En man med ett skägg

En rättshaverists dilemma.

Jag vart vred på biograferna. Jag skrev ett brev till SF och en insändare i det dagliga bladet.

SF hörde av sej med kort varsel:

Hej Kalle

Jag förstår att ni är upprörda över reklamfilmen som visades innan Elias och Kungaskeppet. Jag har vidarebefordrat ditt mail till en högre instans och hoppas på att den tas bort snarast möjligt. Självklart ska inte inslag innan filmen som har en högre åldersgräns än filmen få visas. Vi på SF vill gärna kompensera er så att ni får chansen till ett nytt biobesök. Vi vill även få möjlighet att visa att vi kan bättre. Känns det okej för er? Skriv er adress till oss så skickar vi ersättningsbiljetterna. Ert ärendenummer är XXXXX.
Vi ber än en gång om ursäkt och hoppas att ni får ett trevligt nästa biobesök hos oss.

Med vänliga hälsningar, SF Bio AB

Nu vet jag inte hur jag ska ställa mej. I mitt mejl till SF svor jag vid allt heligt att aldrig mer gå på en SF-biograf så länge jag lever. Hur ställer jag mej då till en kompensation? Stöttar jag SF med min närvaro även om SF har pröjsat? Eller utnyttjar jag dem och hjälper till att tära på deras resurser? Ska jag rekvirera biljetterna och nalla 195 kronor ur SF-kassan och sen inte använda dem? Eller ska jag sturskt vägra att visa dem möjligheten att de kan bättre? Notera att de inte kommenterar det faktum att de över huvud taget visar reklam.

It´s hard to be a rättshaverist in the city.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Biografhelvete.

Tog treåringen på bio. Elias och kungaskeppet. Norsk animation. Ganska bra. Åtminstone den sista halvtimmen, större delen av filmen passade jag på att sova.

Jag tillhör den där gruppen kulturelitister som egentligen vägrar bio. Jag gillar kombinationen ljud och rörliga bilder. Den tar jag bäst till mej hemma. Att gå på bio handlar mer om att folk ska äta tacos och ha mobilsignalen på max och sitta och vråla ”Nationalteatern!” när det är Hoola Bandoola på soundtracket (det sista hände när jag såg Tillsammans, ett av mina senaste biominnen).

Sen jag fick barn 2004 tror jag faktiskt inte att jag varit på en kvällsföreställning av en vuxenfilm en enda gång. Och mitt liv har varit betydligt enklare att leva, jag känner inte det där ständiga trycket över bröstet, andningskanalerna är fria och fan vet om det inte är mer krut i åderkäppen också.

Från och med idag kommer jag inte heller att ta min son på bio. SF har nämligen den halvgoda smaken att som förfilm visa en kvarts reklam, bl.a. för nån ny TV4-thriller med Christer Fant i psykopatglasögon och lagom många repliker om död och mord. Till en barnfilm! Får de göra så? Har vi inte haft sossestyre i det här landet som täppt igen möjligheterna för de värsta nasarna? Hann Stegö-Chiló ställa till så mycket under sina 48 timmar på kulturtaburetten?

Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Jag tycker inte det är den deal jag ställer upp på när jag (dvs min fiancée) hostar upp 65 kronor för en treåring. Filmen ska inte börja tio minuter efter utsatt tid för att pojkvaskern ska sitta och matas av krämarpiss och månglarmög och skitnödigt insålda slogans för usla produkter, gjorda av olika fyrtiåringar i tonårsfrisyrer och apliknande gång.

Kalla mej löjligt otidsenlig. Jag vägrar 1) att erkänna att reklam har nån form av konstnärligt värde, 2) att erkänna att reklamare har nåt slags existensberättigande och 3) att tycka att det är lite charmigt att treåringar går och citerar slogans för olika multinationella företag som i detta nu ger nån halvblind indisk flicka en spänn för att hon suttit fjorton timmar i en källare och sytt sömmar på några jeans som reklamarjävlarna ledigt slänger upp fjorton lock för.

Från och med idag ska biografer vara lika dunkla och diffusa byggnader för Leonard som kyrkor eller kungahus. Nåt som hör ett gammalt och outvecklat samhälle till, tiden innan vetenskap, demokrati och hemmabiosystem.

FOTNOT: ovanstående text är också mejlad till den berörda biografen. Ingen ska komma och påstå att jag inte är rättshaverist.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}


Som nåt slags kulturintresserad kulturarbetarwannabe har jag genom åren ofta tagit del av vänners och vänners bekantas och vänners bekantas önskade sängpartners alster.

Jag har gått på folkhögskola och – i strid mot min ideologi – stått och lyssnat på timslånga fusionfunktrumsolon och hört nittonåriga medelklassempatikers dikter om livet som smutsig tjackhora.

Det har ganska sällan varit bra. Betydligt oftare olidligt. Dealen har varit att dom sen fått stå och känna sej lika förfrämligade när jag prövat mej fram bland putslustigheterna.

Med Richard Schickes grejer var det annorlunda. Jag träffade honom första gången i Valles lilla etta på Simrishamnsgatan. Jag och Valle hade just börjat umgås efter att inte ha sett varann på fyra år. Efter ett tag förstod jag att Richard faktiskt bodde hos Valle. Det tog ytterligare några besök innan jag fattade att de till och med delade dubbelsäng.

