En man med ett skägg

Amoraliska barnboksfigurer.


Noterar att flera av mina inlägg på bloggen kan ge intrycket av att jag representerar nåt slags staffanhildebrandsk nymoralism. Jag är tydligen skeptisk till alkohol, tobak och reklam. Rebelliskt.

För att motbevisa detta tänker jag nu uttrycka min kärlek till barnboksfigurer i total avsaknad av moral. Jag hör till dem som har ett väldigt levande förhållande till sånt jag läste för några decennier sen. Särskilt som jag nu får läsa det igen för min treåring. Vi är rörande överens om en massa.

Halvan är ett litet otäckt barn som kör olika leksaksbilar, och dom böckerna har vi noggrant övertalat Leonard att inte gilla. (Det är f.ö. i Halvan-boken Här kommer bussen som man får den högst ointressanta informationen att en stadsbuss är 3,4 meter hög och att busschaufförer har en myntkassett.)

Jan Lööf, Tove Jansson och Pettson (som f.ö. är ett arv från min mormor som helt ogenerat köpte dom till sej själv – alla är namnmärkta) gillar vi bägge.

Vad jag blir gladast över när man botaniserar i barnkulturen är hur orädda dom bästa barnförfattarna är för att visa upp hjältar i total avsaknad av präktig moral och rättrådiget. Detta gäller naturligtvis inte Rune Andréasson. Men det gäller det riktigt gamla gardet: Torbjörn Egner, Astrid och Barbro Lindgren, Tove Jansson. Hjältarna.

Mina fem favoriter bland amoraliska barnboksfigurer – just nu och sen tretti år tillbaka:

5) Klas Klättermus (Torbjörn Egner). Egner är väldigt snäll och predikar försynt sammanhållning och – tror jag – vegetarianism (ett tema i Klas Klättermus är att man inte ska äta sina vänner). Dom roligaste figurerna är Mickel Räv, som är dum (på mitt livs första LP tolkad av Sven-Bertil Taube, varför jag alltid föreställt mej Mickel med sidenscarf), samt Klas Klättermus själv.

Klas är vad som i den judiska kulturen kallas ”schnorrer”. En snyltare. Han tittar alltid in till Mårten Skogsmus när han vet att denne har köpt en sockerkaka till sin farmor, och han ber Mårten skära den i en stor och en mindre bit. Han är helt öppen med att han lever för att sjunga, spela och skapa; eftersom jag parallellt läser Lundell-biografin, där Ulf ofta pratar om att han varit gift med sin skrivmaskin, tänker jag mej att Klas har en grop i hakan och är besatt av 1967 och kvinnohår.

Mårten vill införa en skogslag där tredje regeln lyder ”den som är lat och inte skaffar sej mat får inte ta mat från andra”. Klas spontana kommentar är då så klart: ”Men vem ska han då ta från?”

Klas Klättermus drar sej nämligen inte heller för att stjäla om han på så vis kan undvika kroppsarbete. Under förevändning att han gör Kurre Ekorre en tjänst, bryter han sej in i Kurres källare för att spana efter tjuvar och när han ändå är där kan han ju lika gärna provsmaka: ”Bara för att känna efter om det verkligen är nötter alltihop”.

4) Loranga. Samt i någon mån Masarin och Dartanjang. Och så klart tjyven Gustav. (Barbro Lindgren).

De enskilda verk som betytt mest för mej i livet är de båda böckerna om Loranga. De öppnade dörren till en värld jag sen dess velat utforska: humorns, galenskapens, normbrytandets värld.

Det är fantastiskt roligt att Loranga är pappa och ensam vårdnadshavare, samtidigt som han helst bara gör mat till sej själv.

Att han alltid vinner alla tävlingar mot Masarin, även när Masarin har fler poäng.

Att han absolut inte vill jobba eftersom det är jobbigt och med ungefär samma motivering håller Masarin från skolan.

Att hans enda souvenir från sin egen skolgång är en skrivbok där han klottrat ”fröken är en jäkel”.

Och att tjyven Gustav kommer på besök, röker chokladcigaretter, gör tatueringar med kulpenna och sen snor med sej Lorangas prispokaler under tröjan under förevändning att det är flugbett.

Allra roligast är det när Dartanjang för dagen tror han är målare och därför guldmålar husets toalett. Loranga flyttar genast in och beordrar Masarin att hålla sej för resten av livet.

Boken upprörde förstås känslor när den kom i slutet av sextitalet. Vilket är roligt eftersom Barbro Lindgren ger ett så försynt, mysproggigt intryck. I en radiointervju jag hörde för tio år sen förklarade hon med emfas att nåt så knäppt som Loranga-världen – med en morfar som är så gammal att han sitter i ett träd och gal som en gök, en korvgubbe som får betalt i tigrar (som naturligtvis tappar öronen när dom blir gamla) och en arg gubbe som samlar ugglor i sin postlåda – naturligtvis inte går att hitta på.

Tvärtom, menade hon på, är allt sant. Loranga, Masarin och Dartanjang var hennes man, son och svärfar.

Intervjuaren (Erik Haag) upplyste om att Barbro Lindgrens son vid tillfället spelade i bandet Girlsmen, och ställde frågan om man kunde tänka sej att man lyssnar på Masarin när man lyssnar på Girlsmen. ”Ja”, svarade Barbro Lindgren.

