En man med ett skägg

Deleted scene: Fyrtitalistens sång.


Skrev en text som av olika anledningar inte kommer att rymmas i höstens föreställning Hej livet (och döden)! Vill av olika anledningar inte att den ska förmultna i min dokumentmapp ”Saker jag skrivit istället för att vara med mitt barn alldeles i onödan”.

Inspirerades av en debattartikel skriven apropå Upp till kamp!, där en mycket gammal man från anno dazumal, innehavande någon latinsk titel vid Roskilde universitet, hävdade att på hans tid slogs man med snuten för att man ville förändra världen, idag slåss man bara efter fotbollsmatcher.

Det tragiska är att den mycket gamle mannen 1) tjänar mer än jag, 2) tjänar mer än jag nånsin kommer att göra, 3) antagligen lär olika danskar dumheter.

FYRTITALISTENS NÅGOT BITTRA VISA

Jag är en första klassens fyrtitalist
Gammal marxist-leninist-maoist
Jag kammade inte håret, jag odlade skägg
och stod vid ambassader och kastade ägg
och slogs med snuten med full frenesi
men dagens unga skränar inte – så rebelliskt som vi

Och vi hatade staten och gick med plakaten
och låg med varann mot stencilapparaten
Vi ockuperade vårt eget kårhus i tre hela dar
och låg med varann under våra standar
Och sen låg vi igen med full energi
men dagens unga knullar inte – så rebelliskt som vi

Och vi var engagerade, organiserade
Vi visste allt om världen där vi gick och marscherade
och slogs mot allt våld och alla oförrätter
i Vietnamesien eller vad det nu hette
Och tack vare oss blev världen nästan fri
men dagens unga skryter inte – så rebelliskt som vi

Och vi hade all svaren och vi hade aldrig fel
Visst diggade vi Mao och Stalin en del
men fast det var fel var det ändå typ rätt
på ett ganska komplicerat och invecklat sätt
och exakt hur det funkade fattar aldrig ni
för unga har inte fel – så rebelliskt som vi

Och vi räddade några almar och vi tog oss ton
och sen gjorde vi minsann revolution!
(avbryter spelet)
Eller ja. det kanske är att ta i.
(sjunger igen)
Sen gjorde vi avbön och avkall och sa
att kapitalism går precis lika bra
och nu är jag VD inom vapenindustri
men unga byter inte sida – så rebelliskt som vi

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}


När man tittar på Emil-filmerna så här tretti år senare är det ett gäng saker som slår en. Inte bara Allan Edwalls märkligt avklippta lösmustasch och den överarbetade narrationen; det räcker inte med att SE vad som händer, dessutom ska Astrid-tanten själv läsa högt OCH interfolieras med Sindudeldej-sången som berättar hela handlingen i förväg.

Vidare:

1) på samma vis som framtiden ser väldigt sextital ut i 2001, ser förritiden väldigt sjuttital ut i Emil. Björn Gustafsson som Alfred slafsar runt i utställda drängbrallor och Pugh-polisonger. Man undrar lite hur det kan komma sej. Var polisonger så fastbrända på allas näthinnor 1971 att alla tog för givet att dom alltid funnits? Eller ville man ge bilden av att Alfred på sin fritid gick på Vickan och shakade loss till T Rex?

2) Allan Edwall var gudabenådad, men han var inte smålänning. Ej heller Emy Storm eller någon annan som står framför kameran i filmerna. Jag har aldrig förstått det där. Det blir inte småländska för att man använder tungrots-r och pratar lite ljusare. Det blir låtsasspråk.

I dokumentären som medföljer dvd-utgåvan av Utvandrarna/ Nybyggarna, pratar Jan Troell om hur dom under inspelningen av dom filmerna skapade nåt slags stiliserad småländska. Ett språk som var värmländska med tungrots-r hos Monica Zetterlund, norska med tungrots-r hos Liv Ullman och dramatensvenska med tungrots-r hos Max von Sydow. Även där jobbar Allan Edwall f.ö. med att närmast prata i falsett.

I Emil har man tagit det där ännu längre. Där fick varje skådespelare prata på sin egen dialekt – och uppenbarligen valde man att hämta skådisar i varje jävla hörn av landet utom platsen där det utspelas – och så bara markera småländskan med inskjutna ord som ”sörple”, ”söppe”, ”tabberas” och ”bysse”.

Det är lika förvirrande som att Helge Skoog som Ture Sventon BARA läspar på de s-ord som är allra vanligast i hans vokabulär: Sture Svensson, semla, pistol.

