Was ist kunst

Kategori: Göteborg

Det började redan en vecka innan utsatt datum när jag fick ett meddelande av en gammal kollega som nu studerar matematik i Schweiz.

– Bara så du vet, svenskt näringsliv har ögonen på dig!
Du är rödmarkerad för Aron Flams event! Bra jobbat!

Rödmarkerad? Aron Flams event? Hur vet matematikern det här?
Jag kommer på att jag har visat intresse för en föreläsning om postmodernism på Facebook. Tydligen är en av föreläsarna komikern Aron Flam, vad nu han har med postmodernism att göra.

– Haha, rödmarkerad? frågar jag.

– ”Tveksamma personer, potentiella stökiga kommunister” (Om jag har fattat det rätt), svarar han.

Att bli klassad som en tveksam person – en potentiellt stökig kommunist, gör mig glad. Men kanske mest för att jag känner mig sedd, och det är sällan någon fäller en sådan direkt och tydlig åsikt om en. Jag är inte kommunist, men i Svenskt Näringslivs ögon är det antagligen tveksamt nog att ha arbetat ideellt för Rättviseförmedlingen.

En vecka går. Jag och min kille möts utanför Näringslivets hus på Södra Hamngatan och blir insläppta av en prydlig man.

–  Ska ni på……. Föreläsningen?

Ja jo, det ska vi. Vi åker till tredje våningen och möts av ett folkhav i receptionen. Vi har innan blivit instruerade att komma 17:30 eftersom trycket är så stort, och alla verkar ha lyssnat. Uppge namn så ska vi se om du står på listan. Vissa står på listan och får gå vidare, andra får gå åt sidan. Nu är det ändå lite spännande, som att gå på klubb. Kommer jag stå på listan eller inte? Kommer dom se att jag är en potentiell stökig kommunist?
Nej, allt går så enkelt. Hej välkomna. Varsågoda och vänta vid dörren så släpper vi snart igenom er. Vi väntar vid dörren. En ung man kommer och hämtar oss och slussar oss genom korridorerna ner till föreläsningssalen. Vi sätter oss och väntar. Väntar och väntar. Presentation av föreningen Politeia som tydligen är arrangören. Drivs av tre KD:are och tre M:are. Allt presenteras med sådan självklarhet – klart vi är moderater! Jag känner mig som en rysk spion i amerikansk villaförort.

Först ut är en liten skånsk filosof. Skjorta, munkjacka och snusnäsduk. Han är faktiskt rimlig, det känns som att vara på universitetet. Saklig och opolitisk. Jag missar lite av vad han säger, jag är trött efter en dag på konsthallen och min rumpa gör ont så jag sitter och vrider på mig för att hitta en skön position på de hårda stolarna. Jag börjar fundera på vilken färg vi ska måla restaurangdelen i det potentiella kulturhuset, hur ska borden stå. När skulle det egentligen passa att åka till mitt sommarställe. Varför kommer aldrig boken om biennaler som jag beställt från Bergen Kunsthall.

– … de anglosaxiska filosoferna, de som brukar kallas den analytiska skolan var noga med att slipa sina begrepp. De framställde ofta sina idéer på ett anglosaxisk, essäistiskt sätt. De var måna om att läsarna skulle kunna begripa det som skrevs medan de kontinentala filosoferna egentligen inte var ute efter att förklara och berätta, som mycket som att visa och framställa. De bedrev filosofi mer som en kusin till litteratur, till konstnärlig framställning. Medan de analytiska filosoferna kanske mer bedrev filosofi mer som en kusin till matematisk logik och kongnitionsvetenskap…

Etcetera.
Jag minns att jag tänker: Jag förstår vad han säger men om någon skulle be mig förklara vad föreläsningen handlar om i efterhand kommer det vara nästan omöjligt.
Kort paus. Äntligen. Det är svårt att beskriva stämningen, men det är inte en vernissage i fixfabriken om man säger så.

