En man med ett skägg

#komikergate.

Jag förutsätter att detta blir en engångsföreteelse: dels att jag kommenterar en aktuell debatt, och dels att den debatten kretsar kring John Houdi. Alla ni som har världsfreden och den rättvisa fördelningen av våra resurser att tänka på har säkert missat att det förs en hätsk diskussion ute i Twitterflödet. Den tar sin utgångspunkt i begreppet "skeptiker" och trillar sen oförhappandes in på begreppet "komiker".

Rent principiellt sympatiserar jag med bägge kategorierna. Debatten gör dock lite klart för mig varför jag inte kallar mig varken det ena eller det andra.

(NOT 1: det händer att det står "komiker" under mitt namn på artiklar jag skrivit – det är då aldrig jag som uppmanat redigeraren till det. NOT 2: i t.ex. boken "Proggiga barnböcker" kallar jag mig visst det "skeptiker", men det är då ett uttryck för en livshållning i största allmänhet, inte den snävare definition som sitter på en grupp organiserade vetenskapsivrare och religionsskeptiker.)

Det hela utgår från podcasten Crazy Town. Den görs av två vänner till mig – Josefin "Josefinito" Johansson och Kristoffer "Kringlan" Svensson – och är, gissar jag, rolig. Alternativt tråkig. Jag har faktiskt aldrig hört den eftersom jag inte vet riktigt när på dygnet jag behöver lyssna lite mer på folk som pratar. I sammanhanget spelar det ingen roll om jag eller någon annan tycker det är kul. Jag förutsätter att det framgår även för en vissnad krukväxt att det är tänkt att vara roligt.

Och svårare än så ska det ju inte behöva vara, tycker man. En "komedi" är ett verk med intentionen att vara roligt. En "komiker" är en människa som framställer avsedd komik. Är "American Pie 3 – The Wedding" en komedi? Absolut. Tycker jag att den är så vidare rolig? Nja, inte riktigt hela tiden. Är Lennie Norman komiker? Alla gånger. Tycker jag att Lennie Norman är rolig? Kanske inte just på scen.

I nämnda podd skämtade så Jossan och Kringlan om fenomenet "skeptiker", den sköna grupp lirare som gjort till sin livsuppgift att kritisera gudsdyrkan och pseudovetenskap. Podden hamnade på okända vägar i John Houdis hörselgångar. John Houdi är komiker. Men också trollkarl. Men också programledare för den flitigt belyssnade Skeptikerpodden.

John Houdi gillade inte vad han hörde. Han ifrågasatte därför huruvida Jossan och Kringlan är komiker. Det är ett påstående som faktiskt går att bestyrka, finna evidens för, statistiskt säkerställa och andra saker som skeptiker gillar att göra: båda försörjer sig på att framställa och framföra avsedda skämt.

Där kunde så diskussionen ha tagit slut. John Houdi framhärdade dock i att poddmakarna inte var roliga och följaktligen inte heller komiker. Andra komiker och skeptiker lade sig i och menade att definitionen inte helt kunde ligga i John Houdis tycke. Strax kloggade Twitter igen av halvprocessade påståenden från Houdis håll – "Well, om du tycker att komiker som inte är roliga är rolihga får du tycka det. Jag tycker att komiker SKA vara roliga" – och från folk som ansåg att Houdis resonemang inte höll.

Och alldeles utanför flyger hela livet förbi.

Jag lägger mig i det här för att det gör mig stressad när inte komiker har komisk distans till vad de gör. Och när skeptiker inte kan acceptera andras skepsis. För det är väl i grund och botten vad detta handlar om: en skeptisk komiker finner sin skepsis skämtad med och svarar med att försöka frånta skämtarna deras yrkestitel. Men kanske skämtar han. Eller är bara sunt skeptisk.

Det finns alltså en principfråga här som jag tycker är intressant. När blir skepsisen en religion i sig själv, med fundamentalistiska utövare som knäböjer vid Darwins och Einsteins och Christer Fuglesangs altare, med predikanter som pekar ut avfällingar och ifrågasättare? När blir komiken ett slutet sällskap dit bara folk som fyller enskildas kriterier på humoristiskt sinnelag har tillträde?

Likt Tage Danielsson tror jag på tvivlet. Likt John Houdi tvivlar jag på tron. Men liksom jag begär av de religiösa sällskapen att de ska tåla skämt och Ecce Homo och rondellhundar så begär jag av skeptiska skämtare att de har bättre svar på tal än "ja men du då?"

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]