Was ist kunst

Archive: Jan 2018

  1. Samtidens sämsta trender

    Leave a Comment

    Stockholm Fashion Week har passerat och eftersom Jakob är övertygad om att mode är konst så ska Was Ist Kunst självklart rapportera om dess höjdpunkter; vilka visningar som inte fick missas, vem som bråkade med vem och hur stressigt det var att springa mellan de olika showroomen i alldeles för höga klackar. SKOJA vi va ju såklart inte bjudna, så vi får helt enkelt sätta oss och titta på youtubevideor av visningarna och hålla till godo med det.

    Men eftersom vi är två hårt arbetande praktikanter får det vänta till slutet av veckan. Men först ska vi gå igenom…*trumpetfanfar*

    Samtidens Sämsta Trender!


    Lovisa:

    1. Att det är ballt att vara ohyfsad. Att vara blasé och sval har länge varit en stil som osäkra personer har anammat för att verka mer självsäkra än de faktiskt är. Men nu verkar det ha nått den punkt att man även ska vara otrevlig för att vara riktigt cool. Exempel från verkligheten, 3h sedan: På vägen ut tar en kille upp en tjejs jacka som ramlat ner på golvet. “Här, din jacka hade ramlat ner på golvet.” Hon och hennes vänner kollar på varandra, ger honom en märklig blick och säger “eh okej” och vänder sig bort. Riktigt dålig trend.
    2. Dunjacka på klubb. En jättefånig trend. Folk har linne och dunjacka på sig, vilket från första början är en konstig kombo eftersom det fortfarande är vinter ute, men också dumt för att dom 1. inte kan dansa för de har en så stor dunjacka på sig inomhus, 2. blir jättevarma för att dom är inomhus med en stor dunjacka på sig 3. tar upp tre gånger så mycket plats eftersom dom har en jävla dunjacka på sig inomhus.
    3. Bildningsföraktet. 🙁

    Jakob:

    1. Att snabbmat nästlat sig in i finrummen. Alla har vi ju märkt att det poppar upp nya burgarställen och korvhak med ambitionerna att göra riktigt god mat av något som ofta anses lite trash. “Härligt” säger många, tröttsamt säger jag. Köp din varmkorv av proffsen på 7/11 och spendera de resterande åttio kronorna som du sparar på något härligt, typ en härlig sheetmask på sephora (om du inte är som jag och får våldsamma allergiska reaktioner mot sheetmasks)
    2. Normcore. Jag är så O T R O L I G T trött på stilen normcore. Varför lägga ner så mycket tid på något som ser så sjukt tråkigt ut? Det är som att människor som följer denna stil skäms över att de gillar mode och kläder till den grad att de försöker maskera sig genom att klä sig så tråkigt som möjligt. Låt de slitna jeansen och den stickade tröjan stanna där de hör hemma, på Jerry Seinfeld och ge dig hän till att du faktiskt tycker det är härligt att klä dig snyggt, det är inget att skämmas över.
    3. PK-tävlande. Vi har alla mött dem, personerna som alltid ska hävda hur jävla pk och medvetna de är. SUUUCK. Kan vi inte alla bara enas om att vi faktiskt håller med varandra- att feminism=bra och SD=dåligt. Det är liksom inget radikalt i att säga det längre. Tänk på all tid de kommer spara när de inte behöver hävda sig längre, då kanske de faktiskt har tid att läsa Judith Butlers teorier på riktigt istället för att citera från någon Silvana Imam låt.

     

  2. HJERTÈN x WATKINS

    Leave a Comment

    God lördag!

    För den som vill ligga och morna sig länge med datorn i knät (precis som jag gör nu) så har jag ett tips: Första avsnittet av Konsthistoriers andra säsong ligger nu uppe på SVTplay!

    Liselotte Watkins tillsammans med Görel Cavalli-Björkman
    framför Sigrid Hjèrtens Ateljéinteriör (1916)

    Denna gång är det Liselotte Watkins som får fördjupa sig i Sigrid Hjertèns oeuvre. Väldigt mysigt.

