Understanding Fashion

Kategori: mode

Ett epitet som heter duga! *prestationsångest* Nej, men är oändligt smickrad och glad för detta utnämnande av Nöjesguiden! Här är hela utelistan!

Foto: Nöjesguiden. Från Way out west 2015. Saknar ej den där frisyren om jag skall vara ärlig.

Det har varit svalt på bloggfronten det sista, är väl medveten om det. Mitt fokus har legat på att finna en plats i Göteborg, en vardag att trivas i.

Nu har jag varit hemma i Sverige lika länge som jag varit borta, och det känns så bra att vara åter.

På det personliga, liksom det yrkesmässiga har det hänt mycket. Kanske har det märkts när jag synts på stan (event).

Har börjat jobba på Monki samt att; JAG HAR BLIVIT VÄN MED FÄRG.

Foto: Tora Englund. Undertecknad i lördags, givetvis med favoritdrycken i högsta hugg.

Tre år av konsekvent ALL BLACK EVERYTHING är förbi. Sällan har jag känt mig så bekväm och snygg!

Nu är jag här för att stanna, och bloggen kommer uppdateras frekvent!

Mode är ju, som bekant, att trivas – då syns det utåt!

Foto: Sandra Johannesson. Ränder och champagne går hand i hand, det är sedan gammalt.

Stay tuned, härnäst blir det bildkavalkad från de senaste månaderna! <3

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

perception of perfection

Semi-uppsatt frisyr. Har inte hänt sedan 2009.


Perfektion är subjektivt och tidsödande i mångt och mycket, då vi är våra egna värsta kritiker ungefär hela tiden. Jag har spenderat oändligt med tid åt att leva upp till den förväntade bilden av mig, som jag skapat helt själv. Vad jag har för frisyr eller färg på kläderna är det ingen som bryr sig om, förutom jag själv.

Är jag synonym med page, röda läppar och svarta kläder? Till viss del, men det är ju inte i sådana attribut personligheten sitter. Är oändligt trött på att perfektion är någon slags generell bild av att en också är lyckad.

Förra veckan köpte jag mitt första icke svarta plagg på tre år. Trodde nog aldrig att den dagen skulle komma, faktiskt. Men nu är den här och jag skall rocka denna kjol skamlöst.

Ny era, nya perspektiv.

Silver är ändå på den neutrala skalan. Vågar inte gå all in, ännu skall sägas.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

let’s talk about fashion

För ett litet tag sedan blev jag av Nöjesguiden tillfrågad att sitta med i en modejury som skall utse Göteborgs bästa klädda 2017. Tackade ja direkt! Det finns många fashionabla människor som är värda att uppmärksammas i denna stad.

Idag är det prisutdelning, samt panelsamtal om mode där jag kommer sitta med och ge min syn på fenomenet tillsammans med Ali Davoodi (Miksajo/Art made this/Fresh Fish) och Louise Eriksson (Klädoteket). Kom till Nordstan 17:30 i eftermiddag och lyssna!

Kommer nog se ut ungefär såhär i eftermiddag. Minus barbent och sommarskor.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

back in town

Nu har jag varit på Göteborgsk mark i snart två veckor. Det är alltid lite märkligt att komma tillbaka. Dock mest positivt.
Trodde nog att jag skulle vara än mer acklimatiserad vad gäller spanskt klimat, men det kroppsliga minnet av den svenska kylan sitter liksom i märgen, en är ju typ stålsatt från födseln.

Foto: Caisa Svanlind. Sprang till Trädgårdsföreningen redan efter två dygn hemma. Smälter in så bra där.

Den största skillnaden jag märkt från min tid utomlands är ju det faktum att jag tillhör den skara människor som klär sig enligt ängslig svensk modemodell, i svart (och lite svårt ibland). Här smälter jag in. Det gjorde jag inte i den lilla spanska kuststaden. Svart som huvudsaklig färg i garderoben finns inte där. Således drog jag till mig uppmärksamhet, varesig det var på morgonpromenaden, på det lokala biblioteket, i mataffären eller på klubben.

Foto: Maria Svanlind.  When in Spain *smälter in ännu mer*

Det bekom mig inte särskilt, men något ovant att vara någon som sticker ut pga val av färg på kläderna, när det är standard på hemmaplan. Kände mig aldrig riktigt bekväm där. Jag var en svartklädd alien, om än en väldigt glad sådan. Åkte bort för att hitta vad jag saknat, fokuspunkter och inre ro. Känns bra att vara åter. Fortfarande iklädd svart, men mindre alien.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

yes, I’m a fan girl

Alltså detta med att vara helt såld på skådespelare är inget nytt fenomen, tror de allra flesta har varit det vid något tillfälle i livet. Hör liksom till. Just nu är jag inne i livets revival av min kärlek till den brittiske skådespelaren Sam Riley. Jag kan inte få nog. Älskar Riley lika mycket som Snubben älskar Filip och Fredrik – DET FÅR INTE PLATS I MITT BRÖST.

I CAN’T EVEN.