3) tyskarna var lika irriterande då som nu. På samma irrationella vis som i Beck spelas vissa biroller i Emil (och även Pippi)* av tyskar, antagligen för att projektet delvis finansierades med stulet judeguld. För att blidka den tyska publiken petar man därför in en och annan tysk birollsinnehavare, som får säja sina repliker på tyska för att därefter dubbas till svenska för den svenska publiken, medan alla övriga skådespelare dubbas till tyska för den tyska publiken.

I Pippi Långstrump-filmerna är Prusseluskan, Dunder-Karlsson och Blom dubbade tyskar, i Emil spelas fru Petrell av Hannelore Schroth och Krösa-Maja av den tyska Carsta Löck, något jag poängterar mest för att det låter roligt.**

Man kan fundera på poängen med det här tilltaget. Som svensk reagerar man ju på att Kommandoran rör munnen två sekunder efter att hon pratat, och för en tysk kan det ju inte spela nån roll. Eftersom tyskarna ändå dubbar allt förutsätter jag att dom ändå låtit dubba om dom tyska skådespelarna vid den tyska lanseringen, eftersom den tyska publiken skulle bli förvirrad av att läpparna faktiskt rör sej synkroniserat.

Och hur mycket kan medverkan från två-tre tyska skådespelare egentligen göra en film tysk? Skulle den tyska publiken känna sej mer hemtam för att några skådisar dom känner igen från Kommissarie Rex eller Den gamle deckarräven plötsligt har huckle och bor på den småländska landsbygden?

Om man vänder på fenomenet: hade man som svensk inte bara blivit förvirrad av att plötsligt se Krister Henriksson hästsparkas i en Jackie Chan-rulle? Vad hade han tillfört mej som svensk? Annat än en känsla av 1) surrealism, 2) brusten illusion, 3) obehag.

* För undvikande av missförstånd: Astrid Lindgren har alltså inte skrivit Beck. Rolf Lassgård som Gunvald Larsson har visserligen påtagliga likheter med Karlsson på taket, men det är helt slumpmässigt (tror jag).
** Man kan i det sammanhanget trycka på att Tommys och Annikas mamma spelas av Öllegård Wellton.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Mina kollegor har för mycket tid!


Tanken är att jag, Ola Norén och Valle Westesson ska sitta på varsitt håll och skriva nummer till vår föreställning (samt göra andra viktiga saker).

Uppenbarligen har en av mina kollegor eoner av tid till sitt förfogande. Istället för att skriva lustigheter sitter han och mejlar bilder till oss andra av ovanstående typ.

Det här är andra gången inom ett dygn jag får just den här bilden i mejlboxen. Snart blir jag tvungen att markera alla mejl från adressen i fråga som spam.

Att jag har tid att lägga ut det här på bloggen är bara ett tecken på att jag är bättre på att disponera mina dagar.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ett av dom mer lyckade tossiga upptågen vi gjorde som SR-anställda (jag sitter och genomsöker gammalt material och tar en tripp ner för Minnenas boulevard) var Rädda P2-kampanjen.

P2 var nerläggningshotat. Jag kan ärligt säja att mitt liv inte hade påverkats ett ögonblick om P2 en dag inte fanns. Jag hade ätit samma mat, sett samma teveprogram, druckit samma kaffe, dragit i samma strut och lyssnat på samma radiokanaler som nu.

Men jag är samtidigt glad att det finns en kanal helt inriktad på klassiskt, folk, jazz och atonala elektroniska ljudexperiment. En kanal med fler medarbetare än lyssnare. Jag gillar det obskyra.

Så vi drog igång en gala i radio. En insamlingsgala. Man kunde skänka pengar och vi auktionerade ut exklusiva saker vi tiggt ihop. Nån handelsträdgård skänkte en hallonbuske, nån bilfirma skänkte nog t.o.m. en bil, jag minns faktiskt inte så noga, vi försökte få en frisersalong i Värmland att ge bort en gratis klippning. Nic & the Family och Niccokick var i studion och spelade, operasångaren Imre György kom förbi och sjöng en P2-aria på melodi Toreadorarian.

Sen bjöd vi in de lokala bladen till SR:s personalmatsal, den kanske mest människofientliga platsen på jorden nu sen Gulag inte är i bruk. Där hade vi med oss P2-chefen Elle-Kari Höjeberg (se bild) på högtalartelefon och delade ut en check av mastodontformat (rent fysiskt alltså, summan var på lite över två papp).

Det var roligt. Främst för att folk faktiskt blev glada. Humormakares uppgift är inte bara att oroa, utan också att roa.

Själv läste jag en dikt som jag fortfarande inte tycker är helt oäven. Min studentikosa sida stack upp sitt fula tryne, men det kändes inte alldeles vanvettigt i just det sammanhanget.