    /Lovisa

  3. Pretentiösa tankar på Naturhistoriska

    Leave a Comment

    I veckan besökte jag Naturhistoriska museet här i GBG och trillade över en temporär utställning som heter Avsides- Laddade platser i Bohuslän och Dalsland. Titeln till trots så var det en ganska intressant och trivsam utställning som bestod av fotografier av platsspecifika installationer som Anders Johansson gjort.

    Anders Johansson, Until it sleeps

    Johansson arbetar i många olika material och tekniker, bland annat wellpapp, trådkonstruktioner och helt vanlig snö. Dessa installationer placeras på platser som till synes inte har någon specifik betydelse, men genom dessa installationer blir platserna laddade.

    Dessa platser är ofta inte tillgängliga för publiken, men genom att fota av dem, får man en chans att uppleva verken.

    Anders Johansson, Forêt Diaphane

    Det väcker tankar hos mig om vad som är en upplevelse av ett verk. Vilken funktion fyller det fysiska verket i en upplevelse? Är det fotografierna som är konsten, eller är det idébilden av installationerna? Vilken roll har konsumenten i konstupplevelsen?

    I och med att de här verken ofta är otillgängliga att uppleva fysiskt måste man förlita sig på fotografier, alltså replikor av verken. Walter Benjamin, som var en filosof och litteraturvetare och var en del av den välkända Frankfurtskolan, skrev om just konstens roll i reproduktionsåldern och beskrev hur fotografiet och andra massproducerande medier kommer att ersätta konsten. I och med detta kommer konstens värde som är förknippat med verkets autentiska aura försvinna.

    Anders Johansson, Reinold Messner

    Tycka vad man vill om dessa tankegångar (jag vet inte riktigt själv vad jag tycker) men han kanske hade en poäng. Det ger ju inte samma resonans i en när man ser ett foto av en skulptur istället för att se den i sin fysiska kontext.

    Anders Johansson, The Hours

    Ja, detta blev ett lite svamligt inlägg, men så kan det va ibland hörni. Fina foton och vackra installationer var det i alla fall.

    /Jakob

  4. Danmark med BAE

    2 Comments

    Som ni kunde läsa i vår julchatt här på bloggy fick ju jag ett härligt besök på sanatoriet (a.k.a Louisiana) av min goa kille i julklapp!

    Vi slog slag i saken och tog oss dit på en av årets första dagar!

    Självklart inledde vi vårt besök med att avnjuta en härlig lunch bestående av smørrebrød, bakelser samt ett glass vitt! Mkt gott. Så skål på er och häng med och se vad Louisiana hade att erbjuda!

    Efter lunchen begav vi oss in i museets utställningshallar och började med att besöka utställningen 7xtimexspace som är en ny presentation av museets samling. Bland annat fanns verk av Andy Warhol och Jackson Pollock, men eftersom jag tycker de är ganska uttjatade ska jag inte skriva mer om dem.

    Det verk jag tyckte var allra bäst var installationen ”Cosmic Generator (loaded #1)” av Mika Rottenberg. Denna installation ser till början ut som en affärsmiljö som är överfylld av julgransglitter, ljusslingor och stora uppblåsbara badleksaker.

    Blinkande kakafoni i ”Cosmic Generator (loaded#1)”

    När man går in i den hittar man in till ett stort mörkt rum där en video visas där bilder av stränder blandas med animerade bergochdalbanor som blandas med gamla män i varmkorvkostym. Jag tycker det är så otroligt uppfriskande att få se att humorn återigen har tagit plats i konsten och att allt inte alltid handlar om superallvarlig konceptkonst.

    En annan utställning var Being There som visar verk från tio nutida konsntärer. Här blandades också högt och lågt, liite mer konceptbaserat, men fortfarande mycket bra. Känns härligt att den nya generationens konstnärer faktiskt är duktiga.

    Bunny Rogers hade skapat ett minnealtare till en HighSchool Student

    ”Farewell Joanperfect”

    Dora Budor ställde ut fåtöljer och soffor som sakta täcktes av aska. Maskninen som släppte askan på möblerna aktiverades av besökarnas röster i rummet!

