Was ist kunst

Kategori: Lovisa babblar

Det började redan en vecka innan utsatt datum när jag fick ett meddelande av en gammal kollega som nu studerar matematik i Schweiz.

– Bara så du vet, svenskt näringsliv har ögonen på dig!
Du är rödmarkerad för Aron Flams event! Bra jobbat!

Rödmarkerad? Aron Flams event? Hur vet matematikern det här?
Jag kommer på att jag har visat intresse för en föreläsning om postmodernism på Facebook. Tydligen är en av föreläsarna komikern Aron Flam, vad nu han har med postmodernism att göra.

– Haha, rödmarkerad? frågar jag.

– ”Tveksamma personer, potentiella stökiga kommunister” (Om jag har fattat det rätt), svarar han.

Att bli klassad som en tveksam person – en potentiellt stökig kommunist, gör mig glad. Men kanske mest för att jag känner mig sedd, och det är sällan någon fäller en sådan direkt och tydlig åsikt om en. Jag är inte kommunist, men i Svenskt Näringslivs ögon är det antagligen tveksamt nog att ha arbetat ideellt för Rättviseförmedlingen.

En vecka går. Jag och min kille möts utanför Näringslivets hus på Södra Hamngatan och blir insläppta av en prydlig man.

–  Ska ni på……. Föreläsningen?

Ja jo, det ska vi. Vi åker till tredje våningen och möts av ett folkhav i receptionen. Vi har innan blivit instruerade att komma 17:30 eftersom trycket är så stort, och alla verkar ha lyssnat. Uppge namn så ska vi se om du står på listan. Vissa står på listan och får gå vidare, andra får gå åt sidan. Nu är det ändå lite spännande, som att gå på klubb. Kommer jag stå på listan eller inte? Kommer dom se att jag är en potentiell stökig kommunist?
Nej, allt går så enkelt. Hej välkomna. Varsågoda och vänta vid dörren så släpper vi snart igenom er. Vi väntar vid dörren. En ung man kommer och hämtar oss och slussar oss genom korridorerna ner till föreläsningssalen. Vi sätter oss och väntar. Väntar och väntar. Presentation av föreningen Politeia som tydligen är arrangören. Drivs av tre KD:are och tre M:are. Allt presenteras med sådan självklarhet – klart vi är moderater! Jag känner mig som en rysk spion i amerikansk villaförort.

Först ut är en liten skånsk filosof. Skjorta, munkjacka och snusnäsduk. Han är faktiskt rimlig, det känns som att vara på universitetet. Saklig och opolitisk. Jag missar lite av vad han säger, jag är trött efter en dag på konsthallen och min rumpa gör ont så jag sitter och vrider på mig för att hitta en skön position på de hårda stolarna. Jag börjar fundera på vilken färg vi ska måla restaurangdelen i det potentiella kulturhuset, hur ska borden stå. När skulle det egentligen passa att åka till mitt sommarställe. Varför kommer aldrig boken om biennaler som jag beställt från Bergen Kunsthall.

– … de anglosaxiska filosoferna, de som brukar kallas den analytiska skolan var noga med att slipa sina begrepp. De framställde ofta sina idéer på ett anglosaxisk, essäistiskt sätt. De var måna om att läsarna skulle kunna begripa det som skrevs medan de kontinentala filosoferna egentligen inte var ute efter att förklara och berätta, som mycket som att visa och framställa. De bedrev filosofi mer som en kusin till litteratur, till konstnärlig framställning. Medan de analytiska filosoferna kanske mer bedrev filosofi mer som en kusin till matematisk logik och kongnitionsvetenskap…

Etcetera.
Jag minns att jag tänker: Jag förstår vad han säger men om någon skulle be mig förklara vad föreläsningen handlar om i efterhand kommer det vara nästan omöjligt.
Kort paus. Äntligen. Det är svårt att beskriva stämningen, men det är inte en vernissage i fixfabriken om man säger så.

Dags för den stora provokatören. Jag vet knappt någonting om Aron Flam förutom att många verkar tycka att han är störig.

Performancet ”Welcome to the other side” har nått sin höjdpunkt. Han börjar prata om diskriminering på arbetsplatser.

