En man med ett skägg

Kategori: Uncategorized

Ja, vi är väl många som dagligen och stundligen ställer oss frågan: vad hände egentligen med Bo Arne Vibenius? Efter att ha gjort barnfilmen  Hur Marie träffade Fredrik, åsnan Rebus, kängurun Ploj och …, (1969) den alldeles sjukt våldsamma Thriller – en grym film (1974) med Christina Lindberg som stum enögd hämnerska och Heinz Hopf som slem hallick och den alldeles sjukt deppiga – och alldeles sjukt konstiga! – framtidsdystopin Breaking Point (1975), varifrån vi främst minns en scen inkluderande onani och en kollegas kaffekopp, så satte nånting – låt oss inte spekulera om vad – slut på en … udda regissörs- och producentkarriär.

Nästa gång vi hör ifrån Bo A, som jag tänker mig att hans nära vänner kallar honom, är när Joakim Pirinen skördat framgång med sitt seriealbum Socker-Conny 1985. Vem hör då av sig med ett färdigskrivet kontrakt där han för en modest summa (1000 spänn plus 2,5 procent i på all vinst) vill köpa rättigheterna till "alla audiovisuella distrubitionsformer av vad slag de vara må, nu existerande samt kommande (bl.a. film, alla bredder, video, kabel tv, pay tv, satellit tv, video-disc etc etc), för distrubition över universum"? Just det – Bo Arne Vibenius, nu som ombud för Channel 1 på Lidingö.

Den 24-årige Joakim Pirinen skrev aldrig på det prydligt maskinskrivna kontraktet, men blev nog en smula ställd över dess rättframma sätt att säga "skriv på här så äger jag dig".

Channel 1 finns fortfarande när Bo A 2010 polisanmäler Göteborgs Filmfestival för att ha visat utdrag ur just Thriller – en grym film. Jag vet inte vad som hände med den anmälningen. Troligen sitter de skyldiga inne på livstid på vatten och bröd.

Därefter slutar de flesta spår efter Bo A. I början av nittiotalet bevistade jag Fantastisk Film Festival i Lund, där jag såg Thriller – en grym film oklippt (minns jag rätt var det första gången den visades i Sverige i det skicket). Festivalledningen hade bett Bo A medverka, men han nöjde sig med att skicka ett brev från nåt skatteflyktingland på kontinenten och uppmana publiken att skicka honom några "millar" så att han kunde börja filma igen.

Och därefter – intet. Tills nu. Nu har Bo A kommit över Malmötabloiden Kvällsposten, bläddrat i den och hittat två säger två fel på den:

Felen är alltså att bilderna borde ha fler färger och pappret högre kvalitet. Jag har själv bläddrat i Kvällsposten några gånger och kan nog komma på ytterligare några akuta fel och brister med den tidningen.

Vill man läsa mer om Bo A – och det vill man rimligen – bör man börja här.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Brev från parallellkolonin.

Vi Cornelisafficiniados talar ofta tyst om ”Hönan Agda” och ”Brev från kolonien”. Inte desto mindre säger de en del om den hantverksskicklighet Cornelis Vreeswijk på väldigt kort tid arbetade sig till. ”Hönan Agda” lär ha snickrats ihop under ett wc-besök efter att någon medmusikant berättat snuskisen om den nakna hönan i turnébussen, och ”Brev från kolonien” påstod han själv att han totat ihop på ”mindre än en halvtimme” i Socialinstitutets källare, där han fortfarande studerade i sextiotalets begynnelse.

Då ska vi komma ihåg att kolonivisan är en översättning. Originalet är amerikanskt: ”Hello Muddah, hello Faddah” gjordes av komikern och programledaren Allan Sherman. Melodin är för övrigt operakompositören Amilcare Ponchiellis.

