Bläck & Blad

 

Om man inte läst något av P.O. så är det dags nu! Den 25 april i år försvann P.O. Enquist från den här jorden, men han lämnade ett gäng FINFINA böcker efter sig. 

Jag hade Boken om Blance och Marie i oläst i hyllan hemma, så den blev det självklara valet för veckan. Kan VARMT rekommendera Livläkarens besök, Ett annat liv och Nedstörtad ängel som är de enda andra jag läst av honom so far, men det blir fler!

Orkar gå in så mycket på handlingen i Blanche och Marie, men kort rör den sig runt de historiska personerna Marie Curie och Blanche Wittman och deras (fiktiva) tankar och känslor. Marie Curie har ni redan koll på, och Blanche är framförallt känd som “hysterikapatient” till den franske neurologen Jean-Martin Charcot. Historien ÄR superintressant, men det som sticker ut är SPRÅKET och Enquists totala disregard för den konventionella betydelsen av “sanning”.

För det första. Språket. Det är samtidigt ålderdomligt och nyskapande, torrt och brinnande, upprepande, hackigt och flytande. Det är fullt av motsägelser som speglar hur han jobbar med innehållet. Jag älskar det.

Sen hans förhållande till fakta vs fiktion som är så jävla underbart. Extremt välresearchade historiska händelser blandas fritt med hans eget hittepåande — man vet aldrig vad som är sant och inte, men allt är lika övertygande. Och det spelar ingen roll att man inte vad som är truth i based on a real story-upplägget, det är så befriande att bara släppa försöken att lista ut vad som är sant (även om hans böcker inspirerar en hel del googlande) och bara hänga med. Sanningen som räknas här finns i det han säger om oss människor, om hur historien behandlat kvinnor, älskande och utsatta, om kärlek och makt. Det är personligt och vinklat, och omständigheterna är extrema, men det är ändå så allmängiltigt.

Via Giphy

Vad fint det är att någon hunnit ge så mycket under ett kort litet liv ändå.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Veckans bok: Klubben

Klubben av Matilda Gustavsson blev en supersnackis i vintras och har hyllats av de flesta. Och det förtjänar den ju!

Jag hade ärligt lite svårt att hänga med när hela Svenska Akademienkollapsen utspelade sig, men när jag hann ikapp blev jag framförallt så STÄLLD av vad Horace och gänget tänkte var rimliga grejer att säga. Typ:

”Vår sorts människor kunde lätt bli monologiska – eller sitta och titta ner i bordet. Ja, det kunde helt enkelt bli lite töntigt. Men Jean-Claude var aldrig töntig. Han hade en särskild nimbus – utstrålningen av en världsman.”

— Horace Engdahl

“Så skickligt riggat av den stora dagstidningen som tycks ha hatet mot Akademien, det yttersta målet för angreppet, i sitt DNA. Som öppet skryter med sin avsky för »finkulturen«; för begrepp som skillnad och kvalitet. Som här sett möjligheten att genom mig, och allra först via dig [Jean-Claude Arnault], nå in i den höga församlingen för att söndra den; kanske få insyn och makt över den till slut.”

—Katarina Frostenson)

“Jag vet inte om män passar bättre att sitta i den här typen av församlingar eller att de bättre tolererar den typ av påfrestningar som uppstår när maktkampen rasar.”

— Horace Engdahl

”Vi män har uppövat en viss vana vid konkurrens. Kvinnor har svårare att hantera den. Och när man inte kommer åt Katarina så ger man sig på Jean-Claude. Jag vet inte riktigt hur internet fungerar men jag kan föreställa mig att de snabbt började jaga upp sig i den där tråden. Och då blev det ganska lätt för dem att få ihop arton historier att skicka in till tidningen.”

—Stig Larsson

Alltså inte att de sa det de sa eller att man lät dem säga det, utan att de på riktigt inte insåg att folk skulle tycka de var skrattretande. Som att de levt helt avskilda i sin cigarettdoftande fantasivärld med enbart likasinnade de senaste 60 åren och över huvud taget inte lagt märke till vad som hände i resten av samhället. Och så visade det sig att det var typ så det var. Mötesplatsen aka Forum och de implicita och explicita värderingar den stod för verkar ha hjärntvättat hela Finkulturstockholm. Lika obehagligt fascinerande som sådana där historier om barn som växt upp inlåsta i en källare och aldrig kommer kunna anpassa sig till människovärlden utanför.

