Was ist kunst

Modebloggarn kryper fram

Hola!

Här kommer ett litet härligt inlägg om en av mina kärlekar i livet- kärleken till denim. Jag minns inte riktigt när denna kärlek startade, men jag vet att denna kärlek sträcker sig djup. Mycket av denna kärlek tror jag grundar sig i att jag tycker det är mkt spännande att ett material som typ är fett arbetarklass kan förhöjas till att bli fashion. Att ett material som från början gjordes för att vara slitstarkt numer kan användas på gala, eller bröllop tillexempel.

Många i denna värld lever i uppfattningen att kläder och mode absolut inte ska klassas som konst, men till er säger jag bara: pfft

Här kommer då ett litet härligt bildinlägg med selfies från min goa insta, håll till godo!

Här är jag på min väns bröllop iklädd en fantastisk denimkavaj från min favvo Ann-Sofie Back

På denna bild är jag iklädd ett par fantastiska jeans som är sjukt vida, typ så vida att jag inte riktigt kan använda dem utan att snubbla. Har dock haft dem på hemmafest en gång, det gick bra.

 

Här har jag på mig en härlig jacka i lapptäcksdenim. Den är tydligen gjord med en speciell traditionell japansk lappteknik.

Detta är min vän Shirin iklädd en custom-made denim outfit som jag gjorde till henne när hon skulle på fest #stargaystyling

Dessa jeans är mitt senaste denimfynd. Det är alltså ett par helt vanliga raka jeans, bara det att benen typ är två och en halv meter långa, så man måste vika upp dem asmycket. Tänkte ha dem på prisutdelningen för ett tag sen, men ville inte vara too much bland alla andra. Det bästa med de här jeansen är dock det fantastiska priset, ordinarie pris var 3500kr men jag fick dem för 350. Det lönar sig alltid att flörta i kassan! (skoja de var på rea, pga förra årets kollektion)

Det var allt från modebloggarn, herråå!

/Jakob

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

KUKEN PÅ HISINGEN

Vad skapar skyskrapor för värden i staden?
Det undrar vår gästbloggare, Arkitekt-Karin

”Vad är drömmen då? Att rita en skyskrapa eller?”

Ovanstående fråga är en av de allra mest förekommande som jag som ny i arkitektvärlden får ställd till mig av utomstående. Skyskrapan andas makt och välgång – men vem är mottagaren?

Efter att en arkitekttävling utlysts  stod det senare klart att det blev ett amerikanskt kontor med många liknande skyskrapeprojekt i referensbanken som fick möjligheten att rita nordens högsta byggnad på Hisingen.

Vad är charmen och kvalitéerna med skyskrapan? Vilka problem löser den och vilka värden står den för?  Rent krasst handlar det om mycket bostad på en liten yta. I en förtätningsorineterad stad räknas varje kvadratmeter i ”footprint” dyrbart – att bygga på höjden blir en nyckel för att få ut mycket plats på liten yta. Göteborg står tillsammans med övriga större städer inför en påtaglig bostadsbrist. Det har varit allmänt känt i många och är något de allra flesta är mer eller mindre bekanta med vid det här laget.

Hisingens nya fallos

Ett bostadsprojekt som Karlatornet innebär mycket plats på liten yta. Men yta för vem? Bara under de senaste månaderna är en nationell avmattning på bostadsmarknaden märkbar. Priserna på bostadsrätter börjar sjunka och plötsligt börjar det dyka upp artiklar om att säljare inte får sina bostäder sålda till utgångspris. Samtidigt kvarstår den rådande bostadsbristen. Det blir märkbart att bostadsbristen finns i andra segment. Det icke köpstarka segmenten som inte handlar om dyrbara bostadsrätter i innerstan.

Karlatornet profilerar sig som ett exklusivt projekt med kvadratgenerösa lägenheter vilka säljs genom de mer exklusiva mäklarbyråerna. De vackra visualiseringarna av lägenheterna andas framgång och exklusivt boende.

Göteborgs 400-årsjubileum frontas till stor del av projekt likt ovan. Samtidigt råder en tyst överenskommelse om att det är den lägre kvartersstaden som skall användas som förebild till det samtida stadsbyggandet. Hur fungerar dessa två ideal tillsammans? Skapas intressanta relationer och kontraster mellan dessa motparter, eller är det motparter som strider mot varann?

