Tuffast av alla

Nu börjar jag om.

Jag har tänkt mycket på den här bloggen. Det har inte blivit skrivet mycket trots att det verkligen funnits saker att rapportera om (graviditet, förlossning … livet). Men det att hela släkten, vänner och fiender, bekanta och halvbekanta läser här … det har begränsat mig. När det vid något tillfälle togs upp av släkt att de minsann läst i min blogg att jag och Mikael ”bråkar hela tiden” och använde det i en diskussion – som om vi har det stökigt här på något sätt. Där någonstans tappade jag lusten. Och sanningen är att det där stämmer inte alls. Vi bråkar verkligen inte hela tiden. Men det spelar ingen roll. Det är inte det som är poängen.

OCH

Nu har jag till slut insett att det ju inte är mitt problem alls. Om någon väljer att läsa här och sedan tro att de vet allt efter några inlägg – ja men så tro det då. Det räcker gott för mig att jag vet att jag mår bra. Att jag vet hur vi har det. Och ingen kan lura i mig att vi är unika i att bråka och vara oense. Det är en helt naturlig del av livet. Ja, det är väl rent av onaturligt att aldrig vara oense med den en lever med? Självklart finns det olika sätt att hantera konflikter på. Bättre och sämre.

Men herre gud vad det blir tråkigt att skriva om en (ja, det där med ”en” ska jag börja träna på nu) känner att minst hälften måste utelämnas. Det blir ointressant för mig. För den som läser. Och dessutom en lögn. Vem fan är bara glad? Och visst kan en invända att det fula har ingen annan med att göra. Det är privat. Men det förstår jag inte. Inte alls. Och jag vet att efter det jag skrev om min jävla PMS (eller PMDD/PMDS) så kommer vissa välja att tolka det som att jag är ett ständigt psykfall på gränsen till självmord. Men! Inte heller det är mitt problem just nu. Sen när jag arbetar som lärare kommer jag inte kunna skriva så här. Men nu kan jag. Så nu gör jag det.

På bara två veckor har jag fått reda på saker, om folk vi känner, som är så otroligt sorgliga. Vitt skilda saker men ändå sådant som gör deras liv fruktansvärt jobbiga just nu. Och så är det bara. Det kan inte vara på något annat sätt. Livet går upp och ner. Det vet alla. Och det är hemskt. Men så är det.

Så jag tänker att från nu. Igen. Skriver jag vad jag vill. Och om någon har något att säga om det – säg det till mig.

19 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tuffast av alla

Josefine Hildingsson
Innan var jag skribent nu är jag lärarstudent (bra rim). Ska bli ämneslärare i svenska och svenska som andraspråk. Är numera hela 33 år. Bor på HISINGEN <3 med man, barn och katt. Har över 600 tulpanlökar i trädgården och tänker mycket på jämställdhetsfrågor, rättvisa och fred på jorden.

Mest lästa

  1. Jag vet inte om jag kan köra bilen med mina små tjejhänder :(
  2. De är ff små.
  3. Vädret. 
  4. Brunnsbo-Kville-Brunnsbo.
  5. Lördag.