Was ist kunst

Sten(ad) på konstmuseet

I helgen var jag på konstmuseet här i Göteborg och såg Jone Kvies utställning Metamorfos. Kvie är skulptör som arbetar mycket med fokus på material, vikt och form, vilket leder till abstrakta, men ändå väldigt kraftfulla skulpturer.

Innan inlägget fortsätter vill jag be om ursäkt för ordvitsen i titeln. Titlar är svåra okej?!

Jone Kvie, Second Messenger

I utställningen ingår skulpturserien Second Messenger som består av en serie skulpturer av aluminium och basaltsten från staden Izmir i Turkiet. Det var så oerhört rofyllt att vandra genom landskapet som byggts upp i stenhallen. Jag tycker alltid att det är så mäktigt när ens beteende och rörelsemönster påverkas i utställningsrummet och här blir man verkligen tvungen att släppa taget om väggen och röra sig genom det karga landskapet.

I utställningstexten står det att det finns tydliga kopplingar mellan Kvies verk och alkemi, men tyvärr hittade jag inte den kopplingen, kanske mest pga. att jag inte riktigt förstod den.

Här är en del av den andra skulpturserien som ingick i utställningen, men som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på, men mycket vacker tycker jag den är!

Man kan ju tänka sig att det skulle vara av intresse för mig att minnas, eller anteckna namnen på verk jag skriver om här i bloggy, men jag hade annat att tänka på när jag var där. Det var nämligen så att jag träffade min killes föräldrar för första gången den helgen, så jag gick mest runt och nervös för att det skulle hata mig (obs. de gjorde de inte, hela helgen var väldigt lyckad och supermysig).

Det var allt för mig byeeeeee

/Jakob

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ORFEUS & EURYDIKE

I couldn’t help but wonder… men är Orfeus och Eurydike allas älsklingsmyt?

Jag beställde ett gulligt fanzine här i veckan av Kristoffer Appelvik Lax.

Fint!

På Röda Sten Konsthall hade vi i januari Göteborgs Baroque i Katedralen satte upp Claudio Monteverdis L’Orfeo. (Hyllad och utsåld!)

När jag för några år sedan bodde med mitt ex i sthlm en sommar var jag på Moderna Museet och såg den här målningen:

Cy Twombly, Orpheus, 1979

Jag satt på deras uteservering och skrev sen en lång harang i min anteckningsbok om relationen mellan Cy Twomerly och T.S Eliot och tyckte själv då att jag var väldigt smart.
Det var kanske ungefär då som Arcade Fire släppte albumet Reflektor?

Vilka är det på omslaget, om inte Orfeus och Eurydike!
Skulpturen är av Auguste Rodin från 1893.

När jag ännu några år tidigare bodde i Trollhättan fick jag en ny sånglärare. Hon var ball och introducerade mig till jazz. Den första låten jag fick lära mig hette Manhã de Carnaval, en fin bossa nova som var ledmotiv i den här filmen:

Slut på bristfällig bevisföring!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Prisregn över scenkonstgalan

Nu i helgen var jag på gala här i Göteborg, närmare bestämt Scenkonstgalan, som arrangeras varje år av Scenkonstguiden!!

Eftersom massa goa priser delades ut under kvällen tänker inte jag vara sämre, så här kommer mina priser från galakvällen!!

Kvällens bästa outfit

Kvällens bästa outfit bjöd Catharina Bergil på när hon delade ut pris på scen! Jag tycker denna outfit är helt genial- en paljettklänning i tvättmaskinsmönster ihopparat med snakeskin-boots. Djärvt, elegant och härligt!

Foto: Lina Ikse

Kvällens lol

Kvällens lol går till kvinnan som satt på raden framför mig och blev mer och mer påverkad under kvällens gång, samtidigt som hon sms:ade med sin partner om hur mycket hon hatar scenkonst och hur mycket hon älskar sin partner. Halvvägs in i den andra delen av galan gick hon ut och kom aldrig tillbaka igen, förhoppningsvis tog hon sig hem till sin älskade partner!

Kvällens stelaste

Detta pris går till två medlemmar ur GöteborgsOperans danskompani som skulle dela ut pris i kategorin årets Slowfood. Med sig på scen hade de en kastrull som de under sin oerhört stela presentation rörde om i och saltade och höll på. När det var dags att presentera vinnarna i kategorin plockade de nästan magiskt upp det gyllene kuvertet som de kokat ihop! Salongen satt tyst och vred sig, så även jag….