Att Cornelis gärna tog sig friheter med sina översättningar blir tydligt inte bara när man läser Shermans originaltext, utan också den svenska översättning som bonnjazzsångaren Hasse Burman lanserade nästan samtidigt med Cornelis:

SHERMAN:
Hello Muddah, hello Faddah!
Here I am at Camp Grenada
Camp is very entertaining
and they say we’ll have some fun if it stops raining
BURMAN:
Hallå pappa, hallå mamma!
Tack för brevet – det kom fram ja
Här på lägret slår vi knutar
Det blir säkert mera kul när regnet slutar
SHERMAN:
Now I don’t want this should scare ya
But my bunkmate has malaria
You remember Jeffrey Hardy?
They’re about to organize a searching party
BURMAN:
Jag vill inte skrämma opp mor
men min kompis tycks ha koppor
Och en han smet han från vår allsång
så nu så måste alla ut på skallgång
SHERMAN:
All the counselors hate the waiters
And the lake has alligators
And the head coach wants no sissies
So he reads to us from something called ”Ulysses”  
BURMAN:
Jag blev biten utav knotten
borti kärret utan botten
Och sånt som serier ledarn hatar
Han läser högt ur nåt som heter ”Fritjofs saga”
SHERMAN:
Wait a minute, it stopped hailing!
Guys are swimming, guys are sailing,
playing baseball, gee that’s better!
Muddah, Fadduh, please disregard this letter!
BURMAN:
Nä vad nurå? Regnet slutar!
Alla grabbar ut och kutar
Och jag har lovat spöa Östen
Hej så länge, skriver snart, vi ses till hösten
Texten som Hasse Burman sjunger och som den flitige textleverantören Björn Lindroth skrev ligger tätt intill originalet. Cornelis gjorde istället precis vad han ville med upplägget. I princip behöll han ju bara brevformen, koloni/lägertemat och de djärva rimmen (Cornelis rimmar ”kolonien” på ”i en … stor barack” och ”tog hand” på ”skogsbrand”).

Shermans/Burmans pojke är naivt troskyldig och beklagar sig över tillvaron för att få bli hemskickad. Cornelis pojke är ligist: ”När man äter dem blir man en jättekul typ”, ”Jag har spelat bort vartenda dugg på tärning”, ”Nu ska vi ut och bränna grannbaracken”.

Sherman/Burman rör sig i en realistisk lägermiljö. Cornelis blåser upp proportionerna: Tage har en fickkniv i magen, lägerungarna gör sitt eget brännvin, killen i överslafen är sängvätare.

Hasse Burman-låten hittade jag via en av mina informanter, Jan-Erik Nilsson. Den är från 1965. Cornelis insjungning av ”Brev från kolonien” kom också på platta 1965. Uppenbarligen kunde de leva sida vid sida då.

I ett parallellt universum hade Burman fått den stora hiten. Han hade rentav fått vad Cornelis fick: en evergreen, en låt som sjungs och roar femtio år senare. Nu blev det istället en av Cornelis Vreeswijks stora succéer – och en av de låtar han själv och vi geeks haft störst problem med.

Ordet var orättvisa, sa Bill. Ord och inga orättvisor, sa Bull.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag var med i Debatt häromsistens och diskuterade barnkultur. Eftersom jag har skrivit en bok om en strömning inom sjuttiotalets barnlitteratur, och tillika ynglat av mig som en Tredjedels-Skarsgård, så betraktades jag som kvalificerad. Och eftersom jag, likt Dabrowski, gärna kommer med en och annan groda i livesammanhang, sammanfattade jag vad jag egentligen ville säga även i text

(Risken finns att länken inte funkar om man inte prenumererar på Sydsvenskan, men då får man springa ner på Pressbyrån och köpa pappersvarianten.)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Här bju'r man på Bjurman.

I tidningen Kapten Stofil 33 (a.k.a. Hans Arnold-numret) finns en notis saxad från Aftonbladet 1968. Den handlar om 54-åriga änkefru Ruth Bjurman som, trots sin så kallat höga ålder, var sekreterare i och grundare av popgruppen Slam Creepers fanclub. Ruth Bjurman drev tydligen en tobaksaffär i Falun och hade en tjugoårig son som lärt känna popbandet från näraliggande Vansbro. Det ena hade gett det andra och plötsligt hade Slam Creepers till och med ägnat henne en lp: Dedicated to Sweet Ruth.

 

I Aftonbladet/Kapten Stofil-artikeln citeras fru Bjurman med en fråga som med säkerhet var mer tankeväckande då än nu: "Varför skulle bara tonåringar tycka om pop?" (Idag hade samma fråga ställts utan "bara".)