3) Sniff (Tove Jansson). Det lilla djuret som hänger med Mumintrollet och Snusmumriken utmärks främst av sin stora kärlek till ägodelar och sitt hävdelsebehov. I serierna – där Tove och hennes bror Lars Jansson tillät sej en helt annan historieskrivning än i böckerna – är han direkt cynisk. I böckerna lyser hela tiden hans mindervärdeskomplex igenom.

Hittar man en grotta, är Sniff väldigt snabb med att vilja döpa den till Sniffs grotta. Hittar man en båt, föreslår Sniff att den ska heta Sniff.

I novellen ”Cedric” är Sniff lessen eftersom han gjort det ödesdigra misstaget att – för första gången i livet – ge bort nånting. Inte av altruism, utan tvärtom, har han gett bort plyschhunden Cedric åt Gafsans dotter.

Men kära lilla Sniff, sa mumintrollets mamma bekymrad, om du nu älskade Cedric sådär förskräckligt kunde du väl åtminstone ha gett honom till nån du tycker om och inte åt Gafsans dotter?

Äsch, mumlade Sniff och stirrade i golvet med sina stackars rödgråtna ögon, det var mumintrollets fel alltihop. Han sa att om man ger bort nånting som man tycker om så får man tillbaka det tio gånger om och känner sig underbar efteråt. Han lurade mig.

I Muminpappans bravader/ memoarer (utgiven under olika titlar) skriver muminpappan just sina memoarer. Vid fullbordandet diskuterar han innehållet med mumriken och Sniff.

Står där ingenting om ditt dålighetsliv med hatifnattarna? frågade snusmumriken.
Näh, sa muminpappan. Det här ska bli en lärorik bok förstår du.
Just därför! skrek Sniff.

Begreppet ”dålighetsliv” är inspirerat av Tove Janssons egen pappa, skulptören Faffan. Han levde emellanåt dålighetsliv. Läs: han söp.


2) Kasper, Jesper och Jonatan (Torbjörn Egner). Återigen: Egner är en idylliker som målar upp en stad med åsnor på gatorna, gamla snälla vädergubbar med skägg och en överkonstapel som hellre vill sjunga än häkta.

Men Egner drog sej därför inte för att skildra mänskliga skavanker. Kasper, Jesper och Jonatan är verkligen rövare. De stjäl ”så lite dom kan”, inkluderat oxfilé, fläsk- och köttkonserver samt gull. Deras ledmotiv ”Rövarvisa” har spelats in av KSMB (och också av Hasse Kvinnaböske, men det är kanske inte lika talande som exempel).

De gillar inte heller att tvätta sej. Eller arbeta. Eller hålla reda på saker. Det är det säkert många barnboksfigurer som gör, men Kasper, Jesper och Jonatan är trots allt skildrade som sympatiska. De gillar att spela (fagott, flöjt och trummor och lock), och då är man automatiskt accepterad i Kamomilla.

1) Karlsson på taket (Astrid Lindgren). Så klart. En barnbokshjälte med multidiagnos: narcissist med ADHD och klart sociopatiska drag. En tjockis, som i all sin gränslösa självupptagenhet, vinner en stackars ensam pojkes hjärta. Och som tackar med att ta sönder hans ångmaskin och tvinga honom att köpa godis – kuckelimuckmedicin – för sina sista pengar.

Det är fascinerande att lindgrenskan å ena sidan kunde skriva så syrat, sinnesutvidgande, hämningslöst som i Karlsson och Pippi, och å andra sidan präktigt och tillrättalagt som i Barnen i Bullerbyn och Barnen på Bråkmakargatan (som är de minst bullriga och bråkiga barn som nånsin funnits). Hon måste bejakat varje infall hon fått och varje sida av sin egen trots allt ganska komplexa karaktär.

Hon har gått till historien som en snäll tant som inte gjorde nåt annat än att älska djur och barn och var allas vän och som flitigt citeras av kungar och riksdagsmän och samhällets stöttepelare. Min Astrid Lindgren är den subversiva, orosmomentet.

Hon som 1945 skriver om en stark flicka som slåss med poliser, ställer till oreda på fina damers kafferep och gäspar sej igenom en halv skoldag.

Hon som skriver om döden och vidunder, helvetesgap och självmord (väl? hur fan dör annars Mio och bröderna Lejonhjärta?).

Hon som skildrar storskäggiga rövare som fjärtar och sotare som stövlar in på fina baler för att dansa med pigan Alva när den snipiga borgmästarinnan uppmanat societeten att nobba henne.

Och som har skrivit en av dom vackraste texter jag vet: ”Fattig bonddräng”. Visan som osminkat skildrar drängarnas helvetestillvaro i det gamla goda varma bondesverige:

Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus
och när lördan kommer vill jag ta mej ett rus
Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss
Vila hos en flicka vill jag också förstås
Och sen kommer söndan och då vill våran präst
att jag ska i körka men då sover jag mest
Präster kan väl vila hela måndagen men
för en fattig bonddräng börjar knoget igen

Och som framför allt skapat den vandrande katastrofen Karlsson, som ogenerat flyger fram genom tillvaron och avfärdar övriga mänsklighetens problem som världsliga saker. Och som, givetvis, med den sanne humanistens ögon, påtalar Karlssons ensamhet och bekräftelsebehov och faktiskt får en att bli avundsjuk på Lillebror som får ha en så jobbig kompis.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]