Bläck & Blad

7 löjligt överskattade böcker

 

Häääär är den alltså! 

Listan på hyllade böcker som inte förtjänar att hyllas.

Jag tycker jag får ut något av typ allt jag läser. Storyn suger men språket är fantastisk. Man gäspar sig igenom boken men plockar upp lite kul fakta på vägen. Inte riktigt ens grej men man förstår helt plötsligt vad massa andra författare har inspirerats av. RIKTIGT usla böcker är underhållande. Ni fattar. 

Och så finns det böcker som bara hyllas och alla älskar och så läser man dem och det är bara… mjeh. Inget jag vill ha oläst och jag skulle läsa dem igen för man vill ju ha koll men inget fel med att shamea dem lite iaf tänker jaaag.

Here we go!

Never Let Me Go

av Kazuo Ishiguro

Innan jag läste den här läste jag hans The Remains of the Day och tyckte så mycket om den. Superimpad av hur han med hjälp av små medel i stil och språk lyckades spegla huvudpersonen/berättarens outvecklade emotionella intelligens. Och sen läste jag Never Let Me Go. Och det visade sig att poänglösa oändligt utdragna beskrivningar, löjligt övertydliga förklaringar av karaktärernas känslor och torra men SAMTIDIGT överdramatiska inre monologer inte var ett medvetet val för att illustrera en känslomässigt retarderad butler. DET ÄR BARA SÅ HAN SKRIVER. Det är outhärdligt. Det är som att han beskriver känslor för någon som aldrig känt förut. Och dessutom avslutar han varje stycke med B-iga cliffhangers i stil med “men det var ingenting mot vad som skulle hända efter allt det där andra hemska skulle hända som vi alla aldrig hade kunnat föreställa oss”. Och så bygger han upp och bygger upp och bYgGEr uPp tills det kommer ett “avslöjande” som man inte kunde bry sig mindre om och typ redan vet och som inte motsvarar förväntningarna för att det inte finns NÅGOT I VÄRLDEN som kan göra det efter allt han utlovat.

Via Giphy

Oliver Twist

av Charles Dickens

Den är så tråkig. Huvudpersonen är SÅ LAM att man ibland bara önskar att det ska gå åt helvete för honom och storyn är spretig + att det händer en massa hemska saker (typ superbrutala mord på kvinnor) som varvas med vad som i sammanhanget känns som opassande lättsam humor. Sure, poängen var att belysa hur tufft och orättvist livet var för många fattiga men det blir ofta parodiskt och känns mest som någon märklig form av propaganda. Njeeaea. Med det sagt älskar jag Dickens språk och humor och knasiga vändningar så läs något annat av honom vetja!

A Little Life

av Hanya Yanagihara

Don’t hate. Men det här är ju inte så bra ändå. Det är för snyftigt, för orealistiskt, för MYCKET misär och känslor som känns gjorda för att kladda runt i. Den är skriven för att bli en biofilm som folk kan gå på och sen skryta om hur mycket de GRÄT när de såg den. Välskrivet och medryckande alltså, men jag kände mig smutsig efteråt.

New York Trilogy

av Paul Auster

När jag läste var jag typ lite amazed över den första och andra delen, de kändes udda och mörka och pastichiga och kul. Tredje delen var typ rätt kass. Och alla hade lama dialoger och platta kvinnoporträtt, men vem bryr sig när något sticker ut och känns fräscht på andra sätt! SEN läste jag Samuel Becketts Molloy, Malone Dies och The Unnamable och insåg att allt det som verkade udda och spännande i New York Trilogy var direkt STULET från Beckett. Alltså pinsamt tydligt stulet. Skäms Paul.

Via Giphy

Dune

av Frank Herbert

En klassiker i Sci-Fi-genren! Och något av det sämsta jag läst. Det är OSANNOLIKT torrt och stolpigt språk och onödigt krångliga meningar. Alla karaktärer är parodiska och pratar som robotar. Det händer typ ingenting och det gör det i 600 sidor.

Fröken Julie

av August Strindberg

En bok om en ung kvinna som vill vara självständig, inte vara beroende av någon man och leva sitt eget liv. Hon har sex med en snubbe hon älskar, han dödar hennes fågel, dumpar henne, implicerar att hon är förstörd och uppmuntrar henne att ta livet av sig genom att ge henne ett rakblad. Och sensmoralen är alltså att SHE HAD IT COMING. Citat från den underbare Strindbergs förord: “Fröken Julie är en modern karaktär, icke såsom om icke halv-kvinnan, man-hataren skulle ha funnits i alla tider, men därför att hon nu är upptäckt, har trätt fram och gjort buller. Halv-kvinnan är en typ som tränger sig fram, säljer sig numera mot makt, ordnar, utmärkelser, diplom, såsom förut mot pengar, och antyder urartning..”. Osv. Jag VET att man får läsa ett verk i sin samtid MEN herregud det finns ju så många andra som fattade innan Strindberg så han kommer fan inte undan med det.

Allt av Murakami

Jag har läst förvånansvärt mycket av honom för att ändå störa mig så mycket på honom som jag gör. Är tydligen något slags motvilligt guilty pleasure för mig. Och jag VILL INTE, för det är platt, det är lösa trådar som jag lovar inte har någon poäng men som skapar “mystik”, det är obehagliga beskrivningar av tonårstjejers bröst, det är apatiska manliga berättare, det är stolpiga dialoger och det känslan av att det ju bara saknas någon slags själ. Och det är alldeles, alldeles underbart?

Via Giphy

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Bläck & Blad

En ny take på boknörderi. Högt, lågt och allt däremellan. <3

Mest lästa

  1. 5 boktips med sommarfeeling
  2. Let them eat ljudböcker
  3. Judging books by their covers
  4. Svenska favoriter + veghusman!
  5. Sååå borde du läsa fler böcker?