Ja, vad som hände med Slam Creepers vet vi alla: sångaren kom att göra musikalen Spök, långfilmen Strul och cd-samlingen Skifs, resten av bandet gick väl troligen tillbaka till sågverket.

Men frågan som väcks hos mig är istället: kan denna Ruth Bjurman ha nånting med Aftonbladets rockskribent och New York-korre Per Bjurman att göra? Så himla långt är det inte mellan Ruths Falun och Pers Borlänge. Per Bjurman är född 1967 och skulle i princip kunna vara Ruths barnbarn, dock har han brodern Ola, född 1962, vilket skulle betyda att Ruths son fick barn vid fjorton års ålder. Men även Ola Bjurman har vigt sitt liv åt rock och blues – han har gett ut ett antal plattor i eget namn – så det känns inte orimligt att det skulle finnas en släkt av rockmasar och blueskullor.

Det här är förstås bara som jag spekulerar. I likhet med Monica Gunne har jag inte en susning.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

De är inte kloka, de där Romare.

Det händer att man läser böcker om gammal tevehistoria, och det händer att man stöter på namn som inledningsvis inte säger en nånting, men som får alltmer färg och form och struktur ju fler böcker man plöjer. Ett sådant namn är Kristian Romare – troligen ringer inte särskilt många klockor hos genomsnittssvensken, troligen några fler hos genomsnittsbloggläsaren. (Och ja, jag har letat en bild utan att hitta någon. Har ni någon liggande så mejla.)

Kristian Romare beskrivs i standardverket Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999) som en som "snart skulle göra sig känd som en av företagets mest kulturradikala medarbetare". Han var en av eldsjälarna bakom teveprogrammet Multikonst, som inte bara refererade konst utan också, likt en tidnings kultursida, ville föra upp frågor på agendan.

I programmets mest berömda inslag (1967) höll konstnären Clas Engström ett föredrag kring sin hustru Pye Engströms (vi kommenterar inte namnet Pye, det är att göra för lättköpta poänger) skulpturserie "Lek för vuxna" (ja, det är knullstatyer). Föredraget innehöll diverse "runda ord", som på nåt vis blev ännu rundare av att Per Oscarsson syntes i publiken när Clas Engström höll föredraget.

Denna historiska incident – då "kuk", "fitta" och "knulla" sades för första gången i svensk public service –  ledde till krismöte på Sveriges radios ledning:

Styrelsens ordförande, landshövdning Per Eckerberg, utfärdade en allvarlig varning för det ökade självsvåldet, en företeelse som enligt hans mening hade lång traditon inom Sveriges Radio, och pläderade för hårdare styrning av enskilda programarbetare. Radiochefen hade inget att invända. Tvärtom gjorde han klart att nu var dags att statuera exempel.

Jag vet inte hur väl radiochef Olof Rydbeck lyckades med sitt uppsåt. Producenten och programledaren Kristian Romare lät i alla fall inte sin kulturradikalism falna. Fortfarande enligt Finrummet och lekstugan ville han inte använda televisionen "som ett indoktrineringsinstrument för en borgerlig konstuppfattning". Julafton 1974, för den som tyckte granen var borgerlig, hade därför hans programserie Folkets historia i bild premiär.

Så beskrivs Romare i en bok som vinnlägger sig om att vara neutral i omdömena. Carl Johan De Geer, själv konstnär och kulturradikal (väl? Redde Åsa Linderborg och Björn Wiman egentligen ut vad ordet betyder i sin debatt härom året?), passade på att göra en Romare-parodi så fort han fick chansen – i den så kallade barnserien Tårtan (1973):

En natt sover Frasse över på bageriet och gör en tårta som han kallar för Livets Mening. Frasse förklarar sitt konstverk: Marsipancitronen och vetekransen står för kampen mellan surt och sött i tillvaron och Livets Mening är en kub av ren mandelmassa. Det avsnittet är en parodi på Kristian Romares konstprogram som fanns på 60-talet och i början av 70-talet i TV. Sedan gör Janos en mer summarisk förklaring när Inez Svensson ska köpa den och säger "Den går att äta". (Cristel Nyqvist: Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer, 1997.)