Just nu kommer jag bara på dessa tre kategorier, men det fanns säkert massa annat kul att belöna! Det är ju alltid kul med gala och bubbel och så!

/Jakob

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Underkastelsens diskreta charm

Michel Houellebecq

Förra onsdagen var vi och såg Underkastelse på Stadsteatern, en nittio minuter lång dramatisering av boken med samma namn av Michel Houllebecq. En vanlig beskrivning av Houllebecq är att han är ”En av Frankrikes största, och mest kontroversiella, författare”, vilket inte är helt fel. Misogyn rasist enligt vissa, ett geni enligt andra.

Jag är själv är inne i en Houllebecq-period och har i flera veckor tänkt skriva om den senaste boken jag läste, Kartan och landskapet, men har av ängslan låtit bli. I min bubbla tycker jag att jag ser att de flesta har den här analysen av Houllebecq: det handlar inte alls om en gubbsjuk författare som älskar att förnedra kvinnor, utan snarare en författare kritisk syn på det västerländska samhället där bristen på mening har skapat ensamma, likgiltiga och beklagliga män vars enda lycka ligger i det tillfälliga sexuella mötet där de nedsättande beskrivningarna av kvinnors snarare slår tillbaka på mannen som yttrar dem – det blir klart att det handlar som en sorglig typ. Min ängslan har därför legat i vad människor utanför den här bubblan tycker om Houllebecq, och vad de sen skulle tycka om mig. Men sen tänkte jag att deras läsning i så fall är dum och därför skiter jag i det!

Jag uppskattade Underkastelse som bok och var därför lite skeptisk till hur den skulle fungera i form av en monolog – kanske att det skulle vara en monolog på temat, men bortkopplad från bokens handling?
Nej då,  Stadsteaterns Fredrik Evers lyckas väl förkroppsliga litteraturprofessorn François, en medelålders och likgiltig man som försöker skapa mening åt sitt liv genom forskningen om författaren J-K Huysmans och korta relationer med unga studentskor. Handlingen från boken är starkt närvarande och levandegörs genom Evers förmåga att få publiken att se situationer, rum och människor lika tydligt som om de var rakt framför en, trots att han står ensam på scen. Scenografin är också utmärkt i samma syfte. Två massiva diagonaler blir till både väggar, golv och tak där ljussättningen kan skapa utrymmen mörka och olycksbådande så väl som ljusa och extatiska.

François intresse för Huysmans skapar ett slags metalager (länge sedan jag läste littvet nu, osäker på ifall detta är en term) i berättelsen då Huysmans främsta roman Mot strömmen handlar om en man som (och jag kopierar in): ”som hänger sig åt alla sensuella och estetiska njutningar, tills han slutligen faller ihop i kraftlös leda inför livet”, en beskrivning som likväl kunnat vara av François. Sen blir Huysmans religiös sent i livet, och ja, spoiler, det blir François också.

Året är 2022 och det är presidentval i Frankrike.  Bristen på engagemang är stort i landet eftersom de flesta verkar ta för givet att det socialistiska partiet kommer vinna ännu en gång, som vanligt. Men när det ser ut som att Nationella fronten kommer vinna allierar sig socialistpartiet med det nybildade Muslimska Brödraskapet. Alliansen vinner och den karismatiske Mohammed Ben-Abbes blir president i landet. And so the islamization begins…. För att inte förstöra för dem som ännu inte läst boken eller sett pjäsen så lämnar jag det där, men med frågan som är fundamentet för hela handlingen: Är den totala underkastelsen höjden av lycka?

Efter teatern tog vi ett glas på en dålig bar och pratade lite om föreställningen. Att ge sig hän åt religionen är på ett sätt modigt eftersom det bryter mot samtidens ideal om förnuft och logik, för att istället bejaka känsla och mystik. Och visst kan man sakna stora känslor, mystik och magi i en värld där det mesta har en logisk förklaring. Kärleken till ens partner har inte alls uppståt genom att en utomstående kraft har drabbat dig med kärlek eller att det är ödesbestämt. Nej, det biologisk mekanism för att säkra artens fortlevnad bla bla hormoner bla bla – trist! Jag förstår helt behovet och längtan efter magi. Jag har själv tröttnat ganska mycket på realism i t.ex litteraturen, speciellt efter att jag läste Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”. Tyckte den var trist och fick ångest. Dock inte hennes fel att det har blivit så uttjatat med ”de smarta skärmarna som för oss längre och längre ifrån varandra” och att tycka att Tinder är känslolöst.

