Was ist kunst

Ring in, ring ut

Nytt år! 2017 är passé, omodernt och överspelat!
Det är lätt att förlora sig i dagdrömmerier om vad det nya och rena året kan tänkas bringa. Därför ska vi ägna oss åt en liten nostalgisk tillbakablick över konståret 2017!

Året började i Kalifornien för min del. Jag har turen att ha en givmild mecenat till moster och vi flydde den svenska julen till fördel för San Francisco och Napa Valley. Jag hade akutopererats för min bindtarm tre dagar innan avfärd och trodde ett tag att jag hade fått en propp när vi väl hade landat, men det visade sig vara något annat mystiskt tillstånd (som jag kanske kommer få klarhet i på måndag! hurra!).

Mecenat tar sig ett juldopp

Jag fick träffa min vän Erik som var i Berkley för ett år, åt tacos och gick i bra bokhandlar. (Vilket får mig att tänka på Lohrs pocket medmera uppe vid Kapellplatsen – den enda riktiga bokhandeln i Göteborg. Köp era böcker där, det är supermysigt.)

Var även på SFMOMA som var g i g a n t i s k t med den nya tillbyggnaden av Snøhetta.

Sju-åtta våningar fyllda med konst. Svindlande. Och uttröttande. Vi var tvungna att ta en paus efter våning fyra för mat och fotogeniskt te. Våning ett och två är tydligen gratis och öppna för allmänheten – bra där!

Det var på museet jag såg Clyfford Still för första gången. Monumentala abstrakta målningar med stora fält av färg där den rena duken spricker fram på sina ställen. Var helt hänförd. 

Clyfford Still, PH-971 (1957)

Clyfford Still, PH-174 (1960)

Clyfford Still, PH-973 (1959)

Still tillhörde gruppen av de allra första abstrakta expressionisterna i USA, där Jackson Pollock med tiden har blivit en slags frontfigur för gruppen. Deras konstnärliga uttryck skiljer sig åt inom gruppen, men den gemensamma nämnaren är de storskaliga dukarna, frånvaro av figurativa element till fördel för färg och form, och en idé om att genom att låta färgen följa kroppens instinktiva rörelser bli spår av mänskliga erfarenheter och känslor som inte kunde förmedlas genom andra uttrycksformer. Dom bröt sig loss från traditionella former av måleri genom att exempelvis lägga duken på marken istället för att fästas på ett staffli eller använda andra verktyg än den traditionella penseln.

Foto: Nina Leen, ”The Irascibles” (1951) i Life Magazine

I det här fotot ser vi flera av de stora abstrakta expressionisterna. Fotot togs efter att gruppen hade skickat in ett öppet brev till direktören för The Metropolitan Museum of Art i the New York Times. Gruppen motsatte sig att utställningen ”American Painting Today – 1950”  som skulle vara en nationell utställningstävling där konstnärer fick skicka in sina bidrag till den regionala jury som låg dem närmast och som skulle ta fram de konstnärer de ansåg vara de främsta. I den jury som var baserad i New York (i likhet med expressionisterna) satt bland annat konstsamlaren Sam A. Lewisohn som tydligen var känd för att kalla den abstrakt konsten för omänsklig, inhuman. Gruppen var upprörda över denna partiskhet som fanns i juryn och var bekymrade över att en utställning med det namnet inte skulle representera den verkligt samtida konsten i USA. Därav brevet där de bojkottade utställningen och fotot i Life Magazine som blev en symbol för den avantgardistiska rörelsen av amerikanska konstnärer.

Kort och gott: jag upptäckte Clyfford Still och det var härligt.
Next on för konståret 2017 var min praktik på Moderna Museet i Stockholm som pågick under Marina Abramović-utställningen. Oerhört lärorik och rolig period. Vet ni hur mycket konst de har i sina magasin? Och hur många det krävs för att sätta ihop en utställning? Helt otroligt. Hade John-Peter Nilsson som min handledare som då var ny kommunikativ museistrateg på museet och fd. chef för Moderna Museet i Malmö, sådan lyx.

