En man med ett skägg

Och så genast lite mer om Tove Jansson.

En väldigt fascinerande upplysning får jag dock från Boel Westins Tove Jansson-bok (Tove Jansson. Ord, bild, liv, ett känt förlag drivet av känd familj som inte behöver mer uppmärksamhet just här).

I Trollkarlens hatt dyker som bekant Tofslan och Vifslan upp. De är små, Tofslan har en röd mössa och Vifslan en kappsäck. I kappsäcken ligger Kungsrubinen. De talar sitt eget språk, påminnande om smurfernas eller fikonspråket:

Tror du att vi får komsla in? undrade Tofslan.
Det berorslar på, sa Vifslan. Låt inte skrämsla dig om de är usla mot oss.


Tofslan och Vifslan, upplyser Westin mej om, är pseudonymer för Tove och Vivica. Vivica hette Bandler i efternamn, var i många år chef för Svenska teatern i Helsingfors och Stockholms stadsteater och en av svensk-Finlands kulturella giganter. Dessutom Tove Janssons älskarinna.

Tofslan och Vifslan talar sitt eget hemliga språk så att ingen annan ska kunna förstå dem. De bär på en röd rubin som är det enda dom håller kärt och som hela tiden är hotat: Kärleken.

En vackrare och mer oväntad bild av att leva med ett utanförskap och ett socialt stigma på fyrtiotalet, även i en så liberal kontext som ett konstnärstätt Helsingfors, är svår att föreställa sej. Så såg Tove Jansson sej och den hon älskade: som små rädda knytt, som bands vid varann av ett hemligt språk och en skatt som ständigt var i fara.

För övrigt var ”mymla” ett internt begrepp för ”nuppa” i Janssons konstnärskretsar. Mymlan är mycket riktigt mor till ett otal figurer, däribland Mymlans dotter (ingen högoddsare) och Lilla My.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Har egentligen inte tid att blogga eftersom jag läser Zarah Leanders memoarer (och ja – utlåtande kommer så fort jag sugit i mej rubbet). Måste bara citera ett pyttestycke som retar min nyfikenhet angående Karl Gerhards faiblesse för det otäcka könet.

Jag fascineras av antydningarna, blinkningarna, de diskreta signalerna och undertexterna. För en modern publik är det uppenbart vad Zarah syftar på i citatet (vi har ju också facit). En omodern publik – till exempel min farmor – antar jag att det passerar många meter över huvet. Också för att hon inte vill förstå.
Zarah skriver, med anlag för rökridåer:

Kvinnor älskade honom och män älskade honom – och han älskade dem alla tillbaka. Kanske hjärtat var engagerat när det handlade om kärlek, vad vet jag, för jag var aldrig med i de yttersta, innersta stunderna. Jag var inte hans kvinnotyp och han var inte den typ av män som jag skulle falla till sängs för. Vi hade ett långt och varmt förhållande, men det var alldeles oerotiskt, det var ett yrkesmänskligt innerligt samförstånd.

Jag har till och från i ett halvår kämpat med professor Boel Westins biografi över Tove Jansson. Att läsa Zarah bredvid Westin är som att äta laxkanapé bredvid ett stycke surt träkol.

Leander är självironisk, bitchig, utlämnande och hela tiden känner jag att det viktigaste står mellan raderna. Westin är detaljerad, underdånig, redogörande och så besatt av Tove Jansson att hon fått för sej att ALLT Jansson gjorde var spännande. Det var det så klart inte. Exakt vilka städer hon besökte på en utlandsresa 1970 är mej likgiltigt.

Och så klart svischar Westin bara förbi ett ytterst intressant påstående som anknyter till mitt pågående intresse för homos i ett ännu mer homofientligt samhälle: Jansson levde ju i många år som lesbisk med grafikern Tuulikki Pietilä. De hade ateljéer bredvid varann, byggde hus tillsammans längst ut i finska skärgården och reste hand i hand genom världen.

Samtidigt hade Tove Jansson ett ovanligt intimt förhållande till sin mamma, illustratören kallad Ham. De semestrade ihop genom livet, utbytte konstnärserfarenheter, sökte stöd hos varann i livets alla skeenden. Utom ett. Westin skriver om Tove, Ham och homosexualiteten:

Så rättar sig dottern (Tove) efter koden: att inte tala. Det kan hon varken med modern eller fadern. En respekt för integriteten, så tolkar Tove Hams tystnad, men det är en respekt till priset av ensamhet. Det var en stor sorg. Det fanns ingen uttrycklig värdering, inget öppet avståndstagande, men det fanns ingen gemenskap. [—] Den ´eleganta´ tystnaden blev heller aldrig helt bruten, inte ens sedan Tove träffat Tuulikki Pietilä, som blev hennes kärlek för livet.