Well, well.
Kontentan av allt det här?
Se Underkastelse på Stadsteatern, den går någon vecka till.
Läs boken, och alla andra böcker av Houllebecq.
Bli religiös.
Skoja/Lovisa

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Nakna män på Instagram

Ja, vi sa ju att vi skulle rapportera från modeveckan, så här kommer ett inlägg om Instagram!

To be fair, jag tänkte skriva om fashion week, men sen orkade jag inte, så kan det bli ;P

Jag följer många konstnärer på Instagram, absolut mest för att de är bra, men en härlig apsekt är också att de främst arbetar med mitt favoritmotiv, nämligen nakna män. Så välkommen in på en resa i mitt instagramflöde!

fster är en fransk konstnär som jobbar mycket i pastell och gör härligt erotiskt laddade bilder av goa killar.

 

Jeremy Kost är en amerikans fotograf som som fotar nakna snyggingar i olika miljöer, mums!

 

Fabio Motta jobbar mycket med bondage, ofta i kombination med blommor och växter. Det blir en intressant konstrast mellan det nästan våldsamma i att binda kroppar med det mjuka i blommorna.

John MacConnel skissar och målar av män i olika poser och konstellationer. Mycket fint!

Sist men inte minst vill jag tipsa om min insta, StarGayAtlantis som också består av mycket naket. Gå gärna in och följ mig, det verkar kul att vara influencer!

Jakob

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Samtidens sämsta trender

Stockholm Fashion Week har passerat och eftersom Jakob är övertygad om att mode är konst så ska Was Ist Kunst självklart rapportera om dess höjdpunkter; vilka visningar som inte fick missas, vem som bråkade med vem och hur stressigt det var att springa mellan de olika showroomen i alldeles för höga klackar. SKOJA vi va ju såklart inte bjudna, så vi får helt enkelt sätta oss och titta på youtubevideor av visningarna och hålla till godo med det.

Men eftersom vi är två hårt arbetande praktikanter får det vänta till slutet av veckan. Men först ska vi gå igenom…*trumpetfanfar*

Samtidens Sämsta Trender!


Lovisa:

  1. Att det är ballt att vara ohyfsad. Att vara blasé och sval har länge varit en stil som osäkra personer har anammat för att verka mer självsäkra än de faktiskt är. Men nu verkar det ha nått den punkt att man även ska vara otrevlig för att vara riktigt cool. Exempel från verkligheten, 3h sedan: På vägen ut tar en kille upp en tjejs jacka som ramlat ner på golvet. “Här, din jacka hade ramlat ner på golvet.” Hon och hennes vänner kollar på varandra, ger honom en märklig blick och säger “eh okej” och vänder sig bort. Riktigt dålig trend.
  2. Dunjacka på klubb. En jättefånig trend. Folk har linne och dunjacka på sig, vilket från första början är en konstig kombo eftersom det fortfarande är vinter ute, men också dumt för att dom 1. inte kan dansa för de har en så stor dunjacka på sig inomhus, 2. blir jättevarma för att dom är inomhus med en stor dunjacka på sig 3. tar upp tre gånger så mycket plats eftersom dom har en jävla dunjacka på sig inomhus.
  3. Bildningsföraktet. 🙁

Jakob:

  1. Att snabbmat nästlat sig in i finrummen. Alla har vi ju märkt att det poppar upp nya burgarställen och korvhak med ambitionerna att göra riktigt god mat av något som ofta anses lite trash. “Härligt” säger många, tröttsamt säger jag. Köp din varmkorv av proffsen på 7/11 och spendera de resterande åttio kronorna som du sparar på något härligt, typ en härlig sheetmask på sephora (om du inte är som jag och får våldsamma allergiska reaktioner mot sheetmasks)
  2. Normcore. Jag är så O T R O L I G T trött på stilen normcore. Varför lägga ner så mycket tid på något som ser så sjukt tråkigt ut? Det är som att människor som följer denna stil skäms över att de gillar mode och kläder till den grad att de försöker maskera sig genom att klä sig så tråkigt som möjligt. Låt de slitna jeansen och den stickade tröjan stanna där de hör hemma, på Jerry Seinfeld och ge dig hän till att du faktiskt tycker det är härligt att klä dig snyggt, det är inget att skämmas över.
  3. PK-tävlande. Vi har alla mött dem, personerna som alltid ska hävda hur jävla pk och medvetna de är. SUUUCK. Kan vi inte alla bara enas om att vi faktiskt håller med varandra- att feminism=bra och SD=dåligt. Det är liksom inget radikalt i att säga det längre. Tänk på all tid de kommer spara när de inte behöver hävda sig längre, då kanske de faktiskt har tid att läsa Judith Butlers teorier på riktigt istället för att citera från någon Silvana Imam låt.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

