Annakarinhell

Kategori: Gravid

Gravid: fan varen växer

Vecka 27.
Ja, magen växer i takt med ungen förstås. Det är ju superrimligt. Men också underligt.
Jag trivs bra i kroppen, även om magen konstant förändras (och ungen dansar därinne). Det enda som nu stör är min svaghet och smärta. Jag får vara så försiktig för att inte ta ut mig. Men jag har fått in vanan lite nu så det är inte SÅ himla jobbigt.

Försöker äta mer, vilket är lite av en utmaning. Men jag tränar på att få in en vana att småäta, även om det går långsamt.. Det blir liksom fullt i magen så snabbt och jag känner ganska sällan att jag är hungrig så det blir rätt ofta att jag glömmer.
Men jag ska bli bättre på det nu!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Gravid: uppdatering & reflektioner


Hörrni!

Jag vill bara flika in och skriva lite om min upplevelse som gravid.
Det är nämligen väldigt stor skillnad från sist, när jag var i vecka 20 ungefär.
Nu är jag i vecka 24 och i flera veckor har det varit typ… bara bra? Liksom… gött?

Ungen är en go liten galning där inne och växer så att det knakar och inget känns sådär främmande och konstigt som det gjorde en sväng där i vecka 20.
Nu känns det mysigt och förutom lite ländryggsvärk är allt bara bra! Min kropp känns mer som min igen och det är så himla, himla skönt!

Antagligen är det en kombination av stabilisering av hormoner och kropp, samt att jag blivit van.
Hur som haver är det i alla fall en riktigt härlig tid. Jag fungerar ungefär som vanligt i alla avseenden. Förutom att jag förstås är lite tyngre i kropp och känsligare för flås vid fysisk aktivitet. Men det är nog oerhört svårt att komma undan i och med ökning av mängden blod (och ungen i magen förstås, haha).
Lite lugn träning på det så är jag i god form ändå.
Så nu får graviditeten helt klart 5/5.

Dessutom har den gett mig tid att reflektera över tidigare dåliga vanor och saker jag gjort som egentligen bara fått mig att må dåligt. Det har liksom klarnat om varför jag gjort som jag gjort. Det är såklart skönt som fan, men också lite olustigt.
Olustigt eftersom att jag gjort så mycket som jag egentligen mått dåligt av och liksom gått emot ”mig själv”. Både fysiskt och psykiskt. Underligt kan man tycka. Men fullständigt rimligt ändå för vi är trots allt flockdjur. Till och med extrema introverter som jag lol

Ett exempel är mina alkoholvanor (bortser från de åren och perioder jag varit djupt deprimerad).
Jag har liksom insett varför jag lätt blivit ”för full”.
Jag är ju en morgonmänniska av rang och således en jävligt trött kvällsmänniska. Det senaste året har du jävligt sällan kunna hitta mig någon annanstans än hemma eller på väg hemåt vid midnatt. Varför? Jo, för att jag ju blir omänskligt trött och KAN inte fungera då. Och jag har äntligen börjat lyssna till det.
När jag tidigare stannade ute och blev skitfull var det liksom inte bara det faktum att jag drack som ställde till det: jag tvingade mig själv att vara ute när allt min kropp (och knopp) behövde var sömn- och det akut.
Det är säkert en adhd-grej, men när jag blir trött blir jag liksom… icke-fungerande. När batterierna tar slut så tar de liksom helt JÄVLA slut.
Men det är så dumt också, för inte nog med att jag går emot ”mig själv” genom att vara vaken och iväg, jag har dessutom känt mig så illa tvungen att dricka för att ens klara av det. Så himla, himla dumt.