Kanske måste vi fråga oss om projekten förknippade med Göteborgs 400-årsjubileum är till för invånarna eller för stadens image?

/Arkitekt-Karin

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DROTTNINGEN DRAR TILL RIO

I helgen var vi inte bara på prisutdelning. På söndagen såg vi även pjäsen Royals av DonnaDonna på Teater Smuts! DonnaDonna är en fri teatergrupp som sätter upp nyskriven dramatik och vill lyfta alternativa historier, vilket syns tydligt i Royals. Pjäsen visar ett samtal mellan Drottningen och Prinsessan som osar av den frustration och fångenskap som patriarkatet™ har tvingat in dem i. Drottningen vill dra till Rio de Janeiro och dricka jelloshots ur snygga killars navlar, medan Prinsessan har storslagna planer på att tvinga Kungen att abdikera och ta makten över landet. 

Paula Sundberg & Linn Mildehav i Royals

Vad tyckte du Jakob? 
Jag är väl ganska partisk pga Maja, producenten, är min platoniska livspartner, men jag tyckte den var skitbra! Den var riktigt kul och jag brukar sällan tycka teater är roligt. Liksom skratta-högt-roligt.
Jag gillade verkligen också hela konceptet med att de var trasiga kvinnor trots att de tillhör samhällets toppskikt, tycker alltid det är spännande att utforska sånt. Som Säkert! säger ”Vulkan inuti med polerade ytan”. 

Durå Lovisa? 
Jag tyckte också att den var väldigt rolig! Sen var det intressant att hur elaka Drottningen och Prinsessan var mot varandra, det är väl ett sätt att i pjäsen manifestera kvinnor lär sig från tidig ålder se varandra som hot och börjar hata varandra. Det var också skönt att den var så kort och koncis, tycker det är så jobbigt när man tycker att en föreställning är bra men den är liiiite för lång så man börjar skruva sig i stolen och längta efter paus. 

Jakob
Jag hade gärna sett att den var lite längre! Så man riktigt kunnat få gå in på djupet och utforska de här karaktärerna. Nu blev det lite hastigt, även om jag också förstår poängen med det så hade det varit härligt att få meeer av den syrliga dynamiken mellan Drottningen och Prinsessan.

I helgen skulle dom ju även spelat pjäsen Dom ska hitta oss tillsammans, men var tvungna att ställa in pga vattenläcka. 🙁 Som tur är återvänder de till Gbg den 13 januari! Ta chansen att se dem då (den är väldigt bra hälsar Jakob som sett den tidigare).

/Jakob och Lovisa

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

5-12

Vet ni vad. Det är inte så enkelt att ha en blogg som man kanske tror.
Att blogga är ungefär som att hålla en lång monolog framför någon som inte ger någon respons. Som inte snällt hummar med, jaha-ar, jasså-ar, nää!-ar. Det är lite jobbigt, man vet inte ifall folk tycker att man är en idiot eller inte! Fast egentligen spelar det inte så stor roll ifall någon gör det. Jaja. Vad har hänt sen senast? Vi har båda gått i skolan, lönearbetat, Jakob har umgåtts med sin dejty-boy och jag har arbetat med min grupp på vårt fantastiska projekt som nu troligtvis kommer bli av, helst till sommaren -18. Det har varit festligheter, mest hela tiden. I lördags var vi på Nöjesguidens utdelning av Göteborgspriset eftersom Jakob satt i juryn. Här är vi.

Det är lite synd att det ser ut som att jag har en pinne upp i r**en, men c’est la vie.  Jakob har på sig en snygg egenkonstruerad skjorta pga all-round konstnär #stargaystyling

Innan vi skaffade bloggen hittade vi på många roliga underkategorier, t.ex:
”Och värden hällde” – för kulturella event där man bjuds på gratis dryck. Måste man förklara ordvitsen?
”Pandoras mask” – för hudvårdstips, som vi givetvis kopplar till ämnet konst genom ORLAN, en av de största konstnärena inom body art (mer om henne i ett senare inlägg)

ORLAN

Det om det! Kan äntligen tipsa om Avène Cold Cream för torra vinternyllen. ”Ta hand om din duk” lol

/Lovisa

 

 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Singelskap, dejter och uppenbarelser

Hej bloggen!