HJERTÈN x WATKINS

God lördag!

För den som vill ligga och morna sig länge med datorn i knät (precis som jag gör nu) så har jag ett tips: Första avsnittet av Konsthistoriers andra säsong ligger nu uppe på SVTplay!

Liselotte Watkins tillsammans med Görel Cavalli-Björkman
framför Sigrid Hjèrtens Ateljéinteriör (1916)

Denna gång är det Liselotte Watkins som får fördjupa sig i Sigrid Hjertèns oeuvre. Väldigt mysigt.

/Lovisa

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

I veckan besökte jag Naturhistoriska museet här i GBG och trillade över en temporär utställning som heter Avsides- Laddade platser i Bohuslän och Dalsland. Titeln till trots så var det en ganska intressant och trivsam utställning som bestod av fotografier av platsspecifika installationer som Anders Johansson gjort.

Anders Johansson, Until it sleeps

Johansson arbetar i många olika material och tekniker, bland annat wellpapp, trådkonstruktioner och helt vanlig snö. Dessa installationer placeras på platser som till synes inte har någon specifik betydelse, men genom dessa installationer blir platserna laddade.

Dessa platser är ofta inte tillgängliga för publiken, men genom att fota av dem, får man en chans att uppleva verken.

Anders Johansson, Forêt Diaphane

Det väcker tankar hos mig om vad som är en upplevelse av ett verk. Vilken funktion fyller det fysiska verket i en upplevelse? Är det fotografierna som är konsten, eller är det idébilden av installationerna? Vilken roll har konsumenten i konstupplevelsen?

I och med att de här verken ofta är otillgängliga att uppleva fysiskt måste man förlita sig på fotografier, alltså replikor av verken. Walter Benjamin, som var en filosof och litteraturvetare och var en del av den välkända Frankfurtskolan, skrev om just konstens roll i reproduktionsåldern och beskrev hur fotografiet och andra massproducerande medier kommer att ersätta konsten. I och med detta kommer konstens värde som är förknippat med verkets autentiska aura försvinna.

Anders Johansson, Reinold Messner

Tycka vad man vill om dessa tankegångar (jag vet inte riktigt själv vad jag tycker) men han kanske hade en poäng. Det ger ju inte samma resonans i en när man ser ett foto av en skulptur istället för att se den i sin fysiska kontext.

Anders Johansson, The Hours

Ja, detta blev ett lite svamligt inlägg, men så kan det va ibland hörni. Fina foton och vackra installationer var det i alla fall.

/Jakob

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Danmark med BAE

Som ni kunde läsa i vår julchatt här på bloggy fick ju jag ett härligt besök på sanatoriet (a.k.a Louisiana) av min goa kille i julklapp!

Vi slog slag i saken och tog oss dit på en av årets första dagar!

Självklart inledde vi vårt besök med att avnjuta en härlig lunch bestående av smørrebrød, bakelser samt ett glass vitt! Mkt gott. Så skål på er och häng med och se vad Louisiana hade att erbjuda!

Efter lunchen begav vi oss in i museets utställningshallar och började med att besöka utställningen 7xtimexspace som är en ny presentation av museets samling. Bland annat fanns verk av Andy Warhol och Jackson Pollock, men eftersom jag tycker de är ganska uttjatade ska jag inte skriva mer om dem.

Det verk jag tyckte var allra bäst var installationen ”Cosmic Generator (loaded #1)” av Mika Rottenberg. Denna installation ser till början ut som en affärsmiljö som är överfylld av julgransglitter, ljusslingor och stora uppblåsbara badleksaker.

