En man med ett skägg

Ikväll trummar SVT, som vanligt utan vidare förhandsreklam, igång fjärde säsongen av HBO:s dramaserie The Wire. Jag förutsätter att det är fantastiskt. Dom två första säsongerna gjorde mej till agitator av frikyrkoproportioner. Den tredje var kanske lite för splittrad, men gick trots det från klarhet till klarhet: från korvspadsklart till kristallklart.

Vari ligger då genialiteten i The Wire? Vad skiljer just denna tjuv-och-polisserie från dussinserien?

Jag tror svaret på frågan främst går att söka i den sällsynt höga ambitionsnivån. The Wire vill inte skildra några snutars jakt på några förövare, eller några enskilda individer på respektive sidan om lagen, eller den samhälleliga korruptionen, eller staden Baltimore, eller den urbana problematiken och komplexiteten i allmänhet. Den vill skildra allt det – och ganska mycket annat. Den vill teckna en bild av Det Moderna Amerika.

Den allra första scenen i den allra första säsongen utgörs av ett samtal mellan Jimmy McNulty, ”murder cop” och kanske den mest centrala av seriens ca 40 centralfigurer, och en ung svart kille som lever sitt liv på gatan. En polare till killen, ”Snotboogie”, har blivit nerskjuten på gatan. Killen berättar att Snotboogie varje fredag, vid det traditionella craps-partiet ute på gatan, ryckte åt sig hela potten och sprang iväg. McNulty stirrar på killen och undrar varför i hela världen dom fortsatte låta Snotboogie vara med och spela om han varje gång stal alla pengarna. Killen tittar oförstående på McNulty och förklarar lakoniskt att det är klart att han skulle få spela om han nu ville spela: ”This is America”.

Scenen som sådan har ingenting med dom intrikata intrigerna som sen rullas upp, men slutrepliken skulle kunna stå i ljusskrift över varje avsnitt och varje scen. ”This is America”. För The Wire blottlägger att ”the American way” blivit ”the American lie” för stora delar av sin befolkning, långt effektivare än vad uttalat politiska filmare och dokumentärmakare lyckats med.

Man kan t.o.m. hävda att The Wire är ett sannare dokument än en dokumentär kan bli, i det att det fiktionen hindrar människor från att ställa sig in framför kameran, utan kan visas upp i all sin skröplighet. Med fiktionen som medel kan man skildra även det som pågår bakom lyckta dörrar och i skydd av mörkret. (Var det ett klyschigt påstående? Vänta bara.)

David Simon, seriens huvudansvarige producent, författare och skapare, är en besatt person. The Wire är inte första gången han borrar sig ner under ytan på det kriminella Baltimore. Faktum är att han dedicerat hela sitt vuxna liv åt just det, först som kriminalreporter på Baltimore Sun, sen som författare till dokumentärskildringen Homicide – som utgjorde det stabila fundamentet åt den revolutionerande teveserien med samma namn – och skapare av miniserien The Corner, som ensam försökte belysa narkotikavärldens alla nivåer. Under arbetet med den insåg Simon att hans visioner krävde större utrymme än ynka sex timmar. Med The Wire har han behövt tretton plus tolv plus tolv plus tretton – och ingenting tyder på att han är färdig.

Han insåg också att den kriminella världen bara är den ena sidan av den kriminella strukturen – på samma vis som den kriminella världen också utgör den andra sidan av den ekonomiska och rättsliga strukturen. Polis och rättsväsende korresponderar oavlåtligt med kriminaliteten – dom utgör trots allt varandras förutsättningar – och är dessutom organiserade efter liknande principer. Ont och gott suddas ut i avancerade byråkratiska system, där langarnas organisation med militärt inspirerade chefer i toppen och haltande crackpundare i botten, är en direkt spegelbild av polisväsendet med korrupta taktiker på chefsstolarna och patrullpoliser springande på gatorna.

Men ambitioner räcker naturligtvis inte för att göra en teveserie. Ingen hade låtit sig engageras av en teveserie om nåt så osexigt som byråkratiska strukturer eller krossade samhällsbyggardrömmar. Vid en omedelbar tittning är The Wire en serie om människor – mängder av människor – som var och en tecknas som komplexa figurer, slitna som dom flesta av oss mellan idealism, egoism och cynism. Människorna når vi fram till genom en dialog som luktar som sopor utspridda över trottoarerna och ännu ett lik som legat för länge innan det hittats; ett mästerverk i sig är dialogen mellan McNulty och kollegan Bunk, som under knappa fyra minuter uteslutande består av ”fuck” (givetvis med varianter som ”fuckin´-ey” och ”fucketi-fuck-fuck”).

Och nånstans i historiens bulls´eye hittar vi ju också nåt så igenkännbart och hemtamt som ett gäng lik med okända mördare.

Vid ett tillfälle förklarade David Simon för en journalist hur han tänkt sig sin teveserie, där x antal avsnitt hinner passera innan vi som tittare ringat in vad som faktiskt är intrigens springande punkt, brottet. Han jämförde dramaturgin med Moby Dick, där varken den vita valen eller kapten Ahab dyker upp förrän ett långt stycke in i romanen. Där någonstans lägger Simon alltså ribban för sitt verk – i höjd med det kanske viktigaste amerikanska bidraget till världslitteraturen.

Visserligen erkänner Simon själv – i förordet till boken The Wire: Truth Be Told – att han kanske för ett ögonblick förhävde sig. Trots detta är den litterära jämförelsen som sådan högst adekvat. ”The Wire” är ett verk som inte bara kan bedömas utifrån tevedramats sedvanliga parametrar. Det är ett verk som också har odiskutabla journalistiska och litterära kvaliteter.

I författarteamet ingår mycket riktigt, förutom den före detta kriminalaren Ed Burns, romanförfattarna David Lehane (som skrev Mystic river, framgångsrikt filmad av Clint Eastwood), Richard Price (som skrev Clockers, uselt filmad av Spike Lee och producerad av Martin Scorsese) och George Pelecanos (välbekant kriminalförfattare med särskild inriktning på Washingtons street-life och svart musik).

SVT har uppfyllt sitt public service-uppdrag och visar nu den fjärde säsongen (den första gav dom visserligen skol-tv-rubriken I narkotikans spår).

The Wire är egentligen en serie som faktiskt kräver dvd-formatet. Dels är historien så komplex att minsta distraherande barnskrik eller urinblåsa hotar att försvåra förståelsen, dels infinner sig suget efter nästa avsnitt i samma mikrosekund som eftertexterna till det förra inleds.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]