En man med ett skägg

Män som gillar män.


Håkan Lagher har skrivit en handfull böcker och jag äger dem alla. Proggen är den hittills mest översiktliga och välskrivna referensboken om sjuttitalets musikrörelse, De legendariska åren beskriver entusiastiskt skivbolaget Metronomes fantastiska katalog och Jag ljuger aldrig om rock´n´roll är fullspäckad med anekdoter om ZZ Tops horor och Fleetwood Macs riders och är den enda bok jag sträckläst.

Nu har han gett ut Den vassa eggen. Ulf Lundells kreativa kaos. Den handlar om Ulf Lundell och en dubbel-lp han gjorde i samband med att han höll på att supa ihjäl sej för tjugotre år sen.

Uppenbarligen finns det inga ord som är för starka för att beskriva Den vassa eggen och Lundells självutlämnande skilsmässoskildringar.

Jämförelserna med Dylan, Springsteen och Strindberg (som föddes exakt hundra år innan Lundell och började måla i samma ålder!) regnar över sidorna.

Lundell ”är som ett kärnkraftverk och alla är rädda för härdsmälta”.

Plattan ”är Ulf Lundells revolt mot rockmusiken”. Lundell ”nämner saker vid dess rätta namn och slänger upp köttslamsorna på bordet”.

Arrangemangen på plattan ”är så skickligt iscensatta, så djärva och nydanande att albumet fortfarande upplevs som chockerande innovativt”: ”Det låter som om Lundell sprutat in sitt eget gift i musikernas blod”.

Producenten Lasse Lindbom lyssnar på Lundells demo och hör hur Lundells ”hjärtslag går rakt in i mikrofonens membran. Det är som om karlns liv strömmar rakt in hos Lasse Lindbom, rinner ut över parkettgolvet och tar över hela vardagsrummet”.

Lundell ”tänker filmmanus, skriver böcker, tänker sångtexter, skriver dikter, allt på en gång i en flod av ord. Han brinner. Han brinner nästan upp”.

När Lundell blivit ovän med sin kreativa producent Kjell Andersson möts dom på en parkering: ”Det är som en duell i en westernfilm. Två män möts på en öppen plats och det kan bara sluta med ond bråd död”. (Oss emellan: det slutade inte med ond bråd död. Det slutade med att de gjorde några plattor till ihop.)

Gitarristen Janne Bark ”är den satellit som Lundell behövde kretsande runt sig och Lundell är planeten med stark dragningskraft”.

Och Håkan Lagher själv låg i skilsmässa när Den vassa eggen kom ut. I skräprummet i sin lägenhet sitter han och lyssnar på Lundells rapport: ”Jag hade inte blivit det minsta förvånad om jag där och då hört Guds röst, mitt bland bråten av kartonger och klubbor, säga ´Lagher, närmare mig än så här kommer du inte i mitt liv´”.

Han avslutar: ”Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare. Mycket mer kan man inte begära av konsten”.

Det är stora ord för fyra LP-sidor fyllerosslande, ackompanjerat av åttitalistiska synthmattor. Som ett barn av nittitalsironin sitter jag med en kudde för ansiktet och läser. Samtidigt kan jag inte låta bli att röras av dessa män som dyrkar och behöver varandra, som speglar sitt liv i Lundells och Lundells i Strindbergs, som så hudlöst och reservationslöst vågar ställa sej nakna på torget och skrika: ”Ja, jag är patetisk”.

Visst tålte de något att skrattas åt, men mera att hedras ändå.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]