Betänk då att denna Ham halva året bodde med dottern Tove och den inofficiella svärdottern Tuulikki i ett hus MED ETT RUM längst jävla ut i Pellinge skärgård! Hur elegant kan tystnad vara innan den blir parodisk? Hur mycket kunde Ham titta bort när dom andra två började vänslas?

Jag vill veta mer, men Westin är mer uppehållen vid Tove Janssons adresser under parisvistelser. Och visst, Tove Jansson ska så klart inte minnas främst som lotus, men visst vill man försöka förstå hur dialogen mellan de tre kvinnorna såg ut? Vad sa Ham när hon såg att Tuulikki steg upp ur Toves säng på morgonen efter att ha lagt sej i sin egen?

Så. Tillbaka till Zarah. Fast fan! Nu är det Mia och Klara. Och sen Studio 60. Och så börjar Myggan också (dessvärre inte nöjeslexikat utan Hammarssons & Wikings nya). Ååååh! När ska en hårt arbetande småbarnsfar ha tid att försjunka i gamla primadonnor?

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vad hände med Ulf & Kicke?


En association föder en annan och plötsligt står jag och rotar i mina minutiöst ordnade tidskriftsmappar. Jag anade det. Jag hade inte slängt den: en sladdrig Aftonbladet-bilaga från 1997 med titeln ”Var så goda. En extra tidning med Ulf och Kickes 19 bästa kalas”.

Ulf är den otroligt glada mannen till höger. Han är glad för att han älskar teater och just här har gett ett stipendium till Anita Wall, Mats Bergman och Terese Brunnander (?). Ett stipendium som givetvis heter ”Förgyll din dag”.

Kicke är han längst till vänster. Han verkar inte lika glad. Kanske tänker han på att han glömt att färga håret. Kanske tänker han på det stora kändisbråket han och Ulf har med operaregissören Inger Åby nere på Österlen. Deras villa skymmer hennes kvällssol och dessutom har Kicke stått i bar överkropp och tvättat bilen. Plus att Inger Åby flera gånger har hört Ulfs & Kickes ljudliga toalettbestyr genom det öppna WC-fönstret.

Det sista var ett koncentrat av det senaste livstecknet från Ulf & Kicke. ”Kändisbråket” (jag upprepar: kändisarna är alltså Ulf, Kicke och Inger Åby) gick av stapeln sommaren 2006. För mer detaljer gällande detta bråk – och fler tarvligheter om Ulf & Kicke – köp boken ”Människor det varit synd om”.

På nittitalet var Ulf och Kicke ett stående inslag i kulturtidskriften Aftonbladets söndagsbilaga. De lanserades som festtraktörer. I varje nummer var de hemma hos nån kändis och trakterade en fest. De satte en festlig kockmössa på Ernst-Hugo, arrangerade en frukost-på-sängen-bild med Curre Lindström, såg till att fånga prinsessan Lilian, Kid Severin och Lill-Babs på samma bild.

Ulf och Kicke tillhör en typ av människor som man aldrig träffar om man kommer från Eslöv: de välbärgade teaterbögarna.

På gamla bilder i min sparade AB-bilaga hittar jag en bild från Kickes 40-årskalas 1979, där Kicke av Sickan Carlsson föräras ett signerat porträtt av – Sickan Carlsson. Vem mer än Kicke (och möjligen Ulf) vill ha ett sånt?

Ulf och Kicke arbetar gärna i glädjens tecken. ”Förgylla” och ”gästabud” är nyckelord.

Jag bläddrar vidare i bilagan och inser varför jag sparat den: just det, där lagar Curre Lindström ”tackling á la älgbiff” och ”play off surprise med varm hallonsås”. Just det, där ser den varggrinande Peter Haber ut att tränga in i Lena T Hansson bakifrån.


Och just det, där sitter Ranelid i fönstersmygen och har skrivit ett poem om matlagning:

Låter du en tomat mogna långsamt på en kvist i språket, kan du plocka den och smaka medan du läser. Barnet ligger vid moderns bröst. Du är aldrig ensam när du äter.

Vem mer än Ulf & Kicke (och möjligen några förvirrade svensklärare) tycker det är läsvärt?

Och vem mer än Ulf & Kicke tycker det är lite finurligt att låta Drramaaatenchefen Ingrid Dahlberg posera med en blomkål?

Jag kommer aldrig att förstå en levnadskultur där hörnstenarna är Dramaaaaten, gästabud, löjrom, mögliga hovreportrar och arrangerade snapshots med Ainbusk Singers.

Jag är dock innerligt glad att detta existerar. Det är ett lagom harmlöst mål för en ironiker med småstadskomplex.

Men var fan blev det av Ulf & Kicke? Var trakterar dom fester nu? Var står deras senaste gästabud? Och framför allt – vem ska nu upplysa oss hur Bibi Andersson steker sin gås?

