Was ist kunst

Kategori: Okategoriserade

Birgitta Stenberg appreciation post

Det finns få svenska författare eller kändisar som jag är fascinerade av. Men en av dem är Birgitta Stenberg. Så avundsvärt fri. Första boken jag läste av henne, Kärlek i Europa, lånade jag av min gammelfaster när jag var 18 år. Att vara ung fattig fri konstnär på kontinenten – alla tonårsprettons dröm. Men också att hon lyckades. Trots alla gubbar som stod i vägen så lyckades hon skriva och få ge ut sina texter. När hon dog 2014 blev jag genuin ledsen.

Har lånat mycket böcker på biblioteket i sommar (pga ung fattig fri men i Sverige) och lånade bland annat några som jag inte läst med henne. En som jag i efterhand förstod var rätt passande den här Europride-sommaren var Stenbergs första roman Fritt Förfall som hon skrev när hon var 19 år (!). Handlar om Caroll som hänger runt på Rivieran med en rik och något äldre amerikanska som försörjer henne medan hon försöker skriva. Dysfunktionell kärlek, smärre narkotikaberoenden och människor som försöker sig på konst. MYS. Boken refuserades  med motiveringen att den saknade litterära kvaliteter, men ska sanningen fram så var det 1950 och boken handlade om två kvinnor som hade en kärleksrelation utan att någon dog. Som tur var hittade några litteraturforskare romanen och gav ut den 2006.
Nu läser jag Spanska Trappan och är glad över att jag har några romaner kvar att se fram emot.

Sen måste jag få tipsa om filmen Alla Vilda som kom för några år sedan. Birgitta Stenberg åker runt till New York, Rom och Paris för att hälsa på vänner och älskare från ‘ungdomsåren i europa’. (ungdoms-år, ungdom-sår. slut på spaning.) Hon pratar fortfarande flytande italienska/franska/engelska med dem trots att hon är 80 år och bott i Sverige i örti år. Hur hon ledset ser på sina vänner, ett lesbiskt par i USA, som aldrig vågat vara öppna med sin kärlek trots att de bott ihop sedan de var unga. Den italienska operasångerskan som blivit horder men fortfarande är kär i Birgitta. Funderingar kring skrivandet, konsten och hur man bör leva. Ni hör, den är bra. Går att hyra online.

Nu tillbaka till vinet och boken!

/Lovisa

 

 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

The story of art

Trots att jag läst otaliga högskolepoäng i konstvetenskap så har jag det senaste insett att den konsthistoriska biten börjat falna. När gjordes vad, och varför? Därför tog jag med mig en behändig liten sak på semestern, nämligen E.H Gombrichs pocketvariant av The Story of Art.

Enda hälften av boken består av bibeltunna sidor med text som behandlar konsthistorien från way way back till ca 1950, den andra består av bilder på de omnämnda konstverken. Lite bläddrande fram och tillbaka, men det får man stå ut med. När jag läste konst i Lund använde vi oss av A World History of Art som vägde lite över 3 kilo. Ej handbagagevänligt.

Echaufferade hälsningar från Åland

/Lovisa

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Sitter på husets gemensamma balkong och äter en 7/11 frukost som jag köpte på vägen hem i natt. Samtidigt bläddrar jag i den här boken som jag fick för ett tag sedan:

Den tar upp olika aspekter av samtida konst i ett lättnavigerat ABC-format. Antingen kan man läsa den för att lära sig mer om samtidskonst eller om man behöver bra argument när vänner ifrågasätter det man håller på med.

Slog upp ett kapitel på måfå, det blev ”Emperor’s new clothes – what makes it art?”. Det handlar dels om hur något ”blir konst”, sen kommer frågan ”Do I believe it’s art?”

Jag citerar från boken:

”In order to answer this question, it is vital to see that an artwork is a proposition. It is an invitation to view something as art, as something more than the sum of its parts – to see something in a new light an assess it according to different parameters. An artist believes the work is art and the strength of that intention that can compel the viewer to draw meaning from it, whatever that might be.”

Om någon är intresserad av samtidskonst och vill lära sig mer på ett lättillgängligt sätt så kan jag rekommendera denna. Nu ska jag på utflykt till Hönö!