Även om CJDG inte säger det uttryckligen i det citatet så har han andats det mellan raderna i andra sammanhang: Romares program var något pretentiösa, för att inte säga högtravande, för att inte säga pinnrövade.

Bilden av en gammal Sveriges Radio-arbetare kompletteras till slut av Nils Petter Sundgren, public service liberala alibi under sjuttiotalets vänsterår:

Intelligentast och giftigast av de röda jesuiterna var John Sune Carlsson, tråkigast Kristian Romare, en lundensisk konstkritiker som bedövade meningsmotståndare med en malande progressiv jargong. Jag tror att han medvetet gick in för att trötta ut meningsmotståndare till dess de somnade, varpå det blev möjligt för honom att få igenom de mest befängda förslag. […]

Jag har inte så god karaktär att jag avstår från att berätta en Romare-historia som jag hörde när TV2 fyrtioårsjubilerade i slutet av 2009. Under ett uppdrag utanför Stockholm bad Romare filmteamet komma in i hans rum för en meditationsstund innan det var dags att gå till sängs. När teamet kom in i hans rum hade Romare tänt levande ljus framför ett porträtt av Lenin. (Nils Petter Sundgren: Inte bara bio, 2010.)

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}
Fortfarande när jag var knodd var Thore Skogman (1931-2007) ett skällsord som finkulturella föräldrar drog till med, ungefär som vi i dagens medelklass skrämmer våra barn med Stefan & Krister. Skogman var hambo och dragspel, rajdajdajdaj och nonsens, hembrygd och glesbygd. 
 
En andllig, och tandlig, kamrat till honom – Povel Ramel – fick betydligt mer kredd för sina "inge-långe-linge-längtan-längtan" och "allaballahubbadinkandinkan" och "zoom! bäng! gloschamadosch!", troligen för att Povel onekligen stod med ett ben på Östermalm och ett annat i New Orleans. Alltmedan Skogman hukade för juniregnet under en vind gran i Västmanland.
 
Jag har försökt reda ut vad som finns hos Skogman att fascineras av i en liten film, men sammanfattar det så här: för att han gjorde musik av allt. För att han inte kunde höra ett ord eller ett namn utan att omedelbart börja rimma på det och tre minuter senare ha en färdigstimmad schottis redo att framföras.
 
På lp:n Jag sjunger på svenska gör han adepten Peter Himmelstrands trudelutt "Jag mötte mitt öde i Stöde", skriven enligt ett mycket skogmanskt resonemang: "Just det, öde rimmar ju på Stöde, då borde man ju smidigt kunna svänga ihop en visa om man bara har tillgång till en atlas!" Mycket riktigt:
 
Jag mötte mitt öde i Stöde
och fick första pussen på Slussen
Du fick mitt namn i Söderhamn
och vi satte bo i Örebro
 
Själv beskrev Skogman processen när en låt kom till honom som en "Knäpp i skallen" i låten med samma namn. Det är lätt att tro honom. 1243 stimmade låtar lär vara svenskt rekord. 
 
Det mesta i Skogmans produktion är förstås oförargligt, det var ju bland annat det som provocerade hos en upplyst kulturklass. Det är för det mesta svårt att avgöra om Skogman över huvud taget tycker nåt: finns det nåt som liknar en åsikt är den förmodligen där för rimmets skull.
 
Men på en punkt finns en sån konsekvens hos Skogman att jag faktiskt vill påstå att det också finns ett djupare engagemang, en ärligt känd uppfattning: allting tyder på att den gemytlige Skogman aldrig kom överens med militärväsendet.
 
Det märks i hitten "Tre dar i buren" – från 1963 års film med samma namn – som inleds med ett påfallande frankt statement:
 
Jag gillar inte alls det militära
för det är mycket värre än man tror
Det är så mycket som man har att lära
Igår så sa jag hej åt en major
så det blev tre dar i buren!
 