Det är svårt att skratta och det är svårt att le då
man hör hurudana som planerna
e å
vad man fått för sej att göra med små
kanaler som spelar barock och Bolero
och som sprider kulturen till Åmål och Sveg så
även dom som bor där kan sin beskärda del få
av klassisk musik som exempelvis Beetho-
vens månskenssonat och Verdis Rigoletto

Kultur är inte bara TV, ET och T2
Allt kan inte köpas av Ullared-Gekå

Man kan inte stå där, darrig och blek å
man kan inte vara livrädd och vek då
någon utnyttjar rollen som chef så
att han på sikt sitt rykte kan rentvå
fast han fattat beslut som inte är
PK

Vi tror den kanalen har mera att
ge å
vi lägger med eftertryck in vårat veto
Vi kan inte säja ”vad är det med det då?”
Vi kan inte tigande stå där och se på
Vi slår näven i bordet och ryter ett seså!
Högt ärade chefer! Nu räddar vi P2!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

SF: en följetong. Del 2165.

SF kör en ny taktik: förvirring.

Jag:

Ursäkta, men det är lätt att få intrycket att ni undviker min fråga. Biljetterna är mej egala. Jag vill veta vilket regelverk ni stöttar er på när ni visar reklam innan barnfilm, och hur era tankegångar ser ut när ni gör det. Har ni en policy och hur ser den ut?

SF:

Enligt SF Bios policy angående reklam före barnfilm visas anpassad reklamfilm före barnfilmer. I detta fall blev det en miss som nu är åtgärdad och som vi hoppas aldrig ska inträffa igen. Information om detta kan du hitta på http://www.sf-media.se/. Dit kan du också vända dig med dina synpunkter.

SF Bio AB

Okej – jag gick alltså in på den angivna adressen. Jag hittar

* manegement bullshit (”bioreklam är impact”, ”bioreklam levererar hög observation och budskapsförståelse”)

* vanlig bullshit (publiken ”vill se reklamen”)

* utelämnande av sanningar (publiken ”kommer i tid” – ja, naturligtvis, det är ju filmen som börjar för sent)

* tautologiska meningslösheter (”dessutom finns det helt fenomenala drag som gör reklamfilm på bio alldeles extra starkt”)

* tomt skryt (”inget annat media kan erbjuda reklam på duken, events, sampling, affischskåp och provsmakning under ett och samma tak” – nä, och den människa är ju inte av kvinna född som efterfrågar möget)

* diverse cirkeldiagram.

Jag hittar däremot inte en rad om policyn gentemot reklam riktad till barn. Tvärtom börjar all besökarstatistik att mäta från 15 år och uppåt.

Tror SF att dom, genom att hänvisa till den här sajten, ska få mej att bli så imponerad över deras samplingar och affischskåp att jag på kuppen glömmer mitt ärende?

Nä, nu har jag inte tid. Jag ska fila på ett helt unikt medium som erbjuder både vattenlavemang, couscous, löständer, ryggbehåring, gammelmansdoft, telefax och knubbsälar UNDER ETT OCH SAMMA TAK!!!

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Knutna nävar del 1.


När vi gjorde Hej domstol! insisterade jag flera gånger på att få prata om Knutna nävar. Kulmen kom när vi gjorde specialprogrammet Hej progg! första maj 05, där jag klippte ihop ett inslag på 16 sammanhängande minuter enbart tillägnade några skönsjungande gamla stalinister.

Jag anar att det stred mot flera av de förhållningsregler P3:s musikläggare satt upp för programmakarnas verksamhet. Knutna nävar låter inte riktigt som Evanescence.

Jag är inte ensam om att gång på gång återkomma till Knutna nävar. Peter Birro gör det också.

I Upp till kamp! figurerar en uppenbart Knutna nävar-inspirerad sångkör som får skäll av partiledningen när de sjunger Nationalteaterns ”Ut i kylan” (en låt som idag har en självklar proggstatus, men av ärkerevolutionärerna var flummig och politiskt otydlig).

I Hammarkullen lät Birro skådisen Anders Lönnbro spela en gammal KPML(r):are som döpt sin son till Josef och fortfarande står och säljer Proletären utanför bolaget.

I seriens kanske allra starkaste sekvens sitter r-aren – som naturligtvis hette Frank (efter r:s ordförande Frank Baude) – och tittar på gamla super 8-filmer av sej själv som ung i demonstrationståg, ackompanjerad av Knutna nävars ”Sången om Stalin”.