/Lovisa

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Nymphéas [transplant]

Pierre Huyghe, After ALife Ahead, Skulptur Projekte Münster (2017)

När jag avundsjukt läste artiklar om Skulptur Projekte Münster förra året fastnade jag för Pierre Huyghes stora inomhuslandskap After Alife Ahead i en övergiven ishall. Eftersom ishallen var tänkt att rivas fick Huyghe fritt förfogande över lokalen. Betongunderlaget hade bitvis tagits bort och marken under grävts upp. Kvar är ett ödelandskap med dystopisk laddning, men där alger frodas i de vattenpölar som uppstått av regn som faller in genom takets öppningar. Installationen beskrivs som en ”time-based bio-technical system” på SPMs hemsida. Samma gäller hans akvarium innehållande naturliga ekosystem, Nymphéas Transplant, som ingår i Moderna Museets samling och som visas i Stockholm just nu. Jag var där för någon vecka sedan och blev helt hänförd. Gå dit!

Pierre Huyghe, Nymphéas Transplant (Fall 1917), Moderna Museet, 2014.

Vid första anblicken – en ljusbox? Men någonting verkar röra sig innanför. Så slår glaset om, och den förut oskarpa glasskivan blir transparent.

Impressionisten Claude Monet var särskilt intresserad av spelet mellan ljus och skugga i vatten, och lät därför 1893 anlägga en vattenträdgård i sitt hem Giverny som han dekorerade med tårpil, bambu, japanska pioner, lönn och näckrosor.

Vattenträdgården i Giverny

”I love water, but I also love flowers. That’s why , once the pond was filled with water, I thought of embellishing it with flowers.”

Claude Monet, Nymphéas

1897 började han med serien Les Nymphéas (franska för näckrosor) och producerade runt 250 målningar på motivet. Monet målade ofta samma motiv flera gånger för att fånga de skiftande ljus- och väderleksförhållandena, och dedikerade de två sista decennierna av sitt liv åt näckrosorna i Giverny.

Några av verken i Les Nymphéas har fått permanent plats i Musée de l’Orangerie.

Pierre Huyghes Nymphéas Transplant-akvarium är baserad på ekosystemet i Monets näckrosdamm. Växter, fiskar, amfibier och insekter som är typiska för dammen i Giverny finns att hitta här. Huyghe har även använt sig av klimatdata från åren då Monet målade sina Nymphéas (I detta fall hösten 1917) för att skapa ett belysningsprogram för akvariet som ger förutsättningar lika de under Monets tid. Med sin version av Nymphéas visar Huyghe oss vad som finns under ytan i de kända näckrosmålningarna. Naturen, och livet i den, som ofta enbart fungerar som ett estetiskt objekt, blir här konst i sig. Naturen får komma in i utställningsrummet i form av sig själv, och gränsen mellan natur/kultur bli allt suddigare.

Installationsvy: Pierre Huyghe, IN. BORDER. DEEP, Hauser & Wirth London (2014)

Claude Monet i sin studio, 1920

/Lovisa

 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det började redan en vecka innan utsatt datum när jag fick ett meddelande av en gammal kollega som nu studerar matematik i Schweiz.

– Bara så du vet, svenskt näringsliv har ögonen på dig!
Du är rödmarkerad för Aron Flams event! Bra jobbat!

Rödmarkerad? Aron Flams event? Hur vet matematikern det här?
Jag kommer på att jag har visat intresse för en föreläsning om postmodernism på Facebook. Tydligen är en av föreläsarna komikern Aron Flam, vad nu han har med postmodernism att göra.

– Haha, rödmarkerad? frågar jag.

– ”Tveksamma personer, potentiella stökiga kommunister” (Om jag har fattat det rätt), svarar han.

Att bli klassad som en tveksam person – en potentiellt stökig kommunist, gör mig glad. Men kanske mest för att jag känner mig sedd, och det är sällan någon fäller en sådan direkt och tydlig åsikt om en. Jag är inte kommunist, men i Svenskt Näringslivs ögon är det antagligen tveksamt nog att ha arbetat ideellt för Rättviseförmedlingen.

En vecka går. Jag och min kille möts utanför Näringslivets hus på Södra Hamngatan och blir insläppta av en prydlig man.

–  Ska ni på……. Föreläsningen?

Ja jo, det ska vi. Vi åker till tredje våningen och möts av ett folkhav i receptionen. Vi har innan blivit instruerade att komma 17:30 eftersom trycket är så stort, och alla verkar ha lyssnat. Uppge namn så ska vi se om du står på listan. Vissa står på listan och får gå vidare, andra får gå åt sidan. Nu är det ändå lite spännande, som att gå på klubb. Kommer jag stå på listan eller inte? Kommer dom se att jag är en potentiell stökig kommunist?
Nej, allt går så enkelt. Hej välkomna. Varsågoda och vänta vid dörren så släpper vi snart igenom er. Vi väntar vid dörren. En ung man kommer och hämtar oss och slussar oss genom korridorerna ner till föreläsningssalen. Vi sätter oss och väntar. Väntar och väntar. Presentation av föreningen Politeia som tydligen är arrangören. Drivs av tre KD:are och tre M:are. Allt presenteras med sådan självklarhet – klart vi är moderater! Jag känner mig som en rysk spion i amerikansk villaförort.

