Was ist kunst

Kategori: Göteborg

KUKEN PÅ HISINGEN

Vad skapar skyskrapor för värden i staden?
Det undrar vår gästbloggare, Arkitekt-Karin

”Vad är drömmen då? Att rita en skyskrapa eller?”

Ovanstående fråga är en av de allra mest förekommande som jag som ny i arkitektvärlden får ställd till mig av utomstående. Skyskrapan andas makt och välgång – men vem är mottagaren?

Efter att en arkitekttävling utlysts  stod det senare klart att det blev ett amerikanskt kontor med många liknande skyskrapeprojekt i referensbanken som fick möjligheten att rita nordens högsta byggnad på Hisingen.

Vad är charmen och kvalitéerna med skyskrapan? Vilka problem löser den och vilka värden står den för?  Rent krasst handlar det om mycket bostad på en liten yta. I en förtätningsorineterad stad räknas varje kvadratmeter i ”footprint” dyrbart – att bygga på höjden blir en nyckel för att få ut mycket plats på liten yta. Göteborg står tillsammans med övriga större städer inför en påtaglig bostadsbrist. Det har varit allmänt känt i många och är något de allra flesta är mer eller mindre bekanta med vid det här laget.

Hisingens nya fallos

Ett bostadsprojekt som Karlatornet innebär mycket plats på liten yta. Men yta för vem? Bara under de senaste månaderna är en nationell avmattning på bostadsmarknaden märkbar. Priserna på bostadsrätter börjar sjunka och plötsligt börjar det dyka upp artiklar om att säljare inte får sina bostäder sålda till utgångspris. Samtidigt kvarstår den rådande bostadsbristen. Det blir märkbart att bostadsbristen finns i andra segment. Det icke köpstarka segmenten som inte handlar om dyrbara bostadsrätter i innerstan.

Karlatornet profilerar sig som ett exklusivt projekt med kvadratgenerösa lägenheter vilka säljs genom de mer exklusiva mäklarbyråerna. De vackra visualiseringarna av lägenheterna andas framgång och exklusivt boende.

Göteborgs 400-årsjubileum frontas till stor del av projekt likt ovan. Samtidigt råder en tyst överenskommelse om att det är den lägre kvartersstaden som skall användas som förebild till det samtida stadsbyggandet. Hur fungerar dessa två ideal tillsammans? Skapas intressanta relationer och kontraster mellan dessa motparter, eller är det motparter som strider mot varann?

Kanske måste vi fråga oss om projekten förknippade med Göteborgs 400-årsjubileum är till för invånarna eller för stadens image?

/Arkitekt-Karin

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DROTTNINGEN DRAR TILL RIO

I helgen var vi inte bara på prisutdelning. På söndagen såg vi även pjäsen Royals av DonnaDonna på Teater Smuts! DonnaDonna är en fri teatergrupp som sätter upp nyskriven dramatik och vill lyfta alternativa historier, vilket syns tydligt i Royals. Pjäsen visar ett samtal mellan Drottningen och Prinsessan som osar av den frustration och fångenskap som patriarkatet™ har tvingat in dem i. Drottningen vill dra till Rio de Janeiro och dricka jelloshots ur snygga killars navlar, medan Prinsessan har storslagna planer på att tvinga Kungen att abdikera och ta makten över landet. 

Paula Sundberg & Linn Mildehav i Royals

Vad tyckte du Jakob? 
Jag är väl ganska partisk pga Maja, producenten, är min platoniska livspartner, men jag tyckte den var skitbra! Den var riktigt kul och jag brukar sällan tycka teater är roligt. Liksom skratta-högt-roligt.
Jag gillade verkligen också hela konceptet med att de var trasiga kvinnor trots att de tillhör samhällets toppskikt, tycker alltid det är spännande att utforska sånt. Som Säkert! säger ”Vulkan inuti med polerade ytan”. 

Durå Lovisa? 
Jag tyckte också att den var väldigt rolig! Sen var det intressant att hur elaka Drottningen och Prinsessan var mot varandra, det är väl ett sätt att i pjäsen manifestera kvinnor lär sig från tidig ålder se varandra som hot och börjar hata varandra. Det var också skönt att den var så kort och koncis, tycker det är så jobbigt när man tycker att en föreställning är bra men den är liiiite för lång så man börjar skruva sig i stolen och längta efter paus. 