Såg Control av Anton Corbijn på bio 2008. Kunde inte hantera hur mycket jag tyckte om filmen (pga Joy Division-fan sedan urminnes tider) och Rileys performance. Dog då. Dör nu.

#TB 2008. Tog tydligen bild på min biobiljett då också (tack bilddagboken!), tror dessutom att jag fortfarande har originalbiljetten kvar i någon gömma.

Det fina med Riley är att han tillåts vara sådär fenomenalt brittisk i de flesta av sina roller och är alltid flawless vad gäller stil. Allt han tar på sig ser fantastiskt ut. Han har en stil som är konsekvent, och finslipad på ett intressant och genuint vis. Han har hittat det som kan ta oändligt lång tid att komma underfund med (i alla fall för egen del) – ett uttryck som symboliserar och ger uttryck åt den egna personen.

När en är bekväm i sig själv och sin stil, så syns det verkligen utåt. En ganska ny insikt från undertecknad.

Vill ju bara vara som i en film av Jean-Luc Godard mest hela tiden, tack.

BONUS

Hittade detta klipp. En minut som pin point:ar allt som är viktigt i livet, så som jag tänker ungefär varje dag. Och Rileys hesa stämma på detta.. My god. Njut!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

in memory: David Bowie

Something happened on the day he died, spirit rose a metre and stepped aside. Somebody else took his place and bravely cried: I’m a blackstar, I’m a blackstar.

– David Bowie, Blackstar (2016)

Foto: Terry O’Neill

Sitter i skrivandets stund och ser på dokumentären David Bowie: The Last Five Years (BBC, 2017).

Idag är det alltså ett år sedan David Bowie lämnade jordelivet. Det finns så otroligt mycket att säga om denne man. Han sätt att se på sitt artisteri, att hela tiden söka nya vägar, lika mycket musikaliskt som modemässigt är oerhört fascinerande. Han var, och är, en oändlig en källa för inspiration.

Mode är precis så som han såg på det, i ständig förändring, det gäller bara att hitta sitt eget uttryckssätt. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.

Detta är allt jag kan med att skriva om Bowie. Hans bortgång har tagit mig oerhört hårt. Sitter och gråter just nu. På den nivån. *blödig*

<3

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

throwback: på villovägar 2007

”Oho våren 2007 som bara finns en gång”, sjöng Håkan för tio år sedan. Jag var 20 år och ack så oskuldsfull *not*

Har ju tidigare demonstrerat min stilutveckling, men tänkte nu göra nedslag i året då jag äntligen fick handla på Systembolaget och slapp smyga in på Uppåt Framåt.

Presenterar mitt mest fashionabla (och lite pixliga) self at the age of twenty:

Selfie på en buss påväg till Uppåt.

Badrumsselfie i föräldrahemmet på min tjugonde födelsedag.

Sportade alltså denna frisyr typ jämt.

Färgglada strumpbyxor var min grej.

Blev förevigad på Park Lane med Johan och Emma.

Gick modell på Textilhögskolan i Borås.

Kände mig dödscool.

Surade i Prag för att mamma inte lät mig stanna i Berlin.

This must be sport, dear på Min Bror och Jag. Vann tredjepris för bäst utklädda. Arsenal ftw!

Tapetserade min första lägga med mig själv.

Så mycket popsnöre va.

*sexy teacher*

Kunde vara mild också.

Har INGEN ANING om vem denna dude är, men han var tydligen intressant nog att få vara med på bild.

Jag och Karin kunde konsten att posera redan då. Såklart. Här på Jazzhuset. Såklart.

SJUKT glad på HDK-fest.

*deer in headlights*

Foto: Djungeltrumman. Jag och Johan var sååååå coola ihop. Alla trodde dessutom att vi var syskon.

Alltså.. Ser jag typ likadan ut nu som för tio år sedan? Trodde jag var ännu mer färgglad back then haha. Kul verkar jag ju ha haft i alla fall. Men måste nog ändå säga som Håkan (igen)

Jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.

Tack till: Bilddagboken! (Som Instagram, fast utan filter.)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Mode 2017

Vi har nu lämnat ett eklektiskt modeår bakom oss, kantat av sammet, metalliskt, arkitektoniskt, asymmetriskt, korsetterat, oversizeat och 1990-taliserat. Vad som varit bra och dåligt är svårt att säga, allt handlar ju till syvende och sist om personligt tycke och smak. Men det kan konstateras att märkesmedvetenheten gått som en röd tråd genom alla dessa trender, och det kommer fortsätta att vara så även 2017.

Vi kommer fortsätta sporta loggor och köpa plagg som signalerar vilka vi är och vilken grupp vi tillhör, eftersom kläder innebär identifikation.

Enligt elle.se gäller följande ”nyckeltrender” (i urval) i vår:

  • Vitt
  • Volanger
  • Siden
  • Transparent
  • Plisserat
  • Gult
  • Dekonstruerat
  • Aprikos

Foto. Nästan alla ELLE’s måsten i en outfit. Whyred S/S -17.

