Djungeltrumman­bloggen

Kategori: Intervjuer

Ny blogg! This Must Be The Place

Hurra, nu har vi blivit med blogg igen! På This Must Be the Place har Hanna, Daniel och Henrik dokumenterat platser i Göteborg sedan 2013, och syftet är att skapa ett samtal om den delade staden. Vem får ta plats, och vem hamnar utanför?

thismustbegbg

Hej! Vilka är ni?
– Vi som skriver är Hanna Bågler Pros (konst- och kulturvetare), Daniel Gillberg (arkeolog) och Henrik Sputnes (curator).

Trevligt! Vad blir er roll i Djungeltrummans stora familj?
– De som skapar ett samtal om vem som får ta plats i staden, och vilka som hamnar utanför.

Lite som våra kloka storasyskon kanske? Härligt! När och varför började ni blogga?
– 2013 skapade vi bloggen. Vi ser att Göteborg är en delad stad, och att det behövs ett levande samtal om vilken stad vi egentligen vill ha. Vem har tillgång till staden? Vem lämnas utanför? Vi vill skapa reflektioner kring allt det här genom att samla på platser, berättelser och drömmar, och genom att lyfta in fler röster i samtalet.

Himla bra initiativ! Vad är storyn bakom bloggens namn?
– Från början var tanken att bloggen skulle samla på platser som bar på lösningen på stadens problem. Platser där den ”helade staden” redan fanns. Där man kunde stå och konstatera att ”This must be the place … om hela staden hade varit som det är just här hade Göteborg varit en bättre stad att bo i.”

Fin tanke! Ni har ju skrivit om väldigt många platser i Göteborg vid det här laget –  har ni någon favorit?
– Loppmarknaden Kommersen är en plats där folk möts från hela stan. Tröskeln är låg där. Om Göteborg hade haft fler platser som Kommersen hade stan mått lite bättre, tror vi.

Något lite mer okänt ställe som fler borde upptäcka, då?
– Alla borde sätta sig på vagnen och åka till motsatt ände av stan! Vi har alla våra invanda rörelsemönster, och är alla en del av segregationen. Bryt mönstret och upptäck mer av den här stan, helt enkelt.

Vad har ni för tankar kring hur det byggs (och byggs om) i stan?
– Vi tycker att man bör bygga åt de som behöver en bostad, inte åt de som har råd att byta upp sig.

Har ni lyckats riktigt bra med något aprilskämt?
– Nej, vi är de som blir lurade.

Typiskt! Förutom bloggen, vad ni mer på gång framöver?
– Hanna ska uppleva vardagsäventyr, Henrik ska öppna hotell med arkitekten Pierre Mosser och Daniel jobbar på Göteborgs stadsmuseum med att skapa ett museum för alla.

Maria Kopp

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Karin Park har en tio år lång karriär bakom sig, men du kanske tycker att du ändå inte vet så mycket om henne? Det kan bero på att hon inte fokuserat så mycket på Sverige, men det ska det dock bli ändring på nu! På torsdag ser du henne på Nefertiti.

Karin Park - Press pic 1 (Christoph Voy)
Foto: Christoph Voy

Berätta om Apocalyps pop!
– Det är mitt femte album på tio år och en slags avslutning på det jag började på med min tredje skiva Ashes to Gold. Tre års frustrationer samlat i en skiva brukar jag säga. Det är ju pop men jag har experimenterat vilt med att försöka få ljud som inte alls låter som pop till att passa in i en poplåt.

Vilka ljud då?
– Det finns både ljudet av vargar som ylar, brasor som brinner och rostiga kedjor som gnids mot oljefat här. Hälften är inspelat i London när jag bodde där förra hösten. Andra hälften är inspelat i kyrkan där jag bor. Jag tog lite det som fanns runtomkring i ladorna och gjorde musik av det. Blandat med massa analoga synthar och min brorsas trummor.

Eh coolt att du bor i en kyrka! Men innan det bodde du i Norge, där du också fick ditt genombrott, hur skulle du beskriva den norska musikscenen?
– Jag tror inte jag känner till den norska musikscenen så bra längre. Jag är inte där så mycket numera. Men när jag bodde i Bergen så var det en jättestark scen där man höll ihop och hjälpte varann för att få ut musiken. Mycket elektronisk musik som Röyksopp, Annie och Datarock men också en stark metal scen och pop/rock scen. Jag har fortfarande mycket kontakt med musiker där men det är mest norrmän som spelar mycket i utlandet. Min keyboardist är norsk också. Hon heter Juno och är en del av ett gäng tjejer i Oslo som heter Koso Suru.  Dom är dj:s, har klubbkvällar och producerar coola grejer.