Dags för den stora provokatören. Jag vet knappt någonting om Aron Flam förutom att många verkar tycka att han är störig.

Performancet ”Welcome to the other side” har nått sin höjdpunkt. Han börjar prata om diskriminering på arbetsplatser.

– En fysikprofessor skulle tillsättas vid Lunds universitet och Academic Rights Watch rapporterade i förra veckan om att det inte gått helt rätt till. I en artikel visar de att det rent matematiskt har förekommit diskriminering i den här tillsättningen. Tre sakkunniga fick lista tre kvalificerade kandidater var. Och redan från början är det oproportionerligt många kvinnor med redan i experternas urval. Kvinnor med fullständiga kvalifikationer, vill jag tillägga. Men ändå oproportionerligt många i jämförelse med hur det ser ut i rekryteringsbasen. Så redan här vet vi att de som har gjort de här listorna, de har redan tänkt så här ”Det finns för få kvinnor inom fysik, vi borde göra en insats.” Så sätter dom dit en kvinna och skickar in sina förslag, och i vissa fall överlappar de här förslagen så att experterna har listat samma person. Och då vet vi ju att detta är kvalificerade människor eftersom flera experter, oberoende av varandra, har listat samma personer. Problemet är bara att ingen av de här personerna fick jobbet, det gick till en ung tjej som bara citerats 80 gånger. Hon är ung. There you go. Det var fysiken i Lund. Nu är den institutionen körd.

Lovisa, välkommen ur din filterbubbla! Folk hånskrattar, haha dumma institutionen som valt en ung tjej på knappa meriter. Nu är den institutionen körd! Och även om det hade varit en kvalificerad kvinna så hade det ju varit diskriminering ändå eftersom det enligt Flam  faktiskt fanns fler män i rekryteringsbasen. Och min favorit:

– Patriarkatet är en konspirationsteori.

Sist är det en litteraturprofessor. Han säger att nu när han utanför sin institution får han äntligen lov att var lite mer ideologisk. Kom ihåg att det ska handla om postmodernism, men av någon anledning handlar även hans föreläsning om vad genusstudierna har för negativa konsekvenser för universiteten. Tyvärr är han en så osäker talare att det knappt går att ta in ett ord av det han säger.

För att vara första gången att försöka sig på konst så vill jag ändå ge Svenskt Näringsliv en applåd, inte så stor, men ändå en applåd för sitt ganska lyckade performance. Det påminde ganska mycket om Liina Siibs performanceverk MASS LINE på Lilith Performance Studio, som handlade om hur det är att att leva i en kinesisk diktatur.

Welcome to the other side.

/Lovisa

(alla citat är direkt från inspelningen av föreläsningen)
Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Sten(ad) på konstmuseet

I helgen var jag på konstmuseet här i Göteborg och såg Jone Kvies utställning Metamorfos. Kvie är skulptör som arbetar mycket med fokus på material, vikt och form, vilket leder till abstrakta, men ändå väldigt kraftfulla skulpturer.

Innan inlägget fortsätter vill jag be om ursäkt för ordvitsen i titeln. Titlar är svåra okej?!

Jone Kvie, Second Messenger

I utställningen ingår skulpturserien Second Messenger som består av en serie skulpturer av aluminium och basaltsten från staden Izmir i Turkiet. Det var så oerhört rofyllt att vandra genom landskapet som byggts upp i stenhallen. Jag tycker alltid att det är så mäktigt när ens beteende och rörelsemönster påverkas i utställningsrummet och här blir man verkligen tvungen att släppa taget om väggen och röra sig genom det karga landskapet.

I utställningstexten står det att det finns tydliga kopplingar mellan Kvies verk och alkemi, men tyvärr hittade jag inte den kopplingen, kanske mest pga. att jag inte riktigt förstod den.