Först ut är en liten skånsk filosof. Skjorta, munkjacka och snusnäsduk. Han är faktiskt rimlig, det känns som att vara på universitetet. Saklig och opolitisk. Jag missar lite av vad han säger, jag är trött efter en dag på konsthallen och min rumpa gör ont så jag sitter och vrider på mig för att hitta en skön position på de hårda stolarna. Jag börjar fundera på vilken färg vi ska måla restaurangdelen i det potentiella kulturhuset, hur ska borden stå. När skulle det egentligen passa att åka till mitt sommarställe. Varför kommer aldrig boken om biennaler som jag beställt från Bergen Kunsthall.

– … de anglosaxiska filosoferna, de som brukar kallas den analytiska skolan var noga med att slipa sina begrepp. De framställde ofta sina idéer på ett anglosaxisk, essäistiskt sätt. De var måna om att läsarna skulle kunna begripa det som skrevs medan de kontinentala filosoferna egentligen inte var ute efter att förklara och berätta, som mycket som att visa och framställa. De bedrev filosofi mer som en kusin till litteratur, till konstnärlig framställning. Medan de analytiska filosoferna kanske mer bedrev filosofi mer som en kusin till matematisk logik och kongnitionsvetenskap…

Etcetera.
Jag minns att jag tänker: Jag förstår vad han säger men om någon skulle be mig förklara vad föreläsningen handlar om i efterhand kommer det vara nästan omöjligt.
Kort paus. Äntligen. Det är svårt att beskriva stämningen, men det är inte en vernissage i fixfabriken om man säger så.

Dags för den stora provokatören. Jag vet knappt någonting om Aron Flam förutom att många verkar tycka att han är störig.

Performancet ”Welcome to the other side” har nått sin höjdpunkt. Han börjar prata om diskriminering på arbetsplatser.

– En fysikprofessor skulle tillsättas vid Lunds universitet och Academic Rights Watch rapporterade i förra veckan om att det inte gått helt rätt till. I en artikel visar de att det rent matematiskt har förekommit diskriminering i den här tillsättningen. Tre sakkunniga fick lista tre kvalificerade kandidater var. Och redan från början är det oproportionerligt många kvinnor med redan i experternas urval. Kvinnor med fullständiga kvalifikationer, vill jag tillägga. Men ändå oproportionerligt många i jämförelse med hur det ser ut i rekryteringsbasen. Så redan här vet vi att de som har gjort de här listorna, de har redan tänkt så här ”Det finns för få kvinnor inom fysik, vi borde göra en insats.” Så sätter dom dit en kvinna och skickar in sina förslag, och i vissa fall överlappar de här förslagen så att experterna har listat samma person. Och då vet vi ju att detta är kvalificerade människor eftersom flera experter, oberoende av varandra, har listat samma personer. Problemet är bara att ingen av de här personerna fick jobbet, det gick till en ung tjej som bara citerats 80 gånger. Hon är ung. There you go. Det var fysiken i Lund. Nu är den institutionen körd.

Lovisa, välkommen ur din filterbubbla! Folk hånskrattar, haha dumma institutionen som valt en ung tjej på knappa meriter. Nu är den institutionen körd! Och även om det hade varit en kvalificerad kvinna så hade det ju varit diskriminering ändå eftersom det enligt Flam  faktiskt fanns fler män i rekryteringsbasen. Och min favorit:

– Patriarkatet är en konspirationsteori.

Sist är det en litteraturprofessor. Han säger att nu när han utanför sin institution får han äntligen lov att var lite mer ideologisk. Kom ihåg att det ska handla om postmodernism, men av någon anledning handlar även hans föreläsning om vad genusstudierna har för negativa konsekvenser för universiteten. Tyvärr är han en så osäker talare att det knappt går att ta in ett ord av det han säger.

För att vara första gången att försöka sig på konst så vill jag ändå ge Svenskt Näringsliv en applåd, inte så stor, men ändå en applåd för sitt ganska lyckade performance. Det påminde ganska mycket om Liina Siibs performanceverk MASS LINE på Lilith Performance Studio, som handlade om hur det är att att leva i en kinesisk diktatur.

Welcome to the other side.