Blinkande kakafoni i ”Cosmic Generator (loaded#1)”

När man går in i den hittar man in till ett stort mörkt rum där en video visas där bilder av stränder blandas med animerade bergochdalbanor som blandas med gamla män i varmkorvkostym. Jag tycker det är så otroligt uppfriskande att få se att humorn återigen har tagit plats i konsten och att allt inte alltid handlar om superallvarlig konceptkonst.

En annan utställning var Being There som visar verk från tio nutida konsntärer. Här blandades också högt och lågt, liite mer konceptbaserat, men fortfarande mycket bra. Känns härligt att den nya generationens konstnärer faktiskt är duktiga.

Bunny Rogers hade skapat ett minnealtare till en HighSchool Student

”Farewell Joanperfect”

Dora Budor ställde ut fåtöljer och soffor som sakta täcktes av aska. Maskninen som släppte askan på möblerna aktiverades av besökarnas röster i rummet!

”Year Without A Summer (Panton’s Diversion)”

Hannah Levy ställde ut objekt som diskuterade kroppens relation till maskinen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pamela Rosenkranz hade skapat en miljö med ett grönt ljus som var oerhört jobbigt för ögonen, regnskogsljud och en stor jordhög, alltså jättestor, på bilden kan du se en människa i relation till högen för att se hur stor denna hög är

”Anamazon (into the land)”

Såklart fanns det massa bra konst, men då skulle det bli ett suuuperlångt inlägg (plus att jag inte orkade fota av allt pga. tycker ändå man ska uppleva konsten med sina sinnen och inte genom en kamera)

Allt som allt ett mycket härligt besök, tack för den julklappen!

/Jakob

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ring in, ring ut

Nytt år! 2017 är passé, omodernt och överspelat!
Det är lätt att förlora sig i dagdrömmerier om vad det nya och rena året kan tänkas bringa. Därför ska vi ägna oss åt en liten nostalgisk tillbakablick över konståret 2017!

Året började i Kalifornien för min del. Jag har turen att ha en givmild mecenat till moster och vi flydde den svenska julen till fördel för San Francisco och Napa Valley. Jag hade akutopererats för min bindtarm tre dagar innan avfärd och trodde ett tag att jag hade fått en propp när vi väl hade landat, men det visade sig vara något annat mystiskt tillstånd (som jag kanske kommer få klarhet i på måndag! hurra!).

Mecenat tar sig ett juldopp

Jag fick träffa min vän Erik som var i Berkley för ett år, åt tacos och gick i bra bokhandlar. (Vilket får mig att tänka på Lohrs pocket medmera uppe vid Kapellplatsen – den enda riktiga bokhandeln i Göteborg. Köp era böcker där, det är supermysigt.)

Var även på SFMOMA som var g i g a n t i s k t med den nya tillbyggnaden av Snøhetta.

Sju-åtta våningar fyllda med konst. Svindlande. Och uttröttande. Vi var tvungna att ta en paus efter våning fyra för mat och fotogeniskt te. Våning ett och två är tydligen gratis och öppna för allmänheten – bra där!

Det var på museet jag såg Clyfford Still för första gången. Monumentala abstrakta målningar med stora fält av färg där den rena duken spricker fram på sina ställen. Var helt hänförd. 

Clyfford Still, PH-971 (1957)

Clyfford Still, PH-174 (1960)

Clyfford Still, PH-973 (1959)

Still tillhörde gruppen av de allra första abstrakta expressionisterna i USA, där Jackson Pollock med tiden har blivit en slags frontfigur för gruppen. Deras konstnärliga uttryck skiljer sig åt inom gruppen, men den gemensamma nämnaren är de storskaliga dukarna, frånvaro av figurativa element till fördel för färg och form, och en idé om att genom att låta färgen följa kroppens instinktiva rörelser bli spår av mänskliga erfarenheter och känslor som inte kunde förmedlas genom andra uttrycksformer. Dom bröt sig loss från traditionella former av måleri genom att exempelvis lägga duken på marken istället för att fästas på ett staffli eller använda andra verktyg än den traditionella penseln.