I Klubben får Matilda Gustavsson möjlighet att gå mer på djupet med vad som egentligen hände, berätta utsattas historier och ge forumklonerna mer utrymme att själva bevisa vilka galningar de är. Det är underhållande, upprörande, välskrivet och jävligt trovärdigt.

Även om det är lätt att känna sig mätt efter alla svårsmälta skandaler runt Svenska Akademien och kulturprofiler, SÅ är det här marängsvissen du ändå kommer vilja trycka i dig. Promise.  🍧

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Veckans bok: Arv och miljö

Kickar igång en följetong! Kort eller lång recension av en bok jag läst, varje vecka. För väldigt korta och gråskalefria omdömen kan man alltid kolla in mina Instagramstories där jag lägger upp allt jag läser. 🤓

Först ut här (request/-tipstack till Djungeltrummans egen chefis Amanda!) blir Vigdis Hjorths Arv och miljö, en historia som är “fiktion” enligt författaren själv men självbiografisk enligt alla andra, inklusive författarens egen familj som alltså åker på FETDÄNG genom hela boken. Meeen tänker inte ge mig in i debatten om hur mycket som får vara “sant” för att det ska räknas som fiktion, eller om det är rätt att lämna ut familj och vänner i det man skriver. Det har det pratats mycket om redan och det intresserar mig inte jättemycket TBH.

 

 

I alla fall. Huvudpersonen Bergljot (aka Vigdis) har i vuxen ålder med hjälp av psykoanalys (hmm) insett att hon som barn blev sexuellt utnyttjad av sin pappa. Hon försöker konfrontera familjen men möts av misstro och anklagelser och distanserar sig från dem. När det blir tal om hur de fyra barnen ska ärva (STUGORNA) rivs alla sår upp på nytt och fler svek och orättvisor läggs på lasset.

Först. Det är otroligt välskrivet och medryckande, sårigt och vackert och följer en amazing rytm. Det är lätt att bara låta sig ryckas med och läsa allt i ett svep. Det är öppet, ärligt, övertygande och kraftfullt.

MEN. Det är också lite tröttsamt och ensidigt. Jag har inget problem med att man berättar en historia ur ett visst perspektiv, och jag tror dessutom att det hon har upplevt är sant. Men det som görs här är inte bara att äntligen få berätta sin version, vägra att bli tystad och tillplattad. Det är också att framställa sin version som objektiv sanning, att tillskriva andra känslor och åsikter som ofta går rakt emot vad de själva uttrycker. Det är väldigt mycket analyserande och förklarande av andras handlingar och motiv, och det känns sällan som det är gjort med välvilja eller ens neutralitet. Det SER UT som hon försöker förstå sina föräldrar och sina syskon, men det känns inte som det är det hon gör. Det känns som hon straffar dem genom att ta ifrån dem deras röst (som de under så lång tid gjort mot henne) och ersätta den med hennes egna föreställningar om vilka de är som människor. Och det märkliga är att det är pappan som verkar komma lindrigast undan. Det är honom hon verkar tycka mest synd om. Varför?

Hennes syster försöker gång på gång sträcka ut en hand och kontakta henne för att prata, även om hon inte själv bryter med pappan. Men för berättarjaget verkar det otänkbart att det skulle kunna handla om kärlek eller att systern faktiskt bryr sig. Det är bara av dåligt samvete, feghet och självupptagenhet som hon försöker nå henne.