Det märks likafullt i "Lucka 4 på 5:e kompanit", där Skogman räknar upp fenomen efter fenomen inom det svenska värnpliktssystemet som retar honom ("befälet skrek", fältmanövrar, "vi marschade" etc):
 
Man hämtade sina kläder
uti ett trångt förråd
För stor eller för liten
blev på kroppen varje tråd
 
[…]
 
Så sen när kompaniet
blev uppställt på parad
då var det nästan så man trodde
att man var på maskerad
 
Och det märks kanske allra tydligast i sången om "Soldat Pettersson", vars satir mot militär fåfänga och inofficiell befordringsgång för tankarna till Jaroslav Hasek eller Joseph Heller (om man är på det överspända humöret):
 
Pettersson var en förträfflig soldat
Så stolt och kavat / ja, en riktig soldat
Bjöd överstens dotter på middag med bal
och sedan så blev han korpral
 
Pettersson kliver sen upp till sergeant, löjtnant, kapten och major genom att "han krusade för överstens tant", "till överstens svärmor han skicka en slant", "en dag gav han överstens hund ett par ben" och "han skickade blommor till överstens mor". Slutklämmen hade kunnat vara riktigt smärtsam om det inte vore för den muntra musikaliska kontexten:
 
Med överstens fru han försökte bli vän
så nu är han menig igen
 
Jag rekommenderar inte Thore Skogman till vem som helst. Den hemmabrända Skogman-cd jag själv brukar spela har av sin kunnige kompilatör Jan-Erik Nilsson fått den träffande titeln "En massiv överdos Thore Skogman". Och då innehåller den bara fyrtiosju spår. 1196 Skogmanalster återstår. 
 
Men vill man ägna några minuter åt att skåda rakt in i ett aldrig vilande hjärnmaskineri så kan man gott lyssna in sig på "Plättlaggen" eller "Tom-peng-pung och Tji-ko-sing".
5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Den här bilden får någon gärna förklara för mig. Bär alla fyra samma folierulle? Var det så att kläderna som egentligen tagits fram för fotosessionen inte var färdiga? Varför är de så oerhört allvarliga när de uppenbarligen ägnar sig åt att linda i sig i folie? Varför döljer Benny och inte Björn bröstvårtorna? Har det med man boobs att göra? Visst verkar Björn på det hela taget lite bekvämare med situationen än någon av de andra?

Och visst har man svårt att tänka sig att en av personerna senare skulle bli furstinna och en tilldelas Månadsjournalens intelligenspris?

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vilse i Croneman.

Det kan låta som att jag är besatt av DN:s Johan Croneman, och det är jag väl i någon mån också. Det stör mig en smula att någon som konstant är så dåligt påläst – en modern klassiker var när han inte lyckades googla fram det rätt originella namnet Evelyn Mok – har nån som helst status som krönikör.

Genom en (icke nätpublicerad) artikel av Croneman fick jag veta att svensk barn-och-kulturforsknings osäkrade revolver Margareta Rönnberg nedkommit med boken Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (min anmälan av boken finns här). Cronemans artikel innehöll diverse förbryllande sakfel, bland annat kände han uppenbarligen inte till den tredje omgången av Ville, Valle & Viktor från 1977 (vilket visar att man inte ska förlita sig på Wikipedia). En petitess så klart, särskilt som Croneman inte skrev nåt ofördelaktigt om just de tre figurerna.

Lite knepigare blir det när Croneman rakt av kalkerar Rönnbergs icke källredovisade påstående att Jonas Gardell gjort sig lustig på Staffan Westerbergs bekostnad. Rönnberg är direkt anklagande mot Gardell. Croneman står, inte olik vare sig Bill eller Bull, precis bakom och upprepar hennes anklagelser. Låt oss jämföra påståendena och verkligheten.

Det är riktigt att det skojades friskt om Staffan Westerberg på nittiotalet. Jag minns tydligt det första skämt jag själv såg på temat: John Eje Thelin i första omgången av Släng dig i brunnen (1990) gjorde en dialog mellan dockorna Fickan (Thelins bröstficka) och Armsvanen (Thelins arm, formad som en svan) som tävlade i att vara läskiga på ett ångestframkallande sätt. 

Det var roligt. Man måste förstås få skoja om någon med ett så tydligt uttryck som Westerberg, inte minst som hans barnprogram faktiskt var genuint läskiga för många. De flesta skämt var, som skämt plägar vara, oförargliga.

