Was ist kunst

Kategori: Konst

Det började redan en vecka innan utsatt datum när jag fick ett meddelande av en gammal kollega som nu studerar matematik i Schweiz.

– Bara så du vet, svenskt näringsliv har ögonen på dig!
Du är rödmarkerad för Aron Flams event! Bra jobbat!

Rödmarkerad? Aron Flams event? Hur vet matematikern det här?
Jag kommer på att jag har visat intresse för en föreläsning om postmodernism på Facebook. Tydligen är en av föreläsarna komikern Aron Flam, vad nu han har med postmodernism att göra.

– Haha, rödmarkerad? frågar jag.

– ”Tveksamma personer, potentiella stökiga kommunister” (Om jag har fattat det rätt), svarar han.

Att bli klassad som en tveksam person – en potentiellt stökig kommunist, gör mig glad. Men kanske mest för att jag känner mig sedd, och det är sällan någon fäller en sådan direkt och tydlig åsikt om en. Jag är inte kommunist, men i Svenskt Näringslivs ögon är det antagligen tveksamt nog att ha arbetat ideellt för Rättviseförmedlingen.

En vecka går. Jag och min kille möts utanför Näringslivets hus på Södra Hamngatan och blir insläppta av en prydlig man.

–  Ska ni på……. Föreläsningen?

Ja jo, det ska vi. Vi åker till tredje våningen och möts av ett folkhav i receptionen. Vi har innan blivit instruerade att komma 17:30 eftersom trycket är så stort, och alla verkar ha lyssnat. Uppge namn så ska vi se om du står på listan. Vissa står på listan och får gå vidare, andra får gå åt sidan. Nu är det ändå lite spännande, som att gå på klubb. Kommer jag stå på listan eller inte? Kommer dom se att jag är en potentiell stökig kommunist?
Nej, allt går så enkelt. Hej välkomna. Varsågoda och vänta vid dörren så släpper vi snart igenom er. Vi väntar vid dörren. En ung man kommer och hämtar oss och slussar oss genom korridorerna ner till föreläsningssalen. Vi sätter oss och väntar. Väntar och väntar. Presentation av föreningen Politeia som tydligen är arrangören. Drivs av tre KD:are och tre M:are. Allt presenteras med sådan självklarhet – klart vi är moderater! Jag känner mig som en rysk spion i amerikansk villaförort.

Först ut är en liten skånsk filosof. Skjorta, munkjacka och snusnäsduk. Han är faktiskt rimlig, det känns som att vara på universitetet. Saklig och opolitisk. Jag missar lite av vad han säger, jag är trött efter en dag på konsthallen och min rumpa gör ont så jag sitter och vrider på mig för att hitta en skön position på de hårda stolarna. Jag börjar fundera på vilken färg vi ska måla restaurangdelen i det potentiella kulturhuset, hur ska borden stå. När skulle det egentligen passa att åka till mitt sommarställe. Varför kommer aldrig boken om biennaler som jag beställt från Bergen Kunsthall.

– … de anglosaxiska filosoferna, de som brukar kallas den analytiska skolan var noga med att slipa sina begrepp. De framställde ofta sina idéer på ett anglosaxisk, essäistiskt sätt. De var måna om att läsarna skulle kunna begripa det som skrevs medan de kontinentala filosoferna egentligen inte var ute efter att förklara och berätta, som mycket som att visa och framställa. De bedrev filosofi mer som en kusin till litteratur, till konstnärlig framställning. Medan de analytiska filosoferna kanske mer bedrev filosofi mer som en kusin till matematisk logik och kongnitionsvetenskap…

Etcetera.
Jag minns att jag tänker: Jag förstår vad han säger men om någon skulle be mig förklara vad föreläsningen handlar om i efterhand kommer det vara nästan omöjligt.
Kort paus. Äntligen. Det är svårt att beskriva stämningen, men det är inte en vernissage i fixfabriken om man säger så.

Dags för den stora provokatören. Jag vet knappt någonting om Aron Flam förutom att många verkar tycka att han är störig.