Marina Abramović

Var även förbi en sväng på Market Art Fair i Färgfabriken. För egen del var det nästan inget av de svenska gallerierna som tilltalade mig, men desto fler av de danska. (Hur kan ett så grötigt språk vara så sexigt?Det övergår mitt förstånd, men sexigt är det.) Tyvärr har jag tappat bort broschyren från marknaden och jag minns inte vilka konstnärer det här är :/

Alla på Moderna Museet skulle till Venedigbiennalens öppningen den 13 maj, vilket jag inte kunde. Istället bestämde jag och Sara (DT fantastiska matredaktör!) att vi skulle åka göra en septemberresa till Venedig för att avnjuta både konst, mat och vin.

I Danmarks paviljong

Vi bodde på Lido, en ö lite utanför Venedig, precis som Gustav von Aschenbach i Döden i Venedig! Kan verkligen rekommendera att välja Lido vid en Venedigvistelse, det tar bara 10-15 minuter med vaparetton in till centrala Venedig men man slipper trångboddheten och kan även ha lite badsemester eftersom en stor del av ön är en lång badstrand.

Viva arte viva!

Venedigbiennalen är uppdelad i två områden: Giardini och Arsenale. Giardini är, precis som namnet avslöjar, en stor trädgård. Där har länder fått bygga permanenta utställningspaviljonger där den nationella konsten kan uppvisas. Sverige delar paviljong med Norge och Finland och går under namnet Nordiska paviljongen. Byggnaden från 1962, ritad av den norska arkitekten Sverre Fehn, är oerhört vacker med ljus cement och träd som växer mitt i salen.

Nordiska Paviljongen

Själva innehållet 2017 tyckte jag var ganska ointressant, tyvärr. Att gå runt mellan paviljongerna i Giardini var en så rofylld upplevelse trots att det i september fortfarande var rätt många besökare där. Jag tror att kombinationen mellan mindre hallar och mycket grönområde gör att man orkar processa fler intryck eftersom pausen, trädgården och den friska luften, finns så nära tillhands. Jämför med SFMOMA, där man inte kan få en paus utan att lämna museiområdet och intrycken snart blir så många att man får en liten huvudvärk.

Arsenale

Arsenale är ett gammal varvsområde, om jag har förstått det rätt. Det är enorma byggnader som löper som en serpentin över området. Istället för nationella avdelningar bygger Arsenales innehåll snarare på tematiska uppdelningar, även om t.ex Italiens paviljong ligger här (vars utställning var… överväldigande).

Italienska paviljongen

Vi såg så mycket konst att det nästan är omöjligt att försöka skriva om det. Åk dit 2019!
Jag hade en plan på att försöka åka till Documenta 14 också, men mina pengar tog slut så nu får jag vänta fem år tills nästa.

Vi försöker komma på ett namn till bloggy.

Sista spännande konsthändelsen 2017 var väl att jag och Jakob fick en blogg! Och när vi säger  konstblogg menar vi ju både konst och konstarter, dvs vi kan skriva om teater, litteratur, arkitektur, musik, etc. Så kul!

Tack och hej, nu är jag redo för 2018!

/Lovisa

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Julklappar på sanatoriet

Lovisa: Nu är jag redo du!

Jakob: Då kör vi!

L: Yes!

Vad gör du?

J: Ja, som vanligt sitter jag på ett tåg! Lever jet set liv osv.

L: Haha det är bara när någon av oss åker tåg som vi får tid att chatta.

J: Det är så det är att vara busy kulturarbetare vettu

Vad har du för dig?

L: Jag har borstat mitt hår, länge och väl, med min nya underbara borste

J: Åh vad härligt! Den där varma borsten?

L: Nej, en ny! En Mason Pearson, aka borstarnas Rolls-Royce! Fick den i julklapp av min kille.

J: Ojojoj! Kul att ni båda gav borstar till varandra i julklapp!

L: Haha eller hur. Ett par som gillar borstar!