Vi riktar ett leve
till minnet av Stalin
Den stålhårde kämpen
Vår vän och kamrat

Scenen gavs så klart en extra dimension av att de gamla super 8-filmerna var autentiska. Det var bilder från Lönnbros egen tokröda ungdom som flimrade förbi. Och han hade själv under en period varit med i Knutna nävar. Det är han som sjunger på ”Lär av historien”, den knäppaste låt som spelats in på svenska språket.

Till Creedence ”Proud Mary” sjunger han om hur partiet KFML 1970 splittrades i KFML (senare SKP) och KPML (r). Där tydligen (r) var det bästa av två likadana alternativ.

Nu sedan vi gjort oss kvitt
småborgarna i sosse-KFML
kan vi kommunister börja bygga partiet,
som är vår historiska uppgift och plikt.
Småborgarrevisionister
kan aldrig bygga partiet.
Det lär oss, lär oss, lär oss, lär oss, lär oss historien.

Jag har själv träffat Lönnbro, rentav specialskrivit en roll som kåkfarare i teveserien Häktet åt honom och i en radiointervju försökt förstå den här ilskan i samband med partisplittringen. Partiet var ju inte så fruktansvärt stort; det var en handfull kampkåta göteborgare som tyckte en handfull kampkåta stockholmare var för flummiga och därför bröt sej loss.

Men fortfarande omfattade ju bägge partierna marxismen, leninismen och ordförande Mao Zedongs tänkande.

Det borde vara betydligt mindre skillnad mellan KFML och KFML(r) (senare KPML(r)) än mellan en sosse och en annan sosse.

Så vad var egentligen skillnaden på KFML med (r) och utan (r)?

Lönnbros lakoniska svar: ”Det går egentligen inte att säja idag”.

Men då upprörde det tydligen så till den milda att nybildade KFML(r) gjorde revynumret ”Lär av historien”, kokande av ilska och av hån mot sina förra partikamrater, och sen spelade in skräpet på skiva. Att KPML(r) över huvud taget sysslade med revy är f.ö. symptomatiskt; hur blodröda och järnhårda och stridsberedda de än var, så var dom först och främst göteborgare.

Knutna nävar hade sitt ursprung i Vietnamrörelsen och var alltså starkt förankrade i KPML(r), ett slags partiorkester på samma vis som man har partiledare och partiorgan. Deras uppdrag var att medelst musik ge arbetarna stöd i den förestående revolutionen. Deras uppdrag var absolut inte att sjunga sånger som kunde tänkas spegla någon annan sida av mänskligheten än just revolutionslustan.

Det fascinerande med bandet är hur de lyckas trampa på varenda politisk mina som finns (givetvis sett med ett däst trettiofemårigt perspektiv). De besjöng inte bara Stalin – han som var nästan lika ond som Hitler, världens ondaste man – utan också Albanien (under kalla kriget kanske världens deppigaste land) och Mao.

Fisken behöver vatten
och blommornas rötter jord
Folkets massor måste ha ett kommunistparti

Mao Tse-tungs tanke är solen som aldrig ska gå ner.

Själva grundtonen i Knutna nävars hållning till världen är att de har rätt och att det bara är en tidsfråga innan vi andra ska förstå det. De älskar att beskriva sej – dvs. kommunisterna i allmänhet och (r) i synnerhet – som hatade, fruktade, svärtade, bespottade. De gläds som busungar över att hamna på svarta listor på olika göteborgsvarv och -fabriker, de beskriver gång på gång de som hatar dem som rädda.

Ni är rädda nu,
ni skakar nu,
herrar Volvokapitalister

Det är klart att (r)-arna hamnade på svarta listor. De var ju bråkstakar. De gjorde ju bråket till en livsluft. De såg det som sin rättighet att paja, splittra, förstöra, eftersom deras grundtes var att de hade rätt.

Och det är lika klart att Broströms och Engellaus och Gyllenhammars och de andra göteborgssocietetsfamiljerna inte var det minsta rädda för några skrålande pajsare i snickarbyxor.

http://www.progg.se/ är Knutna nävar ständigt ett av de tre mest efterfrågade banden, jämte Hoola och Nationalteatern. Deras båda LP trycktes på sin tid i kanske tusen ex, deras singlar (”Hallå där bonde”, ”Rickard Dollarhjärta” m.fl.) ännu färre. Intresset idag är alltså inte proportionerligt mot intresset då (även om intresset på det hela taget får betraktas som marginellt).

Hoola och Nationalteatern låg för fan på Svensktoppen och fick grammisar (innan proggrörelsen stoppade både Svensktoppen och grammisgalan). Medlemmarna har dessutom haft framgångsrika karriärer sen dess.