Performancet ”Welcome to the other side” har nått sin höjdpunkt. Han börjar prata om diskriminering på arbetsplatser.

– En fysikprofessor skulle tillsättas vid Lunds universitet och Academic Rights Watch rapporterade i förra veckan om att det inte gått helt rätt till. I en artikel visar de att det rent matematiskt har förekommit diskriminering i den här tillsättningen. Tre sakkunniga fick lista tre kvalificerade kandidater var. Och redan från början är det oproportionerligt många kvinnor med redan i experternas urval. Kvinnor med fullständiga kvalifikationer, vill jag tillägga. Men ändå oproportionerligt många i jämförelse med hur det ser ut i rekryteringsbasen. Så redan här vet vi att de som har gjort de här listorna, de har redan tänkt så här ”Det finns för få kvinnor inom fysik, vi borde göra en insats.” Så sätter dom dit en kvinna och skickar in sina förslag, och i vissa fall överlappar de här förslagen så att experterna har listat samma person. Och då vet vi ju att detta är kvalificerade människor eftersom flera experter, oberoende av varandra, har listat samma personer. Problemet är bara att ingen av de här personerna fick jobbet, det gick till en ung tjej som bara citerats 80 gånger. Hon är ung. There you go. Det var fysiken i Lund. Nu är den institutionen körd.

Lovisa, välkommen ur din filterbubbla! Folk hånskrattar, haha dumma institutionen som valt en ung tjej på knappa meriter. Nu är den institutionen körd! Och även om det hade varit en kvalificerad kvinna så hade det ju varit diskriminering ändå eftersom det enligt Flam  faktiskt fanns fler män i rekryteringsbasen. Och min favorit:

– Patriarkatet är en konspirationsteori.

Sist är det en litteraturprofessor. Han säger att nu när han utanför sin institution får han äntligen lov att var lite mer ideologisk. Kom ihåg att det ska handla om postmodernism, men av någon anledning handlar även hans föreläsning om vad genusstudierna har för negativa konsekvenser för universiteten. Tyvärr är han en så osäker talare att det knappt går att ta in ett ord av det han säger.

För att vara första gången att försöka sig på konst så vill jag ändå ge Svenskt Näringsliv en applåd, inte så stor, men ändå en applåd för sitt ganska lyckade performance. Det påminde ganska mycket om Liina Siibs performanceverk MASS LINE på Lilith Performance Studio, som handlade om hur det är att att leva i en kinesisk diktatur.

Welcome to the other side.

/Lovisa

(alla citat är direkt från inspelningen av föreläsningen)
Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Sten(ad) på konstmuseet

I helgen var jag på konstmuseet här i Göteborg och såg Jone Kvies utställning Metamorfos. Kvie är skulptör som arbetar mycket med fokus på material, vikt och form, vilket leder till abstrakta, men ändå väldigt kraftfulla skulpturer.

Innan inlägget fortsätter vill jag be om ursäkt för ordvitsen i titeln. Titlar är svåra okej?!

Jone Kvie, Second Messenger

I utställningen ingår skulpturserien Second Messenger som består av en serie skulpturer av aluminium och basaltsten från staden Izmir i Turkiet. Det var så oerhört rofyllt att vandra genom landskapet som byggts upp i stenhallen. Jag tycker alltid att det är så mäktigt när ens beteende och rörelsemönster påverkas i utställningsrummet och här blir man verkligen tvungen att släppa taget om väggen och röra sig genom det karga landskapet.

I utställningstexten står det att det finns tydliga kopplingar mellan Kvies verk och alkemi, men tyvärr hittade jag inte den kopplingen, kanske mest pga. att jag inte riktigt förstod den.

Här är en del av den andra skulpturserien som ingick i utställningen, men som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på, men mycket vacker tycker jag den är!

Man kan ju tänka sig att det skulle vara av intresse för mig att minnas, eller anteckna namnen på verk jag skriver om här i bloggy, men jag hade annat att tänka på när jag var där. Det var nämligen så att jag träffade min killes föräldrar för första gången den helgen, så jag gick mest runt och nervös för att det skulle hata mig (obs. de gjorde de inte, hela helgen var väldigt lyckad och supermysig).