– En fysikprofessor skulle tillsättas vid Lunds universitet och Academic Rights Watch rapporterade i förra veckan om att det inte gått helt rätt till. I en artikel visar de att det rent matematiskt har förekommit diskriminering i den här tillsättningen. Tre sakkunniga fick lista tre kvalificerade kandidater var. Och redan från början är det oproportionerligt många kvinnor med redan i experternas urval. Kvinnor med fullständiga kvalifikationer, vill jag tillägga. Men ändå oproportionerligt många i jämförelse med hur det ser ut i rekryteringsbasen. Så redan här vet vi att de som har gjort de här listorna, de har redan tänkt så här ”Det finns för få kvinnor inom fysik, vi borde göra en insats.” Så sätter dom dit en kvinna och skickar in sina förslag, och i vissa fall överlappar de här förslagen så att experterna har listat samma person. Och då vet vi ju att detta är kvalificerade människor eftersom flera experter, oberoende av varandra, har listat samma personer. Problemet är bara att ingen av de här personerna fick jobbet, det gick till en ung tjej som bara citerats 80 gånger. Hon är ung. There you go. Det var fysiken i Lund. Nu är den institutionen körd.

Lovisa, välkommen ur din filterbubbla! Folk hånskrattar, haha dumma institutionen som valt en ung tjej på knappa meriter. Nu är den institutionen körd! Och även om det hade varit en kvalificerad kvinna så hade det ju varit diskriminering ändå eftersom det enligt Flam  faktiskt fanns fler män i rekryteringsbasen. Och min favorit:

– Patriarkatet är en konspirationsteori.

Sist är det en litteraturprofessor. Han säger att nu när han utanför sin institution får han äntligen lov att var lite mer ideologisk. Kom ihåg att det ska handla om postmodernism, men av någon anledning handlar även hans föreläsning om vad genusstudierna har för negativa konsekvenser för universiteten. Tyvärr är han en så osäker talare att det knappt går att ta in ett ord av det han säger.

För att vara första gången att försöka sig på konst så vill jag ändå ge Svenskt Näringsliv en applåd, inte så stor, men ändå en applåd för sitt ganska lyckade performance. Det påminde ganska mycket om Liina Siibs performanceverk MASS LINE på Lilith Performance Studio, som handlade om hur det är att att leva i en kinesisk diktatur.

Welcome to the other side.

/Lovisa

(alla citat är direkt från inspelningen av föreläsningen)
Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

HJERTÈN x WATKINS

God lördag!

För den som vill ligga och morna sig länge med datorn i knät (precis som jag gör nu) så har jag ett tips: Första avsnittet av Konsthistoriers andra säsong ligger nu uppe på SVTplay!

Liselotte Watkins tillsammans med Görel Cavalli-Björkman
framför Sigrid Hjèrtens Ateljéinteriör (1916)

Denna gång är det Liselotte Watkins som får fördjupa sig i Sigrid Hjertèns oeuvre. Väldigt mysigt.

/Lovisa

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ring in, ring ut

Nytt år! 2017 är passé, omodernt och överspelat!
Det är lätt att förlora sig i dagdrömmerier om vad det nya och rena året kan tänkas bringa. Därför ska vi ägna oss åt en liten nostalgisk tillbakablick över konståret 2017!

Året började i Kalifornien för min del. Jag har turen att ha en givmild mecenat till moster och vi flydde den svenska julen till fördel för San Francisco och Napa Valley. Jag hade akutopererats för min bindtarm tre dagar innan avfärd och trodde ett tag att jag hade fått en propp när vi väl hade landat, men det visade sig vara något annat mystiskt tillstånd (som jag kanske kommer få klarhet i på måndag! hurra!).

Mecenat tar sig ett juldopp

Jag fick träffa min vän Erik som var i Berkley för ett år, åt tacos och gick i bra bokhandlar. (Vilket får mig att tänka på Lohrs pocket medmera uppe vid Kapellplatsen – den enda riktiga bokhandeln i Göteborg. Köp era böcker där, det är supermysigt.)

Var även på SFMOMA som var g i g a n t i s k t med den nya tillbyggnaden av Snøhetta.

Sju-åtta våningar fyllda med konst. Svindlande. Och uttröttande. Vi var tvungna att ta en paus efter våning fyra för mat och fotogeniskt te. Våning ett och två är tydligen gratis och öppna för allmänheten – bra där!

Det var på museet jag såg Clyfford Still för första gången. Monumentala abstrakta målningar med stora fält av färg där den rena duken spricker fram på sina ställen. Var helt hänförd. 