Problemet är att en väldigt subjektiv upplevelse utmålas som fakta. Det vill säga inte själva handlingsförloppet, utan FÖRKLARINGEN av alla situationer, alla inblandades handlingar och alla deras skäl att handla som de gör. Psykoanalysen (vars metoder och grundare ju för övrigt är jävligt ifrågasatta) som väckte Bergljots bortträngda minnen och som verkar ha blivit någon slags väg till all sanning appliceras fritt på mamma, pappa och systrar på ett sätt som känns nästan smutsigt. Upplevelser varvas med observationer och tolkningar på ett sätt som gör att de inte riktigt kan skiljas från varandra. Igen, det hade varit okej om inte författaren lagt så mycket tid på att till synes försöka förstå och förklara alla VARFÖR.

Bergljot berättar för oss att 99% av alla incestoffer som konfronterar familjen förlorar den. Hon återkommer till siffran senare också, men här frågar hon sig aldrig VARFÖR det är så. Är alla familjer till incestoffer kalla, narcissistiska och verklighetsfrånvända, på samma sätt som hon beskriver sin egen? Eller finns det kanske mer att förstå och analysera om man nu är inne på den vägen?

Arv och miljö innehåller många insikter och sanningar om människans mörkaste sidor. Men den försöker beskriva någonting både inifrån och utifrån samtidigt, och det går bara inte. Det tar något ifrån det som faktiskt är sant – Bergljots egna upplevelse, hennes sorg och kamp. Istället för en ren och stark berättelse blir det en halv historia, en påbörjad analys och ett halvhjärtat försök att förstå hur människor kan begå oförlåtliga handlingar, hur föräldrar kan svika sina barn och hur det kan vara lättare att leva med ovisshet än att veta att det värsta som kan hända är sant.

(Vigdis Hjorths syster Helga har skrivit en “hämndroman” som svar på Arv och miljö som man ju också kan läsa om man vill gegga ner sig lite. Den skippar jag.)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Nu är det dags för att stanna hemma och läsa folks! 

Jag brukar dras till böcker med mörka undertoner som gör en LAGOM obehaglig till mods. De historier som petar på något i en man inte riktigt vill kännas vid eller väcker något som sover. Historier som KÄNNS.

Men THIS IS NOT THE TIME för att gegga i obehagligheter och mänsklighetens mörka sidor. Nu är det tid för en annan typ av sanningar, mys, mod och det goda som vinner över det onda. Det är tid för sagor!

Här är listan på allt (well) du behöver för att må lite bättre i isolering, sjuksäng eller allmän opepp!

Alice i Underlandet

av Lewis Carroll

Underbar, absurd och vuxnare än man kan tro. Finns också i supermånga fina utgåvor, och alla vet ju att en bok blir bättre i snygg förpackning! (OBS läs på engelska för leken med språk är halva grejen.)

Peter Pan

av J. M. Barrie

När jag var liten var jag kär i Peter Pan och det kommer du bli vara när du läser den här. Det är en liten bok men med så mycket djup och ärligt allvar.

Harry Potter

av J. K. Rowling

Okej så jag parallelläser Harry Potter och “vanliga” böcker för andra gången på ett år så jag alltid har något ångestdämpande redo. Vet inte hur hälsosamt det är, men it does the trick! Lyssna på inläsning med Stephen Fry för all the mys.

The Lord of the Rings

av J. R. R. Tolkien

Började läsa serien för mååånga år sen och fastnade halvvägs in pga en evighetlslång miljöbeskrivning som kändes omöjlig att ta sig igenom. Så började jag om i år och lyssnade på Robert Inglis inspelning och herregud vad bra. Jag har skrivit innan om min skeptiska inställning till ljudböcker, men Robert Inglis ÄR Sagan om ringen.

Lite vad som helst

av Terry Pratchett

Magiska världar, satir, filosofi och väldigt brittisk humor. 

Narnia

av C.S. Lewis

Några av de första böckerna jag läste och kanske de jag läst flest gånger. Kunde dem typ utantill. Ignorera de genomskinliga kristendomsallegorierna och njut av talande djur, svekfulla fauner, ishäxor, magiska ringar och äventyr.

Stardust

av Neil Gaiman

Inte hans bästa, men en klassisk fairy tale med fallna stjärnor, féer och trollskogar. <3

His Dark Materials

av Philip Pullman

Har jag rekommenderat innan men skadar ju inte att göra det igen. Nu när det gjorts/görs serie av den är det hög tid att läsa originalet också? På gränsen till för mörkt för må bra-kategorin kanske MEN hoppet och modet är alltid där och det behöver man ju.