Här är en del av den andra skulpturserien som ingick i utställningen, men som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på, men mycket vacker tycker jag den är!

Man kan ju tänka sig att det skulle vara av intresse för mig att minnas, eller anteckna namnen på verk jag skriver om här i bloggy, men jag hade annat att tänka på när jag var där. Det var nämligen så att jag träffade min killes föräldrar för första gången den helgen, så jag gick mest runt och nervös för att det skulle hata mig (obs. de gjorde de inte, hela helgen var väldigt lyckad och supermysig).

Det var allt för mig byeeeeee

/Jakob

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Underkastelsens diskreta charm

Michel Houellebecq

Förra onsdagen var vi och såg Underkastelse på Stadsteatern, en nittio minuter lång dramatisering av boken med samma namn av Michel Houllebecq. En vanlig beskrivning av Houllebecq är att han är ”En av Frankrikes största, och mest kontroversiella, författare”, vilket inte är helt fel. Misogyn rasist enligt vissa, ett geni enligt andra.

Jag är själv är inne i en Houllebecq-period och har i flera veckor tänkt skriva om den senaste boken jag läste, Kartan och landskapet, men har av ängslan låtit bli. I min bubbla tycker jag att jag ser att de flesta har den här analysen av Houllebecq: det handlar inte alls om en gubbsjuk författare som älskar att förnedra kvinnor, utan snarare en författare kritisk syn på det västerländska samhället där bristen på mening har skapat ensamma, likgiltiga och beklagliga män vars enda lycka ligger i det tillfälliga sexuella mötet där de nedsättande beskrivningarna av kvinnors snarare slår tillbaka på mannen som yttrar dem – det blir klart att det handlar som en sorglig typ. Min ängslan har därför legat i vad människor utanför den här bubblan tycker om Houllebecq, och vad de sen skulle tycka om mig. Men sen tänkte jag att deras läsning i så fall är dum och därför skiter jag i det!

Jag uppskattade Underkastelse som bok och var därför lite skeptisk till hur den skulle fungera i form av en monolog – kanske att det skulle vara en monolog på temat, men bortkopplad från bokens handling?
Nej då,  Stadsteaterns Fredrik Evers lyckas väl förkroppsliga litteraturprofessorn François, en medelålders och likgiltig man som försöker skapa mening åt sitt liv genom forskningen om författaren J-K Huysmans och korta relationer med unga studentskor. Handlingen från boken är starkt närvarande och levandegörs genom Evers förmåga att få publiken att se situationer, rum och människor lika tydligt som om de var rakt framför en, trots att han står ensam på scen. Scenografin är också utmärkt i samma syfte. Två massiva diagonaler blir till både väggar, golv och tak där ljussättningen kan skapa utrymmen mörka och olycksbådande så väl som ljusa och extatiska.

François intresse för Huysmans skapar ett slags metalager (länge sedan jag läste littvet nu, osäker på ifall detta är en term) i berättelsen då Huysmans främsta roman Mot strömmen handlar om en man som (och jag kopierar in): ”som hänger sig åt alla sensuella och estetiska njutningar, tills han slutligen faller ihop i kraftlös leda inför livet”, en beskrivning som likväl kunnat vara av François. Sen blir Huysmans religiös sent i livet, och ja, spoiler, det blir François också.

Året är 2022 och det är presidentval i Frankrike.  Bristen på engagemang är stort i landet eftersom de flesta verkar ta för givet att det socialistiska partiet kommer vinna ännu en gång, som vanligt. Men när det ser ut som att Nationella fronten kommer vinna allierar sig socialistpartiet med det nybildade Muslimska Brödraskapet. Alliansen vinner och den karismatiske Mohammed Ben-Abbes blir president i landet. And so the islamization begins…. För att inte förstöra för dem som ännu inte läst boken eller sett pjäsen så lämnar jag det där, men med frågan som är fundamentet för hela handlingen: Är den totala underkastelsen höjden av lycka?

