Was ist kunst

Underkastelsens diskreta charm

Michel Houellebecq

Förra onsdagen var vi och såg Underkastelse på Stadsteatern, en nittio minuter lång dramatisering av boken med samma namn av Michel Houllebecq. En vanlig beskrivning av Houllebecq är att han är ”En av Frankrikes största, och mest kontroversiella, författare”, vilket inte är helt fel. Misogyn rasist enligt vissa, ett geni enligt andra.

Jag är själv är inne i en Houllebecq-period och har i flera veckor tänkt skriva om den senaste boken jag läste, Kartan och landskapet, men har av ängslan låtit bli. I min bubbla tycker jag att jag ser att de flesta har den här analysen av Houllebecq: det handlar inte alls om en gubbsjuk författare som älskar att förnedra kvinnor, utan snarare en författare kritisk syn på det västerländska samhället där bristen på mening har skapat ensamma, likgiltiga och beklagliga män vars enda lycka ligger i det tillfälliga sexuella mötet där de nedsättande beskrivningarna av kvinnors snarare slår tillbaka på mannen som yttrar dem – det blir klart att det handlar som en sorglig typ. Min ängslan har därför legat i vad människor utanför den här bubblan tycker om Houllebecq, och vad de sen skulle tycka om mig. Men sen tänkte jag att deras läsning i så fall är dum och därför skiter jag i det!

Jag uppskattade Underkastelse som bok och var därför lite skeptisk till hur den skulle fungera i form av en monolog – kanske att det skulle vara en monolog på temat, men bortkopplad från bokens handling?
Nej då,  Stadsteaterns Fredrik Evers lyckas väl förkroppsliga litteraturprofessorn François, en medelålders och likgiltig man som försöker skapa mening åt sitt liv genom forskningen om författaren J-K Huysmans och korta relationer med unga studentskor. Handlingen från boken är starkt närvarande och levandegörs genom Evers förmåga att få publiken att se situationer, rum och människor lika tydligt som om de var rakt framför en, trots att han står ensam på scen. Scenografin är också utmärkt i samma syfte. Två massiva diagonaler blir till både väggar, golv och tak där ljussättningen kan skapa utrymmen mörka och olycksbådande så väl som ljusa och extatiska.

François intresse för Huysmans skapar ett slags metalager (länge sedan jag läste littvet nu, osäker på ifall detta är en term) i berättelsen då Huysmans främsta roman Mot strömmen handlar om en man som (och jag kopierar in): ”som hänger sig åt alla sensuella och estetiska njutningar, tills han slutligen faller ihop i kraftlös leda inför livet”, en beskrivning som likväl kunnat vara av François. Sen blir Huysmans religiös sent i livet, och ja, spoiler, det blir François också.

Året är 2022 och det är presidentval i Frankrike.  Bristen på engagemang är stort i landet eftersom de flesta verkar ta för givet att det socialistiska partiet kommer vinna ännu en gång, som vanligt. Men när det ser ut som att Nationella fronten kommer vinna allierar sig socialistpartiet med det nybildade Muslimska Brödraskapet. Alliansen vinner och den karismatiske Mohammed Ben-Abbes blir president i landet. And so the islamization begins…. För att inte förstöra för dem som ännu inte läst boken eller sett pjäsen så lämnar jag det där, men med frågan som är fundamentet för hela handlingen: Är den totala underkastelsen höjden av lycka?

Efter teatern tog vi ett glas på en dålig bar och pratade lite om föreställningen. Att ge sig hän åt religionen är på ett sätt modigt eftersom det bryter mot samtidens ideal om förnuft och logik, för att istället bejaka känsla och mystik. Och visst kan man sakna stora känslor, mystik och magi i en värld där det mesta har en logisk förklaring. Kärleken till ens partner har inte alls uppståt genom att en utomstående kraft har drabbat dig med kärlek eller att det är ödesbestämt. Nej, det biologisk mekanism för att säkra artens fortlevnad bla bla hormoner bla bla – trist! Jag förstår helt behovet och längtan efter magi. Jag har själv tröttnat ganska mycket på realism i t.ex litteraturen, speciellt efter att jag läste Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”. Tyckte den var trist och fick ångest. Dock inte hennes fel att det har blivit så uttjatat med ”de smarta skärmarna som för oss längre och längre ifrån varandra” och att tycka att Tinder är känslolöst.

Well, well.
Kontentan av allt det här?
Se Underkastelse på Stadsteatern, den går någon vecka till.
Läs boken, och alla andra böcker av Houllebecq.
Bli religiös.
Skoja/Lovisa

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}