De var inget kärlekspar. Not that there’s anything wrong with that. Bara kompisar. Såna där kompisar som skruvar upp varsin rosa sänglampa och som ogenerat går runt nakna. Alltså bra kompisar. Goda vänner med betoning på goda. Som delar varandras ångest och sårighet.

Richard spelade i ett band. Bandet hette av nån anledning Björns vänner. De gjorde sin debut på KB – Malmös största och då enda rockklubb – som förband till David and the Citizens. Det kan ha spelat in att Conny och David från Citizens också ingick i Björns vänner.

Det var … bra. Det var för jävla bra. Richard stod med gitarren lite för högt upp på magen och sjöng en jättelång sång med osorterade bilder från ett liv: ”När jag var ung såg jag åkrar och himmel…”, ”Jag visade platsen där dom sköt min pappa…”, ”Vi satt vid en å, sög på grässtrån och log mot varann…”, ”Hon hade en kjol som var tunn, röd och liten/ och väckte en längtan hos mej att ta av den/ men hon sa vi kan vänta med sånt för vi älskar varann…”

Och så plötsligt, mitt i de poetiska, drömska, suggestiva bilderna från ett liv som fått tidens förlåtande skimmer över sej, bröt sej en refräng in med en stenhård prosaisk text:

Och så en morgon när jag vaknade hade hon sett nåt slags ljus.
Hon sa till mig: ”Du är precis som de andra, du.
Du ser på mig och du ler och ser ner på mig,
men nu förstår jag: du är bara rädd
för att jag ska veta hur du är, förstå vad du tänker,
stackars lilla du!
Att du bara är en ytlig mansgris.
Ska jag suga av dig nu?
Dra åt helvete! Du, dörren är där.”

Och så fortsatte sången ösa bilder, ögonblick, fragment från nåt som var alldeles nyss men är obönhörligt över, över oss. Sångens jag ger sej iväg på nån finna-sej-själv-tripp, spelar höghus i en dockteater, dricker vin på en trappa, bor med vänner, vaknar en morgon av att papporna kommer för att hämta sina barn tillbaka till grottekvarnen, bestämmer sej för att sluta leva i romantiska föreställningar, skaffar ett jobb som sandskyfflare, kommer efter nio månader i en kvävande livmoder ut precis lika oviss som innan, ringer sin mor för att få en förklaring, hör mammans nya älskare leka hundvalp i bakgrunden, letar efter sej själv i en databas utan att hitta sej, ropar ut sin förtvivlan till sångens ni, undrar om nån annan vet nåt – och slutar sen i den stilla reflektionen att ”visst var det där lite viktigt nån gång” (eller rättare: ”viktet nån gång”- malmöitiska).

Det är fullkomligt storartad poesi om du frågar mej. Jag stod på KB och tänkte att där står en man i pottfrisyr som har bänt upp sin bröstkorg och slitit ut sitt hjärta och nu håller upp det i ljuset för allas beskådan. Eller rättare: det tänkte jag inte alls, jag hade nog tagit en stänkare, men det var i alla fall vad som skedde.

Inte för att det nödvändigtvis var självbiografiskt. Utan för att tonen, hjälplösheten, uppriktigheten vittnade om en textförfattare och sångare som brottades med de mest banala frågor utan att skydda sej med slängig ironi eller bli gymnasialt pekoralistisk. Som menade allvar utan att vara Allvarlig.

Och eftersom jag var gräsänkling på ett halvår så hängde jag en stor del av min lediga tid i den där ungkarslyan med de bägge rosa sänglamporna. Och på så sätt fick jag regelbundet ta del av Schickards produktivitet. Jag såg det som en ynnest. Jag ser det som en ynnest.

För andra gången i mitt liv – den första var när jag såg Johan Glans i åttonde klass göra en julshow och bl.a. slå ett stämjärn mot ett bord och sjunga ”aaahhh” – kände jag att jag befann mej i en Begåvnings omedelbara närhet. Det kan låta orättvist mot andra, men deras begåvning har på ett helt annat sätt kommit smygande på mej. Schickards begåvning kom med schvung.

Dessutom levererad med klädsam ödmjukhet.

Richard var garanterat den förste mänska jag ringt upp mitt i natten för att förklara att han är ett geni. Det är också den ende jag inte skulle ha skämts för efteråt. Han skämdes betydligt mer.

Björns vänner var under några år ett litet fenomen i Malmö (eller för att inte lura någon: runt några kvarter på Möllevången). Jag vet att jag låter som Ulf Lundell i följande beskrivning, men det skiter jag för ett ögonblick i: vi var en skara människor som ännu inte hade barn och fasta arbeten, som frekventerade ett gäng krogar, som försökte hitta en riktning i karriär och skapande, som försökte hjälpa varann, som oftast antagligen bara var dåliga föredömen för varann.

Vi träffade ofta på varann på Björns vänner-konserter.

Det där är inget originellt. Tusentals trettinåntings bara i kvarteren där jag bor kan ge er motsvarande skildringar, där bara namnet på bandet behöver bytas ut. Men nu råkar det här vara min historia.

Jag är ingen musikfanatiker, jag tycker mest det stör när jag försöker höra vad andra – förlåt, vem lurar jag? – jag säjer. Björns vänner är ett av de band jag lyssnat mest aktivt på. Det har jag inte bara gjort för att de råkat finnas till hands. Det gjorde jag också för att Schicke (och emellanåt Pelle Holmgren) skrev jävla bra låtar.