Men naturligtvis gick det för långt när den lojt utslungade frasen "det är ditt fel, Staffan Westerberg" (vilket brukar tillskrivas en tältflagga på Hultsfredsfestivalen 1998) upphöjes till nån sorts allmän sanning och Staffan Westerberg slog både Hitler och Stalin i en omröstning om världshistoriens värsta människa (uppgiften hämtad från Ingegerd Rydins fackbok Barnens röster, för övrigt vällustigt sönderstrimlad för sina lösa påståenden av Margareta Rönnberg i hennes bok). 

Och i det sammanhanget steg Jonas Gardell faktiskt fram och försvarade Staffan Westerberg. Först i föreställningen På besök i mellanmjölkens land (1995), där scenografin inspirerats av Vilse i pannkakan och Westerberg själv medverkade på band ("Hej hej alla lillstrumpor! Finns här några otäkA barn vars barndom jag kan förstöra?"):

Det var inte Staffan Westerberg som förstörde vår barndom. Det var Staffan Götestam. Om ni inte minns Staffan Götestam så är det för att han är så hemsk att ni förträngt honom. Men det var Staffan Götestam som spelade Jonatan Lejonhjärta i filmen Bröderna Lejonhjärta. I pottfrisyr och blå kalsonger. Han såg ut som en transvestit. Han var så hemsk att när han slogs med draken på slutet ropade alla barnen i biografsalongen: "Heja Katla! Heja Katla!"

Och i 2001 års Ett ufo gör entré, romanuppföljaren till En komikers uppväxt, är Gardell ännu tydligare:

Först av allt vill jag bara ha sagt: Staffan Westerberg förstörde inte vår barndom.

Han är helt oskyldig. På hela min generations vägnar vill jag be om ursäkt för det lidande vi åsamkat honom genom orättfrädiga anklagelser.

De som skränar elakheter om honom är bara dumma fyllskallar och riktigt usla ståupp-komiker.

Staffan Westerberg förstörde naturligtvis ingens barndom. En barndom förstörs av helt andra saker. Den sabbas av hemska föräldrar, av morsar som super och farsor som knullar en. Det är mycket värre än "Vilse i pannkakan" kan jag försäkra.

Tydligt och klart och enkelt för alla att inhämta på bibliotek. Undermålig research av Margareta Rönnberg, vars ständiga polemik med alla andra barnkulturforskare annars bygger på att hon är lite mer påläst än de. Och i Cronemans fall ett slött slukande av ett slängigt påstående.

Så. Då vet ni. Vad som skaver i mig nu är att jag själv har publicerat en uppgift, starkt påminnande om Margareta Rönnbergs påstående, utan att ha dubbelkollat saken. Det handlade då om att  socialförsäkringsminister Ulf Kristersson lär ha sagt i TV4 att han var rädd för Vilse i pannkakan (Kristersson var tolv år när programmet gick så har han sagt det var han ju en jävla mes som barn).

Bekännelse: jag har aldrig själv hört Kristersson säga detta. Jag fick uppgiften av en barnboksförfattare jag träffade en gång. Jag skäms för att inte ha dubbelkollat den.

Jag tänker förstås inte säga var den här dåligt faktakollade uppgiften finns att läsa. Men det är nånstans i den här boken.

24 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Nu sticker vi ut hakan!

Den enda princip jag lyckats hålla i livet är principen om att inte ha några principer. Igår torsdag körde jag trettio mil tur och retur för att säga några mindre väl valda fraser om barnprogram i SVT:s Debatt, ett program som jag tidigare offentligt vädrat mina bekymmer med. Det gjorde jag inte bara på grund av min ohämmade narcissism, utan också för att jag är maniskt intresserad av hur oika teveprogram görs och tar varje chans att kolla bakom kulisserna.

Samt för att ämnet så klart är viktigt. Malena Janson i HD och Martina Montelius i Expressen skriver texter som manar till eftertanke – men jag kommer inte ifrån att de är lite väl rädda för tempo och färg och glädje. Jag uppskattar att Barnkanalen lever efter Lars Molins gamla devis – en devis som alla kulturutövare överallt i alla tider bör ta till sig:

Jag behöver inte vara underhållande, jag behöver inte vara rolig, jag kan till och med vara tragisk. Men – jag får inte vara tråkig.

Mer i ämnet barnkultur inom snar framtid. Titta så länge på en kille som gillar att flaxa med armarna.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]