Jakob
Jag hade gärna sett att den var lite längre! Så man riktigt kunnat få gå in på djupet och utforska de här karaktärerna. Nu blev det lite hastigt, även om jag också förstår poängen med det så hade det varit härligt att få meeer av den syrliga dynamiken mellan Drottningen och Prinsessan.

I helgen skulle dom ju även spelat pjäsen Dom ska hitta oss tillsammans, men var tvungna att ställa in pga vattenläcka. 🙁 Som tur är återvänder de till Gbg den 13 januari! Ta chansen att se dem då (den är väldigt bra hälsar Jakob som sett den tidigare).

/Jakob och Lovisa

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Singelskap, dejter och uppenbarelser

Hej bloggen!

Vi har ju varit ganska kassa på att skriva om performativ konst (obs jättepretentiöst ord, men vill mest skryta med att jag ändå har gjort ett kandidatarbete i tetaterstudier) så här kommer ett inlägg om ett performance jag var och såg härom dagen.

Foto: Gabriel Flores

Under två kvällar uppfördes Sincerely Solo på Folktetatern. Det är ett dj-performance som behandlar singelskapet. Helena Engberg, som skapat och framför detta, har levt som singel i tio år och genom olika mixer och synkningar och loopar och annat sånt där ballt dj-igt så skapar hon ett rum där singeln är normen istället för två- eller flersamheten.

Det var verkligen en speciell känsla att sitta i en publik och titta på en person som spelade och dansade utan att dansa själv. Oftast när man hör dansmusik (alltså typ EDM, inte dansband) så är det ju i en klubbmiljö där man förhoppningsvis är glad och dansar med. Men i och med att man fick sitta och bara ta in det som uppfördes istället för att distraheras av sina egna stela höfter eller någon snygging som kollar in en.

Det är ett ganska långt performance, ungefär åttio minuter, och jag måste erkänna att jag började bli lite rastlös efter ett tag. Det kändes lite konstigt att jag blev så rastlös pga jag har ändå suttit igenom goa fem-timmars versioner av nyklassicistiska pjäser där alla pratar norska helt utan problem. Men då kom Frode Hellands ord till mig som en uppenbarelse. Helland är professor i nordisk litteratur och har författat den fantastiska texten Ideologi & Hegemoni där han framhåller att vårt begär efter ett ordnat kronologiskt narrativ är ett ideologiskt begär. Jag hade alltså fallit ner i fällan att törsta efter något som jag själv kan inordna i redan färdiga ramar istället för att ta in upplevelsen som den är. Efter jag tänkte på detta blev det en mycket härligare upplevelse. Så tips till er om ni ser något som känns långtråkigt eller konstigt, det är inte det ni ser som det är fel på, det är bara det att vi har blivit fostrade till att begära sådant som vi redan har färdiga uppfattningar om.

En annan spännande grej var att jag faktiskt var på DEJT när när jag såg detta. Jag och min DEJT pratade innan om att det var så oerhört meta att se ett performance om singelskap i en DEJTsituation. Det funkade ändå ganska bra, även om jag inte kände mig bekväm med att t.ex vidröra min dejt eftersom att ge uttryck för någon form av romantisk relation i detta singeltempel skulle känts allt för hädiskt. Ungefär som jag tänker att heteropar känner när de är på queerklubbar; att de kanske inte hånglar allt för mycket med varandra pga det är inte deras arena.

SKOJA heteropar hånglar och tafsar överallt, de bryr sig inte om sånt tramsigt som säkra utrymmen för marginaliserade grupper ;);););)

Okej, det var allt för mig just nu, byeee

/Jakob

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Haggor på vernissage

I går var vi på vernissage för OW BAMA på Röhsska Museet, som faktiskt har smygöppnat två av sina utställningssalar just för detta. Kul tycker Jakob eftersom Röhsska är hans favoritplats i världen. Blandad kvalité, som det ofta blir när det är studentarbeten.

lagom suddig bild efter två glas vernissagevin

+ några godbitar

såååå mycket folk och små vinglas

Mvh

Vinhaggorna

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Konstmuseet <3 tjejer

I Konstmuseets lokaler visar de just nu inte bara en, utan två (!), utställningar med fokus på tjejer och foto. Was Ist Kunst besökte båda!

