Bläck & Blad

Veckans bok: Arv och miljö

Kickar igång en följetong! Kort eller lång recension av en bok jag läst, varje vecka. För väldigt korta och gråskalefria omdömen kan man alltid kolla in mina Instagramstories där jag lägger upp allt jag läser. 🤓

Först ut här (request/-tipstack till Djungeltrummans egen chefis Amanda!) blir Vigdis Hjorths Arv och miljö, en historia som är “fiktion” enligt författaren själv men självbiografisk enligt alla andra, inklusive författarens egen familj som alltså åker på FETDÄNG genom hela boken. Meeen tänker inte ge mig in i debatten om hur mycket som får vara “sant” för att det ska räknas som fiktion, eller om det är rätt att lämna ut familj och vänner i det man skriver. Det har det pratats mycket om redan och det intresserar mig inte jättemycket TBH.

 

 

I alla fall. Huvudpersonen Bergljot (aka Vigdis) har i vuxen ålder med hjälp av psykoanalys (hmm) insett att hon som barn blev sexuellt utnyttjad av sin pappa. Hon försöker konfrontera familjen men möts av misstro och anklagelser och distanserar sig från dem. När det blir tal om hur de fyra barnen ska ärva (STUGORNA) rivs alla sår upp på nytt och fler svek och orättvisor läggs på lasset.

Först. Det är otroligt välskrivet och medryckande, sårigt och vackert och följer en amazing rytm. Det är lätt att bara låta sig ryckas med och läsa allt i ett svep. Det är öppet, ärligt, övertygande och kraftfullt.

MEN. Det är också lite tröttsamt och ensidigt. Jag har inget problem med att man berättar en historia ur ett visst perspektiv, och jag tror dessutom att det hon har upplevt är sant. Men det som görs här är inte bara att äntligen få berätta sin version, vägra att bli tystad och tillplattad. Det är också att framställa sin version som objektiv sanning, att tillskriva andra känslor och åsikter som ofta går rakt emot vad de själva uttrycker. Det är väldigt mycket analyserande och förklarande av andras handlingar och motiv, och det känns sällan som det är gjort med välvilja eller ens neutralitet. Det SER UT som hon försöker förstå sina föräldrar och sina syskon, men det känns inte som det är det hon gör. Det känns som hon straffar dem genom att ta ifrån dem deras röst (som de under så lång tid gjort mot henne) och ersätta den med hennes egna föreställningar om vilka de är som människor. Och det märkliga är att det är pappan som verkar komma lindrigast undan. Det är honom hon verkar tycka mest synd om. Varför?

Hennes syster försöker gång på gång sträcka ut en hand och kontakta henne för att prata, även om hon inte själv bryter med pappan. Men för berättarjaget verkar det otänkbart att det skulle kunna handla om kärlek eller att systern faktiskt bryr sig. Det är bara av dåligt samvete, feghet och självupptagenhet som hon försöker nå henne.

Problemet är att en väldigt subjektiv upplevelse utmålas som fakta. Det vill säga inte själva handlingsförloppet, utan FÖRKLARINGEN av alla situationer, alla inblandades handlingar och alla deras skäl att handla som de gör. Psykoanalysen (vars metoder och grundare ju för övrigt är jävligt ifrågasatta) som väckte Bergljots bortträngda minnen och som verkar ha blivit någon slags väg till all sanning appliceras fritt på mamma, pappa och systrar på ett sätt som känns nästan smutsigt. Upplevelser varvas med observationer och tolkningar på ett sätt som gör att de inte riktigt kan skiljas från varandra. Igen, det hade varit okej om inte författaren lagt så mycket tid på att till synes försöka förstå och förklara alla VARFÖR.

Bergljot berättar för oss att 99% av alla incestoffer som konfronterar familjen förlorar den. Hon återkommer till siffran senare också, men här frågar hon sig aldrig VARFÖR det är så. Är alla familjer till incestoffer kalla, narcissistiska och verklighetsfrånvända, på samma sätt som hon beskriver sin egen? Eller finns det kanske mer att förstå och analysera om man nu är inne på den vägen?

Arv och miljö innehåller många insikter och sanningar om människans mörkaste sidor. Men den försöker beskriva någonting både inifrån och utifrån samtidigt, och det går bara inte. Det tar något ifrån det som faktiskt är sant – Bergljots egna upplevelse, hennes sorg och kamp. Istället för en ren och stark berättelse blir det en halv historia, en påbörjad analys och ett halvhjärtat försök att förstå hur människor kan begå oförlåtliga handlingar, hur föräldrar kan svika sina barn och hur det kan vara lättare att leva med ovisshet än att veta att det värsta som kan hända är sant.

(Vigdis Hjorths syster Helga har skrivit en “hämndroman” som svar på Arv och miljö som man ju också kan läsa om man vill gegga ner sig lite. Den skippar jag.)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Bläck & Blad

En ny take på boknörderi. Högt, lågt och allt däremellan. <3

Mest lästa

  1. 5 boktips med sommarfeeling
  2. Svenska favoriter + veghusman!
  3. Judging books by their covers
  4. 10 tips för att hitta boktips
  5. Let them eat ljudböcker