Den schickska begåvningen ligger i att poetisera vardagen utan att mystifiera den. Den lyrik jag kan ta till mej ljussätter istället för att fördunkla. Det kan handla om att hitta de optimala orden för vad alla tänker:

Nä, vem fan vill bli löneslav?
Nä, vem fan vill ha dussingrav?
Du frågar mej: ”När blir livet av”?

Det kan handla om att fånga de där sekunderna av livet som faktiskt är värda att fångas:

En fågel ser på mej från fönsterblecket
Jag drömde just om fågelsång och väcktes
En fot sticker fram från under täcket
Kanske var det där som sömnen läckte
ut?

Och så kan han ju när som helst peta in det där imperativet, den där
kommentaren till samhället utanför som varit med och gjort honom till den han är. Och som jag, med barndomsrötterna i nån slaskig sörja av Kåldolmar & kalsipper och chilenska flyktingar, alltid faller som en hundrakilosfura för.

”Stoppa porren” beskriver två unga människors förälskelser med vackra konkreta bilder: ”Fia fick tjugo spänn av Anders/ för att kyssa Malin/ och alla barnen tjöt”, ”Anders, med mod och rena kläder, han knacka på hos Fia”, ”Hon sminkade hans ögon, dom kivades på lek”.

Och så plötsligt: ”Så trängde Anders in i alla hennes kåta hål”. Och Fia ”tyckte nog det smärtade, men sa ingenting”. Och så mynnar det ut i en konkret uppmaning till Jan Stenbeck: ”Stoppa porren”.

Vad vet du, Jan Stenbeck, om min sexualitet?

Svar: antagligen ingenting eftersom han är död. Hade han varit i livet hade det räckt med att lyssna på en annan Schicke-låt för att få ett hum:

Jag tycker om att känna, om att känna, om att känna
– känna på mej själv när ingen annan är hemma

Det krävs ett mod för att blotta sin rädsla och sin otillräcklighet. Det krävs mod för att peka på nåt och säja att det där ni håller på med där borta tycker jag är fel. Risken är överhängande att man blir patetisk.

Om ordet ”patetisk” skriver den gamle Fria Pro-författaren Carsten Palmaer i sin Liten ordlista för nusvenskar:

högstämd, högtidlig, (djupt) gripande, känslostark, känslorik, lidelsefull (Svensk synonymordbok). Det mest nedsättande man kan använda om en annan människa.

Jag tror att Richards texter är patetiska i ordets allra vackraste bemärkelser.

För en vecka sen träffade vi honom i London (där han går en femårskurs i att andas med en bok på huvet) och frågade honom om han fortfarande skriver. Han svarade att han a) skriver sånger om att vara barn, och b) skriver sånger om att vilja ligga med nån men inte riktigt våga fråga.

Sagt med den blandning av gränslös uppriktighet och självironi som antagligen utmärker också de nya låtar han skrivit.

En vuxen karl ska inte återupptäcka sin barndom, känna tvekan inför kärlek och framför allt inte erkänna det. Inte ens en om han är i popbranschen, där annars toleransen för patetik är större än inom t.ex. byggarskrået.

En vuxen karl ska naturligtvis inte heller sova under en rosa sänglampa, bredvid en annan vuxen karl under en rosa sänglampa.

En vuxen karl lägger en blöt filt på sitt känsloliv, biter ihop och ser döden i brunögat.

Den dag jag själv blir vuxen och karl ska jag spela Schickepojkens samtliga låtar i den hi-fi-anläggning jag antagligen kommer att ha lagt löjligt mycket pengar på men aldrig lärt mej funktionerna på.

Förhoppningsvis kommer jag då att känna att allting är mycket bättre nu. Antagligen kommer jag att känna att vissa saker får man aldrig tillbaka och med stor sannolikhet kommer jag då att känna att jag slutgiltigt förvandlats till Lundell.

Men har jag tur kommer jag inte att känna nostalgi eller bitterhet över en dröm som försvann. Utan istället fyllas av samma välbehag som låtarna hittills gett mej.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Lundell: del ett i den första biografin


Har fått den gamle rock-, numera konsumentjournalisten Måns Ivarssons Lundell-biografi. Den ges ut i en box med tre tjocka delar, helt i enlighet med hur Lundells egen produktion ser ut.

På allvar. Det är inte en bok, det är tre böcker. Som då får säjas komplettera de trettitusen sidor text och en miljard dubbel-CD Lundell själv har skrivit om sitt liv.

Jag är inget Lundell-fan. Jag är bara upphängd på fyrtitalister. I synnerhet fyrtitalister inom nöjessfären.

Lundell är som bekant i sin tur upphängd på 1967. Det var ett år då olika college drop outs i San Fransisco odlade skägg och byggde hemmalaboratorium och därmed trodde sej ta sej närmare vattumannens tidsålder. Samma år sprang unge Ulf omkring i Vitabergsparken i sin mammas avlagda fårpäls. I boken läser jag att den här vilda perioden varade i sex veckors tid.

Sex veckor är 42 dagar. En och en halv månad. Det är en försvinnande liten tid, i jordens historia, men också i den enskilda människans.

I år, 2007, 40 år och en miljard dubbel-CD senare, satt han en och en halv timme i Sommar och rosslade om det här Magiska, Historiska, Storslagna året då han var sjutton bast och rökte lite spliff med några polare.

Jag blir som sagt fascinerad. Men mest blir jag beklämd. Att sex veckor kan höja sej så många meter över allt annat man gör i livet, att resterande fyrtio år bara blir en trött upprepning och en ständig längtan tillbaka.