Lovisa:


I Hasselbladsstiftelsens utställningshall (på bottenplan till vänster från entrén) visas nu den holländska fotografen och Hasselbladspristagaren Rienke Dijkstras verk. I utställningen varvas diptyker av kvinnoporträtt med längre fotoserier och videoverk. Det är någonting med att se människors fysiska förändring över tid som verkar fascinera många (tänk bara hur många youtube-klipp det finns där någon förälder har tagit ett foto av sitt barn varje dag tills den är si och så gammal och gjort en video av det). På ett mer estetiskt tilltalande och raffinerat sätt har Dijkstra har tagit det tidsdokumenterande youtube-klippet till utställningsrummet. Porträtten är som standard tagna med några års mellanrum där vi får följa modellens utveckling under perioden. I den längsta och fortfarande pågående serien får vi följa Almerisa från det att hon är sex år gammal (1994), genom barndom, tonår, vuxenblivande, en graviditet, till det senaste fotografiet taget 2017. Förändringar i utseende och hållning (barnets noggranna, tonåringens slappa, den vuxnas bekväma) lockar mig att studera varje foto, varje period, noggrant. Jag är fascinerad, men vad är det som fascinerar?

Är det möjligheten att kunna ‘se in i framtiden’? Där jag kan se någonting som den sexåriga Almerisa inte kan se. Jag kan förutse hela hennes liv. När jag följer henne år efter år är det som att jag tar rollen av den Allvetande Skaparen® med manuset framför mig.

Eller är det egentligen min egna narcissism som är gör mig intresserad? Jag kan läsa in mig själv i Almerisas historia, identifierar mig i övergången från barn till blasé tonåring, och tror mig därför kanske kunna utläsa någonting om mig och min framtid själv i hennes historia.



Kanske är det båda! Det som glädjer mig är att jag känner att det finns någonting i Dijkstras fotografier. Efter för många besök på utställningar som har lämnat mig helt blank, oengagerad och med ett krypande ifrågasättande av min förståelse för konst (“Jag kanske bara inte fattar?”) så är det upplyftande att få besöka en utställning som äntligen lämnat ett avtryck.

Jakob:

Båda konstnärerna jobbar med fotot som medium och visar två ganska olika sätt att dokumentera den kvinnliga erfarenheten. Djikstras objekt tittar rakt in i kameran och är sina egna personer, medan Pierone skildrar sina tjejer i ögonblick av “mellanrum”. De halvblundar, tittar bort från kameran, snubblar på sina klackar, helt enkelt ögonblick vi inte är vana att se när det handlar om fotografi. Min upplevelse av Pierones verk  är att de personer som skildras är objekt, de saknar agens och har inget subjektskap. Jag tycker det känns tråkigt att inte ens en konstnär som skildrar just tjejer på något sätt ofrivilligt fastnat i den manliga blicken.

Dock fanns det vissa verk som jag verkligen tyckte om. Bland annat en video där en tjej tittar rakt in i kameran medan man hör en röst som läser upp typiska “cv-grejer” med en otroligt monoton röst. För mig handlade det verket mycket om hur man lär sig att framhäva sig själv som en stark, positiv person som “har svart bälte i judo och kan läsa på koreanska”.

Ett annat verk som jag fastnade för, om än av lite fel orsak, var en serie färgskalor. Först tyckte jag att de var otroligt tråkiga och kändes väldigt malplacerade i utställning, men när jag såg att det stod att de var gjorda med ögonskugga blev de genast mer intressanta. Det är en intressant diskussion att tänka på hur smink ofta ses som något tramsigt som endast används för att förhöja kroppens estetiska värde, men när det blir inramat på ett konstmuseum blir det en intressant teknik för att diskutera kvinnlighet. Varsegod för en Genus-A-analys.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Was ist kunst

Ralpher & Öster
pratar om konst.

Mest lästa

  1. Är bloggen död?
  2. I DIDN'T DO IT
  3. Anton Alvarez och räkmacka!
  4. CHATT-lottenburg och kärleken
  5. Konstmuseet <3 tjejer