Det var allt för mig byeeeeee

/Jakob

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

I veckan besökte jag Naturhistoriska museet här i GBG och trillade över en temporär utställning som heter Avsides- Laddade platser i Bohuslän och Dalsland. Titeln till trots så var det en ganska intressant och trivsam utställning som bestod av fotografier av platsspecifika installationer som Anders Johansson gjort.

Anders Johansson, Until it sleeps

Johansson arbetar i många olika material och tekniker, bland annat wellpapp, trådkonstruktioner och helt vanlig snö. Dessa installationer placeras på platser som till synes inte har någon specifik betydelse, men genom dessa installationer blir platserna laddade.

Dessa platser är ofta inte tillgängliga för publiken, men genom att fota av dem, får man en chans att uppleva verken.

Anders Johansson, Forêt Diaphane

Det väcker tankar hos mig om vad som är en upplevelse av ett verk. Vilken funktion fyller det fysiska verket i en upplevelse? Är det fotografierna som är konsten, eller är det idébilden av installationerna? Vilken roll har konsumenten i konstupplevelsen?

I och med att de här verken ofta är otillgängliga att uppleva fysiskt måste man förlita sig på fotografier, alltså replikor av verken. Walter Benjamin, som var en filosof och litteraturvetare och var en del av den välkända Frankfurtskolan, skrev om just konstens roll i reproduktionsåldern och beskrev hur fotografiet och andra massproducerande medier kommer att ersätta konsten. I och med detta kommer konstens värde som är förknippat med verkets autentiska aura försvinna.

Anders Johansson, Reinold Messner

Tycka vad man vill om dessa tankegångar (jag vet inte riktigt själv vad jag tycker) men han kanske hade en poäng. Det ger ju inte samma resonans i en när man ser ett foto av en skulptur istället för att se den i sin fysiska kontext.

Anders Johansson, The Hours

Ja, detta blev ett lite svamligt inlägg, men så kan det va ibland hörni. Fina foton och vackra installationer var det i alla fall.

/Jakob

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Danmark med BAE

Som ni kunde läsa i vår julchatt här på bloggy fick ju jag ett härligt besök på sanatoriet (a.k.a Louisiana) av min goa kille i julklapp!

Vi slog slag i saken och tog oss dit på en av årets första dagar!

Självklart inledde vi vårt besök med att avnjuta en härlig lunch bestående av smørrebrød, bakelser samt ett glass vitt! Mkt gott. Så skål på er och häng med och se vad Louisiana hade att erbjuda!

Efter lunchen begav vi oss in i museets utställningshallar och började med att besöka utställningen 7xtimexspace som är en ny presentation av museets samling. Bland annat fanns verk av Andy Warhol och Jackson Pollock, men eftersom jag tycker de är ganska uttjatade ska jag inte skriva mer om dem.

Det verk jag tyckte var allra bäst var installationen ”Cosmic Generator (loaded #1)” av Mika Rottenberg. Denna installation ser till början ut som en affärsmiljö som är överfylld av julgransglitter, ljusslingor och stora uppblåsbara badleksaker.

Blinkande kakafoni i ”Cosmic Generator (loaded#1)”

När man går in i den hittar man in till ett stort mörkt rum där en video visas där bilder av stränder blandas med animerade bergochdalbanor som blandas med gamla män i varmkorvkostym. Jag tycker det är så otroligt uppfriskande att få se att humorn återigen har tagit plats i konsten och att allt inte alltid handlar om superallvarlig konceptkonst.

En annan utställning var Being There som visar verk från tio nutida konsntärer. Här blandades också högt och lågt, liite mer konceptbaserat, men fortfarande mycket bra. Känns härligt att den nya generationens konstnärer faktiskt är duktiga.