Knutna nävar har aldrig riktigt varit ett stadionband. Få människor har ens nån koll på vad medlemmarna i Knutna nävar hette. De lät antagligen bli att skriva ut namnen på skivomslagen för att inte spela Säpo i händerna (att de skämdes håller vi som osannolikt).

Ryktet säjer att en av kvinnorna sen dess drivit ett livmoderfeministiskt spa med fittformade bassänger att föda i. I övrigt är det svårt att googla sej till nåt väsentligt.

Jag fascineras av det extrema och det distanslösa. På www.progg.se kan man ta del av diverse diskussioner där somliga sturskt försöker urskulda texterna med de vanliga trötta motiveringarna (det var nödvändigt då, det är ändå bättre än i USA, Ho Chi Minh var faktiskt ingen mördare). För egen del har jag svårt att se nåt annat än det komiska.

Komiskt för att det är så tråkigt.

Hur kan nån ens orka fundera på att ge ut en skiva med titeln Stöd de strejkande hamnarbetarna, hur viktig kampen som sådan än var?

Hur ser det ut i huvet på en människa som ger ut dubbelkassetten 10 års i partiets tjänst?

Hur kan det ha funnits människor som sett nån som helst skönhet, nåt som helst eftertraktansvärt, i kolchoser och rödgardister?

Hur kan nån ha åkt till Kina och sett en miljon människor klädda likadant, läsande samma bok, och känna att precis så där vill jag att det ska vara?

Och hur kan de ha trott på sej själva när de på fullaste allvar pratade om revolutionen som de snart, snart, snart skulle göra?

Det viskas i väster och öster, hör du det inte, Kamrat?
Det är borgarnas skrämda röster, hör du dem inte Kamrat?
[—]

Arbetarbröder, vi måste skapa ett kommunistiskt parti!
En kampstat med ledning som inte förråder,
med hängivna klasskämpar i!
Vår samlade vilja, vår medvetna förtrupp
som leder till seger,
vår väldiga kamp.

Vår stolthet, vår ryggrad, vårt hjärta, vår hjärna,
är arbetarklassens eget parti!

22 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Amoraliska barnboksfigurer.


Noterar att flera av mina inlägg på bloggen kan ge intrycket av att jag representerar nåt slags staffanhildebrandsk nymoralism. Jag är tydligen skeptisk till alkohol, tobak och reklam. Rebelliskt.

För att motbevisa detta tänker jag nu uttrycka min kärlek till barnboksfigurer i total avsaknad av moral. Jag hör till dem som har ett väldigt levande förhållande till sånt jag läste för några decennier sen. Särskilt som jag nu får läsa det igen för min treåring. Vi är rörande överens om en massa.

Halvan är ett litet otäckt barn som kör olika leksaksbilar, och dom böckerna har vi noggrant övertalat Leonard att inte gilla. (Det är f.ö. i Halvan-boken Här kommer bussen som man får den högst ointressanta informationen att en stadsbuss är 3,4 meter hög och att busschaufförer har en myntkassett.)

Jan Lööf, Tove Jansson och Pettson (som f.ö. är ett arv från min mormor som helt ogenerat köpte dom till sej själv – alla är namnmärkta) gillar vi bägge.

Vad jag blir gladast över när man botaniserar i barnkulturen är hur orädda dom bästa barnförfattarna är för att visa upp hjältar i total avsaknad av präktig moral och rättrådiget. Detta gäller naturligtvis inte Rune Andréasson. Men det gäller det riktigt gamla gardet: Torbjörn Egner, Astrid och Barbro Lindgren, Tove Jansson. Hjältarna.

Mina fem favoriter bland amoraliska barnboksfigurer – just nu och sen tretti år tillbaka:

5) Klas Klättermus (Torbjörn Egner). Egner är väldigt snäll och predikar försynt sammanhållning och – tror jag – vegetarianism (ett tema i Klas Klättermus är att man inte ska äta sina vänner). Dom roligaste figurerna är Mickel Räv, som är dum (på mitt livs första LP tolkad av Sven-Bertil Taube, varför jag alltid föreställt mej Mickel med sidenscarf), samt Klas Klättermus själv.

Klas är vad som i den judiska kulturen kallas ”schnorrer”. En snyltare. Han tittar alltid in till Mårten Skogsmus när han vet att denne har köpt en sockerkaka till sin farmor, och han ber Mårten skära den i en stor och en mindre bit. Han är helt öppen med att han lever för att sjunga, spela och skapa; eftersom jag parallellt läser Lundell-biografin, där Ulf ofta pratar om att han varit gift med sin skrivmaskin, tänker jag mej att Klas har en grop i hakan och är besatt av 1967 och kvinnohår.