Fast hans present var ju en bordsborste.

J: Ja det är sant! Ni har kanske lite olika behov, du har risigt hår han har ris på bordet!

Heh

Näe skoja, du har inte risigt hår

L: Eeeexakt. Men nu är det slut på riset! 2018 är året då jag har glänsande hår och han har glänsande hem.

Can’t wait.

J: Härligt med realistiska nyårslöften!

L: Du har ju också haft julafton med din kille – eller ”dejt”.

J: Ja! Jag gav honom en brandfilt!

Han gav mig en dag i köpenhamn

L: Haha det är så kul.

Skriv ut ditt rim!

J: Ååh det e pinsamt

Men okej,
Såhär löd det:

Du är en man med många förmågor
Bland annat att sätta mig i eld och lågor
Dock är det enda som ska brinna vi
Här får du något att använda om elden går fri

L: Stående ovationer!

J:Men! Vill ändå framhålla att brandfilt är mycket viktigt att ha i alla hem!

L: Jo visst, jag har en hemma nu också faktiskt. Men jag tror ärligt talat inte jag skulle komma på att använda den om det började brinna..

J: Haha! Bra att första steget är klart i alla fall!

L: Jadå! Har du någon konst i tankarna då?

J: Jag lyssnade faktiskt precis på Stil i P1 som handlar om papper denna vecka. Och föga förvånande pratades det med Bea Szenfeld om hennes papperskläder

Bea Szenfeld

L: Ah, skrev lite om szenfeldt i min uppsats faktiskt! Eller så här: jag skrev om en annan uppsats som hade behandlat szenfelds ”kläder”. Min uppsats handlade ju typ om relationen mellan konst och mode

J: Vaddå ”kläder”

L: Men det var några speciella kreationer som den uppsatsen handlade om.

J: Aaah

L: Vet inte om det gick under ”kläder” eller ”konst”. Och det var väl hela grejen.

J: Hahah! Jag skrev om Gudrun Schymans outfit i min.

L: Haha vad var det med den då?

J: Mest beskrivning av den pga gjorde en semiotisk analys av ett av hennes tal

L: Kan typ äcklas lite av mig själv att jag skrev om ”relationen mellan konst och mode” pga lika originellt som att skriva om ”instagram som ett internetmuseum”

J: HAH

Älskar ju diskussionen om mode/konst

Men instagram som internetmuuseum…

L: Haha ja, ska vara ball för att den är så *samtida*

J: Hahahah. Känner direkt avsmak för att kalla insta för museum

L: Haha vem gör inte det?

Jag är typ sugen på att gräva ner mig i symbolism

J: Vadan denna passion?

L: Passion och passion, vi kan väl kalla det regression

J: Hah!

Men vad är det som lockar?

L: Att det fokuserar på det inre livet och inte på det yttre, samhället.

J: Aah

Guuud va skönt!

Slippa tänka på koncept och struktur så mycket

L: Eller huuur. Trött på samhället. Vill hålla på med psykoanalys och typ ha litterära salonger där man är full och pratar känslor

J: Kommer gärna om jag är bjuden!

Jag har läst väldigt mycket om skiljetecken på sistone

L: Självfallet! Berätta mer om skiljetecken.

J: Väldigt härligt att bara fokusera på något som är rent funktionellt. Grejen med dem är ju att de kan innehålla så mycket, men ändå har en väldigt specifik funktion

Typ att ett frågetecken bara betyder en fråga, men att man kan läsa in så enormt mycket i en mening bara för att den har ett frågetecken

L: Så glad att se dig?

Älskar dig?

J: Eeexakt!

Hahah?

L:Haha….

J: Hahah?!

L: Vad ska du läsa under jullovet?

J: Håller just nu på med Aftonland av Therese Bohman, har du läst den?

L: Ja! Tycker mycket om den.

J: Kan tänka mig det! Handlar ju ändå om en konstprofessor

L: Ja, jag har tänkt läsa Sällskapet av Christine Hesselholdt som är inne på samma tema

J: Den har jag hört massa om!