Sedan finns det ju ytterligare ett lager på detta.
Jag är väldigt introvert. Med det menar jag att jag behöver återhämta mig ordentligt efter att ha varit social. Jag känner mig ofta dränerad och socialt urlakad även efter mindre tillställningar. Det kostar alltså väldigt mycket att umgås med människor i för stora doser.
Jag tycker också väldigt sällan att det faktiskt är givande (kanske delvis därför det kostar så mycket också förstås) och då har alltså alkohol liksom varit ett sätt för mig att ”orka med”… Det är så sjukt. Jag har liksom druckit för att palla vara med folk, för att sen bli likvärdigt socialt bakis som alkohol-bakis…
Ja, ni hör ju: dåliga och dumma vanor helt enkelt.
Nu har jag med åldern blivit bättre på att lyssna på mig själv och sätta de gränser jag behöver för att må bra. Men nu har jag ju brutit de där små vanorna som jag inte helt kommit underfund med tidigare.
Och ni kanske kan ana hur jävla gött det är!

Jag är och har alltid varit en hemmaperson och det är inget jag någonsin kommer att ignorera igen. Aldrig igen gå ut ”bara för att”. Här med omfamnar jag mitt icke-sociala jag! <3

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Yummy Tummy

Detta inlägg innehåller reklamlänkar

Okej. Rubriken: jag kunde helt enkelt inte låta bli.
Den är usel och störig, jag vet.

MEN.
Jag föll för trycket och köpte mig en såndär olja som ska minska uppkomsten av bristningar när magen växer. Den ska också hjälpa att göra de man redan har mindre framträdande.
Om jag tror på sånt? – Nej, inte direkt.
Vet jag om någon av dessa löften faktiskt stämmer? – Givetvis inte!

Det jag VET är dock att magen och huden där stramar mer och mer och kräm måste således kletas på. Eller, måste och måste… men det är i alla fall väldigt skönt när det är insmort för annars känns den mest spänd och torr och jobbig.
Och denna lilla olja (som jag nu ångrar att jag köpte en liten variant av) är superduper fin!

Den har en varm och mysig doft. Den utstrålar örtig värme med toner av kanel; mums!
Jag kommer se till att införskaffa en större variant så fort denna tar slut för oj, oj, hej, hej så skön den är.

HÄR hittar ni oljan!

Detta inlägg innehåller reklamlänkar

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En sista sommarsoldag


En sista solig sommardag i Lilla Edet

Äh, det är väl för tidigt för att påstå förstås. Eller?
Nej, rimligtvis är det nog det. Åtminstone för mig som sällan ens tar av mig till badkläder någonsin.

Men nog om det. Det var trots allt så längesedan som förra veckan och således passé.
Idag är det kallt och blåsigt. Träden börjar fälla gulfärgade löv och solen går ner allt tidigare. Mm mmm mmmm.

Imorgon är det dags för mitt första ”riktiga” barnmorskebesök. Och med riktiga menar jag att hon kommer mäta mage, se vikten (som förmodligen är så gott som oförändrad. Eventuellt ett par kg upp nu de senaste två veckorna) och allt sånt där som man gör för att hålla koll så att den följer en normal växtkurva.
Kan uppdatera mer när jag vet mer. Alltså; efter besöket imorgonbitti.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

I mitten av graviditeten

Kroppen är ju fräck som kan skapa en ny människa och det är så himla coolt men också kusligt.
Jag har kommit halvvägs och har en lugn och fin graviditet ärligt talat.

Tidigt i graviditeten mådde jag himla illa (dock aldrig spy-illa) och var EXTREMT trött. Precis som man kan förvänta sig av den första trimestern.

Sen hade jag visst låga järndepåer också, som inneburit järnsupplement sedan precis i början. Sköldkörtelprover visade också att jag hade avvikande värden men det har egentligen bara inneburit en massa extratester.
Sköldkörtelvärdena är tydligen stabiliserade vid det här laget, tack och lov. Så nu är det bara uppföljningar för att se så att det inte vacklar till igen.