Efter teatern tog vi ett glas på en dålig bar och pratade lite om föreställningen. Att ge sig hän åt religionen är på ett sätt modigt eftersom det bryter mot samtidens ideal om förnuft och logik, för att istället bejaka känsla och mystik. Och visst kan man sakna stora känslor, mystik och magi i en värld där det mesta har en logisk förklaring. Kärleken till ens partner har inte alls uppståt genom att en utomstående kraft har drabbat dig med kärlek eller att det är ödesbestämt. Nej, det biologisk mekanism för att säkra artens fortlevnad bla bla hormoner bla bla – trist! Jag förstår helt behovet och längtan efter magi. Jag har själv tröttnat ganska mycket på realism i t.ex litteraturen, speciellt efter att jag läste Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”. Tyckte den var trist och fick ångest. Dock inte hennes fel att det har blivit så uttjatat med ”de smarta skärmarna som för oss längre och längre ifrån varandra” och att tycka att Tinder är känslolöst.

Well, well.
Kontentan av allt det här?
Se Underkastelse på Stadsteatern, den går någon vecka till.
Läs boken, och alla andra böcker av Houllebecq.
Bli religiös.
Skoja/Lovisa

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

I veckan besökte jag Naturhistoriska museet här i GBG och trillade över en temporär utställning som heter Avsides- Laddade platser i Bohuslän och Dalsland. Titeln till trots så var det en ganska intressant och trivsam utställning som bestod av fotografier av platsspecifika installationer som Anders Johansson gjort.

Anders Johansson, Until it sleeps

Johansson arbetar i många olika material och tekniker, bland annat wellpapp, trådkonstruktioner och helt vanlig snö. Dessa installationer placeras på platser som till synes inte har någon specifik betydelse, men genom dessa installationer blir platserna laddade.

Dessa platser är ofta inte tillgängliga för publiken, men genom att fota av dem, får man en chans att uppleva verken.

Anders Johansson, Forêt Diaphane

Det väcker tankar hos mig om vad som är en upplevelse av ett verk. Vilken funktion fyller det fysiska verket i en upplevelse? Är det fotografierna som är konsten, eller är det idébilden av installationerna? Vilken roll har konsumenten i konstupplevelsen?

I och med att de här verken ofta är otillgängliga att uppleva fysiskt måste man förlita sig på fotografier, alltså replikor av verken. Walter Benjamin, som var en filosof och litteraturvetare och var en del av den välkända Frankfurtskolan, skrev om just konstens roll i reproduktionsåldern och beskrev hur fotografiet och andra massproducerande medier kommer att ersätta konsten. I och med detta kommer konstens värde som är förknippat med verkets autentiska aura försvinna.

Anders Johansson, Reinold Messner

Tycka vad man vill om dessa tankegångar (jag vet inte riktigt själv vad jag tycker) men han kanske hade en poäng. Det ger ju inte samma resonans i en när man ser ett foto av en skulptur istället för att se den i sin fysiska kontext.

Anders Johansson, The Hours

Ja, detta blev ett lite svamligt inlägg, men så kan det va ibland hörni. Fina foton och vackra installationer var det i alla fall.

/Jakob

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

KUKEN PÅ HISINGEN

Vad skapar skyskrapor för värden i staden?
Det undrar vår gästbloggare, Arkitekt-Karin

”Vad är drömmen då? Att rita en skyskrapa eller?”

Ovanstående fråga är en av de allra mest förekommande som jag som ny i arkitektvärlden får ställd till mig av utomstående. Skyskrapan andas makt och välgång – men vem är mottagaren?

Efter att en arkitekttävling utlysts  stod det senare klart att det blev ett amerikanskt kontor med många liknande skyskrapeprojekt i referensbanken som fick möjligheten att rita nordens högsta byggnad på Hisingen.