… den här texten har en fortsättning. Läs mer om varför det är synd om Ulf i ”Människor det varit synd om”.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Fytti rackarn!


Översättare klagar ofta på att deras jobb är otacksamt. I likhet med t.ex. bajssanerare märks de bara när dom gör fel. Och mitt ödmjuka råd till dem är alltså: låt då för fan bli att göra fel.

I senaste avsnittet av The Wire (vill ni f.ö. veta varför det är världens bästa teveserie så finns orsaken beskriven på annan plats på bloggen) svär state senator Clay Davis. Han säjer ”shit”. På vad jag antar är nåt slags svart Baltimore-dialekt och dessutom med eftertryck: ”sheeiiiiit”. Han gör det två gånger i avsnittet.

Båda gångerna står det i undertexterna ”fytti rackarn!”

”Fytti rackarn”?

Varför i hela fridens namn står det ”fytti rackarn”?!?

Skulle ”fytti rackarn” vara den svenska motsvarigheten till en streetsmart afroamerikansk Baltimore-politikers långt utdragna ”shit”?

Har någon nu levande svensk (undantaget översättaren och hans mormors mor) använt eller ens hört uttrycket ”fytti rackarn”? Kan nån gissa sej till vad det betyder?

Det betyder ju ingenting. Det är ju bara slumpvisa bokstäver uthällda över ett klistrat papper en bakfull tisdagsmorgon. Kanske är det ett anagram. Kanske är det en kod. Ett uttryck använt av friskförklarade svenskar är det inte.

Det värsta är att jag antagligen kommer att börja använda det nu.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Jag cyklar ibland förbi en affisch med Lars Demian och känner genast en irritation springa över ryggraden.

Inte för att han sjunger nåt slags Brel/Brecht/Waits-pastisch med mycket brännvin och strippor och samhällskritik formulär 1A. Jag är ganska härdad mot genren och känner en viss klockarkärlek.

Inte heller för att han sjunger precis som Lasse Berghagen. Jag har ganska hög gubbtolerans.

Utan för att han sagt en av de mest irriterande saker jag hört nån säja.

Det var i nåt musikprogram för fem-sex år sen. Demian var grupperad runt ett bord med tre andra snubbar som påstods verka i samma genre: Stefan Sundström, Winnerbäck och Johan Johansson.

Johan Johansson – som jag håller för en intelligent karl med humor och integritet, inte bara för att han skrev ”Jag vill bara dansa” mitt under den svenska punkens brinnande ta-ställning-våg – framhöll Povel Ramel som ett geni och Sveriges bästa textförfattare. Med all rätt. Så klart. Det bör ju räknas som en objektiv sanning.

Demian rynkade chansonnäsan och utbrast: ”Skojar du? Sveriges bästa MODERATA textförfattare!”

?!?!?!?!?

Få saker retar mej mer än vänsterns självgodhet. Jag råkade läsa en Svenskan-intervju med Jan Guillou idag där han berättar att toleransnivån är mycket högre hos östermalmssocieteten än södermalmsbohemerna. Och är det nån som vet hur det är att vara vänster och intolerant så är det ju Jan Guillou.

I Demians förkrympta nyproggvärld, där man tror att man på allvar utmanar nån när man sjunger lite förpliktigande om H&M och Bindefeld, hör kvalitet och politik ihop. Du kan inte skriva nåt tänkvärt och träffande om du inte tycker som jag.

Med Demians tunnelseende är man automatiskt moderat om man hellre väljer att sjunga om livets glädjeämnen, naturbarn, gräsänklingar, lingonben och den gyngande vägen till Curacao än om hur full man vill bli och hur dumma i huvet direktörer är.

Jag står själv till vänster om nåt slags mittstreck. Jag tror att samhället bör förändras, och jag tror samhället ska tolkas efter klass-, genus- och etnicitetsmodeller. Jag tycker illa om rovgirighet på människor och natur. Jag tycker krig är dumt även när det utförs av israeler.

Fast mycket mer än jag nånsin skulle gilla Lars Ohly gillar jag Povel Ramel. Povel Ramel bedrev under sextio år i nöjesbranschens zenit ett krig – ett spralligt krig, ett valsande boogie woogie-krig, ett krig med piano och blommiga små hattar – mot fördumning och stelbent dogmatism, men framför allt FÖR fantasins förlösande kraft och musikens möjlighet att förena.

Povel Ramel fick ett folk som älskar att beskriva sej själva som jantelagslydande lutheraner att vallfärda till ett dragigt cirkustält för att se tjuvar jaga poliser och Martin Ljung leka sjörövare.

Oavsett vilket parti Povel Ramel la sin valsedel på – något han för övrigt såg till att vara tyst om – så gjorde han fan så mycket mer för att förbättra samhället än vad Lars Demian tror sej göra när han sjunger för några förvirrade gamla bolsjeviker på Röd dag i Karlshamn.

Därför blir jag irriterad när jag ser den där affischen.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Okej – en historia ur livet. Som de flesta minnen jag har med stark koppling till den svenska nöjeshistorien.

När andra mellanstadiepojkar hade fullt upp med att räkna sina pubeshår, skrev jag en bok om Hasseåtage. Detta inte sagt som skryt, tvärtom med skammens rosor på mina kinder: jag var ett synnerligen nördigt barn. Idag hade jag fått diagnos aspberger. Jag tror å andra sidan inte att det hade hjälpt mej nåt vidare i livet.