L: Också för att Therese Bohman har skrivit att Hesselholdt är en av nordens bästa författare just nu.

J: Då måste hon va bra!

L: Jag tror jag har önskat mig den i julklapp, så i så fall blir det min julläsning.

J: Kul!!

J: Jag gillar verkligen Aftonland för att den är så sjukt pretentiös men att den inte ursäktar sig för det

L: Haha är den verkligen sjukt pretentiös?

J: Men typ den beskrivningen av en snäcka

L: Underbart!

J: Eller hur!!

L: Att lyfta sånna små detaljer älskar jag.

J: Ja och att man verkligen får följa huvudkaraktärens tankegångar och få en bild av hur hon resonerar

L: Att allt ramas in av ett liv i konsten gör det ju bara bättre.

J: P R E C I S

L: Det var ett tag sen jag läste boken, men minns att huvudpersonen hade ett hett förhållande med en gift man som också röstade på sverigedemokraterna, non?

J: Ja!

Och att hon har en hemlig förkärlek för bib

L: Jag gillade den detaljen.

Haha, +1 på det.

J: Efter jag är klar med denna ska jag läsa en avhandling om poesi som politik, ser mycket fram emot den

L: Spännande! Om jag inte får Sällskapet i julklapp funderar jag på att läsa Myggor och tigrar av Maja Lundgren. Hittade den på utförsäljningen av ett antikvariat som skulle lägga ner. 10 år sedan den kom ut, men känns aktuell nu med metoo och allt det där.

J: Ja gör det!

Åhh borde vi ta metoo diskussionen?

L: Nä? Eller?

J: Näe, vi gör inte det!

L: Känns så 00-talets-twitter att ”ta diskussionen”

J: Haha jaaa!

Riktigt ta tag i obekväma ämnen och slänga ut floskler och tankar som alla andra redan tänkt ca örti gånger

L: ”Vi måste prata om” zzzz…

Förresten, vad ska ni göra i Köpenhamn? Tänker att ni kommer gå på Glyptoteket och äta en god lunch i deras restaurang.

J: Vi ska till louisiana på eftermiddan!

L: Mys! Fan vad Louisiana är underbart.

J: Jag har inte varit där sen jag var typ sju!

L: Jag känner mig som en sån frisk människa varje gång jag är där.

J: Hahaha!

L: Havet och konsten

Louisiana Museum of Modern Art

J: Som ett sanatorium

Guu va skönt att va på sanatorium och ba ligga i en vilstol med filtar

L: Drömmen! Fast utan att ha lungtuberkulos då, som många sanatoriepatienter hade förr.

J: Eeh ja!

Men lite fashion ändå!

Tänker att man blir smal

L: Drömresemål: en lyxig kurort i Alperna

Haha mager och svag.

J: So chic

L: Ligga på en schäslong med handen för pannan.

Nu ska jag ta och slå in paket och kanske rimma lite!

J: Lycka till!

L: Ha en fortsatt trevlig resa till Uppsala!

J: Thank u! God jul!

L: Goooojul!

J: Och till alla läsare: från oss alla här på Was Ist Kunst, God jul och god fortsättning

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Modebloggarn kryper fram

Hola!

Här kommer ett litet härligt inlägg om en av mina kärlekar i livet- kärleken till denim. Jag minns inte riktigt när denna kärlek startade, men jag vet att denna kärlek sträcker sig djup. Mycket av denna kärlek tror jag grundar sig i att jag tycker det är mkt spännande att ett material som typ är fett arbetarklass kan förhöjas till att bli fashion. Att ett material som från början gjordes för att vara slitstarkt numer kan användas på gala, eller bröllop tillexempel.

Många i denna värld lever i uppfattningen att kläder och mode absolut inte ska klassas som konst, men till er säger jag bara: pfft

Här kommer då ett litet härligt bildinlägg med selfies från min goa insta, håll till godo!