Vi har ju varit ganska kassa på att skriva om performativ konst (obs jättepretentiöst ord, men vill mest skryta med att jag ändå har gjort ett kandidatarbete i tetaterstudier) så här kommer ett inlägg om ett performance jag var och såg härom dagen.

Foto: Gabriel Flores

Under två kvällar uppfördes Sincerely Solo på Folktetatern. Det är ett dj-performance som behandlar singelskapet. Helena Engberg, som skapat och framför detta, har levt som singel i tio år och genom olika mixer och synkningar och loopar och annat sånt där ballt dj-igt så skapar hon ett rum där singeln är normen istället för två- eller flersamheten.

Det var verkligen en speciell känsla att sitta i en publik och titta på en person som spelade och dansade utan att dansa själv. Oftast när man hör dansmusik (alltså typ EDM, inte dansband) så är det ju i en klubbmiljö där man förhoppningsvis är glad och dansar med. Men i och med att man fick sitta och bara ta in det som uppfördes istället för att distraheras av sina egna stela höfter eller någon snygging som kollar in en.

Det är ett ganska långt performance, ungefär åttio minuter, och jag måste erkänna att jag började bli lite rastlös efter ett tag. Det kändes lite konstigt att jag blev så rastlös pga jag har ändå suttit igenom goa fem-timmars versioner av nyklassicistiska pjäser där alla pratar norska helt utan problem. Men då kom Frode Hellands ord till mig som en uppenbarelse. Helland är professor i nordisk litteratur och har författat den fantastiska texten Ideologi & Hegemoni där han framhåller att vårt begär efter ett ordnat kronologiskt narrativ är ett ideologiskt begär. Jag hade alltså fallit ner i fällan att törsta efter något som jag själv kan inordna i redan färdiga ramar istället för att ta in upplevelsen som den är. Efter jag tänkte på detta blev det en mycket härligare upplevelse. Så tips till er om ni ser något som känns långtråkigt eller konstigt, det är inte det ni ser som det är fel på, det är bara det att vi har blivit fostrade till att begära sådant som vi redan har färdiga uppfattningar om.

En annan spännande grej var att jag faktiskt var på DEJT när när jag såg detta. Jag och min DEJT pratade innan om att det var så oerhört meta att se ett performance om singelskap i en DEJTsituation. Det funkade ändå ganska bra, även om jag inte kände mig bekväm med att t.ex vidröra min dejt eftersom att ge uttryck för någon form av romantisk relation i detta singeltempel skulle känts allt för hädiskt. Ungefär som jag tänker att heteropar känner när de är på queerklubbar; att de kanske inte hånglar allt för mycket med varandra pga det är inte deras arena.

SKOJA heteropar hånglar och tafsar överallt, de bryr sig inte om sånt tramsigt som säkra utrymmen för marginaliserade grupper ;);););)

Okej, det var allt för mig just nu, byeee

/Jakob

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DATOR vs. PROUST

Jag har som ett litet mål att försöka vänja mig av med att titta så mycket på min dator när jag kommer hem på eftermiddagarna. Hade ett par välsignade veckor när jag bodde i Lund och hade glömt betala min interneträkning. Utan dator satte jag mig i min fåtölj, la upp fötterna på den tillhörande lilla pallen och läste ut Mandarinerna av Simon de Beauvoir. En jättebra roman som jag redan hade påbörjat men bara slutat läsa för att jag istället bara glodde på min dator. De senaste dagarna har jag läst många små noveller och essäer. Några från det nya numret av Ordkonst (vilket för övrigt är vårt första recex!) och några ur en söt liten novellsamling av Marcel Proust.

Så här trevligt har man det utan dator!

Vill tipsa alla om att beställa nya Ordkonst, det är busenkelt!
Swisha 60:- till 073-9402840 och skriv ”ordkonst” + adress i ämnesfältet – klart!