Bunny Rogers hade skapat ett minnealtare till en HighSchool Student

”Farewell Joanperfect”

Dora Budor ställde ut fåtöljer och soffor som sakta täcktes av aska. Maskninen som släppte askan på möblerna aktiverades av besökarnas röster i rummet!

”Year Without A Summer (Panton’s Diversion)”

Hannah Levy ställde ut objekt som diskuterade kroppens relation till maskinen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pamela Rosenkranz hade skapat en miljö med ett grönt ljus som var oerhört jobbigt för ögonen, regnskogsljud och en stor jordhög, alltså jättestor, på bilden kan du se en människa i relation till högen för att se hur stor denna hög är

”Anamazon (into the land)”

Såklart fanns det massa bra konst, men då skulle det bli ett suuuperlångt inlägg (plus att jag inte orkade fota av allt pga. tycker ändå man ska uppleva konsten med sina sinnen och inte genom en kamera)

Allt som allt ett mycket härligt besök, tack för den julklappen!

/Jakob

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ring in, ring ut

Nytt år! 2017 är passé, omodernt och överspelat!
Det är lätt att förlora sig i dagdrömmerier om vad det nya och rena året kan tänkas bringa. Därför ska vi ägna oss åt en liten nostalgisk tillbakablick över konståret 2017!

Året började i Kalifornien för min del. Jag har turen att ha en givmild mecenat till moster och vi flydde den svenska julen till fördel för San Francisco och Napa Valley. Jag hade akutopererats för min bindtarm tre dagar innan avfärd och trodde ett tag att jag hade fått en propp när vi väl hade landat, men det visade sig vara något annat mystiskt tillstånd (som jag kanske kommer få klarhet i på måndag! hurra!).

Mecenat tar sig ett juldopp

Jag fick träffa min vän Erik som var i Berkley för ett år, åt tacos och gick i bra bokhandlar. (Vilket får mig att tänka på Lohrs pocket medmera uppe vid Kapellplatsen – den enda riktiga bokhandeln i Göteborg. Köp era böcker där, det är supermysigt.)

Var även på SFMOMA som var g i g a n t i s k t med den nya tillbyggnaden av Snøhetta.

Sju-åtta våningar fyllda med konst. Svindlande. Och uttröttande. Vi var tvungna att ta en paus efter våning fyra för mat och fotogeniskt te. Våning ett och två är tydligen gratis och öppna för allmänheten – bra där!

Det var på museet jag såg Clyfford Still för första gången. Monumentala abstrakta målningar med stora fält av färg där den rena duken spricker fram på sina ställen. Var helt hänförd. 

Clyfford Still, PH-971 (1957)

Clyfford Still, PH-174 (1960)

Clyfford Still, PH-973 (1959)

Still tillhörde gruppen av de allra första abstrakta expressionisterna i USA, där Jackson Pollock med tiden har blivit en slags frontfigur för gruppen. Deras konstnärliga uttryck skiljer sig åt inom gruppen, men den gemensamma nämnaren är de storskaliga dukarna, frånvaro av figurativa element till fördel för färg och form, och en idé om att genom att låta färgen följa kroppens instinktiva rörelser bli spår av mänskliga erfarenheter och känslor som inte kunde förmedlas genom andra uttrycksformer. Dom bröt sig loss från traditionella former av måleri genom att exempelvis lägga duken på marken istället för att fästas på ett staffli eller använda andra verktyg än den traditionella penseln.

Foto: Nina Leen, ”The Irascibles” (1951) i Life Magazine

I det här fotot ser vi flera av de stora abstrakta expressionisterna. Fotot togs efter att gruppen hade skickat in ett öppet brev till direktören för The Metropolitan Museum of Art i the New York Times. Gruppen motsatte sig att utställningen ”American Painting Today – 1950”  som skulle vara en nationell utställningstävling där konstnärer fick skicka in sina bidrag till den regionala jury som låg dem närmast och som skulle ta fram de konstnärer de ansåg vara de främsta. I den jury som var baserad i New York (i likhet med expressionisterna) satt bland annat konstsamlaren Sam A. Lewisohn som tydligen var känd för att kalla den abstrakt konsten för omänsklig, inhuman. Gruppen var upprörda över denna partiskhet som fanns i juryn och var bekymrade över att en utställning med det namnet inte skulle representera den verkligt samtida konsten i USA. Därav brevet där de bojkottade utställningen och fotot i Life Magazine som blev en symbol för den avantgardistiska rörelsen av amerikanska konstnärer.