Här är jag på min väns bröllop iklädd en fantastisk denimkavaj från min favvo Ann-Sofie Back

På denna bild är jag iklädd ett par fantastiska jeans som är sjukt vida, typ så vida att jag inte riktigt kan använda dem utan att snubbla. Har dock haft dem på hemmafest en gång, det gick bra.

 

Här har jag på mig en härlig jacka i lapptäcksdenim. Den är tydligen gjord med en speciell traditionell japansk lappteknik.

Detta är min vän Shirin iklädd en custom-made denim outfit som jag gjorde till henne när hon skulle på fest #stargaystyling

Dessa jeans är mitt senaste denimfynd. Det är alltså ett par helt vanliga raka jeans, bara det att benen typ är två och en halv meter långa, så man måste vika upp dem asmycket. Tänkte ha dem på prisutdelningen för ett tag sen, men ville inte vara too much bland alla andra. Det bästa med de här jeansen är dock det fantastiska priset, ordinarie pris var 3500kr men jag fick dem för 350. Det lönar sig alltid att flörta i kassan! (skoja de var på rea, pga förra årets kollektion)

Det var allt från modebloggarn, herråå!

/Jakob

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

KUKEN PÅ HISINGEN

Vad skapar skyskrapor för värden i staden?
Det undrar vår gästbloggare, Arkitekt-Karin

”Vad är drömmen då? Att rita en skyskrapa eller?”

Ovanstående fråga är en av de allra mest förekommande som jag som ny i arkitektvärlden får ställd till mig av utomstående. Skyskrapan andas makt och välgång – men vem är mottagaren?

Efter att en arkitekttävling utlysts  stod det senare klart att det blev ett amerikanskt kontor med många liknande skyskrapeprojekt i referensbanken som fick möjligheten att rita nordens högsta byggnad på Hisingen.

Vad är charmen och kvalitéerna med skyskrapan? Vilka problem löser den och vilka värden står den för?  Rent krasst handlar det om mycket bostad på en liten yta. I en förtätningsorineterad stad räknas varje kvadratmeter i ”footprint” dyrbart – att bygga på höjden blir en nyckel för att få ut mycket plats på liten yta. Göteborg står tillsammans med övriga större städer inför en påtaglig bostadsbrist. Det har varit allmänt känt i många och är något de allra flesta är mer eller mindre bekanta med vid det här laget.

Hisingens nya fallos

Ett bostadsprojekt som Karlatornet innebär mycket plats på liten yta. Men yta för vem? Bara under de senaste månaderna är en nationell avmattning på bostadsmarknaden märkbar. Priserna på bostadsrätter börjar sjunka och plötsligt börjar det dyka upp artiklar om att säljare inte får sina bostäder sålda till utgångspris. Samtidigt kvarstår den rådande bostadsbristen. Det blir märkbart att bostadsbristen finns i andra segment. Det icke köpstarka segmenten som inte handlar om dyrbara bostadsrätter i innerstan.

Karlatornet profilerar sig som ett exklusivt projekt med kvadratgenerösa lägenheter vilka säljs genom de mer exklusiva mäklarbyråerna. De vackra visualiseringarna av lägenheterna andas framgång och exklusivt boende.

Göteborgs 400-årsjubileum frontas till stor del av projekt likt ovan. Samtidigt råder en tyst överenskommelse om att det är den lägre kvartersstaden som skall användas som förebild till det samtida stadsbyggandet. Hur fungerar dessa två ideal tillsammans? Skapas intressanta relationer och kontraster mellan dessa motparter, eller är det motparter som strider mot varann?

Kanske måste vi fråga oss om projekten förknippade med Göteborgs 400-årsjubileum är till för invånarna eller för stadens image?

/Arkitekt-Karin

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DROTTNINGEN DRAR TILL RIO

I helgen var vi inte bara på prisutdelning. På söndagen såg vi även pjäsen Royals av DonnaDonna på Teater Smuts! DonnaDonna är en fri teatergrupp som sätter upp nyskriven dramatik och vill lyfta alternativa historier, vilket syns tydligt i Royals. Pjäsen visar ett samtal mellan Drottningen och Prinsessan som osar av den frustration och fångenskap som patriarkatet™ har tvingat in dem i. Drottningen vill dra till Rio de Janeiro och dricka jelloshots ur snygga killars navlar, medan Prinsessan har storslagna planer på att tvinga Kungen att abdikera och ta makten över landet. 