/Lovisa

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Haggor på vernissage

I går var vi på vernissage för OW BAMA på Röhsska Museet, som faktiskt har smygöppnat två av sina utställningssalar just för detta. Kul tycker Jakob eftersom Röhsska är hans favoritplats i världen. Blandad kvalité, som det ofta blir när det är studentarbeten.

lagom suddig bild efter två glas vernissagevin

+ några godbitar

såååå mycket folk och små vinglas

Mvh

Vinhaggorna

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Konstmuseet <3 tjejer

I Konstmuseets lokaler visar de just nu inte bara en, utan två (!), utställningar med fokus på tjejer och foto. Was Ist Kunst besökte båda!

Lovisa:


I Hasselbladsstiftelsens utställningshall (på bottenplan till vänster från entrén) visas nu den holländska fotografen och Hasselbladspristagaren Rienke Dijkstras verk. I utställningen varvas diptyker av kvinnoporträtt med längre fotoserier och videoverk. Det är någonting med att se människors fysiska förändring över tid som verkar fascinera många (tänk bara hur många youtube-klipp det finns där någon förälder har tagit ett foto av sitt barn varje dag tills den är si och så gammal och gjort en video av det). På ett mer estetiskt tilltalande och raffinerat sätt har Dijkstra har tagit det tidsdokumenterande youtube-klippet till utställningsrummet. Porträtten är som standard tagna med några års mellanrum där vi får följa modellens utveckling under perioden. I den längsta och fortfarande pågående serien får vi följa Almerisa från det att hon är sex år gammal (1994), genom barndom, tonår, vuxenblivande, en graviditet, till det senaste fotografiet taget 2017. Förändringar i utseende och hållning (barnets noggranna, tonåringens slappa, den vuxnas bekväma) lockar mig att studera varje foto, varje period, noggrant. Jag är fascinerad, men vad är det som fascinerar?

Är det möjligheten att kunna ‘se in i framtiden’? Där jag kan se någonting som den sexåriga Almerisa inte kan se. Jag kan förutse hela hennes liv. När jag följer henne år efter år är det som att jag tar rollen av den Allvetande Skaparen® med manuset framför mig.

Eller är det egentligen min egna narcissism som är gör mig intresserad? Jag kan läsa in mig själv i Almerisas historia, identifierar mig i övergången från barn till blasé tonåring, och tror mig därför kanske kunna utläsa någonting om mig och min framtid själv i hennes historia.



Kanske är det båda! Det som glädjer mig är att jag känner att det finns någonting i Dijkstras fotografier. Efter för många besök på utställningar som har lämnat mig helt blank, oengagerad och med ett krypande ifrågasättande av min förståelse för konst (“Jag kanske bara inte fattar?”) så är det upplyftande att få besöka en utställning som äntligen lämnat ett avtryck.

Jakob:

Båda konstnärerna jobbar med fotot som medium och visar två ganska olika sätt att dokumentera den kvinnliga erfarenheten. Djikstras objekt tittar rakt in i kameran och är sina egna personer, medan Pierone skildrar sina tjejer i ögonblick av “mellanrum”. De halvblundar, tittar bort från kameran, snubblar på sina klackar, helt enkelt ögonblick vi inte är vana att se när det handlar om fotografi. Min upplevelse av Pierones verk  är att de personer som skildras är objekt, de saknar agens och har inget subjektskap. Jag tycker det känns tråkigt att inte ens en konstnär som skildrar just tjejer på något sätt ofrivilligt fastnat i den manliga blicken.

Dock fanns det vissa verk som jag verkligen tyckte om. Bland annat en video där en tjej tittar rakt in i kameran medan man hör en röst som läser upp typiska “cv-grejer” med en otroligt monoton röst. För mig handlade det verket mycket om hur man lär sig att framhäva sig själv som en stark, positiv person som “har svart bälte i judo och kan läsa på koreanska”.

Ett annat verk som jag fastnade för, om än av lite fel orsak, var en serie färgskalor. Först tyckte jag att de var otroligt tråkiga och kändes väldigt malplacerade i utställning, men när jag såg att det stod att de var gjorda med ögonskugga blev de genast mer intressanta. Det är en intressant diskussion att tänka på hur smink ofta ses som något tramsigt som endast används för att förhöja kroppens estetiska värde, men när det blir inramat på ett konstmuseum blir det en intressant teknik för att diskutera kvinnlighet. Varsegod för en Genus-A-analys.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

CHATT-lottenburg och kärleken

 

Jakob: Ja, den här gången sitter jag på ett tåg, så nu är rollerna ombytta, hur känns det?