A Wrinkle in Time

av Madeleine L’Engle

Den här serien är så underskattad. Full av fantasi, kärlek och lek med vetenskap och historia, trygg och farlig på samma gång. OBS börjar med raden “It was a dark and stormy night…” nuff said.

Annars finns det massa fina samlingar med gamla folksagor som ofta har BILDER, vackra omslag och superhög mysfaktor!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det är fortfarande några minuter kvar på Internationella kvinnodagen 2020, det firar vi med en lista på ett gäng kvinnliga författare du inte borde missa. Rakt upp och ner no frills och utan inbördes ordning.

❤️❤️❤️

  • Karin Boye
  • Tessa Hadley
  • Madeleine L’Engle
  • Sheila Heti
  • Amparo Dávila
  • Linda Boström Knausgård
  • Svetlana Aleksijevitj
  • Tove Ditlevsen
  • Charlotte Perkins Gilman
  • Emily Brontë
  • Sara Stridsberg
  • Jennifer Clement
  • Virginia Woolf
  • Elfriede Jelinek
  • Wisława Szymborska
  • Ayn Rand
  • Alice Munro
  • Emily Dickinson
  • Bodil Malmsten
  • Selma Lagerlöf
  • Asta Olivia Nordenhof
  • Jane Austen
  • Gun-Britt Sundström
  • Tara Westover
  • Kerstin Ekman
  • Herta Müller
  • Shirley Jackson
  • Sylvia Plath
  • Sara Danius
  • Gertrude Stein
  • Fiona Mozley
  • Marlen Haushofer
  • Françoise Sagan
  • Tove Jansson
  • Edith Wharton
  • George Eliot
  • Simone de Beauvoir
  • Margaret Atwood
  • Maria Gripe
  • Märta Tikkanen
  • Birgitta Trotzig
  • Mary Shelley
  • Kate Chopin
  • Jean Rhys
  • Penelope Mortimer
  • Patti Smith
  • Marguerite Duras
  • Hanna Krall
  • Joan Didion

Via Giphy

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Fyndtips inför bokrean!

Snart är det dags för bokrea, men eftersom internet finns och det råder allmän konstant köphets kan du såklart börja spendera dina $$$ redan nu. De flesta bokhandlar (bokhandlare? bokhanderlareerarea?) erbjuder möjligheten att förhandsbeställa reaböcker, och eftersom jag köper typ all litteratur via Adlibris trots deras LÖGNER om leveranstider så tänkte jag tipsa om ett gäng fynd man kan göra där.

Min research 🙃inför det här inlägget slutade förresten med att jag beställde åtta tjöcka böcker att lägga i min ständigt växande att-läsa-hög, men allt för konsten, är ödmjuk inför mitt kall osv.

 

Via Giphy

 

(Disclaimer: de engelska böcker jag läst har jag läst på just engelska så lovar inget när det gäller svensk översättning.)

Okiii, here we go!

 

Moderna klassiker

  • Hemsökelsen på Hill House av Shirley Jackson — BÄST 
  • Vi har alltid bott på slottet av Shirley Jackson — Ännu bättre?
  • Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides — Älskar när film och bok känns som komplement till varandra.
  • Gökboet av Ken Kesey — Rolig och grym. (Läs på om Kesey, han är en härlig snubbe!)
  • Trilogin av Samuel Beckett — Vad jag förstått så ville han inte alls att det skulle kallas en trilogi, men så blev det. SUPERbra oavsett.
  • Samlaren av John Fowles — Har rekommenderat innan tror jag!
  • Nattens skogar av Djuna Barnes — “Dekadent tjugotal.” <3
  • Vishetens natt av Marguerite Yourcenar — Första kvinnliga författaren i franska akademin.
  • Älskarinnorna av Elfriede Jelinek — Åååh SPRÅKET.
  • Moderato cantabile av Marguerite Duras — “Erotik och död.”
  • Pornografi av Witold Gombrowicz — En grym lek som spårar ur.
  • Oskuldens tid av Edith Warthon — New York, 1800-talsskandaler och mysig ironi.