    ”Year Without A Summer (Panton’s Diversion)”

    Hannah Levy ställde ut objekt som diskuterade kroppens relation till maskinen

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

    Pamela Rosenkranz hade skapat en miljö med ett grönt ljus som var oerhört jobbigt för ögonen, regnskogsljud och en stor jordhög, alltså jättestor, på bilden kan du se en människa i relation till högen för att se hur stor denna hög är

    ”Anamazon (into the land)”

    Såklart fanns det massa bra konst, men då skulle det bli ett suuuperlångt inlägg (plus att jag inte orkade fota av allt pga. tycker ändå man ska uppleva konsten med sina sinnen och inte genom en kamera)

    Allt som allt ett mycket härligt besök, tack för den julklappen!

    /Jakob

  5. Ring in, ring ut

    Leave a Comment
    Nytt år! 2017 är passé, omodernt och överspelat!
    Det är lätt att förlora sig i dagdrömmerier om vad det nya och rena året kan tänkas bringa. Därför ska vi ägna oss åt en liten nostalgisk tillbakablick över konståret 2017!

    Året började i Kalifornien för min del. Jag har turen att ha en givmild mecenat till moster och vi flydde den svenska julen till fördel för San Francisco och Napa Valley. Jag hade akutopererats för min bindtarm tre dagar innan avfärd och trodde ett tag att jag hade fått en propp när vi väl hade landat, men det visade sig vara något annat mystiskt tillstånd (som jag kanske kommer få klarhet i på måndag! hurra!).

    Mecenat tar sig ett juldopp

    Jag fick träffa min vän Erik som var i Berkley för ett år, åt tacos och gick i bra bokhandlar. (Vilket får mig att tänka på Lohrs pocket medmera uppe vid Kapellplatsen – den enda riktiga bokhandeln i Göteborg. Köp era böcker där, det är supermysigt.)

    Var även på SFMOMA som var g i g a n t i s k t med den nya tillbyggnaden av Snøhetta.

    Sju-åtta våningar fyllda med konst. Svindlande. Och uttröttande. Vi var tvungna att ta en paus efter våning fyra för mat och fotogeniskt te. Våning ett och två är tydligen gratis och öppna för allmänheten – bra där!

    Det var på museet jag såg Clyfford Still för första gången. Monumentala abstrakta målningar med stora fält av färg där den rena duken spricker fram på sina ställen. Var helt hänförd. 

    Clyfford Still, PH-971 (1957)

    Clyfford Still, PH-174 (1960)

    Clyfford Still, PH-973 (1959)

    Still tillhörde gruppen av de allra första abstrakta expressionisterna i USA, där Jackson Pollock med tiden har blivit en slags frontfigur för gruppen. Deras konstnärliga uttryck skiljer sig åt inom gruppen, men den gemensamma nämnaren är de storskaliga dukarna, frånvaro av figurativa element till fördel för färg och form, och en idé om att genom att låta färgen följa kroppens instinktiva rörelser bli spår av mänskliga erfarenheter och känslor som inte kunde förmedlas genom andra uttrycksformer. Dom bröt sig loss från traditionella former av måleri genom att exempelvis lägga duken på marken istället för att fästas på ett staffli eller använda andra verktyg än den traditionella penseln.

    Foto: Nina Leen, ”The Irascibles” (1951) i Life Magazine

    I det här fotot ser vi flera av de stora abstrakta expressionisterna. Fotot togs efter att gruppen hade skickat in ett öppet brev till direktören för The Metropolitan Museum of Art i the New York Times. Gruppen motsatte sig att utställningen ”American Painting Today – 1950”  som skulle vara en nationell utställningstävling där konstnärer fick skicka in sina bidrag till den regionala jury som låg dem närmast och som skulle ta fram de konstnärer de ansåg vara de främsta. I den jury som var baserad i New York (i likhet med expressionisterna) satt bland annat konstsamlaren Sam A. Lewisohn som tydligen var känd för att kalla den abstrakt konsten för omänsklig, inhuman. Gruppen var upprörda över denna partiskhet som fanns i juryn och var bekymrade över att en utställning med det namnet inte skulle representera den verkligt samtida konsten i USA. Därav brevet där de bojkottade utställningen och fotot i Life Magazine som blev en symbol för den avantgardistiska rörelsen av amerikanska konstnärer.