Är Sverige över lag lite kass på att bry sig om norsk musik tror du?
– Ja, det kan jag nog tycka. Men Sverige och Norge har ganska olika kultur när det gäller musik faktiskt. Jag slog ju igenom där med min första skiva men så som jag har utvecklats som artist så förstår norrmännen mindre och mindre av min musik också. Den sista skivan har faktiskt plötsligt gått bättre i Sverige. Det är lite överraskande. Och kul.

Om jorden går under i morgon, vad gör du idag?
– Hockey på TV där Leksand slår Malmö i direktkvalet hade inte varit något dumt sätt att avsluta min tid här på jorden på. Med Orio mjölkchoklad till. Följt av en het natt utan kläder bredvid min kille så klart …

På en skala från 1 till 10 hur apokalyptisk stämning kommer det vara på Nef på torsdag?
– Det där apokalyptiska har jag redan skrivit av mig på skivan. Låtarna kommer snarare att framföras med ren livsglädje. Det där lät kristet, men jag bor ju i en kyrka. Nej, men spela konsert är det bästa vi vet och det är ju det som håller oss från att gå under. Dom två sista gångerna vi har spelat i Göteborg så har det varit tjockt med folk och grym stämning.

Vi ser fram emot detta, glad påsk!
– Tack. Glad påsk själv!

Hanna Rasmuson

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hej Ida Redig!

Även fast radio kanske känns något förlegat när det kommer till mitt-i-veckan-fest så är Sessions-kvällarna med P3 snarare motsatsen. Här presenteras nämligen det mesta inom bra och ny musik! På onsdag direktsänds kvällen med Ida Redig och Midaircondo på Radiohuset här i Göteborg; alla är bjudna, alla får komma – helt gratis! Vi hade ett litet snack med musikrediga Ida och pratade om helomvändnignen, spelningen och mästerplanen. 

Processed with VSCOcam with t1 preset Foto: Linus Morales

Hallå Ida! Hur mår du?
– Hej! Jag mår bra!

För de som inte vet vem du är, presentera dig själv!
– Jag är artist och har släppt två album tidigare och släpper fler under året. Jag driver även min egen studio i Göteborg där jag sitter 8-17 måndag till fredag, skriver låtar, spelar in och producerar både till mig själv och andra. Utöver det kan det vara kul att veta att jag är från Göteborg, gillar tennis, springa, dansa, musik, gå ut och äta.

Från vad jag förstår så har det hänt en hel del sen debuten 2010, musikmässigt alltså, exempelvis att du skaffade dig en egen studio och gav dig in på ett nytt musikspår?
– Ja precis, efter det första albumet tyckte jag dels att det blev för många kockar, det tog lång tid att göra det för alla skulle ha en åsikt och sätta fingret på det och det slutade med att jag spelade om hela skiten och gjorde det som jag ville ha det. Men efter det så satsade jag allt på att styra sakerna själv och det resulterade i studion. Jag älskar min studio och är sjukt nöjd med den. Men den bidrog till ny kunskap och det var riktigt kämpigt i början i studion med att lära sig alla saker, sitta sena nätter och titta på guider på Youtube, köpa pluggar, kompressorer, in och ut ur musikaffärer osv. Men jag gillar utvecklingen, studion öppnade många dörrar och har gett mig ett bra kontaktnät till att kunna skapa bred musik och fokusera på att göra bra låtar. Jag är faktiskt en jävligt bra låtskrivare, producent och tekniker och många blir förvånade då de kommer förbi mig på jobbet. Men studion gav mig det nya spåret. Jag har en katalog med säkert 200 låtar. Ett år räknade jag ihop att jag skrivit minst 1 låt per vecka under ett år.

Hur kom det sig att du lämnade den akustiska Standing Here, helt vände om, levererade Thou Shall not be a Pussy och nu ba dansvänliga Ghost?
– Jag har inte lämnat den akustiska banan helt, man kan säga att jag tagit en paus från den, men mellan de två plattorna så finns det som sagt mer låtar. Lyssnar man på dem så ser man utvecklingen i mitt musikskapande. Men jag trivs väldigt bra i den musik jag gör, speciellt i den jag gör nu. Den kommande plattan “I Will Fight That Man, I Will Fight Anyone” är helt magisk, den levererar och under året är tanken att släppa upp en hel del mer musik. Ett problem som uppstår med det är hur man ska släppa upp den nya musiken. Allt man gör när man släpper upp musiken är ju en del av en större plan. Man vill kunna få folk att hitta låtarna och hinna lyssna.