Kort och gott: jag upptäckte Clyfford Still och det var härligt.
Next on för konståret 2017 var min praktik på Moderna Museet i Stockholm som pågick under Marina Abramović-utställningen. Oerhört lärorik och rolig period. Vet ni hur mycket konst de har i sina magasin? Och hur många det krävs för att sätta ihop en utställning? Helt otroligt. Hade John-Peter Nilsson som min handledare som då var ny kommunikativ museistrateg på museet och fd. chef för Moderna Museet i Malmö, sådan lyx.

Marina Abramović

Var även förbi en sväng på Market Art Fair i Färgfabriken. För egen del var det nästan inget av de svenska gallerierna som tilltalade mig, men desto fler av de danska. (Hur kan ett så grötigt språk vara så sexigt?Det övergår mitt förstånd, men sexigt är det.) Tyvärr har jag tappat bort broschyren från marknaden och jag minns inte vilka konstnärer det här är :/

Alla på Moderna Museet skulle till Venedigbiennalens öppningen den 13 maj, vilket jag inte kunde. Istället bestämde jag och Sara (DT fantastiska matredaktör!) att vi skulle åka göra en septemberresa till Venedig för att avnjuta både konst, mat och vin.

I Danmarks paviljong

Vi bodde på Lido, en ö lite utanför Venedig, precis som Gustav von Aschenbach i Döden i Venedig! Kan verkligen rekommendera att välja Lido vid en Venedigvistelse, det tar bara 10-15 minuter med vaparetton in till centrala Venedig men man slipper trångboddheten och kan även ha lite badsemester eftersom en stor del av ön är en lång badstrand.

Viva arte viva!

Venedigbiennalen är uppdelad i två områden: Giardini och Arsenale. Giardini är, precis som namnet avslöjar, en stor trädgård. Där har länder fått bygga permanenta utställningspaviljonger där den nationella konsten kan uppvisas. Sverige delar paviljong med Norge och Finland och går under namnet Nordiska paviljongen. Byggnaden från 1962, ritad av den norska arkitekten Sverre Fehn, är oerhört vacker med ljus cement och träd som växer mitt i salen.

Nordiska Paviljongen

Själva innehållet 2017 tyckte jag var ganska ointressant, tyvärr. Att gå runt mellan paviljongerna i Giardini var en så rofylld upplevelse trots att det i september fortfarande var rätt många besökare där. Jag tror att kombinationen mellan mindre hallar och mycket grönområde gör att man orkar processa fler intryck eftersom pausen, trädgården och den friska luften, finns så nära tillhands. Jämför med SFMOMA, där man inte kan få en paus utan att lämna museiområdet och intrycken snart blir så många att man får en liten huvudvärk.

Arsenale

Arsenale är ett gammal varvsområde, om jag har förstått det rätt. Det är enorma byggnader som löper som en serpentin över området. Istället för nationella avdelningar bygger Arsenales innehåll snarare på tematiska uppdelningar, även om t.ex Italiens paviljong ligger här (vars utställning var… överväldigande).

Italienska paviljongen

Vi såg så mycket konst att det nästan är omöjligt att försöka skriva om det. Åk dit 2019!
Jag hade en plan på att försöka åka till Documenta 14 också, men mina pengar tog slut så nu får jag vänta fem år tills nästa.

Vi försöker komma på ett namn till bloggy.

Sista spännande konsthändelsen 2017 var väl att jag och Jakob fick en blogg! Och när vi säger  konstblogg menar vi ju både konst och konstarter, dvs vi kan skriva om teater, litteratur, arkitektur, musik, etc. Så kul!