 

Lite mindre moderna klassiker

  • Thérèse Raquin av Emile Zola — Aaallt är smutsigt här. Rått, brutalt och vackert ändå.
  • Svindlande höjder av Emily Brontë — Också rått och hårt och kallt, men så skört under.
  • Dubbelgångaren av Fjodor Dostojevskij — 1800-tal i S:t Petersburg och galenskap.
  • Pappa Goriot av Honoré de Balzac — Jag ÄLSKAR hans berättelser. Allt är bra.
  • Kartusianklostret i Parma av Stendhal — En av de första moderna(-ish) romanerna!

 

På svenska

  • Grand Mal av Linda Boström Knausgård — Novellsamling!
  • Aednan av Linnea Axelsson — Inte det bästa jag läst men det är så gött med stora vackra böcker man bra ramlar igenom.
  • Kallocain av Karin Boye — Svensk dystopi!
  • Romaner av Tove Jansson — Mer än mumin osv. Hon skriver väldigt väldigt trevligt.
  • Noveller av Tove Jansson — Samma!
  • Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg — TUNG men så vacker.

 

Biografier/Memoarer

 

Romaner jag inte fick in i någon annan kategori

  • Ritualer av Cees Nooteboom — Aldrig hört om honom men lät så himla intressant!
  • Resa. Tre romaner av Cees Nooteboom — Samma här.
  • Calypso av David Sedaris — Velat läsa länge, han är ju så himla hyllad.
  • av Thomas Bernhard — Den bittraste roligaste mannen!

 

Bara på grund av omslaget

Kärleken och hatet av Mara Lee — Kolla hur fin!

 

Det var alles! Nu är det bara att köpa.

 

Via Giphy

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

7 löjligt överskattade böcker

 

Häääär är den alltså! 

Listan på hyllade böcker som inte förtjänar att hyllas.

Jag tycker jag får ut något av typ allt jag läser. Storyn suger men språket är fantastisk. Man gäspar sig igenom boken men plockar upp lite kul fakta på vägen. Inte riktigt ens grej men man förstår helt plötsligt vad massa andra författare har inspirerats av. RIKTIGT usla böcker är underhållande. Ni fattar. 

Och så finns det böcker som bara hyllas och alla älskar och så läser man dem och det är bara… mjeh. Inget jag vill ha oläst och jag skulle läsa dem igen för man vill ju ha koll men inget fel med att shamea dem lite iaf tänker jaaag.

Here we go!

Never Let Me Go

av Kazuo Ishiguro

Innan jag läste den här läste jag hans The Remains of the Day och tyckte så mycket om den. Superimpad av hur han med hjälp av små medel i stil och språk lyckades spegla huvudpersonen/berättarens outvecklade emotionella intelligens. Och sen läste jag Never Let Me Go. Och det visade sig att poänglösa oändligt utdragna beskrivningar, löjligt övertydliga förklaringar av karaktärernas känslor och torra men SAMTIDIGT överdramatiska inre monologer inte var ett medvetet val för att illustrera en känslomässigt retarderad butler. DET ÄR BARA SÅ HAN SKRIVER. Det är outhärdligt. Det är som att han beskriver känslor för någon som aldrig känt förut. Och dessutom avslutar han varje stycke med B-iga cliffhangers i stil med “men det var ingenting mot vad som skulle hända efter allt det där andra hemska skulle hända som vi alla aldrig hade kunnat föreställa oss”. Och så bygger han upp och bygger upp och bYgGEr uPp tills det kommer ett “avslöjande” som man inte kunde bry sig mindre om och typ redan vet och som inte motsvarar förväntningarna för att det inte finns NÅGOT I VÄRLDEN som kan göra det efter allt han utlovat.