Efter att under två års tid tagit pågatåget in till Lunds stadsbibliotek, där jag satt och bläddrade i gamla Röster i radio och nogsamt förde bok över vilka lekprogram Hasse Alfredson medverkade i 1959, hade jag 82 sidor tättskriven text med titeln ”Hasseåtage – en teater- och biografi” (allting tyder på att jag också hade göteborgskt påbrå).

Denna bunte sidor, helt anpassad för kalenderbitare som är mer intresserade av premiärdatum än innehåll, skickade jag till Wahlström & Widstrand. Det var ingen slump att jag skickade just dit; jag var högst medveten om att Tage Danielssons änka hade en hög position inom det förlaget.

En morgon hade jag sovmorgon och väcktes av telefonen. Jag svarade målbrottsgrötigt. En vass kvinnoröst i sextiårsåldern sa: ”Mitt namn är… Danielsson. Är du den Karl Lind som skickat oss ett manus om Hasseåtage?”

Jag: ”Ja”.

Hon: ”För det står här i ditt brev att du bara är fjorton, och du låter betydligt äldre”.

Ja: ”Jo, men jag har just vaknat och har en massa slem i halsen”. (Här tror jag att hennes tankar om mej sänktes några pinnhål. Jag kanske ska tillägga att jag aldrig varit ett socialt geni.)

Sen berättade hon att hon råkat vara gift med Tage Danielsson.

Jag svarade att jag förstod det på efternamnet.

Hon svarade: ”Åja, det är ju inte alltför ovanligt”.

Jag tänkte: ”Nä, men det fanns förstås en anledning att jag skickade manus just till ditt förlag, din snorkiga jävel”.

Jag sa: ”Nä, det är ju sant”.

Sen ägnade hon samtalet åt att rätta några sakfel. Sommarstugan hon och Tage D haft på Korsika brann inte upp, som jag skrivit, utan sprängdes av terrorister. Och så hävdade hon att revyn Lådan inte alls började som turnérevy utan först spelades på Berns och sen åkte ut i landet. Där kunde jag dock hänvisa till mina källor och faktiskt få rätt.

Jag ska inte säja att hon var otrevlig, även om hon var det. Det måste naturligtvis ha varit en omtumlande tanke för en tant på Lidingö att det satt en finnig jävel nere i Eslöv och visste saker om hennes för tidigt bortgångne man som hon själv glömt bort. Det måste över huvud taget ha varit en bisarr upplevelse för henne att läsa sida efter sida om nåt som stått henne så nära, skrivet av nån på ett så långt avstånd. Hon var nog inte beredd på det där manuskriptet.

Några veckor senare skickade hon tillbaka manus med ett följebrev där hon bad om ursäkt om hon låtit tvär i telefon och betonade att researchen var gedigen. Hon skickade också med en bok med ett urval av Tage Daniessons texter. Den hade jag redan.

Än idag ångrar jag att jag a) skrev det där om sommarstugan utan att kolla fler källor, och b) sa det där om slemmet. Märta-Stina Danielsson ångrar antagligen ingenting. Jag förutsätter att det var en betydligt mindre händelse i hennes liv än i mitt.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Rapport från en resa: Spamalot


Har just återvänt från en London-weekend (ja, jag tillhör medelklassen) med tillhörande musikalbesök (som sagt). Eric Idle har överfört Monty Pythons 33 år gamla Monty Python and the Holy Grail (svensk titel? Monty Python och den heliga graalen? Monty Python och kung Arthur? Riddarna kring runda bordet? Nej – Monty Pythons galna värld!) till musikalscenen.

Det har sagts förr: det är ingen tvekan om att Idle är den girigaste jäveln i Python-sextetten. Själv försöker han hävda att John Cleese är mer pengakåt (bevis: en gång höll Cleese käften för ett pund), och ingen ska väl beskylla Cleese för att vara rädd för sina miljoner.

Idle är dock snäppet vassare på att koka soppa på gamla spikar och att göra nytt uppstek på gammal skåpmat.

Jag ska ärligt säja att jag gillade Spamalot. Det var vad men behöver för en lyckad måndag: dans, show, riddare och en sång om judar. Jag gissar att jag kände igen 66% av materialet och att jag blev överraskad 2,2 ggr. Det var en bekräftande upplevelse. I min bok smäller nog överraskande högre.

**************************************

Allting börjar med Monty Python. I begynnelsen var en man som gick lustigt och en död papegoja. Och ordet var kött och det köttet var pressat och kallades spam och ett gäng vikingar sjöng en sång om det pressade köttet och det vart afton den första dagen.

Är man svensk man, född på sjuttitalet, verkande inom musik/ humor/ kultur/ narkomani, är risken ganska överhängande att man har ett osunt förhållande till sex män som gjorde sketcher om riddare med gummikycklingar för sisådär trettifem år sen. Det är egentligen ganska anmärkningsvärt.

Jag är född 75. Under min livstid har Monty Python gjort Life of Brian (då jag gick på dagis) och Meaning of life (då jag fortfarande gick på dagis). Ändå var de molnet som överskuggade allting annat långt in på nittitalet.

Det började, som pinsamt mycket annat, med Razzel – svensk teves helkvällsunderhållning i åttitalets mitt. Lennart Swahn och Tommy Engstrand* visade rumphuggna sketcher i avdelningen Skrattkammaren. Monty Python hamnade alltid sist i omröstningarna. Den två timmar långa Skattkammarön – ”vem fan är Nisse Hult?” – hamnade alltid högst.