Clyfford Still, PH-971 (1957)

Clyfford Still, PH-174 (1960)

Clyfford Still, PH-973 (1959)

Still tillhörde gruppen av de allra första abstrakta expressionisterna i USA, där Jackson Pollock med tiden har blivit en slags frontfigur för gruppen. Deras konstnärliga uttryck skiljer sig åt inom gruppen, men den gemensamma nämnaren är de storskaliga dukarna, frånvaro av figurativa element till fördel för färg och form, och en idé om att genom att låta färgen följa kroppens instinktiva rörelser bli spår av mänskliga erfarenheter och känslor som inte kunde förmedlas genom andra uttrycksformer. Dom bröt sig loss från traditionella former av måleri genom att exempelvis lägga duken på marken istället för att fästas på ett staffli eller använda andra verktyg än den traditionella penseln.

Foto: Nina Leen, ”The Irascibles” (1951) i Life Magazine

I det här fotot ser vi flera av de stora abstrakta expressionisterna. Fotot togs efter att gruppen hade skickat in ett öppet brev till direktören för The Metropolitan Museum of Art i the New York Times. Gruppen motsatte sig att utställningen ”American Painting Today – 1950”  som skulle vara en nationell utställningstävling där konstnärer fick skicka in sina bidrag till den regionala jury som låg dem närmast och som skulle ta fram de konstnärer de ansåg vara de främsta. I den jury som var baserad i New York (i likhet med expressionisterna) satt bland annat konstsamlaren Sam A. Lewisohn som tydligen var känd för att kalla den abstrakt konsten för omänsklig, inhuman. Gruppen var upprörda över denna partiskhet som fanns i juryn och var bekymrade över att en utställning med det namnet inte skulle representera den verkligt samtida konsten i USA. Därav brevet där de bojkottade utställningen och fotot i Life Magazine som blev en symbol för den avantgardistiska rörelsen av amerikanska konstnärer.

Kort och gott: jag upptäckte Clyfford Still och det var härligt.
Next on för konståret 2017 var min praktik på Moderna Museet i Stockholm som pågick under Marina Abramović-utställningen. Oerhört lärorik och rolig period. Vet ni hur mycket konst de har i sina magasin? Och hur många det krävs för att sätta ihop en utställning? Helt otroligt. Hade John-Peter Nilsson som min handledare som då var ny kommunikativ museistrateg på museet och fd. chef för Moderna Museet i Malmö, sådan lyx.

Marina Abramović

Var även förbi en sväng på Market Art Fair i Färgfabriken. För egen del var det nästan inget av de svenska gallerierna som tilltalade mig, men desto fler av de danska. (Hur kan ett så grötigt språk vara så sexigt?Det övergår mitt förstånd, men sexigt är det.) Tyvärr har jag tappat bort broschyren från marknaden och jag minns inte vilka konstnärer det här är :/

Alla på Moderna Museet skulle till Venedigbiennalens öppningen den 13 maj, vilket jag inte kunde. Istället bestämde jag och Sara (DT fantastiska matredaktör!) att vi skulle åka göra en septemberresa till Venedig för att avnjuta både konst, mat och vin.

I Danmarks paviljong

Vi bodde på Lido, en ö lite utanför Venedig, precis som Gustav von Aschenbach i Döden i Venedig! Kan verkligen rekommendera att välja Lido vid en Venedigvistelse, det tar bara 10-15 minuter med vaparetton in till centrala Venedig men man slipper trångboddheten och kan även ha lite badsemester eftersom en stor del av ön är en lång badstrand.

Viva arte viva!

Venedigbiennalen är uppdelad i två områden: Giardini och Arsenale. Giardini är, precis som namnet avslöjar, en stor trädgård. Där har länder fått bygga permanenta utställningspaviljonger där den nationella konsten kan uppvisas. Sverige delar paviljong med Norge och Finland och går under namnet Nordiska paviljongen. Byggnaden från 1962, ritad av den norska arkitekten Sverre Fehn, är oerhört vacker med ljus cement och träd som växer mitt i salen.

Nordiska Paviljongen

Själva innehållet 2017 tyckte jag var ganska ointressant, tyvärr. Att gå runt mellan paviljongerna i Giardini var en så rofylld upplevelse trots att det i september fortfarande var rätt många besökare där. Jag tror att kombinationen mellan mindre hallar och mycket grönområde gör att man orkar processa fler intryck eftersom pausen, trädgården och den friska luften, finns så nära tillhands. Jämför med SFMOMA, där man inte kan få en paus utan att lämna museiområdet och intrycken snart blir så många att man får en liten huvudvärk.