Vad är charmen och kvalitéerna med skyskrapan? Vilka problem löser den och vilka värden står den för?  Rent krasst handlar det om mycket bostad på en liten yta. I en förtätningsorineterad stad räknas varje kvadratmeter i ”footprint” dyrbart – att bygga på höjden blir en nyckel för att få ut mycket plats på liten yta. Göteborg står tillsammans med övriga större städer inför en påtaglig bostadsbrist. Det har varit allmänt känt i många och är något de allra flesta är mer eller mindre bekanta med vid det här laget.

Hisingens nya fallos

Ett bostadsprojekt som Karlatornet innebär mycket plats på liten yta. Men yta för vem? Bara under de senaste månaderna är en nationell avmattning på bostadsmarknaden märkbar. Priserna på bostadsrätter börjar sjunka och plötsligt börjar det dyka upp artiklar om att säljare inte får sina bostäder sålda till utgångspris. Samtidigt kvarstår den rådande bostadsbristen. Det blir märkbart att bostadsbristen finns i andra segment. Det icke köpstarka segmenten som inte handlar om dyrbara bostadsrätter i innerstan.

Karlatornet profilerar sig som ett exklusivt projekt med kvadratgenerösa lägenheter vilka säljs genom de mer exklusiva mäklarbyråerna. De vackra visualiseringarna av lägenheterna andas framgång och exklusivt boende.

Göteborgs 400-årsjubileum frontas till stor del av projekt likt ovan. Samtidigt råder en tyst överenskommelse om att det är den lägre kvartersstaden som skall användas som förebild till det samtida stadsbyggandet. Hur fungerar dessa två ideal tillsammans? Skapas intressanta relationer och kontraster mellan dessa motparter, eller är det motparter som strider mot varann?

Kanske måste vi fråga oss om projekten förknippade med Göteborgs 400-årsjubileum är till för invånarna eller för stadens image?

/Arkitekt-Karin

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DROTTNINGEN DRAR TILL RIO

I helgen var vi inte bara på prisutdelning. På söndagen såg vi även pjäsen Royals av DonnaDonna på Teater Smuts! DonnaDonna är en fri teatergrupp som sätter upp nyskriven dramatik och vill lyfta alternativa historier, vilket syns tydligt i Royals. Pjäsen visar ett samtal mellan Drottningen och Prinsessan som osar av den frustration och fångenskap som patriarkatet™ har tvingat in dem i. Drottningen vill dra till Rio de Janeiro och dricka jelloshots ur snygga killars navlar, medan Prinsessan har storslagna planer på att tvinga Kungen att abdikera och ta makten över landet. 

Paula Sundberg & Linn Mildehav i Royals

Vad tyckte du Jakob? 
Jag är väl ganska partisk pga Maja, producenten, är min platoniska livspartner, men jag tyckte den var skitbra! Den var riktigt kul och jag brukar sällan tycka teater är roligt. Liksom skratta-högt-roligt.
Jag gillade verkligen också hela konceptet med att de var trasiga kvinnor trots att de tillhör samhällets toppskikt, tycker alltid det är spännande att utforska sånt. Som Säkert! säger ”Vulkan inuti med polerade ytan”. 

Durå Lovisa? 
Jag tyckte också att den var väldigt rolig! Sen var det intressant att hur elaka Drottningen och Prinsessan var mot varandra, det är väl ett sätt att i pjäsen manifestera kvinnor lär sig från tidig ålder se varandra som hot och börjar hata varandra. Det var också skönt att den var så kort och koncis, tycker det är så jobbigt när man tycker att en föreställning är bra men den är liiiite för lång så man börjar skruva sig i stolen och längta efter paus. 

Jakob
Jag hade gärna sett att den var lite längre! Så man riktigt kunnat få gå in på djupet och utforska de här karaktärerna. Nu blev det lite hastigt, även om jag också förstår poängen med det så hade det varit härligt att få meeer av den syrliga dynamiken mellan Drottningen och Prinsessan.