Sen fanns det fyra VHS-kassetter man kunde hyra, var och en innehållande tre lösryckta avsnitt ur den fyrtifem avsnitt långa Flying circus-serien. Och så långfilmerna. Vi hyrde dem många gånger. Länge var det ens definition på humor: lite våld, lite peruker, lite filosofer.

I likhet med Hasseåtage här hemma kändes Monty Python närmast som statsunderhållning. Hur anarkistiskt det än var – och det var det ju, engelsmän är ju inte rädda för rent nonsens, de klippte för fanken in okommenterade bilder på vikingar som sa ”lemon curry?” – så var det också k-märkt och godkänt av Lennart Swahn.

Visst var det larv och barnsligt, men då och då refererade de till den brittiska historien eller Marcel Proust och plötsligt blev det okej för fyrtitalsfödda smakdomare.

Dessutom var det brittiskt (= ej amerikanskt). Fyrtitalister älskar engelsk (= ej amerikansk) teve. Även engelsk skitteve.

När jag och, framför allt, min gymnasiepolare Johan Glans tog våra första stapplande humorsteg på Lilla teaterns scen i Eslöv, var det i Monty Pythons anda. Jag tror inte Glans protesterar om jag säjer att det lånades, dvs. stals, en del från de där tokigt slitna videobanden.

Samma historia berättar de människor inom det här gebitet jag träffat i mognare ålder. Monty Python var kungarna, gudarna, hjältarna.

I ungefär tjugofem år varade det – en evig evighet i humorsammanhang. Jag hävdar att paradigmskiftet kom med Seinfeld. Och här hemma Killinggänget.

Allt brittiskt, och mycket amerikanskt, som kom efter MP var i MP-anda: Rowan Atkinson, Young ones, Not the 9 o´clock news, Fry and Laurie, Saturday Night Live.

Allt svenskt som kom under samma tid var i MP/Hasseåtage-anda: Magnus å Brasse, Galenskaparna & After Shave, Lorry, Helt Apropå, Nöjesmassakern.

Det var humor som tog avstamp i samhällsfrågor (om man tittat mest på Hasseåtage) eller i akademiskt nonsens (om man tittat mest på Monty Python). Det var humor som aldrig behandlade relationer. Det var asexuellt.

Handlade det om snusk, var det ur en fjortonårings storögda smygrunkande perspektiv. Handlade det om tjejer, var det blondiner. Handlade det om musik, var det jazz och music hall.

Med Seinfeld kom reflektionerna kring omöjligheten i att leva tillsammans i sunda relationer.

Med Killinggänget kom en ton av hippness i svensk humor. Popkultur trängde sej in i humorn: pop med gitarr och inte med tenorsax.

Och sen dess är det som om ett ok lyfts av unga – eller i mitt fall halvgamla – humormakares axlar. Vi måste inte säja Hasseåtage och Monty Python. Vi gör det om vi vill, men framstår då som undantagen.

Det här är naturligtvis en högst subjektiv historieskrivning. Man kan alltid gå tillbaka och peka och visa och säja ”ja, fast Peter Dalle skrev ju ofta om relationer och lösgjorde sej på så sätt från Hasseåtage-arvet” eller ”visst fanns det hippness hos Beppe Wolgers och Lasse O´Månsson på sextitalet?” eller ”jo, men nog har amerikanerna haft en helt annan humortradition och så jävla stora var ju Python aldrig hos den amerikanska befolkningen?”

Allt det kan man säja och man har naturligtvis rätt när man gör det.

Men Schyffert och Lokko var de första svenska humormakare som inte nämnde Hasseåtage som influens (att Gustafsson gjorde det spelar ingen roll eftersom han aldrig var med och utformade den killingska ideologin).

Peter Dalle gjorde det hela tiden. Herngren & Holm likaså.

Och med Seinfeld ställde vi (= svenska unga män med humorambitioner) om siktet, från UK till USA. Eller rättare: från Oxbridge till New York. Från internatskolepojkar med Tourettes syndrom till urbana neurotiker.

Och på något vis skrevs historien bakåt om på kuppen: plötsligt var Woody Allen en större och viktigare influens än John Cleese.

Jag ska rätta mej själv. Jag pratar nog egentligen inte alls om ett ”vi”. Jag pratar om mej själv. Jag associerar fritt utifrån två timmars riddarmusikal, som likt en madeleinekaka förde mej tillbaka till ett pojkrum där vhs-kassetter med idel brittisk sillyness vårdades som troféer bredvid Svenska Ord-memorabilia.

I många år ignorerade jag nog var en mina rötter faktiskt sköt skott. I en djuraffär där en konstig man försökte övertala en annan konstig man att hans uppenbart döda papegoja levde. Tvärt klippt i början och slutet. Inramat av Lennart Swahns John Blund och Tommy Engstrands lottorad. Nerröstat av svenska folket. Likväl kvalitetsstämplat av dess television.

Jag gillar inte bara självupptagna judar. Jag gillar också skogstokiga britter. Så. Nu är det sagt. Om någon skulle undra.

* Detta var på den tiden när teve fått för sej att gamla sportjournalister skulle vara lämpade för underhållning. Sen dess har det naturligtvis gått framåt.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Bernt Andersson och Coca cola.


Bernt Andersson är munspelare, dragspelare, pianist, organist och gammal kommunist från Göteborg. Han spelade på sjuttitalet i Nynningen, som var det kanske allra argaste rockbandet i hela jävla arga Göteborg. Det är som att vara skäggigast i The Band eller nyktrast i pingstkyrkan.

