till de nya lägenhetsägarna. Då är nycklarna inte våra längre. Det känns … märkligt och stort. När jag tänker på att en av oss kanske kommer att dö i det där huset. Att barnen flyttar ut därifrån i framtiden för att inte bo med oss mer. Ja ni hör! Jag är en lyckofest ibland. Och Mikael suckar och stönar över mitt otroliga sätt att vrida ut ångest ur honom också. Så ligger vi tysta och stirrar i taket. Men så är det där med Roslagsspisen, sofforna som ska stå mitt emot varandra i ett rum som inte ska ha någon tv, gungorna i trädgården, rabatterna, köket som ska göras exakt som vi vill ha det med ljusgrå luckor med något stänk turkos i och kanske en betongbänkskiva, utsiken över stan och hur raketerna kommer att spraka som aldrig förr när vi står på vår balkong. Ja, då känns det bara bra. Men jag känner i magen att det här är det största och mäktigaste och mest upprivande beslut vi tagit på länge. Och definitivt ett av de bästa.

1. Att vi blev ihop

2. Jo men det är klart att vi ska ha barn och så blev det Tintin

3. Köpa hus

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

bildDet är inte ofta jag släpper in någon annan i köket. Jag tycker helt enkelt att det är för roligt att laga mat. Men herre gud vad skönt det är när det händer. Sitta med ett glas vin och datorn vid köksbordet och bara ta det lugnt. Om det är någon kvinnofälla jag hamnat i som jag ser både hos min mamma, såg hos min mormor och i andra familjer så är det det eviga springandet. Att aldrig bara kunna sitta ner. Så ska det hämtas papper, vattnet har glömts, någon vill ha salt och då springer jag som på given signal. Det är inte ens någon som hinner göra det innan jag är halvvägs ur stolen. Så jag antar att jag är medskyldig. Men fan vad irriterande det är med alla saker jag gör av den idiotiska anledningen ”så blir det gjort nu/snabbt”. Nej. Nu slutar jag springa runt som en skållad råtta. Det blir han i bruna chinos som får ta hälften av de där betjäntrundorna. Han får se till att bli bättre på att göra det och jag få se till att bli bättre på att inte martyr-göra det.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Smart.

Det finns vissa mikrogrejer som gör livet skönare. Som nu när jag plötsligt är så trött att jag skulle kunna somna här, sittande i soffan. Eftersom jag förutspådde att det skulle bli så här har jag redan tvättat av sminket. Typisk mikro-vinst. En enorm vinst är att min kille (måste snart sluta kalla [snart]40-åringen för det) gillar att massera mitt huvud. Så nu ska jag borsta gaddarna, lägga mig i sängen och vänta på att få hårbotten masserad tills jag slockarn. Det kommer jag att få göra till ljudet av zombies som äter folk i Walking Dead men det är en smäll jag gärna tar.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

De mörka sidorna av ålderdom.

Jag börjar undra över Mikael. Han fyllde just 37 år men hans humör har det senaste året börjat bli mindre tåligt för trötthet. Varje kväll måste han lägga sig i soffan och bara ”vila en kwatt”. Sen sover han i 45 minuter. Det föregås ofta av mycken surmulenhet. Han morrar, gnyr och gnäller. Säger saker som ”jaha men då kan vi gå och lägga oss då och sova för natten om DU är trött”. Hans ögon är vid de tillfällena så små att de inte ens syns genom glasögonen. Han känner sig kränkt när jag frågar ”är du trött?”. Han svarar ”nej, är DU trött eller?” och sen somnar han med handen innanför byxorna. Otroligt charmigt. Ibland lyfter jag frågan om den här tröttheten kan ha att göra med att vi alltid lägger oss sent? Då vill han likt en martyr att vi varje kväll för resten av våra liv ska lägga oss klockan 21 istället. Nu undrar jag om det är hans skenande ålder som talar. Och vad fan som väntar runt hörnet i så fall.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Innan maten?

Vi ska ut och promenera. Innan middagen. Alltså idiotin i det är fantastisk. Det fanns en tid när jag var den som tålde hunger sämst. Den tiden är över. Jag är alltså fortfarande exakt lika dålig på det men Mikaels dålighet har stegrats något alldeles vansinnigt. Han öppnar inte ens munnen när han pratar om han är hungrig. Han pratar genom stängd mun. Jag förmår inte beskriva hur mycket det provocerar mig när han pratar genom stängd mun. Jag blir tvungen att härma honom. Han blir mer sur och hans mun liksom hänger som en död fisk. Då måste jag härma honom igen och han blir än mer sur. Och så håller det på tills vi fått mat. Sen blir det bra igen. Vi är ganska simpla ändå.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tuffast av alla

Josefine Hildingsson
Innan var jag skribent nu är jag lärarstudent (bra rim). Ska bli ämneslärare i svenska och svenska som andraspråk. Är numera hela 33 år. Bor på HISINGEN <3 med man, barn och katt. Har över 600 tulpanlökar i trädgården och tänker mycket på jämställdhetsfrågor, rättvisa och fred på jorden.

Mest lästa

  1. Jag vet inte om jag kan köra bilen med mina små tjejhänder :(
  2. De är ff små.
  3. Brunnsbo-Kville-Brunnsbo.
  4. Vädret. 
  5. Lördag.