Lovisa: Haha riktigt programledar-intro. Jag sitter på da matteo och känner mig sjukt bloggig. Men det handlar mest om att jag råkade låsa alla mina beam-pengar hit och jag är för fattig för att betala med andra pengar.

J: Hahah!

L: Vad ska du göra i sthlm?

J: Först ska jag till mitt stockholmskontor och hämta lite stuff, sen ska jag träffa mina syskon för ett härligt häng!

L: ”mitt stockholmskontor” sån global businessman

J: Jag måste ju ändå skapa en illusion av att jag är framgångsrik

L: Hahah. När kommer du heeem?

J: Kommer tillbaka på måndag! Då jävlar blir det andra bullar!

L: Äntligen!

J: Ska på dejt på tisdag!!!!

L: JUST DET. så kul! berätta mer (eller läser han den här bloggen?)

J: Vi ska ”ta ett glas” på Folk! Känns så himla vuxet.
Alla mina andra dejter har typ bara varit på billiga trashbarer
Kan iofs bero på att jag alltid råkar dejta knarkare..

L: tsss hahaha

J: NI VET VILKA NI ÄR

L: Men mysigt med en oknarkig date på folk! det är du värd

J: Ska bli så himla skönt! Också så kul att kvällen efter intervjun med oss kom ut där det står att ingen vill matcha med mig på tinder, matchar jag med en supervettig kille.
Nu vänder livet!

L: Vind i seglen!!

J: Hur var event-torsdagen? Såg allt på instagram och blev så avundsjuk

L: Åh, det var så mysigt. Drack öl & bubbel på Hopes event och sen till Basque ❤ där vi delade på en flaska gott

J: Hahah ”en flaska gott”

L: På tal om dryck så var jag ju i Köpenhamn förra helgen. Hade tänkt ha en härlig lördag där jag skulle gå till diverse gallerier och greja, men förblev sängliggandes fram till lunch. :/

J: Hah!

L: Men! på söndagen var jag på Kunsthal Charlottenburg! Har du varit där?

J: Nej! Sist jag var i Köpenhamn var jag typ sju tror jag! Hur var charlottenburg?

L: Det var så fint! Var där förra året på CHART art fair, men då var det ju liksom konstmarknad/mässa och inte konsthallens egna innehåll.

J: Åh fan va nice! Känns ofta som att konsthallar har mer intressanta saker än typ museer. Nu när jag bildgooglar ser det skitfett ut. Plus att det är en bild på en snygging typ.

L: Haha! Det som var så härligt att det var så många olika utställningar samtidigt! En retroaktiv utställning med den danska konstnären Ovartaci, en med en samtida norsk som heter Tori Wrånes, en med Yoko Ono och en grupputställning med konstskolans studenter.

J: Oj va kul! Vad hade Yoko? Var det trädet?

L: Dels trädet, men också många av hennes instruktioner och lite material som publicerats i tidningar och så.

J: Åh coolt!

L: garvade så mkt av vissa av instruktionerna
typ denna

och denna

J: Haha åååh jag ÄLSKAR henne

L: tkr den sista handlar så mkt om hur det är att vara i en relation

J: Verkligen!! Även den innan om att förgöra den andra.

Som en poet en gång skrev:
”Kärleken är det största kriget
i det att
någon alltid förgörs”

L: Fint.

J: Spoiler det var jag

L: hahaha srsly?

J: Haha ja!

L: haha älskar dig. Men känner du att det är så? Att i en kärleksrelation så måste någonting förgöras för att finnas?

J: Ja, men tänker mycket på att man alltid måste kompromissa så mycket och att genom det måste man ”förgöra” delar av en själv

L: Ja, kanske.
Men det känns lite deppigt. Min moster har ngt italienskt citat hemma hos sig som handlar om att kärlek inte är att titta på varandra (typ försvinna in i varandra) utan att blicka framåt tillsammans. tkr det känns som en mer hälsosam relation. “du är du och jag är jag men vi vill leva livet sida vid sida”

J:Åh ja det lät fint. Obs jag har ju också aldrig varit i en ordentlig relation, så kanske är lite bitter

L: boo

J: Men nu har ju någon matchat med mig, så nu kanske jag måste omvärdera allt

L: En annan sak om konsthallen: i utställningen om Ovartaci så har jag för mig att det först någonstans stod att konstnären var en hon, men sen i tidslinjen får man reda på att hen könskorrigerar sent i livet och sen skriver dom ”han”. Alltså: att innan könskorrigeringen benämns konstnären som ”hon” och efter som ”han”?