Paula Sundberg & Linn Mildehav i Royals

Vad tyckte du Jakob? 
Jag är väl ganska partisk pga Maja, producenten, är min platoniska livspartner, men jag tyckte den var skitbra! Den var riktigt kul och jag brukar sällan tycka teater är roligt. Liksom skratta-högt-roligt.
Jag gillade verkligen också hela konceptet med att de var trasiga kvinnor trots att de tillhör samhällets toppskikt, tycker alltid det är spännande att utforska sånt. Som Säkert! säger ”Vulkan inuti med polerade ytan”. 

Durå Lovisa? 
Jag tyckte också att den var väldigt rolig! Sen var det intressant att hur elaka Drottningen och Prinsessan var mot varandra, det är väl ett sätt att i pjäsen manifestera kvinnor lär sig från tidig ålder se varandra som hot och börjar hata varandra. Det var också skönt att den var så kort och koncis, tycker det är så jobbigt när man tycker att en föreställning är bra men den är liiiite för lång så man börjar skruva sig i stolen och längta efter paus. 

Jakob
Jag hade gärna sett att den var lite längre! Så man riktigt kunnat få gå in på djupet och utforska de här karaktärerna. Nu blev det lite hastigt, även om jag också förstår poängen med det så hade det varit härligt att få meeer av den syrliga dynamiken mellan Drottningen och Prinsessan.

I helgen skulle dom ju även spelat pjäsen Dom ska hitta oss tillsammans, men var tvungna att ställa in pga vattenläcka. 🙁 Som tur är återvänder de till Gbg den 13 januari! Ta chansen att se dem då (den är väldigt bra hälsar Jakob som sett den tidigare).

/Jakob och Lovisa

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

5-12

Vet ni vad. Det är inte så enkelt att ha en blogg som man kanske tror.
Att blogga är ungefär som att hålla en lång monolog framför någon som inte ger någon respons. Som inte snällt hummar med, jaha-ar, jasså-ar, nää!-ar. Det är lite jobbigt, man vet inte ifall folk tycker att man är en idiot eller inte! Fast egentligen spelar det inte så stor roll ifall någon gör det. Jaja. Vad har hänt sen senast? Vi har båda gått i skolan, lönearbetat, Jakob har umgåtts med sin dejty-boy och jag har arbetat med min grupp på vårt fantastiska projekt som nu troligtvis kommer bli av, helst till sommaren -18. Det har varit festligheter, mest hela tiden. I lördags var vi på Nöjesguidens utdelning av Göteborgspriset eftersom Jakob satt i juryn. Här är vi.

Det är lite synd att det ser ut som att jag har en pinne upp i r**en, men c’est la vie.  Jakob har på sig en snygg egenkonstruerad skjorta pga all-round konstnär #stargaystyling

Innan vi skaffade bloggen hittade vi på många roliga underkategorier, t.ex:
”Och värden hällde” – för kulturella event där man bjuds på gratis dryck. Måste man förklara ordvitsen?
”Pandoras mask” – för hudvårdstips, som vi givetvis kopplar till ämnet konst genom ORLAN, en av de största konstnärena inom body art (mer om henne i ett senare inlägg)

ORLAN

Det om det! Kan äntligen tipsa om Avène Cold Cream för torra vinternyllen. ”Ta hand om din duk” lol

/Lovisa

 

 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Singelskap, dejter och uppenbarelser

Hej bloggen!

Vi har ju varit ganska kassa på att skriva om performativ konst (obs jättepretentiöst ord, men vill mest skryta med att jag ändå har gjort ett kandidatarbete i tetaterstudier) så här kommer ett inlägg om ett performance jag var och såg härom dagen.