Du har ju en hel del material att skryta med, vad skryter du helst om när det kommer till din musikkarriär?
– Min musik, mina kunskaper i att kunna skapar låtar och att jag är en jävligt bra liveartist. Den kombon är oslagbar.

Om din musik istället var en film, vilken film blir det då?
– Jag har och har haft synkar i reklamfilmer och långfilmer och jag gillar när de pitchat den helt perfekt, alltså att en annan person har fått en feeling för min musik och vill ha med en låt. Det blir levande när man sedan får se det. Men på en av mina kommande låtar har jag faktiskt låtit filmen ”Falling Down” inspirera mig i textskrivandet. Du vet den filmen om en vanlig familjefar som en dag får ett frispel då han sitter i en bilkö, blir knäpp och börjar skjuta massa människor. Men det är svårt att välja en, jag skulle nog ta “En Oväntad vänskap”. Jag har aldrig tyckt om eller skrattat så mycket åt en film!

 

”Jag är faktiskt en jävligt bra låtskrivare, producent och tekniker”

 

Vad händer framöver då, det ryktas ju om en massa släpp här nu 2015, kan du ge oss en lite skvaller?
– Ja exakt! Jag kommer ju släppa mina 4 EP:s med där varje platta har sitt egna sound. Det är inte reagge, hiphop och sedan Black Metal, utan det håller ihop med en rödtråd, det är ju ändå jag som sjunger. Men jag kan skvallra om att till dessa EP:s finns ytterligare låtar som bygger det hela till fyra album. Så egentligen är det fyra album som jag skalat ner. Vissa tror att jag ska göra någon klassisk EP-resa – “Vet man inte vad man ska göra så släpper man EP”. För mig är det tvärtom, jag har min masterplan. Jag vet precis vad jag ska göra. Att släppa en EP är business. Att släppa album gör jag för att jag kan och vill, till mina fans. Men som sagt business är business. Jag hoppas kunna släppa upp några av dem som fullängdare på vinyl faktiskt. Utöver det så jobbar jag med två sidoprojekt, jag tror starkt på båda, men det ena projektet tror jag kommer sticka till toppen. Men när det kommer får förbli hemligt.

På onsdag står du på scen! Ja! Men du, för de som inte riktigt vet vad en Sessions-kväll tillsammans med P3 är, berätta!
– Ja, och jag är sjukt peppad! Det är en spelning i Radiohuset (Sveriges Radio) i Göteborg med publik och som dessutom sänds direkt i P3. Så har man inte möjlighet att ta sig till Göteborg kan man sätta på radion och höra hela spelningen där. Kan man så rekommenderar jag att gå. Det är dessutom gratis! Man behöver bara anmäla sig på hemsidan. Jag utlovar bara nya låtar och jag hoppas vi fyller stället.

På tal om att spela live, har du någon bra story att berätta om någon gång som du stått på scen?
– Jag har ingen galen scenhändelse! Men när vi körde på Umeå Open förra året så, mitt i Shout tror jag det är, slår hela PA av och på en kort sekund, alltså main PA och P3 bandar mitt gig och ingen fattar något, för jag fortsätter sjunga, men inget ljud eller något kommer ut. När Musikguiden i P3 sedan körde ett par låtar från giget så var det med. När man lyssnar fattar man det fortfarande inte. Hahaha. Annars en spelning som jag är sjukt nöjd med där allt klaffade var Kentfest i Stockholm. Jag hade kört i Göteborg innan och det blev lite strul med tekniken på sista låten och Front of house skar en del i min bas. Så jag gick igenom allt och skrev en till låt och sedan levererade jag. Grym känsla!

Vi har lyssnat på dig hela dagen idag på kontoret, vad har du lyssnat på?
– Nice!! Jag har mixat Britney Cusada & Pablo Sanchez i studion hela dagen. Räknas det som att “lyssna på”…?

Jadå! Slutligen, du får säga precis vad du vill till vem du vill – men säg det nu!
– Phoenix du är bäst.