J: Oj hmm

L: vad tänker du kring det?

J: Tänker
1. Vet inte hur han såg sig själv innan könsbekräftelsen
Men
2. Praxis brukar vara att skriva det rätta pronomet genomgående pga typ alla transpersoner ser sig självs som han/hon/hen hela livet och inte bara efter en operation typ

L: Nä, det var det jag tänkte. Men det kanske är annan praxis i danmark…..

J: Ja asså Danmark e ju inte suupermycket i framkant om man säger så

L: Haha nä. Men jag blev förvånad över hur mkt det påverkade min syn på konsten, dvs att jag först trodde att det var en kvinna som producerat verken. Här är ngra exempel:


J: Spännande att man ändå läser in så mycket av konstnären i sin egen upplevelse av verken

L: ja.. men också synd. Det förtog fokuset från verken och blev en sån social/samhällelig-läsning. Figurerna är ju väldigt smala, långa ben, stora ögon, små näsor, dvs något slags ”ideal” för kvinnor (även om figurerna inte alls är speciellt normativt vackra), vilket gjorde att frågan om könet på konstnären kändes viktigt fastän det kanske inte alls borde vara viktigt. 

[EDIT: Ovartaci föddes med manligt fysiskt kön och genomförde vid 63 års ålder en könsbekräftande behandling till kvinnligt fysiskt kön och ville därefter bli kallad för kvinnligt pronomen . Dock verkar ingen idag bry sig om detta när det talas om konstnären. suck]

L: Alltså i litteraturvetenskapen är det ju gammal diskussion om relationen författare-verk. Typ Barthes som menade att författaren är död.

J: åh Barthes ❤
Jag är ju en väldigt stark anhängare av poststrukturalismen och dekonstruktionen

L: Kopierar från wiki:
”‘La mort de l’auteur’. I essän motsatte han sig fixeringen vid författarens avsikter och biografiska sammanhang i läsningen av litterära texter, inte minst inom den rådande litteraturkritiken. Han menade att idén om ”författaren” är ett hjärnspöke i individualismens och kapitalismens anda, och att den begränsar den fria läsningen.”

J: Like music to my ears

L: Detta var ju 1967, och det har ju liksom inte ”uppfyllts” ännu. Folk älskar ju att grotta ner sig i offentliga personers liv och läsa in liv i verk. Varför är det så?

J: Men i akademin är det ju ändå på frammarsch, alltså tänker typ alla queera läsningar av saker är ju grundade i det.

L: Alltså jag är inte mkt bättre, men kan ändå skilja på förf och verk. Så störigt att tro att folk inte kan skriva fiktion utan att allt måste vara hämtat från dess liv

J: Gud ja! Lyssnade på en podd med S.B och Tone Schunesson där de pratade om att de alltid blir frågade om hur självbiografiskt allt är. Och de ba ” ja det är ju tråkigt att ingen tror att jag är kompetent nog att skriva fiktion”

L: Ja, den har jag också lyssnat på! Men ah, det är ju verkligen supertrist.
Samtidigt som mkt just nu ju också handlar om tolkningsföreträde, typ vilka erfarenheter får avgöra vad man kan skriva om.

J: Suuuck identitetspolitiken…

L: ooo nu blire slippery slope

J: Hahaha vi kanske inte ska gå djupare in i det träsket

L: Haha nää

J: Har vi nåt mer vi vill säga?

L: Hm, jag har babblat på rätt rejält så har du någonting?

J: Typ att Uppsala e kul nu osv..

L: Jaa men berätta mer!

J: Nej men de har typ satsat ordentligt på konstmuseet och det var amazing tycker jag!
Hade typ tre utställningar, en där de visade sin samling i ny hängning typ, en med finska konstnärer som var skitbra och en om queera platser i Uppsala där allas vår älskling Anton Alvarez gjort interiören!