Tycker det är så svårt med trender. Palla byta ut garderoben två gånger om året, men visst finns det ofantligt mycket att hämta och lära av alla trendrapporter. Det sägs ju att trender kommer och går, men att mode består. Tycker det ligger mycket i det. Framför allt skall kläder och mode vara något som är roligt, annars finns det ingen mening.

Såhär ser jag ut idag. Lite linne ovanpå polon och en logga i bakgrunden. Typiskt 2016 det.

Jag säger som The Tough Alliance gjorde 2005: ”take no heroes, only inspiration.”

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Puttin’ on the Ritz

Tidigare i veckan visade modehuset Chanel sin årliga Métiers d’Art-kollektion kallad Chanel Cosmopolite på anrika Ritz i Paris, hotellet där också Mademoiselle Chanel hade sin bostad i cirka 35 år. Således en given plats för detta skådespel.

Cara Delevingne (model, turned actress, turned model again) öppnade detta estetiskt mycket tilltalande spektakel.

Catwalken är en restaurang som modellerna sicksackar sig igenom. De dansar fram och minglar med publiken. Fokus ligger stundtals på just publiken då skådespelare kopplade till märket sitter helt casual kittade i head to toe i Chanel. Antagligen stylade of Monsieur Lagerfeld själv.

Enter: Lily-Rose Depp! Den stora snackisen då det är hennes första runway. Känns som att mest fokus legat på just detta faktum de senaste dagarna faktiskt.

Modellerna är världens bästa vänner, de är personliga och mysiga i high end fashion. Allting fullkomligen gnistrar och glimmar. En stark konstrast till de sobra åskådarna.

Enter: Pharrell Williams! En Chanel-darling som spelade en av huvudrollerna tillsammans med fröken Delevingne i den Lagerfeldskt regisserade modefilmen Reincarnation från 2014.

Här finns bild på honom i Chanel-mundering.

Kaiser Karl är kompis med typ alla.

 

This is about a hotel in the heart of Paris. We have women all from all over the world who were considered parisienne even if they were not French. That’s why it’s called Cosmopolite. […] It’s really Coco meeting the Ritz revisited 40-50 years later with a completely different spirit. […] It’s a statement for lifestyle.

Karl Lagerfeld

 

 

Detta är by far en av de mest underhållande Chanel-visningarna. Kan inte låta bli att le när jag ser detta. Vill typ äga hälften. Hatten av för originalitet.

BONUS

Blev vansinnigt inspirerad av sminket i denna visning, var helt enkelt tvungen att testa själv!

Det blev lite kladdigt pga livets sämsta eyeliner, men som helhet ändå lite fint. Ser nästan EXAKT ut som jag gjorde 2007 också.

Det blev lite kladdigt pga livets sämsta eyeliner, men som helhet ändå lite fint. Ser nästan EXAKT ut som jag gjorde 2007 också.

2007

Mitt 20-åriga jag *gullig*

Mitt 20-åriga jag *gullig*

OCKSÅ: Har samlat låtar från Chanels olika visningar de senaste två åren, självfallet uppdaterad med musiken från denna visning. Enjoy!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ang. H&M och Wes Anderson

Igår offentliggjordes H&Ms årliga julfilm, i år regisserad av vår allas indiedarling Wes Anderson. Denna estetiskt mycket tilltalande smällkaramell heter ”Come Together” och utspelar sig på ett tåg, med Adrien Brody i huvudrollen.

Detta är ett något otippat samarbete måste jag säga. Förra året var Katy Perry frontfigur och året innan dess, Lady Gaga tillsammans med Tony Bennett. Folkligt och mysigt i juletid.

H&M gillar ju som bekant att arbeta med kändisar, allt för att appellera till fler målgrupper. Genom att ta in Anderson vill H&M förmedla att märket är tillräckligt coolt även för den vanligtvis märkeskåta, något ängsliga modemedvetna människan, som vanligtvis endast smyger in på H&M för att köpa strumpor (läs: undertecknad).

Andersons estetiska formspråk är ju magiskt på alla sätt och vis (ja, jag är självfallet ett enormt fan), och det är till syvende och sist det som lockar. Nu har jag sett reklamfilmen fler gånger än jag vill erkänna, och inte enda gång tittar jag på kläderna. De kunde inte vara mer ointressanta. Jag ser bara Wes Anderson.

H&M vinner således inte ett dugg på detta, de skjuter sig i foten. Däremot ger det kanske Anderson ett kommersiellt uppsving. Snart kommer troligen varenda kotte ute i stugorna diskutera storheten med Life Aquatic och klä ut sig till Margot Tenenbaum på maskerad. Det ena föder ofta, som bekant, det andra.

H&Ms snyggaste reklamfilm genom tiderna är det ju i alla fall.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Understanding Fashion

Ninni Svanlind
Mode- och konstvetare med en näst intill ohälsosam relation till färgen svart.
***
Kontakt:
ninni.svanlind@gmail.com

Mest lästa

  1. Ang. H&M och Wes Anderson
  2. Understanding Fashion: ett år i bilder
  3. Puttin' on the Ritz
  4. Mode 2017
  5. throwback: på villovägar 2007