Han var dessutom synnerligen aktiv i den politiska delen av proggen, pratade högt på stormöten, hade inflytande i musikrörelsens tidning Musikens makt och har gått till historien för att han under repitionerna av Tältprojektet lär ha sagt: ”Kamrater! Vi kan väl för fan inte rocka röven av högern med mandolin?”

Av Nynningen – som bl.a. gjorde låten ”Dom verkliga terroristerna” som handlade om att dom verkliga terroristerna inte spränger flygplan utan äger banker (vilket är en ologisk tankefigur eftersom de som spränger flygplan hursomhaver OCKSÅ är verkliga terrorister) – blev kanske aldrig nån ledande cell i den svenska revolutionen.

Det blev en nasare i ståupp som numera lär bo i Spanien (Bertil Goldberg), en Häjkon Bäjkon (Tomas Forsell) och en golfande mogenrockstjärna med hus i Mexiko (Totta Näslund).

Bernt Andersson spelar fortfarande. Jag såg honom 1996 som inhyrd organist när Hoola Bandoola gjorde sin comeback-turné. Då drack han Coca cola på scen. Nånting säger mej att Bernt Andersson aldrig gjorde det på sjuttitalet.

Då och då i livet gör man val. På sjuttitalet valde Bernt Andersson att vara förbannad på orättvisor. Han valde att bekämpa orättvisorna genom att spela klaviatur. Han valde – gissar jag – att inte stötta orättvisorna genom att dricka Coca cola. Åtminstone inte offentligt.

Nån gång har sen Bernt Andersson valt att göra ett nytt val: att dricka Coca cola – och dessutom offentligt. Antagligen inte för att på det viset medvetet stötta orättvisorna, utan antagligen för att Bernt Andersson gillar smaken av socker och kolsyra.

Jag vill understryka att allt det här bara är gissningar. Kanske stod Bernt Andersson på Sprängkullen och Hagahuset och eldade massorna med sitt revolutionära pianospel samtidigt som han hällde i sej litervis av imperialistisk förtryckarlemonad. Kanske har han aldrig bestämt sej för att absolut inte dricka Coca cola. Jag har ingen aning, jag bara gissar.

Jag vet att Björn Afzelius och Mikael Wiehe hade som policy att inte dricka Coca cola och inte skriva autografer när dom var fixstjärnor i Hoola Bandoola.

Autografpolicyn hade nog inget med förtryckarbekämpande att göra, det var bara ett sätt att understryka att de inte var rockstjärnor bara för att de spelade rock, drog fulla hus samt fick ligga. En gång gav Mikael Wiehe en liten pojke som ville ha hans autograf sitt kexchoklad istället. Det är ju bara i Wiehes huvud det skulle vara ekvivalent – papper med text håller ju sej normalt längre än kakaoblandat smör.

Så låt oss alltså anta att Bernt Andersson på sjuttitalet inte drack Coca cola. Vad vi vet är att han gjorde det på nittitalet.

Låt oss anta att en ung Bernt Andersson sagt till sej själv: ”Nä dö Bernt, nu är det änna slut på att drecka det här kapitalistpesset!”

Och låt oss anta att en gammal – förlåt, distingerad – Bernt Andersson sagt till sej själv: ”Hörrudu Bernt, nog är det la gott med en cola när man lirat trynorgel hela dan!”

Vad säjer då detta om Bernt Andersson och oss människor? Jo, att vi då och då gör val.

En dag bestämmer sej Sven-Bertil Taube för att det är tjusigt med plastrong. Sen bär han plastrong varje dag i resten av sitt liv (och antagligen också på nätterna).

En dag bestämmer sej Staffan BengtssonBästa formen för att odla ett litet trekantigt skägg på underläppen. De första dagarna går han väl själv och tycker att han ser ut som Mefisto, men efter att ha sett sej själv i spegeln tillräckligt många gånger blir han van.

En dag bestämmer sej Mikael Wiehe för att han nog är rockstjärna trots allt. Och det är ju ganska smickrande att nån vill ha ens signatur på nån snorig krogservett.

En dag bestämmer sej Bernt Andersson för att bekämpa förtryckarna. Och en annan dag bestämmer han sej för att sluta. Eller åtminstone att inte bekämpa dem så aktivt.

Jag klandrar inte Bernt Andersson för hans beslut. Coca cola är gott, och det märks nog inte på boksluten i Atlanta huruvida det druckits några burkar mer eller mindre i Västsverige. Och det är klart att det är en ganska futtig protest mot ett system att förvägra sej själv det goda systemet faktiskt frambringat.

Men det jag minns tydligast från den där Hoola-konserten 96 – förutom att Björn Afzelius var noga med att upplysa var bordet där de krängde sina boxar stod – är faktiskt att det stod en farbror bakom orgeln och sörplade cola medan två andra farbröder sjöng om att bekämpa förtryckarna.

Förutom att det tydligt understryker hur selektivt mitt minne är, så måste det väl också säja nåt annat? Frågan är bara: vad?

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Simma lugnt, Larry!


Förlåt, men jag kan inte släppa den där titeln. SVT gör det ju inte heller så jag är i gott sällskap. Fyran visade sitt hittills enda prov på civilkurage när dom faktiskt tog bort den svenska översättningen Firma Ruffel & Bygg och ersatte den med originalet Arrested development.