Arsenale

Arsenale är ett gammal varvsområde, om jag har förstått det rätt. Det är enorma byggnader som löper som en serpentin över området. Istället för nationella avdelningar bygger Arsenales innehåll snarare på tematiska uppdelningar, även om t.ex Italiens paviljong ligger här (vars utställning var… överväldigande).

Italienska paviljongen

Vi såg så mycket konst att det nästan är omöjligt att försöka skriva om det. Åk dit 2019!
Jag hade en plan på att försöka åka till Documenta 14 också, men mina pengar tog slut så nu får jag vänta fem år tills nästa.

Vi försöker komma på ett namn till bloggy.

Sista spännande konsthändelsen 2017 var väl att jag och Jakob fick en blogg! Och när vi säger  konstblogg menar vi ju både konst och konstarter, dvs vi kan skriva om teater, litteratur, arkitektur, musik, etc. Så kul!

Tack och hej, nu är jag redo för 2018!

/Lovisa

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

5-12

Vet ni vad. Det är inte så enkelt att ha en blogg som man kanske tror.
Att blogga är ungefär som att hålla en lång monolog framför någon som inte ger någon respons. Som inte snällt hummar med, jaha-ar, jasså-ar, nää!-ar. Det är lite jobbigt, man vet inte ifall folk tycker att man är en idiot eller inte! Fast egentligen spelar det inte så stor roll ifall någon gör det. Jaja. Vad har hänt sen senast? Vi har båda gått i skolan, lönearbetat, Jakob har umgåtts med sin dejty-boy och jag har arbetat med min grupp på vårt fantastiska projekt som nu troligtvis kommer bli av, helst till sommaren -18. Det har varit festligheter, mest hela tiden. I lördags var vi på Nöjesguidens utdelning av Göteborgspriset eftersom Jakob satt i juryn. Här är vi.

Det är lite synd att det ser ut som att jag har en pinne upp i r**en, men c’est la vie.  Jakob har på sig en snygg egenkonstruerad skjorta pga all-round konstnär #stargaystyling

Innan vi skaffade bloggen hittade vi på många roliga underkategorier, t.ex:
”Och värden hällde” – för kulturella event där man bjuds på gratis dryck. Måste man förklara ordvitsen?
”Pandoras mask” – för hudvårdstips, som vi givetvis kopplar till ämnet konst genom ORLAN, en av de största konstnärena inom body art (mer om henne i ett senare inlägg)

ORLAN

Det om det! Kan äntligen tipsa om Avène Cold Cream för torra vinternyllen. ”Ta hand om din duk” lol

/Lovisa

 

 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DATOR vs. PROUST

Jag har som ett litet mål att försöka vänja mig av med att titta så mycket på min dator när jag kommer hem på eftermiddagarna. Hade ett par välsignade veckor när jag bodde i Lund och hade glömt betala min interneträkning. Utan dator satte jag mig i min fåtölj, la upp fötterna på den tillhörande lilla pallen och läste ut Mandarinerna av Simon de Beauvoir. En jättebra roman som jag redan hade påbörjat men bara slutat läsa för att jag istället bara glodde på min dator. De senaste dagarna har jag läst många små noveller och essäer. Några från det nya numret av Ordkonst (vilket för övrigt är vårt första recex!) och några ur en söt liten novellsamling av Marcel Proust.

Så här trevligt har man det utan dator!

Vill tipsa alla om att beställa nya Ordkonst, det är busenkelt!
Swisha 60:- till 073-9402840 och skriv ”ordkonst” + adress i ämnesfältet – klart!

/Lovisa

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

I DIDN’T DO IT

Enligt min dator var jag framför det här konstverket, på Spritmuseum, för två år sedan! Så skönt att ha en dator som minns istället för att behöva minnas på egen hand.


Allen Grubesic

Det jag faktiskt minns är utställningens namn, Powerful Babies, och det handlade om Keith Harings inflytande på samtida konstnärer. Ni vet, Keith Haring:

Gjorde research för min kandidatuppsats som jag skrev den hösten, hade såå svårt att hitta ett bra ämne och skrev hela slutsatsen dagen innan deadline. ¯\_(ツ)_/¯ Men det gick bra ändå!

För de konsthungriga så vet jag att minst tre gallerier öppnar nya utställningar den här veckan! På fredag kan man gå på Galleri Boxs vernissage för grupputställningen Superorganismer (18-21), och om man inte har huvudvärk från vernissagevinet från föregående kväll har både Galleri Thomassen och RiverCity Gallery dagsvernissager på lördag mellan 12-16. KUL.

/Lovisa

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}