I helgen skulle dom ju även spelat pjäsen Dom ska hitta oss tillsammans, men var tvungna att ställa in pga vattenläcka. 🙁 Som tur är återvänder de till Gbg den 13 januari! Ta chansen att se dem då (den är väldigt bra hälsar Jakob som sett den tidigare).

/Jakob och Lovisa

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Singelskap, dejter och uppenbarelser

Hej bloggen!

Vi har ju varit ganska kassa på att skriva om performativ konst (obs jättepretentiöst ord, men vill mest skryta med att jag ändå har gjort ett kandidatarbete i tetaterstudier) så här kommer ett inlägg om ett performance jag var och såg härom dagen.

Foto: Gabriel Flores

Under två kvällar uppfördes Sincerely Solo på Folktetatern. Det är ett dj-performance som behandlar singelskapet. Helena Engberg, som skapat och framför detta, har levt som singel i tio år och genom olika mixer och synkningar och loopar och annat sånt där ballt dj-igt så skapar hon ett rum där singeln är normen istället för två- eller flersamheten.

Det var verkligen en speciell känsla att sitta i en publik och titta på en person som spelade och dansade utan att dansa själv. Oftast när man hör dansmusik (alltså typ EDM, inte dansband) så är det ju i en klubbmiljö där man förhoppningsvis är glad och dansar med. Men i och med att man fick sitta och bara ta in det som uppfördes istället för att distraheras av sina egna stela höfter eller någon snygging som kollar in en.

Det är ett ganska långt performance, ungefär åttio minuter, och jag måste erkänna att jag började bli lite rastlös efter ett tag. Det kändes lite konstigt att jag blev så rastlös pga jag har ändå suttit igenom goa fem-timmars versioner av nyklassicistiska pjäser där alla pratar norska helt utan problem. Men då kom Frode Hellands ord till mig som en uppenbarelse. Helland är professor i nordisk litteratur och har författat den fantastiska texten Ideologi & Hegemoni där han framhåller att vårt begär efter ett ordnat kronologiskt narrativ är ett ideologiskt begär. Jag hade alltså fallit ner i fällan att törsta efter något som jag själv kan inordna i redan färdiga ramar istället för att ta in upplevelsen som den är. Efter jag tänkte på detta blev det en mycket härligare upplevelse. Så tips till er om ni ser något som känns långtråkigt eller konstigt, det är inte det ni ser som det är fel på, det är bara det att vi har blivit fostrade till att begära sådant som vi redan har färdiga uppfattningar om.

En annan spännande grej var att jag faktiskt var på DEJT när när jag såg detta. Jag och min DEJT pratade innan om att det var så oerhört meta att se ett performance om singelskap i en DEJTsituation. Det funkade ändå ganska bra, även om jag inte kände mig bekväm med att t.ex vidröra min dejt eftersom att ge uttryck för någon form av romantisk relation i detta singeltempel skulle känts allt för hädiskt. Ungefär som jag tänker att heteropar känner när de är på queerklubbar; att de kanske inte hånglar allt för mycket med varandra pga det är inte deras arena.

SKOJA heteropar hånglar och tafsar överallt, de bryr sig inte om sånt tramsigt som säkra utrymmen för marginaliserade grupper ;);););)

Okej, det var allt för mig just nu, byeee

/Jakob

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Haggor på vernissage

I går var vi på vernissage för OW BAMA på Röhsska Museet, som faktiskt har smygöppnat två av sina utställningssalar just för detta. Kul tycker Jakob eftersom Röhsska är hans favoritplats i världen. Blandad kvalité, som det ofta blir när det är studentarbeten.

lagom suddig bild efter två glas vernissagevin

+ några godbitar

såååå mycket folk och små vinglas

Mvh

Vinhaggorna

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Konstmuseet <3 tjejer

I Konstmuseets lokaler visar de just nu inte bara en, utan två (!), utställningar med fokus på tjejer och foto. Was Ist Kunst besökte båda!