Mårten vill införa en skogslag där tredje regeln lyder ”den som är lat och inte skaffar sej mat får inte ta mat från andra”. Klas spontana kommentar är då så klart: ”Men vem ska han då ta från?”

Klas Klättermus drar sej nämligen inte heller för att stjäla om han på så vis kan undvika kroppsarbete. Under förevändning att han gör Kurre Ekorre en tjänst, bryter han sej in i Kurres källare för att spana efter tjuvar och när han ändå är där kan han ju lika gärna provsmaka: ”Bara för att känna efter om det verkligen är nötter alltihop”.

4) Loranga. Samt i någon mån Masarin och Dartanjang. Och så klart tjyven Gustav. (Barbro Lindgren).

De enskilda verk som betytt mest för mej i livet är de båda böckerna om Loranga. De öppnade dörren till en värld jag sen dess velat utforska: humorns, galenskapens, normbrytandets värld.

Det är fantastiskt roligt att Loranga är pappa och ensam vårdnadshavare, samtidigt som han helst bara gör mat till sej själv.

Att han alltid vinner alla tävlingar mot Masarin, även när Masarin har fler poäng.

Att han absolut inte vill jobba eftersom det är jobbigt och med ungefär samma motivering håller Masarin från skolan.

Att hans enda souvenir från sin egen skolgång är en skrivbok där han klottrat ”fröken är en jäkel”.

Och att tjyven Gustav kommer på besök, röker chokladcigaretter, gör tatueringar med kulpenna och sen snor med sej Lorangas prispokaler under tröjan under förevändning att det är flugbett.

Allra roligast är det när Dartanjang för dagen tror han är målare och därför guldmålar husets toalett. Loranga flyttar genast in och beordrar Masarin att hålla sej för resten av livet.

Boken upprörde förstås känslor när den kom i slutet av sextitalet. Vilket är roligt eftersom Barbro Lindgren ger ett så försynt, mysproggigt intryck. I en radiointervju jag hörde för tio år sen förklarade hon med emfas att nåt så knäppt som Loranga-världen – med en morfar som är så gammal att han sitter i ett träd och gal som en gök, en korvgubbe som får betalt i tigrar (som naturligtvis tappar öronen när dom blir gamla) och en arg gubbe som samlar ugglor i sin postlåda – naturligtvis inte går att hitta på.

Tvärtom, menade hon på, är allt sant. Loranga, Masarin och Dartanjang var hennes man, son och svärfar.

Intervjuaren (Erik Haag) upplyste om att Barbro Lindgrens son vid tillfället spelade i bandet Girlsmen, och ställde frågan om man kunde tänka sej att man lyssnar på Masarin när man lyssnar på Girlsmen. ”Ja”, svarade Barbro Lindgren.

3) Sniff (Tove Jansson). Det lilla djuret som hänger med Mumintrollet och Snusmumriken utmärks främst av sin stora kärlek till ägodelar och sitt hävdelsebehov. I serierna – där Tove och hennes bror Lars Jansson tillät sej en helt annan historieskrivning än i böckerna – är han direkt cynisk. I böckerna lyser hela tiden hans mindervärdeskomplex igenom.

Hittar man en grotta, är Sniff väldigt snabb med att vilja döpa den till Sniffs grotta. Hittar man en båt, föreslår Sniff att den ska heta Sniff.

I novellen ”Cedric” är Sniff lessen eftersom han gjort det ödesdigra misstaget att – för första gången i livet – ge bort nånting. Inte av altruism, utan tvärtom, har han gett bort plyschhunden Cedric åt Gafsans dotter.

Men kära lilla Sniff, sa mumintrollets mamma bekymrad, om du nu älskade Cedric sådär förskräckligt kunde du väl åtminstone ha gett honom till nån du tycker om och inte åt Gafsans dotter?

Äsch, mumlade Sniff och stirrade i golvet med sina stackars rödgråtna ögon, det var mumintrollets fel alltihop. Han sa att om man ger bort nånting som man tycker om så får man tillbaka det tio gånger om och känner sig underbar efteråt. Han lurade mig.

I Muminpappans bravader/ memoarer (utgiven under olika titlar) skriver muminpappan just sina memoarer. Vid fullbordandet diskuterar han innehållet med mumriken och Sniff.

Står där ingenting om ditt dålighetsliv med hatifnattarna? frågade snusmumriken.
Näh, sa muminpappan. Det här ska bli en lärorik bok förstår du.
Just därför! skrek Sniff.

Begreppet ”dålighetsliv” är inspirerat av Tove Janssons egen pappa, skulptören Faffan. Han levde emellanåt dålighetsliv. Läs: han söp.