Foto: Gabriel Flores

Under två kvällar uppfördes Sincerely Solo på Folktetatern. Det är ett dj-performance som behandlar singelskapet. Helena Engberg, som skapat och framför detta, har levt som singel i tio år och genom olika mixer och synkningar och loopar och annat sånt där ballt dj-igt så skapar hon ett rum där singeln är normen istället för två- eller flersamheten.

Det var verkligen en speciell känsla att sitta i en publik och titta på en person som spelade och dansade utan att dansa själv. Oftast när man hör dansmusik (alltså typ EDM, inte dansband) så är det ju i en klubbmiljö där man förhoppningsvis är glad och dansar med. Men i och med att man fick sitta och bara ta in det som uppfördes istället för att distraheras av sina egna stela höfter eller någon snygging som kollar in en.

Det är ett ganska långt performance, ungefär åttio minuter, och jag måste erkänna att jag började bli lite rastlös efter ett tag. Det kändes lite konstigt att jag blev så rastlös pga jag har ändå suttit igenom goa fem-timmars versioner av nyklassicistiska pjäser där alla pratar norska helt utan problem. Men då kom Frode Hellands ord till mig som en uppenbarelse. Helland är professor i nordisk litteratur och har författat den fantastiska texten Ideologi & Hegemoni där han framhåller att vårt begär efter ett ordnat kronologiskt narrativ är ett ideologiskt begär. Jag hade alltså fallit ner i fällan att törsta efter något som jag själv kan inordna i redan färdiga ramar istället för att ta in upplevelsen som den är. Efter jag tänkte på detta blev det en mycket härligare upplevelse. Så tips till er om ni ser något som känns långtråkigt eller konstigt, det är inte det ni ser som det är fel på, det är bara det att vi har blivit fostrade till att begära sådant som vi redan har färdiga uppfattningar om.

En annan spännande grej var att jag faktiskt var på DEJT när när jag såg detta. Jag och min DEJT pratade innan om att det var så oerhört meta att se ett performance om singelskap i en DEJTsituation. Det funkade ändå ganska bra, även om jag inte kände mig bekväm med att t.ex vidröra min dejt eftersom att ge uttryck för någon form av romantisk relation i detta singeltempel skulle känts allt för hädiskt. Ungefär som jag tänker att heteropar känner när de är på queerklubbar; att de kanske inte hånglar allt för mycket med varandra pga det är inte deras arena.

SKOJA heteropar hånglar och tafsar överallt, de bryr sig inte om sånt tramsigt som säkra utrymmen för marginaliserade grupper ;);););)

Okej, det var allt för mig just nu, byeee

/Jakob

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DATOR vs. PROUST

Jag har som ett litet mål att försöka vänja mig av med att titta så mycket på min dator när jag kommer hem på eftermiddagarna. Hade ett par välsignade veckor när jag bodde i Lund och hade glömt betala min interneträkning. Utan dator satte jag mig i min fåtölj, la upp fötterna på den tillhörande lilla pallen och läste ut Mandarinerna av Simon de Beauvoir. En jättebra roman som jag redan hade påbörjat men bara slutat läsa för att jag istället bara glodde på min dator. De senaste dagarna har jag läst många små noveller och essäer. Några från det nya numret av Ordkonst (vilket för övrigt är vårt första recex!) och några ur en söt liten novellsamling av Marcel Proust.

Så här trevligt har man det utan dator!

Vill tipsa alla om att beställa nya Ordkonst, det är busenkelt!
Swisha 60:- till 073-9402840 och skriv ”ordkonst” + adress i ämnesfältet – klart!

/Lovisa

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Haggor på vernissage

I går var vi på vernissage för OW BAMA på Röhsska Museet, som faktiskt har smygöppnat två av sina utställningssalar just för detta. Kul tycker Jakob eftersom Röhsska är hans favoritplats i världen. Blandad kvalité, som det ofta blir när det är studentarbeten.

lagom suddig bild efter två glas vernissagevin

+ några godbitar

såååå mycket folk och små vinglas

Mvh

Vinhaggorna

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Konstmuseet <3 tjejer

I Konstmuseets lokaler visar de just nu inte bara en, utan två (!), utställningar med fokus på tjejer och foto. Was Ist Kunst besökte båda!