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Skelett ur garderoben.


I Robert Altmans långfilm M*A*S*H finns en sekvens där tandläkaren/ häradsbetäckaren inte fått upp den, och därför tror sig ha blivit bög, och därför ska ta livet av sig (varvid låten ”Suicide is painless” framförs för första, och enda rimliga, gången). Elliot Gould – Trapper John – berättar då en historia om en avelshingst som betäckt över 20 000 ston: det var först vid obduktionen man upptäckte att han var bög.

Tanken går dit när jag 2007 sitter och läser Jacob Dahlins samlade texter från radioprogrammet Galaxen, som han gjorde i P3 1980-1984. Det känns som om jag är med vid obduktionen då den dahlinska homosexualiteten upptäcks. Och det är en lite märklig upplevelse, eftersom det är så tossigt uppenbart för nutida ögon

Jacob Dahlin gjorde ju så småningom den glamourösa lördagsunderhållningen Jacobs stege (1985-1988), ett program fyllt av champagne, Magnus Uggla sjungande Karl Gerhard i drag, Diana Ross, Boy George, glamour, Donna Summer, svensk schlager, turkik schlager, kitsch, Alexander Bard i drag och så After Dark i typ varje program.

Idag är ju bögtemat uppenbart, då var det inte så. Åtminstone inte för Svenne Trähatt och Gittan Bingo. Absolut inte för oss som var tio-femton år vid tillfället.

Jag gissar att dagens tonåringar däremot skulle identifiera fenomenet, och knappast uppleva det som sensationellt. Där har vi mödosamt tagit oss framåt.

I sin moviebox-bok skriver Hammarsson & Wiking om Jacob Dahlin och den här uppenbara homosexualiteten, som fortfarande var så hemlig vid karlns död att dödsorsaken var en ”okänd sjukdom”. Deras tes är att ”homosexualitet på den här tiden var något så in i benmärgen tabubelagt och ´konstigt´ att det knappt äntrade folks medvetanden att TV-folk kunde vara lagda åt det hållet.”

I texterna från radioprogrammet Galaxen ger Jacob Dahlin Fassbinders Matrosen & stjärnan högsta betyg, bl.a. med motiveringen:

Men vad Fassbinder, med ett glirande flin, visar upp är egentligen bara en provkarta på all världens gayklichéer. Här är allt yta – poser – teater – i en tid som spänner från 30-tal till nutid. Från Brecht till Donna Summer. För denna dekadans finns på vilken gaysylta som helst mellan Köpenhamn och San Fransisco.

1984 var det rimligen inga andra än just bögar som kunde tolka gayklichéer och som över huvud taget stuckit in snoken på en gaysylta. 1984 borde det därför ha varit uppenbart för radiolyssnarna att killen som läspade dem i örat själv befann sig i gaykulturen. Det var det kanske också; Galaxen var ett toksmalt program som gick när vanliga heterosexuella arbetare gått och lagt sig på onsdagarna.

Men Jacobs stege gjorde karln rikskänd i ett tidevarv när allt som gick på teve sågs av alla levande varelser. Hans catchphrase ”Skål tammefan!” var lika citerat på skolgårdarna som Sven Melanders ”possenten Helge”. Lika obegripligt för en tolvåring, lika intrummat i medvetandet – lika etablerat.

Dahlin var en bred och allmän kändis. Det gick inga andra program den tiden på dygnet (förutom nån repris av en riksdagsdebatt i tvåan). Det fanns heller inget annat att göra än att se på teve.

Fortfarande var det dock bara de invigda som tolkade koderna, som förstod att det fanns några koder att tolka. Idag är samma detaljer inte längre koder utan en öppen strömning i ett kulturellt allmängods.

Ett ännu mer spännande homo-lik att obducera är Karl Gerhard.

När Uggla gjorde sin KG-platta häromåret skrev QX om Karl Gerhards homosexualitet på ett väldigt självklart sätt, som om det var allom välbekant. Under sin levnad – karln dog 1964 – var det naturligtvis inget han talade öppet med medier om, och heller inget medier skrev om.

Idag är det inga större problem att, utifrån kuplettexter, memoarer, intressen och övrig levnad, gissa sig till att Karl Gerhard kanske inte bara dikterade för sin sekreterare Göte Ericsson, som bodde några dörrar bort från Karl Gerhards eget rum på Kråkslottet och som dessutom var hans privatchaufför och påklädare.

KG skrev påfallande ofta om flytande könsgränser – ”Jazzgossen” med tusch på ögonlocken (år 1922!), ”Hans lilla handarbete är bedårande”, ”Nej, han är något mitt emellan” – vilket dåförtiden nog var ett ämne som främst attraherade dem vars egna könsgränser s.a.s. flöt.