Foto: Nina Leen, ”The Irascibles” (1951) i Life Magazine

I det här fotot ser vi flera av de stora abstrakta expressionisterna. Fotot togs efter att gruppen hade skickat in ett öppet brev till direktören för The Metropolitan Museum of Art i the New York Times. Gruppen motsatte sig att utställningen ”American Painting Today – 1950”  som skulle vara en nationell utställningstävling där konstnärer fick skicka in sina bidrag till den regionala jury som låg dem närmast och som skulle ta fram de konstnärer de ansåg vara de främsta. I den jury som var baserad i New York (i likhet med expressionisterna) satt bland annat konstsamlaren Sam A. Lewisohn som tydligen var känd för att kalla den abstrakt konsten för omänsklig, inhuman. Gruppen var upprörda över denna partiskhet som fanns i juryn och var bekymrade över att en utställning med det namnet inte skulle representera den verkligt samtida konsten i USA. Därav brevet där de bojkottade utställningen och fotot i Life Magazine som blev en symbol för den avantgardistiska rörelsen av amerikanska konstnärer.

Kort och gott: jag upptäckte Clyfford Still och det var härligt.
Next on för konståret 2017 var min praktik på Moderna Museet i Stockholm som pågick under Marina Abramović-utställningen. Oerhört lärorik och rolig period. Vet ni hur mycket konst de har i sina magasin? Och hur många det krävs för att sätta ihop en utställning? Helt otroligt. Hade John-Peter Nilsson som min handledare som då var ny kommunikativ museistrateg på museet och fd. chef för Moderna Museet i Malmö, sådan lyx.

Marina Abramović

Var även förbi en sväng på Market Art Fair i Färgfabriken. För egen del var det nästan inget av de svenska gallerierna som tilltalade mig, men desto fler av de danska. (Hur kan ett så grötigt språk vara så sexigt?Det övergår mitt förstånd, men sexigt är det.) Tyvärr har jag tappat bort broschyren från marknaden och jag minns inte vilka konstnärer det här är :/

Alla på Moderna Museet skulle till Venedigbiennalens öppningen den 13 maj, vilket jag inte kunde. Istället bestämde jag och Sara (DT fantastiska matredaktör!) att vi skulle åka göra en septemberresa till Venedig för att avnjuta både konst, mat och vin.

I Danmarks paviljong

Vi bodde på Lido, en ö lite utanför Venedig, precis som Gustav von Aschenbach i Döden i Venedig! Kan verkligen rekommendera att välja Lido vid en Venedigvistelse, det tar bara 10-15 minuter med vaparetton in till centrala Venedig men man slipper trångboddheten och kan även ha lite badsemester eftersom en stor del av ön är en lång badstrand.

Viva arte viva!

Venedigbiennalen är uppdelad i två områden: Giardini och Arsenale. Giardini är, precis som namnet avslöjar, en stor trädgård. Där har länder fått bygga permanenta utställningspaviljonger där den nationella konsten kan uppvisas. Sverige delar paviljong med Norge och Finland och går under namnet Nordiska paviljongen. Byggnaden från 1962, ritad av den norska arkitekten Sverre Fehn, är oerhört vacker med ljus cement och träd som växer mitt i salen.

Nordiska Paviljongen

Själva innehållet 2017 tyckte jag var ganska ointressant, tyvärr. Att gå runt mellan paviljongerna i Giardini var en så rofylld upplevelse trots att det i september fortfarande var rätt många besökare där. Jag tror att kombinationen mellan mindre hallar och mycket grönområde gör att man orkar processa fler intryck eftersom pausen, trädgården och den friska luften, finns så nära tillhands. Jämför med SFMOMA, där man inte kan få en paus utan att lämna museiområdet och intrycken snart blir så många att man får en liten huvudvärk.

Arsenale

Arsenale är ett gammal varvsområde, om jag har förstått det rätt. Det är enorma byggnader som löper som en serpentin över området. Istället för nationella avdelningar bygger Arsenales innehåll snarare på tematiska uppdelningar, även om t.ex Italiens paviljong ligger här (vars utställning var… överväldigande).

Italienska paviljongen

Vi såg så mycket konst att det nästan är omöjligt att försöka skriva om det. Åk dit 2019!
Jag hade en plan på att försöka åka till Documenta 14 också, men mina pengar tog slut så nu får jag vänta fem år tills nästa.

Vi försöker komma på ett namn till bloggy.

Sista spännande konsthändelsen 2017 var väl att jag och Jakob fick en blogg! Och när vi säger  konstblogg menar vi ju både konst och konstarter, dvs vi kan skriva om teater, litteratur, arkitektur, musik, etc. Så kul!

Tack och hej, nu är jag redo för 2018!

/Lovisa

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}