/Lovisa

(alla citat är direkt från inspelningen av föreläsningen)
Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ORFEUS & EURYDIKE

I couldn’t help but wonder… men är Orfeus och Eurydike allas älsklingsmyt?

Jag beställde ett gulligt fanzine här i veckan av Kristoffer Appelvik Lax.

Fint!

På Röda Sten Konsthall hade vi i januari Göteborgs Baroque i Katedralen satte upp Claudio Monteverdis L’Orfeo. (Hyllad och utsåld!)

När jag för några år sedan bodde med mitt ex i sthlm en sommar var jag på Moderna Museet och såg den här målningen:

Cy Twombly, Orpheus, 1979

Jag satt på deras uteservering och skrev sen en lång harang i min anteckningsbok om relationen mellan Cy Twomerly och T.S Eliot och tyckte själv då att jag var väldigt smart.
Det var kanske ungefär då som Arcade Fire släppte albumet Reflektor?

Vilka är det på omslaget, om inte Orfeus och Eurydike!
Skulpturen är av Auguste Rodin från 1893.

När jag ännu några år tidigare bodde i Trollhättan fick jag en ny sånglärare. Hon var ball och introducerade mig till jazz. Den första låten jag fick lära mig hette Manhã de Carnaval, en fin bossa nova som var ledmotiv i den här filmen:

Slut på bristfällig bevisföring!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Underkastelsens diskreta charm

Michel Houellebecq

Förra onsdagen var vi och såg Underkastelse på Stadsteatern, en nittio minuter lång dramatisering av boken med samma namn av Michel Houllebecq. En vanlig beskrivning av Houllebecq är att han är ”En av Frankrikes största, och mest kontroversiella, författare”, vilket inte är helt fel. Misogyn rasist enligt vissa, ett geni enligt andra.

Jag är själv är inne i en Houllebecq-period och har i flera veckor tänkt skriva om den senaste boken jag läste, Kartan och landskapet, men har av ängslan låtit bli. I min bubbla tycker jag att jag ser att de flesta har den här analysen av Houllebecq: det handlar inte alls om en gubbsjuk författare som älskar att förnedra kvinnor, utan snarare en författare kritisk syn på det västerländska samhället där bristen på mening har skapat ensamma, likgiltiga och beklagliga män vars enda lycka ligger i det tillfälliga sexuella mötet där de nedsättande beskrivningarna av kvinnors snarare slår tillbaka på mannen som yttrar dem – det blir klart att det handlar som en sorglig typ. Min ängslan har därför legat i vad människor utanför den här bubblan tycker om Houllebecq, och vad de sen skulle tycka om mig. Men sen tänkte jag att deras läsning i så fall är dum och därför skiter jag i det!

Jag uppskattade Underkastelse som bok och var därför lite skeptisk till hur den skulle fungera i form av en monolog – kanske att det skulle vara en monolog på temat, men bortkopplad från bokens handling?
Nej då,  Stadsteaterns Fredrik Evers lyckas väl förkroppsliga litteraturprofessorn François, en medelålders och likgiltig man som försöker skapa mening åt sitt liv genom forskningen om författaren J-K Huysmans och korta relationer med unga studentskor. Handlingen från boken är starkt närvarande och levandegörs genom Evers förmåga att få publiken att se situationer, rum och människor lika tydligt som om de var rakt framför en, trots att han står ensam på scen. Scenografin är också utmärkt i samma syfte. Två massiva diagonaler blir till både väggar, golv och tak där ljussättningen kan skapa utrymmen mörka och olycksbådande så väl som ljusa och extatiska.

François intresse för Huysmans skapar ett slags metalager (länge sedan jag läste littvet nu, osäker på ifall detta är en term) i berättelsen då Huysmans främsta roman Mot strömmen handlar om en man som (och jag kopierar in): ”som hänger sig åt alla sensuella och estetiska njutningar, tills han slutligen faller ihop i kraftlös leda inför livet”, en beskrivning som likväl kunnat vara av François. Sen blir Huysmans religiös sent i livet, och ja, spoiler, det blir François också.

Året är 2022 och det är presidentval i Frankrike.  Bristen på engagemang är stort i landet eftersom de flesta verkar ta för givet att det socialistiska partiet kommer vinna ännu en gång, som vanligt. Men när det ser ut som att Nationella fronten kommer vinna allierar sig socialistpartiet med det nybildade Muslimska Brödraskapet. Alliansen vinner och den karismatiske Mohammed Ben-Abbes blir president i landet. And so the islamization begins…. För att inte förstöra för dem som ännu inte läst boken eller sett pjäsen så lämnar jag det där, men med frågan som är fundamentet för hela handlingen: Är den totala underkastelsen höjden av lycka?