J: Och på den finska utställningen var det en installation som var en skog helt gjord i presenningar.

L: omg där vill man ju bara gå in och gömma sig.

J: Ja! Utställningen handlade om finska konstnärers relation till naturen med grund i finlands 100 år av självständighet.

L: Både Alvarez och det här är ju konst man bara vill ta på

J:

L: hahah heej gubben

J: Asså guud har så många bilder på mig i kojan pga mamma blev jätteengagerad och hade världens photoshoot

L: Är interaktiv konst the thing atm?

J: Ja och jag älskart!

L: Ja, jag också! I Österrikes paviljong på Venedigbiennalen handlade det också väldigt mkt om interaktiva verk.

J: Åh härligt! Såg ett helt fantastiskt textilverk på gbg konstmuseum för några år sen där textilierna började lysa i olika färger när man rörde dem

L: Just det, det kommer jag ihåg!

J: Men du, nu e jag framme i sthlm, har vi nåt att göra inlägg av?

L: Ja då! Vi hörs!! ha en fin helg!

J: Ha det bra så ses vi!!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Anton Alvarez och räkmacka!

Jag har återvänt till min hembygd Uppsala! (räds inte, jag är tillbaka i gbgay nästa vecka igen) Utöver att ducka på stan när jag möter gamla gymnasiebekanta och ta sovmorgon i mitt pojkrum har jag faktiskt sett konst. Det kanske är svårt att tro pga Uppsala är kanske världens s-ä-m-s-t-a konststad, men ibland händer det tydligen kul saker!

Jag har äntligen fått se lite av Anton Alvarez verk! Jag har älskat hans konstnärskap sen min idol postade om honom på Instagram i somras. Alvarez gör många verk som jag skulle vilja beskriva som bruksföremål, fast de är konst. Jag är i och för sig alltid en stark förespråkare för att just bruksföremål ska kallas konst, men mer om det i ett annat inlägg (jag vet att Lovisa inte håller med).

Alvarez har varit en av konstnärerna som arbetat med i den konstnärliga gestaltningen av en skola som byggts om här i Uppis. Han har gjort massa pelare som ska stå vid skolans entréer. För detta har det specialbyggts pressmaskiner som är åtta meter höga och alltså ska pressa ut pelarna. Det kanske inte låter supersexigt kanske, med en utställning om offentlig konst, men den var helt okej!

Här kan man se hur pelarna ser ut, så snygga, skulle vilja ha en sån hemma hos mig!

Man fick också se ett annat av Anton Alvarez objekt som han gjort tidigare. Eftersom jag är inne i en stengods- och keramikfas blev jag mycket belåten över vad jag såg!

Anton Alvarez, J-2504171602

De hade också ställt ut ett objekt som kommit till genom Antons (nu känner jag att vi är på first name basis) examensverk Thread wrapping machine, som är en maskin som helt enkelt lindar in det man matar in i den i limbestruken tråd och därför kan den fästa ihop olika material. Man kan göra en lampa tillexempel.

Anton Alvarez, Thread Wrapping Lamp

Den här utställningen heter kort och gott konst för Tiundaskolan och hänger på Offkonsten! ℅ Teatergalleriet som är ett sammarbete mellan bland andra Uppsala kommuns kulturförvaltning och Uppsala stadsteater och syftar till att belysa arbete med offentlig konst i Uppsala. Återigen inte jättesexigt, men sån e jag!

Jag fick också uppleva Uppsalas godaste räkmacka (i alla fall om man ska tro min Mamma). Den får ändå ett högt betyg! Den är inte den klassiska majonäs-och-polarbröd-baserade räkmackan, utan den känns väldigt modern, med tunt bröd, mycket grönsaker och fantastiskt god dillolja! Nu e ju inte detta en matblogg, men var tvungen att dela med mig, e det så fel? Såhär såg den ut i alla fall!

/Jakob

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Was ist kunst

Ralpher & Öster
pratar om konst.

Mest lästa

  1. Är bloggen död?
  2. I DIDN'T DO IT
  3. Anton Alvarez och räkmacka!
  4. CHATT-lottenburg och kärleken
  5. Konstmuseet <3 tjejer