Via Giphy

Oliver Twist

av Charles Dickens

Den är så tråkig. Huvudpersonen är SÅ LAM att man ibland bara önskar att det ska gå åt helvete för honom och storyn är spretig + att det händer en massa hemska saker (typ superbrutala mord på kvinnor) som varvas med vad som i sammanhanget känns som opassande lättsam humor. Sure, poängen var att belysa hur tufft och orättvist livet var för många fattiga men det blir ofta parodiskt och känns mest som någon märklig form av propaganda. Njeeaea. Med det sagt älskar jag Dickens språk och humor och knasiga vändningar så läs något annat av honom vetja!

A Little Life

av Hanya Yanagihara

Don’t hate. Men det här är ju inte så bra ändå. Det är för snyftigt, för orealistiskt, för MYCKET misär och känslor som känns gjorda för att kladda runt i. Den är skriven för att bli en biofilm som folk kan gå på och sen skryta om hur mycket de GRÄT när de såg den. Välskrivet och medryckande alltså, men jag kände mig smutsig efteråt.

New York Trilogy

av Paul Auster

När jag läste var jag typ lite amazed över den första och andra delen, de kändes udda och mörka och pastichiga och kul. Tredje delen var typ rätt kass. Och alla hade lama dialoger och platta kvinnoporträtt, men vem bryr sig när något sticker ut och känns fräscht på andra sätt! SEN läste jag Samuel Becketts Molloy, Malone Dies och The Unnamable och insåg att allt det som verkade udda och spännande i New York Trilogy var direkt STULET från Beckett. Alltså pinsamt tydligt stulet. Skäms Paul.

Via Giphy

Dune

av Frank Herbert

En klassiker i Sci-Fi-genren! Och något av det sämsta jag läst. Det är OSANNOLIKT torrt och stolpigt språk och onödigt krångliga meningar. Alla karaktärer är parodiska och pratar som robotar. Det händer typ ingenting och det gör det i 600 sidor.

Fröken Julie

av August Strindberg

En bok om en ung kvinna som vill vara självständig, inte vara beroende av någon man och leva sitt eget liv. Hon har sex med en snubbe hon älskar, han dödar hennes fågel, dumpar henne, implicerar att hon är förstörd och uppmuntrar henne att ta livet av sig genom att ge henne ett rakblad. Och sensmoralen är alltså att SHE HAD IT COMING. Citat från den underbare Strindbergs förord: “Fröken Julie är en modern karaktär, icke såsom om icke halv-kvinnan, man-hataren skulle ha funnits i alla tider, men därför att hon nu är upptäckt, har trätt fram och gjort buller. Halv-kvinnan är en typ som tränger sig fram, säljer sig numera mot makt, ordnar, utmärkelser, diplom, såsom förut mot pengar, och antyder urartning..”. Osv. Jag VET att man får läsa ett verk i sin samtid MEN herregud det finns ju så många andra som fattade innan Strindberg så han kommer fan inte undan med det.

Allt av Murakami

Jag har läst förvånansvärt mycket av honom för att ändå störa mig så mycket på honom som jag gör. Är tydligen något slags motvilligt guilty pleasure för mig. Och jag VILL INTE, för det är platt, det är lösa trådar som jag lovar inte har någon poäng men som skapar “mystik”, det är obehagliga beskrivningar av tonårstjejers bröst, det är apatiska manliga berättare, det är stolpiga dialoger och det känslan av att det ju bara saknas någon slags själ. Och det är alldeles, alldeles underbart?

Via Giphy

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Lost in Translation?

Först en heads up om att den här texten inte kommer innehålla en enda originell tanke. Men en poäng som jag tycker det kan tryckas lite mer på.

Jag läser mycket på engelska. Mest är det böcker där engelska är originalspråket, men även böcker på andra språk som blivit översatta. Ibland för att en bok inte ens finns utgiven på svenska, men ofta för att jag inbillar mig (?) att översättningarna är bättre på engelska än svenska pga större marknad osv. Om det inte är typ norska eller danska (tyska?) där språket ligger nära svenskan.

Iaf. Det känns vettigt att läsa på originalspråk när man kan, för en bok är ju sina ord. Men det gör ju ONT att veta att jag har två futtiga språk att välja på om jag vill läsa boken som faktiskt skrivits och att jag aldrig kommer få uppleva massa amazing litteratur på riktigt. Att mycket av det jag läser är sketna tolkningar av någon annans konst. 