2) Kasper, Jesper och Jonatan (Torbjörn Egner). Återigen: Egner är en idylliker som målar upp en stad med åsnor på gatorna, gamla snälla vädergubbar med skägg och en överkonstapel som hellre vill sjunga än häkta.

Men Egner drog sej därför inte för att skildra mänskliga skavanker. Kasper, Jesper och Jonatan är verkligen rövare. De stjäl ”så lite dom kan”, inkluderat oxfilé, fläsk- och köttkonserver samt gull. Deras ledmotiv ”Rövarvisa” har spelats in av KSMB (och också av Hasse Kvinnaböske, men det är kanske inte lika talande som exempel).

De gillar inte heller att tvätta sej. Eller arbeta. Eller hålla reda på saker. Det är det säkert många barnboksfigurer som gör, men Kasper, Jesper och Jonatan är trots allt skildrade som sympatiska. De gillar att spela (fagott, flöjt och trummor och lock), och då är man automatiskt accepterad i Kamomilla.

1) Karlsson på taket (Astrid Lindgren). Så klart. En barnbokshjälte med multidiagnos: narcissist med ADHD och klart sociopatiska drag. En tjockis, som i all sin gränslösa självupptagenhet, vinner en stackars ensam pojkes hjärta. Och som tackar med att ta sönder hans ångmaskin och tvinga honom att köpa godis – kuckelimuckmedicin – för sina sista pengar.

Det är fascinerande att lindgrenskan å ena sidan kunde skriva så syrat, sinnesutvidgande, hämningslöst som i Karlsson och Pippi, och å andra sidan präktigt och tillrättalagt som i Barnen i Bullerbyn och Barnen på Bråkmakargatan (som är de minst bullriga och bråkiga barn som nånsin funnits). Hon måste bejakat varje infall hon fått och varje sida av sin egen trots allt ganska komplexa karaktär.

Hon har gått till historien som en snäll tant som inte gjorde nåt annat än att älska djur och barn och var allas vän och som flitigt citeras av kungar och riksdagsmän och samhällets stöttepelare. Min Astrid Lindgren är den subversiva, orosmomentet.

Hon som 1945 skriver om en stark flicka som slåss med poliser, ställer till oreda på fina damers kafferep och gäspar sej igenom en halv skoldag.

Hon som skriver om döden och vidunder, helvetesgap och självmord (väl? hur fan dör annars Mio och bröderna Lejonhjärta?).

Hon som skildrar storskäggiga rövare som fjärtar och sotare som stövlar in på fina baler för att dansa med pigan Alva när den snipiga borgmästarinnan uppmanat societeten att nobba henne.

Och som har skrivit en av dom vackraste texter jag vet: ”Fattig bonddräng”. Visan som osminkat skildrar drängarnas helvetestillvaro i det gamla goda varma bondesverige:

Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus
och när lördan kommer vill jag ta mej ett rus
Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss
Vila hos en flicka vill jag också förstås
Och sen kommer söndan och då vill våran präst
att jag ska i körka men då sover jag mest
Präster kan väl vila hela måndagen men
för en fattig bonddräng börjar knoget igen

Och som framför allt skapat den vandrande katastrofen Karlsson, som ogenerat flyger fram genom tillvaron och avfärdar övriga mänsklighetens problem som världsliga saker. Och som, givetvis, med den sanne humanistens ögon, påtalar Karlssons ensamhet och bekräftelsebehov och faktiskt får en att bli avundsjuk på Lillebror som får ha en så jobbig kompis.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Mejlkonversationen fortsätter. Jag:

Hej SF.

[— bla bla bla, diverse ”tack för snabbt svar” etc]

Däremot tycker jag ni glider runt frågan att ni över huvud taget visar reklam på barnmatinéer. Som jag förstått det, är det förbjudet för tevekanaler att göra det (varför Kinnevik och Femman sänder från London istället). Har ni verkligen lagen på er sida när ni visar filmer som förklarar för barnen hur goda McDonalds är och vilka balla kläder man kan köpa på JC? Men framför allt – har ni moralen?

Jag tackar för erbjudandet om kompensation. Så länge ni visar reklam innan barnfilm ser jag dock ingen anledning att ta pojken på bio. Vi ser en dvd istället. Där kan man spola.

Vänligen,
Kalle Lind

SF:

Hej!
Vi behöver en adress för att kunna skicka ut biljetterna.
Vill gärna passa på att säga att trailern som visades har nu tagits bort.
Ser fram emot ett svar om adressen.
Vänliga hälsningar
SF Bio AB


Är det jag som inte kan läsa mellan raderna eller undviker hon frågan?

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vi har kanske inte direkt skrivit några nummer eller så, men Valle har åtminstone gjort en affisch.