Lovisa:


I Hasselbladsstiftelsens utställningshall (på bottenplan till vänster från entrén) visas nu den holländska fotografen och Hasselbladspristagaren Rienke Dijkstras verk. I utställningen varvas diptyker av kvinnoporträtt med längre fotoserier och videoverk. Det är någonting med att se människors fysiska förändring över tid som verkar fascinera många (tänk bara hur många youtube-klipp det finns där någon förälder har tagit ett foto av sitt barn varje dag tills den är si och så gammal och gjort en video av det). På ett mer estetiskt tilltalande och raffinerat sätt har Dijkstra har tagit det tidsdokumenterande youtube-klippet till utställningsrummet. Porträtten är som standard tagna med några års mellanrum där vi får följa modellens utveckling under perioden. I den längsta och fortfarande pågående serien får vi följa Almerisa från det att hon är sex år gammal (1994), genom barndom, tonår, vuxenblivande, en graviditet, till det senaste fotografiet taget 2017. Förändringar i utseende och hållning (barnets noggranna, tonåringens slappa, den vuxnas bekväma) lockar mig att studera varje foto, varje period, noggrant. Jag är fascinerad, men vad är det som fascinerar?

Är det möjligheten att kunna ‘se in i framtiden’? Där jag kan se någonting som den sexåriga Almerisa inte kan se. Jag kan förutse hela hennes liv. När jag följer henne år efter år är det som att jag tar rollen av den Allvetande Skaparen® med manuset framför mig.

Eller är det egentligen min egna narcissism som är gör mig intresserad? Jag kan läsa in mig själv i Almerisas historia, identifierar mig i övergången från barn till blasé tonåring, och tror mig därför kanske kunna utläsa någonting om mig och min framtid själv i hennes historia.



Kanske är det båda! Det som glädjer mig är att jag känner att det finns någonting i Dijkstras fotografier. Efter för många besök på utställningar som har lämnat mig helt blank, oengagerad och med ett krypande ifrågasättande av min förståelse för konst (“Jag kanske bara inte fattar?”) så är det upplyftande att få besöka en utställning som äntligen lämnat ett avtryck.

Jakob:

Båda konstnärerna jobbar med fotot som medium och visar två ganska olika sätt att dokumentera den kvinnliga erfarenheten. Djikstras objekt tittar rakt in i kameran och är sina egna personer, medan Pierone skildrar sina tjejer i ögonblick av “mellanrum”. De halvblundar, tittar bort från kameran, snubblar på sina klackar, helt enkelt ögonblick vi inte är vana att se när det handlar om fotografi. Min upplevelse av Pierones verk  är att de personer som skildras är objekt, de saknar agens och har inget subjektskap. Jag tycker det känns tråkigt att inte ens en konstnär som skildrar just tjejer på något sätt ofrivilligt fastnat i den manliga blicken.

Dock fanns det vissa verk som jag verkligen tyckte om. Bland annat en video där en tjej tittar rakt in i kameran medan man hör en röst som läser upp typiska “cv-grejer” med en otroligt monoton röst. För mig handlade det verket mycket om hur man lär sig att framhäva sig själv som en stark, positiv person som “har svart bälte i judo och kan läsa på koreanska”.

Ett annat verk som jag fastnade för, om än av lite fel orsak, var en serie färgskalor. Först tyckte jag att de var otroligt tråkiga och kändes väldigt malplacerade i utställning, men när jag såg att det stod att de var gjorda med ögonskugga blev de genast mer intressanta. Det är en intressant diskussion att tänka på hur smink ofta ses som något tramsigt som endast används för att förhöja kroppens estetiska värde, men när det blir inramat på ett konstmuseum blir det en intressant teknik för att diskutera kvinnlighet. Varsegod för en Genus-A-analys.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}