Eller? Vissa översättningar är ju magiska och förtjänar all praise. Och ibland är väl innehållet i storyn viktigare än exakt hur den berättas kanskeee. 

Men det är ändå något med det där som bara skaver. Jag har läst översättningar där språket fått tungan att KRULLA IHOP SIG I AVSMAK för att det är så klumpigt och stolpigt. Översättningar som våldför sig på berättelsen. (Som Matrosen och stjärnan översatt av Nils Kjellström där mörkt franskt 40-tal blir en FRÄSIGARE variant av svensk pilsnerfilm. “Kan du inte se opp, jävla stjärtbög”. Alltså.)

Via Giphy

Och översättningar där det bara är något med ordval och meningsbyggnad som genomgående känns off. Hur ska man veta var felet ligger? Tänk om man missar något fantastiskt för att det blir lost in translation? Läste första sidorna i Ett litet liv på svenska, och även om det inte var något egentligt FEL så kändes det bara tillgjort. Så bytte till engelska och herregud vad det var en annan grej. (Sen är jag inget fan av böcker som känns gjorda för att filmatiseras så folk kan gå och se dem på bio och skryta om hur mycket de grät.)

Och så poesi. Jag förstår inte hur det är MÖJLIGT att översätta poesi. Wisława Szymborska har skrivit originalen till några av de vackraste dikterna jag läst, men jag har bara läst dem på svenska. (Jag HADE kunnat läsa dem på polska om inte minijag varit så lat/blyg/obegåvad, men det är en annan sak.) Varenda ord måste ju vara valt med omsorg, och även om det är det i översättning med så är det ju ANDRA ord.

Det här är inte superkontroversiellt som sagt. Och det är ju SÅ bra att grejer översätts; det är inte som att det finns ett bättre alternativ (än?). Och vill man vara ännu mer positiv kan man ju se det som att ett verk mångdubblas när det översätts till flera språk, att det kommer tillkommer nya djup och lager. Men det känns konstigt att det typ inte pratas så mycket om det. När litteratur som inte är läst på originalspråk recenseras så är det ju inte författarens text som recenseras. Och det är svårt att veta vad som kan attribueras till författaren och vad översättaren ska risas/rosas för. Men man pratar ofta om det som om det vore samma text. 

Sååå jag vet inte. Kanske bara kan snackas lite mer om det här när man pratar översatta böcker. Typ?

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det är höst (vinter?), det är regnigt OCH det är dags att stänga in sig och hänga med böckerna! Vi släpper spöken och vampyrer och går på comfortläsning meeen försöker hålla mig borta från jultema även om det lockar som satan. (SNART.) Känner mig inte så pratig idag så här är listan!

 

Via Giphy


Persuasion

av Jane Austen

Hennes sista roman är lite mörkare än de tidigare. Det handlar om missade chanser, olycklig kärlek och missriktad övertalning. Men det är som alltid massa myspys, härliga dialoger och det finns inga olyckliga slut i Austens värld.

The Brief Wondrous Life of Oscar Wao

av Junot Díaz

Ung olycklig kille som råkar ut för helvete efter helvete. Hmm så det är en sorglig och rätt brutal story men det är något med den som ändå är jävligt mysigt. Den är rolig och varm och speciell på ett ashärligt sätt. 

The Hound of the Baskervilles

av Arthur Conan Doyle

Sherlock Holmes i sitt esse. Det bjuds på mystiska brev, dimmiga hedar och gamla herrgårdar och jag klagar inte.

Samlade dikter

av Bruno K. Öijer

Igen lite åt det mörkare hållet. Men det är så vackert och luktar liksom frostiga nätter fast du ser upp mot ett ljusvarmt fönster som är hemma?

Walden

av Henry David Thoreau

Om Thoreaus två år i en liten stuga vid en sjö i skogen. Han planterar bönor, lyssnar på kyrkklockor och tittar på snö som töar och det händer absolut ingenting. SÅ SKÖNT.