Moa Händén

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Med tidigare alster som Je Suis La Mer och Save the Forest har Klabbes Bank lyckats toppa flera rankningar av svensk jazz – och nya skivan, kallad endast Z, har redan hunnit ringa in ett par goda vitsord. Inför helgens nedslag på Nef berättar kapellmästare Klas-Henrik “Klabbe” Hörngren hur det egentligen går till när de instrumentala skapelserna får sina namn.

Ni har alldeles precis nyss släppt er femte skiva, vars titel består av en ensam bokstav. Men heter den “Zäta”, “Zed” eller “Zee”?
– Ja, det beror på vilket språk man pratar på. Det bästa är ju titlar som funkar på flera språk – typ Still [en av låtarna på skivan] funkar ju både på engelska och på svenska.

Eller Skyfall, Bondfilmen.
– Haha, “Skyfall”, det har jag inte tänkt på! Det finns ju också ett grymt filmbolag som heter Spyglass, det funkar också på svenska. Fast det låter jävligt äckligt.

Det kanske är en potentiell låttitel inför framtiden?
– Spyglass? Ja, jag är laktosintolerant, så gräddglass är ju det i ordets rätta bemärkelse för mig.

Är det lättare eller svårare att namge instrumentala låtar än sådana med texter?
– Det är jävligt mycket svårare. Man vill ju inte göra det på en höft, för de titlarna får man ju leva med resten av sitt liv. Jag känner att jag måste vara jävligt noggrann med det, för det är ju liksom inte bara att säga: “nu ska jag göra en låt om ångest” och så skriver man en låt som låter som ångest. Eller en del gör ju så, i och för sig, men oftast gör man musik och är i ett sinnestillstånd som påverkar musiken.

Vilken av dina låttitlar är du mest nöjd med? Jag gillar Cowboyhäst.
– Ja, men det blir ju slapstick, liksom. Det funkar ju bra på den låten och jag kan förstå vad du menar, men jag kan också tycka att titeln låser lyssnaren vid att det är humor och slapstick.

Albumet som den ligger på har ju också ett fint namn – Je suis la Mer.  
– Ja, men det måste jag säga att jag gillar! Det är så skönt för det är ett språk jag inte bemästrar. Det blir öppet och målande och man låser inte in någon i att tolka musiken på något speciellt sätt.

Men om du hade skrivit texter, vad hade de handlat om?
– Ja, dödsångest. Det är väl det som allt i livet grundar sig i, är det inte det?

Det är en outtömlig källa. Men nog om ord; låt oss prata om musiken. Vad bör en gilla i övrigt för att vara säker på att Klabbes kommer bli en favorit?
– Alltså, grejen är att jag tycker vår senaste platta Z inte låter som en jazzplatta. Något som jag har reflekterat över är att många äldre har tyckt att musiken var svår, medan yngre känt igen sig i den. Och det tror jag har att göra med att musik förändras. Jag bottnar ju själv i pop – mina favoritskivor är sånt som Drukqs med Aphex Twin och Bon Ivers första platta – samtidigt som jag såklart influeras av en massa jazzplattor också. Det är lätt att man blir begränsad; “jag gillar jazz därför går jag till Nefertiti”, och det är synd om man fastnar i det. Fast Banken är inget försök att bryta sig ut ur genrer, utan det är bara en konsekvens av vad jag och mina bandpolare lyssnat på.

Genrer kan vara begränsande, men för oss musikjournalister är de ganska tacksamma, eftersom de gör det lättare att förhålla sig till musiken.
– Jamen, eller hur! Det är det ju för alla, för mig med. Men det finns ju saker jag inte gillar, jag har svårt för dansband till exempel, även om jag tycker om vissa Sven-Ingvars-plattor.

Sven-Invgvars?!
– Ja, deras första plattor tycker jag är rätt fina.

Okej … men på lördag spelar ni själva på Nef! Hur kommer stämningen att vara?
– Vi är jättepepp! Vi har vår nya skiva och det händer grejer hela tiden och vi tycker att det ska bli så in i helvete roligt. Vårt första gig var på Nefertiti 2002, och det är ju jävligt länge sedan, 13 år sedan, så det är alltid sjukt kul att få komma tillbaks!

Henrik Boström

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Djungeltrumman­bloggen

Mest lästa

  1. Yxor och feminister
  2. #förvarendakatt
  3. Djungeltrumman <3 Carlings
  4. Djungeltrummans stora julfest!
  5. Kom på aw för att fira ett nytt nummer av Djungeltrumman!