Tuffast av alla

Reflektion.

Men visst. Här satte jag mig i godan ro för att läsa forskningsöversikten vi ska opponera på. Bläddrar lite förstrött igenom kursguiden och ser att VI SKA LÄMNA IN EN SJÄLVREFLEKTION PÅ TIOTUSEN TECKEN I EFTERMIDDAG. Jaha, så det var ju bara att glömma det här med att lite mysigt sitta och dricka kaffe vid köksbordet medan jag tragglar igenom tråkiga texter om gud vet vad. Alltså forskningsöversikter. Snark. Även vår egen är snaaaark. Men jaja. På måndag är det opponering och det känns kanske lite tight med tanke på att vi nyss lämnade in den. Tisdag hade varit skönare. Nu försvinner helgen i en ångestdimma inför måndagens vedermödor.

En sak får jag säga. De här två månaderna när vi skrivit uppsats har varit ganska sköna. Det kräver inte så mycket brainpower att titta närmre på vilken forskning som gjorts angående något ämne. Vi har inte gjort några egna undersökningar. Så att jag arbetat i stort sett varje dag under den här perioden har funkat hur bra som helst. Klockan 8 har jag varit på arbetet. Klockan 14 har jag gått hem och inte varit alltför körd i huvudet utan faktiskt orkat fixa lite med uppsatsen.

Jobbet förresten. Jag har arbetat med att göra kartläggningar av nyanländas språkkunskapet/språkbakgrund/skolbakgrund för att kunna placera dem i en klass som passar och, förhoppningsvis, är utvecklande och lagom utmanande. Det har varit så roligt. Och hemskt. Jag träffade en kille som blivit åldersuppskriven och förlorat god man och familjehem. 20 år säger Migrationsverket. Gud. Måste vara det lenaste lilla babyfacet jag sett på en 20-åring i så fall. 16 hade jag gissat. 17 sa han själv. Nu går han runt kring Nordstan på nätterna när han inte kan sova hos någon kompis. Han hade kepsen neddragen över ansiktet och torkade sig ideligen i ansiktet. Sen hörde jag snyftningar. Och sen sa han att han var så trött.  Till slut låg han på bänken och grät. Jag vet inte hur jag ska beskriva den maktlöshet man känner när man som vuxen sitter och hör det här och inte kan göra så mycket mer för att hjälpa än ge adress till ett ställe där de kanske kan hjälpa, fråga om han vill ha mat, om han vill vila en stund. En dag faller domen över oss allihopa för hur vi skötte det här med de ensamkommande.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Tuffast av alla

Josefine Hildingsson
Innan var jag skribent nu är jag lärarstudent (bra rim). Ska bli ämneslärare i svenska och svenska som andraspråk. Är numera hela 33 år. Bor på HISINGEN <3 med man, barn och katt. Har över 600 tulpanlökar i trädgården och tänker mycket på jämställdhetsfrågor, rättvisa och fred på jorden.

Mest lästa

  1. Jag vet inte om jag kan köra bilen med mina små tjejhänder :(
  2. Vädret. 
  3. De är ff små.
  4. Brunnsbo-Kville-Brunnsbo.
  5. Lördag.