Tack och hej, nu är jag redo för 2018!

/Lovisa

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Konstmuseet <3 tjejer

I Konstmuseets lokaler visar de just nu inte bara en, utan två (!), utställningar med fokus på tjejer och foto. Was Ist Kunst besökte båda!

Lovisa:


I Hasselbladsstiftelsens utställningshall (på bottenplan till vänster från entrén) visas nu den holländska fotografen och Hasselbladspristagaren Rienke Dijkstras verk. I utställningen varvas diptyker av kvinnoporträtt med längre fotoserier och videoverk. Det är någonting med att se människors fysiska förändring över tid som verkar fascinera många (tänk bara hur många youtube-klipp det finns där någon förälder har tagit ett foto av sitt barn varje dag tills den är si och så gammal och gjort en video av det). På ett mer estetiskt tilltalande och raffinerat sätt har Dijkstra har tagit det tidsdokumenterande youtube-klippet till utställningsrummet. Porträtten är som standard tagna med några års mellanrum där vi får följa modellens utveckling under perioden. I den längsta och fortfarande pågående serien får vi följa Almerisa från det att hon är sex år gammal (1994), genom barndom, tonår, vuxenblivande, en graviditet, till det senaste fotografiet taget 2017. Förändringar i utseende och hållning (barnets noggranna, tonåringens slappa, den vuxnas bekväma) lockar mig att studera varje foto, varje period, noggrant. Jag är fascinerad, men vad är det som fascinerar?

Är det möjligheten att kunna ‘se in i framtiden’? Där jag kan se någonting som den sexåriga Almerisa inte kan se. Jag kan förutse hela hennes liv. När jag följer henne år efter år är det som att jag tar rollen av den Allvetande Skaparen® med manuset framför mig.

Eller är det egentligen min egna narcissism som är gör mig intresserad? Jag kan läsa in mig själv i Almerisas historia, identifierar mig i övergången från barn till blasé tonåring, och tror mig därför kanske kunna utläsa någonting om mig och min framtid själv i hennes historia.



Kanske är det båda! Det som glädjer mig är att jag känner att det finns någonting i Dijkstras fotografier. Efter för många besök på utställningar som har lämnat mig helt blank, oengagerad och med ett krypande ifrågasättande av min förståelse för konst (“Jag kanske bara inte fattar?”) så är det upplyftande att få besöka en utställning som äntligen lämnat ett avtryck.

Jakob:

Båda konstnärerna jobbar med fotot som medium och visar två ganska olika sätt att dokumentera den kvinnliga erfarenheten. Djikstras objekt tittar rakt in i kameran och är sina egna personer, medan Pierone skildrar sina tjejer i ögonblick av “mellanrum”. De halvblundar, tittar bort från kameran, snubblar på sina klackar, helt enkelt ögonblick vi inte är vana att se när det handlar om fotografi. Min upplevelse av Pierones verk  är att de personer som skildras är objekt, de saknar agens och har inget subjektskap. Jag tycker det känns tråkigt att inte ens en konstnär som skildrar just tjejer på något sätt ofrivilligt fastnat i den manliga blicken.

Dock fanns det vissa verk som jag verkligen tyckte om. Bland annat en video där en tjej tittar rakt in i kameran medan man hör en röst som läser upp typiska “cv-grejer” med en otroligt monoton röst. För mig handlade det verket mycket om hur man lär sig att framhäva sig själv som en stark, positiv person som “har svart bälte i judo och kan läsa på koreanska”.

Ett annat verk som jag fastnade för, om än av lite fel orsak, var en serie färgskalor. Först tyckte jag att de var otroligt tråkiga och kändes väldigt malplacerade i utställning, men när jag såg att det stod att de var gjorda med ögonskugga blev de genast mer intressanta. Det är en intressant diskussion att tänka på hur smink ofta ses som något tramsigt som endast används för att förhöja kroppens estetiska värde, men när det blir inramat på ett konstmuseum blir det en intressant teknik för att diskutera kvinnlighet. Varsegod för en Genus-A-analys.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}