    Kort och gott: jag upptäckte Clyfford Still och det var härligt.
    Next on för konståret 2017 var min praktik på Moderna Museet i Stockholm som pågick under Marina Abramović-utställningen. Oerhört lärorik och rolig period. Vet ni hur mycket konst de har i sina magasin? Och hur många det krävs för att sätta ihop en utställning? Helt otroligt. Hade John-Peter Nilsson som min handledare som då var ny kommunikativ museistrateg på museet och fd. chef för Moderna Museet i Malmö, sådan lyx.

    Marina Abramović

    Var även förbi en sväng på Market Art Fair i Färgfabriken. För egen del var det nästan inget av de svenska gallerierna som tilltalade mig, men desto fler av de danska. (Hur kan ett så grötigt språk vara så sexigt?Det övergår mitt förstånd, men sexigt är det.) Tyvärr har jag tappat bort broschyren från marknaden och jag minns inte vilka konstnärer det här är :/

    Alla på Moderna Museet skulle till Venedigbiennalens öppningen den 13 maj, vilket jag inte kunde. Istället bestämde jag och Sara (DT fantastiska matredaktör!) att vi skulle åka göra en septemberresa till Venedig för att avnjuta både konst, mat och vin.

    I Danmarks paviljong

    Vi bodde på Lido, en ö lite utanför Venedig, precis som Gustav von Aschenbach i Döden i Venedig! Kan verkligen rekommendera att välja Lido vid en Venedigvistelse, det tar bara 10-15 minuter med vaparetton in till centrala Venedig men man slipper trångboddheten och kan även ha lite badsemester eftersom en stor del av ön är en lång badstrand.

    Viva arte viva!

    Venedigbiennalen är uppdelad i två områden: Giardini och Arsenale. Giardini är, precis som namnet avslöjar, en stor trädgård. Där har länder fått bygga permanenta utställningspaviljonger där den nationella konsten kan uppvisas. Sverige delar paviljong med Norge och Finland och går under namnet Nordiska paviljongen. Byggnaden från 1962, ritad av den norska arkitekten Sverre Fehn, är oerhört vacker med ljus cement och träd som växer mitt i salen.

    Nordiska Paviljongen

    Själva innehållet 2017 tyckte jag var ganska ointressant, tyvärr. Att gå runt mellan paviljongerna i Giardini var en så rofylld upplevelse trots att det i september fortfarande var rätt många besökare där. Jag tror att kombinationen mellan mindre hallar och mycket grönområde gör att man orkar processa fler intryck eftersom pausen, trädgården och den friska luften, finns så nära tillhands. Jämför med SFMOMA, där man inte kan få en paus utan att lämna museiområdet och intrycken snart blir så många att man får en liten huvudvärk.

    Arsenale

    Arsenale är ett gammal varvsområde, om jag har förstått det rätt. Det är enorma byggnader som löper som en serpentin över området. Istället för nationella avdelningar bygger Arsenales innehåll snarare på tematiska uppdelningar, även om t.ex Italiens paviljong ligger här (vars utställning var… överväldigande).

    Italienska paviljongen

    Vi såg så mycket konst att det nästan är omöjligt att försöka skriva om det. Åk dit 2019!
    Jag hade en plan på att försöka åka till Documenta 14 också, men mina pengar tog slut så nu får jag vänta fem år tills nästa.

    Vi försöker komma på ett namn till bloggy.

    Sista spännande konsthändelsen 2017 var väl att jag och Jakob fick en blogg! Och när vi säger  konstblogg menar vi ju både konst och konstarter, dvs vi kan skriva om teater, litteratur, arkitektur, musik, etc. Så kul!

    Tack och hej, nu är jag redo för 2018!

    /Lovisa