Efter teatern tog vi ett glas på en dålig bar och pratade lite om föreställningen. Att ge sig hän åt religionen är på ett sätt modigt eftersom det bryter mot samtidens ideal om förnuft och logik, för att istället bejaka känsla och mystik. Och visst kan man sakna stora känslor, mystik och magi i en värld där det mesta har en logisk förklaring. Kärleken till ens partner har inte alls uppståt genom att en utomstående kraft har drabbat dig med kärlek eller att det är ödesbestämt. Nej, det biologisk mekanism för att säkra artens fortlevnad bla bla hormoner bla bla – trist! Jag förstår helt behovet och längtan efter magi. Jag har själv tröttnat ganska mycket på realism i t.ex litteraturen, speciellt efter att jag läste Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”. Tyckte den var trist och fick ångest. Dock inte hennes fel att det har blivit så uttjatat med ”de smarta skärmarna som för oss längre och längre ifrån varandra” och att tycka att Tinder är känslolöst.

Well, well.
Kontentan av allt det här?
Se Underkastelse på Stadsteatern, den går någon vecka till.
Läs boken, och alla andra böcker av Houllebecq.
Bli religiös.
Skoja/Lovisa

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Samtidens sämsta trender

Stockholm Fashion Week har passerat och eftersom Jakob är övertygad om att mode är konst så ska Was Ist Kunst självklart rapportera om dess höjdpunkter; vilka visningar som inte fick missas, vem som bråkade med vem och hur stressigt det var att springa mellan de olika showroomen i alldeles för höga klackar. SKOJA vi va ju såklart inte bjudna, så vi får helt enkelt sätta oss och titta på youtubevideor av visningarna och hålla till godo med det.

Men eftersom vi är två hårt arbetande praktikanter får det vänta till slutet av veckan. Men först ska vi gå igenom…*trumpetfanfar*

Samtidens Sämsta Trender!


Lovisa:

  1. Att det är ballt att vara ohyfsad. Att vara blasé och sval har länge varit en stil som osäkra personer har anammat för att verka mer självsäkra än de faktiskt är. Men nu verkar det ha nått den punkt att man även ska vara otrevlig för att vara riktigt cool. Exempel från verkligheten, 3h sedan: På vägen ut tar en kille upp en tjejs jacka som ramlat ner på golvet. “Här, din jacka hade ramlat ner på golvet.” Hon och hennes vänner kollar på varandra, ger honom en märklig blick och säger “eh okej” och vänder sig bort. Riktigt dålig trend.
  2. Dunjacka på klubb. En jättefånig trend. Folk har linne och dunjacka på sig, vilket från första början är en konstig kombo eftersom det fortfarande är vinter ute, men också dumt för att dom 1. inte kan dansa för de har en så stor dunjacka på sig inomhus, 2. blir jättevarma för att dom är inomhus med en stor dunjacka på sig 3. tar upp tre gånger så mycket plats eftersom dom har en jävla dunjacka på sig inomhus.
  3. Bildningsföraktet. 🙁

Jakob:

  1. Att snabbmat nästlat sig in i finrummen. Alla har vi ju märkt att det poppar upp nya burgarställen och korvhak med ambitionerna att göra riktigt god mat av något som ofta anses lite trash. “Härligt” säger många, tröttsamt säger jag. Köp din varmkorv av proffsen på 7/11 och spendera de resterande åttio kronorna som du sparar på något härligt, typ en härlig sheetmask på sephora (om du inte är som jag och får våldsamma allergiska reaktioner mot sheetmasks)
  2. Normcore. Jag är så O T R O L I G T trött på stilen normcore. Varför lägga ner så mycket tid på något som ser så sjukt tråkigt ut? Det är som att människor som följer denna stil skäms över att de gillar mode och kläder till den grad att de försöker maskera sig genom att klä sig så tråkigt som möjligt. Låt de slitna jeansen och den stickade tröjan stanna där de hör hemma, på Jerry Seinfeld och ge dig hän till att du faktiskt tycker det är härligt att klä dig snyggt, det är inget att skämmas över.
  3. PK-tävlande. Vi har alla mött dem, personerna som alltid ska hävda hur jävla pk och medvetna de är. SUUUCK. Kan vi inte alla bara enas om att vi faktiskt håller med varandra- att feminism=bra och SD=dåligt. Det är liksom inget radikalt i att säga det längre. Tänk på all tid de kommer spara när de inte behöver hävda sig längre, då kanske de faktiskt har tid att läsa Judith Butlers teorier på riktigt istället för att citera från någon Silvana Imam låt.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}