Lovisa:


I Hasselbladsstiftelsens utställningshall (på bottenplan till vänster från entrén) visas nu den holländska fotografen och Hasselbladspristagaren Rienke Dijkstras verk. I utställningen varvas diptyker av kvinnoporträtt med längre fotoserier och videoverk. Det är någonting med att se människors fysiska förändring över tid som verkar fascinera många (tänk bara hur många youtube-klipp det finns där någon förälder har tagit ett foto av sitt barn varje dag tills den är si och så gammal och gjort en video av det). På ett mer estetiskt tilltalande och raffinerat sätt har Dijkstra har tagit det tidsdokumenterande youtube-klippet till utställningsrummet. Porträtten är som standard tagna med några års mellanrum där vi får följa modellens utveckling under perioden. I den längsta och fortfarande pågående serien får vi följa Almerisa från det att hon är sex år gammal (1994), genom barndom, tonår, vuxenblivande, en graviditet, till det senaste fotografiet taget 2017. Förändringar i utseende och hållning (barnets noggranna, tonåringens slappa, den vuxnas bekväma) lockar mig att studera varje foto, varje period, noggrant. Jag är fascinerad, men vad är det som fascinerar?

Är det möjligheten att kunna ‘se in i framtiden’? Där jag kan se någonting som den sexåriga Almerisa inte kan se. Jag kan förutse hela hennes liv. När jag följer henne år efter år är det som att jag tar rollen av den Allvetande Skaparen® med manuset framför mig.

Eller är det egentligen min egna narcissism som är gör mig intresserad? Jag kan läsa in mig själv i Almerisas historia, identifierar mig i övergången från barn till blasé tonåring, och tror mig därför kanske kunna utläsa någonting om mig och min framtid själv i hennes historia.



Kanske är det båda! Det som glädjer mig är att jag känner att det finns någonting i Dijkstras fotografier. Efter för många besök på utställningar som har lämnat mig helt blank, oengagerad och med ett krypande ifrågasättande av min förståelse för konst (“Jag kanske bara inte fattar?”) så är det upplyftande att få besöka en utställning som äntligen lämnat ett avtryck.

Jakob:

Båda konstnärerna jobbar med fotot som medium och visar två ganska olika sätt att dokumentera den kvinnliga erfarenheten. Djikstras objekt tittar rakt in i kameran och är sina egna personer, medan Pierone skildrar sina tjejer i ögonblick av “mellanrum”. De halvblundar, tittar bort från kameran, snubblar på sina klackar, helt enkelt ögonblick vi inte är vana att se när det handlar om fotografi. Min upplevelse av Pierones verk  är att de personer som skildras är objekt, de saknar agens och har inget subjektskap. Jag tycker det känns tråkigt att inte ens en konstnär som skildrar just tjejer på något sätt ofrivilligt fastnat i den manliga blicken.

Dock fanns det vissa verk som jag verkligen tyckte om. Bland annat en video där en tjej tittar rakt in i kameran medan man hör en röst som läser upp typiska “cv-grejer” med en otroligt monoton röst. För mig handlade det verket mycket om hur man lär sig att framhäva sig själv som en stark, positiv person som “har svart bälte i judo och kan läsa på koreanska”.

Ett annat verk som jag fastnade för, om än av lite fel orsak, var en serie färgskalor. Först tyckte jag att de var otroligt tråkiga och kändes väldigt malplacerade i utställning, men när jag såg att det stod att de var gjorda med ögonskugga blev de genast mer intressanta. Det är en intressant diskussion att tänka på hur smink ofta ses som något tramsigt som endast används för att förhöja kroppens estetiska värde, men när det blir inramat på ett konstmuseum blir det en intressant teknik för att diskutera kvinnlighet. Varsegod för en Genus-A-analys.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}