Hade jag varit rockrecensent hade jag kallat den ”utsökt” eller ”briljant”. Tackom och lovom är jag inte det.

Vad gäller tokiga upptåg så har jag en lös idé om en körskollärare och en uppdaterad variant på en Karl Gerhard-kuplett.

Och så har Kristoffer Jonzon sagt att han ska stå för musiken (det är alltså inget han bestämt över våra huven utan nåt han erbjudit sej och som vi tacksamt sagt ja till). Återstår bara att välja och vraka ur såarna av material och komma överens om exakt vad han ska spela.

Så ni 88 som redan beställt biljett: håll ut! Det blir…nåt.

Och ni andra – biljetter beställer man alltså här:

http://www.kulturcentralen.nu/show_direct.php?showid=3728

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Läser som sagt den nya Lundell-biografin. Den handlar mycket om sprit. Karln har fått i sej en del. Det är mycket stänga in sej med en låda rödvin i ett uthus för att skriva en roman, äta frukost med öl, vin och Fernet klockan 15, servera vin i ölkrus, klä av sej naken på Söderhallarna och hälla rödvinssås över sej, glömma en sko på Caféet och få en marsipansko av ägaren i födelsepresent (som tack för att han varit så full?)

Och samtidigt är han gift och har tre kottar. Och när frun vill skiljas går Lundell ut i tidningarna och är bitter över att han inte ska få träffa sina barn mer än som ”en fjortondagarsskärva”.

Han refererar till Hemingways, Kerouacs och Keith Richards supande. Han ser sej väl dessutom som Cornelis arvtagare. Det är som om han ska hitta deras genialitet nånstans i spånken: anden i flaskan.

Om Cornelis har jag läst de biografier som finns. De handlar alla om sprit. Det handlar om att dra med sej sin bäste polare Ulf Thorén när denne precis är avgiftad, för att hänga med till Rio på Cees bekostnad. Tror någon att Thorén ens övervägde att säga nej? Visserligen kom de bara till Kanarieholmarna, och visserligen blev de sen hämtade i varsin ambulans på Bromma för akut alkoholförgiftning, men det var väl roligt så länge det varade.

Jag vill bara påpeka en sak. Att vara full är inte särskilt avancerat. Det kräver en sak: sprit.

Ärligt talat: en idiot kan fixa det. Jag ser dagligen idioter som fixat det ganska bra. De hänger på parkbänkar i nåt som kallas Jesusparken, där de ibland blir blåa i huvet och får forslas bort av snubbar i neongula overaller.

Jag vill bara ha det sagt.

Jag ska villigt erkänna att jag suttit med gapande mun och tagit del av tokhistorier om metalband och holländska trubadurer som gjort knasiga saker under inflytande av ruset. Jag har fascinerats. Det kommer jag antagligen att fortsätta göra. På samma vis som jag tänker fortsätta förundras över vad psykotiska mänskor kan ta sej för.

Men jag blir illa till mods varje gång det antyds att publiken vill ha sina fyllon fulla. Folk som går och ser Shane McGowan inte för att höra texterna – för de har han ju glömt bort – utan för att se med hur många meters mellanrum han ställer fram sina vinflaskor på scenkanten.

Totta Näslunds gamla fru berättade nånstans att hon var och tittade på Totta´s bluesband. Framför henne stod två ynglingar som sa: ”Åh harre jävlar vad packad han är dö”, ”Totta är ju görfull dö”, ”Han är änna dyngråk dö!”.

Eftersom hon umgåtts med sin make under hela dagen fram till föreställningen visste hon att Totta inte alls var dyngrak. Men gamarna ville ha sina kadaver.

Det finns en dubbelhet i detta. Lundell skrev alla sina lyssnansvärda låtar på tiden han söp. Cornelis var helt improduktiv under de korta stunder han lyckades slå sej till ro med familjeliv och swimmingpool. Sen var det som att de var tvungna att hänga ut sej själva som finkelosande vrak för att hamna i en revanschposition, för att se in i helvetet, för att fyllas av infall och inspiration.

Men ändå kvarstår faktum: att vara alkis lyckades även Christer Pettersson och hans polare Morfar med. Liksom Lille Gus, Kent Boxare, Affe, Speedway, Näsan, Istvan, Folke och gänget som brukade hänga i Eslövs stadspark. Det är i sej inte särskilt imponerande.

Och visst kan man säga att det blir unset mer fascinerande att Lundell och Cornelis lyckats vara så maniskt produktiva trots det envetna drinkandet. Men där är ju hemligheten lika mycket att de ignorerade sina barn. Och det vet jag också ett antal idioter som lyckats med.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]