Igår var jag på det efterlängtade rutinultraljudet. Där man mäter och skannar organ för att se och notera om något ser underligt ut. Men precis allt som man kan se och mäta såg superfint ut och oj vilken go lättnad som sköljde över mig.
Med betoning på mig eftersom att jag tyvärr genomgår allt ensam. Eller alltså, alla besök och undersökningar. På grund av covid förstås.
Det är ärligt talat jävligt trist, för visst vore det fint att få uppleva gårdagen tillsammans med Manfred. Jag fick ju se kön och att alla organ såg ut som de skulle helt själv.
Men jaja, det är ju bara att gilla läget.

Men trots att jag har en snäll graviditet (peppar peppar ta i trä), så känns det ibland nästan onaturligt för mig. Vilket förstås kan tyckas låta underligt; det är ju trots allt bland det mest naturliga man kan uppleva. Men… det är en konstig känsla att liksom inte känna sin kropp?
Jag har alltid haft en så himla, himla bra relation till min kropp och känt den utan och innan.
Nu är det plötsligt inte alls min vanliga kropp. Det är så annorlunda allting.
Det är förstås magen, ja absolut. Men det är liksom… allt!? Brösten, huden (ansikte, kropp), matsmältning, kisseriet, ork, flås, svaghet och säkert massa annat smått som jag inte kommer på nu.
Inget av detta är för mig en big deal eller sådär jättejobbigt, men det är främmande och därmed också en lite besvärlig upplevelse.

Jag tycker att det är en häftig grej och jag uppskattar att få uppleva det, men det är samtidigt så skumt och ovant.
Det känns säkert ännu konstigare på grund av andras reaktioner lol
Folk som skriver och pratar något slags bebisspråk, ullegullar och pratar om att vänta prinsar och prinsessor får det att krypa i kroppen på mig. Jag KAN inte relatera till ullegulle-bebis-snack och kommer liksom inte att bli en ny person som plötsligt gillar sånt bara för att jag är gravid eller blir förälder.
Kalla mig inte mamsen, liksom.
Och ge mig för tusan inte en baby-blue babyshower!!

obs: Jag ser förstås inget fel i något av det jag tar avstånd från i denna text. Gillar du enfärgade babyshowers, ullegulligt och känner dig sådär härligt mamme-mammig så är det inget jag lägger någon värdering i.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}


Vet ni vad? Först rensade jag garderoben eftersom att sätet blivit för stort för plaggen jag hade. Nu passar inte ens de få byxorna som blev kvar längre.
Inte för att rumpan växt, för den har nog snarare krympt, utan för att jag börjar samla på mig på kaggen.

Och jag som hatar att shoppa! Dels för miljön givetvis, samt plånboken, men också för att det är så urbota trist och butiker en så fruktansvärd miljö. HUA!
MEN, nu är det som det är och magen lär ju fortsätta växa till oigenkännlighet så det är väl bara till att beställa hem lite brallor som har utrymme fört.

Ledsamt nog har jag flera fina sommarklänningar som tillåter magen att växa, men vädret är ju mer likt oktober så de är inte helt aktuella nu ändå. De som kan matchas med strumpbyxor har dock blivit brukbara nu när jag fått köpt ett par strumpbyxor (för växande magar). Med dem växer garderoben en aning åtminstone, tjohej!

Mitt mål är att köpa så få gravidplagg sommöjligt. Eller alltså… försöka hitta plagg som jag kan få användning för även efter dessa fem kommande månaderna. Vissa kanske kan sys in med en lite söm i midjan, andra bäras lite löst och ledigt som en chic oversizemodell? Ja, ni hajar!
Åh, och givetvis så mycket second hand jag förmår mig att finna <33

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Annakarinhell

Häng med mig i min vardag där jag studerar, målar, fotograferar, äter (och lagar) gött vegokäk, går på events, umgås med vänner och har det rätt fint i allmänhet.

Mest lästa

  1. Made In China
  2. Mat som inte ser mycket ut för världen men som smakar himmelskt vol.3467
  3. Kärleksmums
  4. Caesarsallad ≠ Falafelsallad
  5. En helg hemma i edet