Mordet på kommendören

av Haruki Murakami

Aldrig har det känts viktigare att en motivering blir läst. Jag gillar verkligen inte Murakami. Hans historier är enformiga, karaktärerna platta, språket oinspirerat och hans kvinnosyn minst sagt sunkig. Men likt förbannat tyckte jag det var SJUKT TREVLIGT att läsa den här boken. Det är något med stämningen som gör att jag blir lugn och bara går med flowet så here we are.

Sent i november

av Tove Jansson

Den ensammaste muminboken. Hösten har kommit och familjen är inte där, men andra gäster börjar dyka upp. Alla letar efter något men hittar något annat.

Rosens namn

av Umberto Ecco

Italienskt kloster. Medeltid. Visa munkar.  Labyrinter och speglar. ETT MYSTISKT MORD. Gömda böcker. Bibliska referenser. Ummmmberto.

Och så alla Harry Potter-böckerna såklart. HERREGUD tänk att det finns folk som inte läst dem än.

 

Via Giphy

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Javisst! I allhelgonatider är lite mysig (och inte så mysig) skräckläsning helt rätt. Här kommer 13 tips med olika nivå av obehag.

 

Via Giphy

 

The Turn of the Screw

av Henry James

Klassisk mysskräck för stormiga höstnätter! Gammalt hus på landet, spöken, läskiga barn, en guvernant och hemligheter.

 

The Houseguest

av Amparo Davila

Korta klaustrofobiska historier med mardrömskänsla. Yass please.

 

De 120 dagarna i Sodom

av Marquis de Sade

Det här är riktigt vidrig läsning. Finns mycket att säga om det här, men letar du efter en Human Centipede-saga i 1700-talstappning är det här rätt bok för dig.

 

The King in Yellow

av Robert W. Chambers

En samling short stories som rör sig runt en mytisk pjäs. Det är liksom konstant low level obehagligt och det älskar jag. Finns flera True Detective-kopplingar här för den som gillar sånt.

 

Wuthering Heights

av Emily Brontë

Brutalt, rått, kallt och vackert speglas i natur, känslor och handling. Plus lite spöken!

 

In Cold Blood

av Truman Capote

För den som tycker verkligheten är läskigare än fiktionen. Djupdyk i mordet på en hel familj och mördarnas tankar kring brottet.

 

Frankenstein

av Mary Shelley

Om världshistoriens mest missförstådda monster. Romantik och gotisk skräck och sen behöver man ju inte mer.

 

Coraline

av Neil Gaiman

PERFEKT mix av mys och creepiness. Bonustips om i samma snälla spookiga stil är Gaimans The Graveyard Book.

 

The Whisperer in Darkness and Other Stories

av H. P. Lovecraft

Benämning “weird horror” sätter typ fingret på det, för det är liksom svårt att sammanfatta det bättre än så.

 

Tales of Horror

av Edgar Allan Poe

Inspirerat sååå många andra skräckförfattare och man fattar varför. Det är mörkt och trångt och oh so dramatiskt.

 

The Dark Eidolon and Other Fantasies

av Clark Ashton Smith

Lite som en blandning mellan Lovecraft och Poe. Mycket i den genren här, men det är nåt med sci-fi och skräck i kombination som bara träffar så rätt. Mardrömmar i bokform.

 

Dracula

av Bram Stoker

Mitt favoritmonster. <3 Så värt att läsa även om man har koll på storyn, för den här boken har så många (ofrivilliga?) nivåer och tolkningsmöjligheter. Man får känslan av att Bram hade ett slightly komplicerat förhållande till sin sexualitet iaf.

 

The Haunting of Hill House

av Shirley Jackson

Boken bakom Netflixserien. OCH TYP BÄSTA SPÖKHISTORIEN EVER. Jag ryser bara jag tänker på den, SÅ bra är den.

 

Sov sött.

 

Via Giphy

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Bläck & Blad

En ny take på boknörderi. Högt, lågt och allt däremellan. <3

Mest lästa

  1. 5 boktips med sommarfeeling
  2. Svenska favoriter + veghusman!
  3. Judging books by their covers
  4. 10 tips för att hitta boktips
  5. Let them eat ljudböcker