Vi gjorde oss lustiga över saken redan i radio (svenska titlar på Lost, Oz respektive Sex and the city: ”Firma Far & Flyg”, ”Firma Fängslande & Häktiskt” respektive ”Knulla lugnt, Carrie!”). Och ändå är det ingen som ändrat! Fast att några skånska lallare satt ner foten!

Det är en så påtaglig brist på respekt och förståelse för ett program man köpt in för dyra pengar och som jag antar att man vill hitta publik till. Simma lugnt, Larry? Originaltiteln är som bekant Curb your enthusiasm, som till råga på allt annat uttrycker ungefär motsatsen till simma lugnt.

Dämpa entusiasmen betyder: ha inte för höga förväntningar, det blir värre.

Simma lugnt betyder: relaxa, softa, häng löst, må bra.

Det här ska ju inte jag – som fick arbeta med chockeffekt och hålla ett föredrag om John Holmes för att få en svag trea i engelska – behöva berätta för nån som har översättning som sin profession.

Det knäppaste med Simma lugnt-titeln är att det snarast låter som en gammal blyertsfilm om ett gäng sköna söderkisar som råkar panga en dora för 900 bagis och sen får sätta ihop en gårdsrevy för att sno ihop kosing och fixa biffen. Det låter åtminstone inte som en nyskapande urban sitcom som bygger på improviserad dialog och obehagliga sociala stämningar.

Mer än något annat låter ”Simma lugnt, Larry!” som en ungdomsbok av Bengt Linder. Bengt Linder var en farbror, född på 20-talet, med ett imponerande CV: det var han som skrev SVT:s mest repriserade – och överskattade – sketch ”Skattkammarön”, och han skrev ett tag avsnitt till Åsa-Nisse-serien. Mest känd är han antagligen för ungdomsböckerna om Dante och Tvärsan, Bonnie, Toppen och Knoppen.

Där lyckades han en gång för alla bevisa att den som bäst fångar kidsens jargong är farbröder med Jerry Williams-komplex.

Listan på Linders ungdomsböcker för er som vill komplettera samlingen finns nedan. Jag vill än en gång understryka att böckerna är skrivna mellan 1966 och 1981. På den tiden folk var toppsmarta brallisar som la av ett buskul dödsgarv.

Dante, toppsmart kille
Aktare för hajen, Dante!
Dante i toppform
Bonnie, helkul brallis
Gänget startar eget
Kolla skägget, Dante!
Vicket dödsgarv, Dante
Bonnie, toppenhallåa
Farligt prassel, Dante
Ge dom på pälsen, Dante!
Rajtan tajtan, Bonnie!
Tjabo och fönsterligan
Toppen sa Knoppen
Buskul, sa Knoppen till Toppen
Gasen i botten, Dante!
Ringadingading, Bonnie!
(min favorit: här överträffar Linder sej själv med en titel som inte betyder nånting!)
Tjabo och semesterligan
Tomtar på loftet, Bonnie!
Vicken tavla, Dante!
Knas, sa Knoppen till Toppen
Leva loppan, Bonnie!
Simma lugnt, Dante
Störtball, Bonnie
Tjabo och parkligan
Tjing i havreåkern, Dante!
(min tvåa: jag tror att Kronblom brukar säja nåt liknande)
Läckert, Bonnie!
Mysigt, sa Knoppen till Toppen
Rena cirkusen, Dante
Rena pippin, Dante
Tjabo och agentligan
Vicken filimojäng, Bonnie
Full sprutt, Dante!
Ge dom på kulan, Dante!
Smaskens, sa Toppen till Knoppen
Tjabo och guldligan
Vicken knäpp mumie, Bonnie
Vicket gnägg, Bonnie
Fiffigt, sa Knoppen till Toppen
Helschysst, Bonnie
Pang i bygget, Dante
Tjabo och Örnligan
Va smufft, Bonnie
(smufft? SMUFFT?)
Vicken panggrej, Dante
Kalas, sa Toppen till Knoppen
Pang på rödbetan, Dante
Rena knickedickan, Bonnie
(här nånstans känner man att Linder tappat inspirationen)
Bullfest, sa Toppen till Knoppen
Gurgel i Dalarna, Dante
(fast här nånstans har han fått den tillbaka)
Hula-Hula, Bonnie
Stollar på gång, Dante
Va flängt, Bonnie
Fnurp i kolan, Dante
(här börjar nog å andra sidan demensen sätta in)
Giv akt, Bonnie
Mums, sa Knoppen till Toppen
Rabbadaj, Bonnie
(här är det ju inte ens ord utan bara lösa bokstäver)
Skoj, sa Toppen till Knoppen (som känns som en lite tröttare variant av Buskul, sa Toppen till Knoppen tio år tidigare)
Finemang, sa Knoppen till Toppen
Kruta på, Dante
Maffe, sa Knoppen till Toppen
Misstänkt, Ninni
Smash, Bonnie
Tv-polarna i Hårt mot hårt
Va läskigt, Bonnie
Vicket raffel, Dante
Ruggigt, Ninni
Tv-polarna i Dödligt hot
Farligt spel, Ninni
Kusligt Ninni
Smart grepp, Dante och andra häftiga Dantestories
Tv-polarna i Heta spår
Farligt spel, Ninni

Linder dog 1985. Annars ligger det nära till hands att tro att det var han som fick uppdraget att översätta en av 2000-talets smartaste sitcoms till svenska. Men nån av hans forna kollegor på 91:an-redaktionen har i alla fall haft ett finger i smeten.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]