Men de signaler som idag är ganska tydliga även för en heteropublik – betydligt vagare än hos Dahlin – var ju då tolkningsbara endast för en pytteskara invigda. Som måste ha förhållit sig till dem som motståndsrörelser i diktaturer: signaler som ger kraft och styrka, men som aldrig kan offentliggöras.

Karl Gerhards son, Per Gerhard, har vid 83 års ålder just gett ut en bok om sin far: Karl Gerhard – med kvickheten som vapen. För oss som redan läst KG:s egna fem memoarvolymer OCH Per Gerhards bok om sig själv, är det här mer att betrakta som en repetition. Historierna om KG:s civilkurage under kriget, då hans antinazistiska hållning kostade honom publik, teater och vänner, var han själv den förste att sprida.

Det intressanta är kapitlet där sonen som hastigast skriver om pappans homosexualitet, ett kapitel som signifikativt fått titeln ”Mellan raderna” (efter en KG-kuplett).

Per Gerhard berättar om hur han följt med pappan in på ett antikvariat, där han uppenbarligen varit förr, och i ett lönnrum fått hämta ut en väl inslagen bok som visade sig innehålla teckningar av nakna gossar.

Det känns som om detta är första gången ämnet förs på tal i ett s.a.s. officiellt sanktionerat sammanhang.

Strax efter KG:s död 1964 skrev Stig Ahlgren, den öfvre medelklassens kulturjournalist numero uno och givetvis KG:s vän, boken Den okände Karl Gerhard.

Det idag riktigt intressanta med den boken är att den inte alls – som utlovat – visar den okände Karl Gerhard. Tvärtom försöker den nog medvetet hölja i dunkel. Ahlgren hade tillgång till KG:s dagböcker och citerar flitigt KG:s anteckningar om sin kärlkramp, sin nervositet, sin depression. Men inte med ett ord den fysiska och amorösa kärleken (däremot förälderns kärlek till ett barn; Karl Gerhard lyckades ju ensamadoptera – vilket så klart i sig är sensationellt – en dansk liten flicka, Fatima, som så småningom gifte sig med Gösta Ekman och innan dess dyrkades av sin adoptivfar).

Då och då antyder Ahlgren att här står det nåt i dagboken som är av lite för privat karaktär. En kärlekshistoria vi inte ska fördjupa oss i, ett hjärtekrossande vars detaljer utelämnas.

Karl Gerhard var bitchig och glamourös. Han älskade showbiz, primadonnor och att klä ut sig – helst till kvinna. Han var frankofil och dyrkade design, antikviteter och vackra föremål. Han umgicks helst med kvinnor: Wallenbergdottern Ebba Bonde, proletärförfattaren Moa Martinsson, den ryska ambassadrisen Alexandra Kollontaj, skådespelerskan och författaren Birgit Tengroth (gift med Stig Ahlgren), sina primadonnor Zarah Leander och Katie Rolfsen och Lili Ziedner (och på den tiden var primadonnor verkligen primadonnor).

Dessutom spelade han ibland tennis med Gustaf V.

Om man får tro att det nån gång ligger nåt i en stereotyp, är detta signaler om en sexuell-kulturell läggning. Att han var gift tre gånger och levde i ett längre äktenskapsliknande förhållande med en kvinna talar egentligen inte emot tesen. I ett tidevarv när homosexualitet inte fanns annat som en sjukdom och en lagparagraf, var det nog få som glatt och öppet bejakade den sidan av sig.

Evert Taube skrev en gång i ett hyllningsbrev till Karl Gerhard:

Efter ett halvt sekels korståg behöver Du nu endast visa Dig i helfigur, violett frack, indigoblå chapeau-claque, kindfärg á la Rosa Cantina, persiskt grönskimrande ögon (med fransar á l´encre chinoise), briljantring på pekfingret och andalusisk promenadkäpp, så sticker Hydran svansen under parkettstolen, tappar programmet och applåderar.

Det är åtminstone inte schablonbilden av en hamnsjåare som presenteras.

Jag förutsätter att det finns krafter inom till exempel Karl Gerhard-sällskapet som tycker att KG kan få vila i frid i garderoben. Utan att egentligen ha med det att göra, tycker jag tvärtom. Hade jag varit ung och homo, hade jag inte kunnat tänka mej en hippare förebild än Karl Gerhard. Han var en man av etablissemanget som ständigt utmanade etablissemanget – som satt i premiärpubliken och blev påhoppad från scen, för att sen smyga backstage och ”få blåtiran signerad” – som samtidigt var folkkär och folkbildare.

KG tog många fighter. Mest känd är hans tydliga antinazistiska hållning, men han slogs tappert också mot rättsstaten, socialdemokratin och Svenska Dagbladet. Det enda kontroversiella han inte öppet stod för under sin livstid var sina amorösa preferenser. Det säjer en del om hur opinionen ställde sig till saken för fyrtio år sen, och om hur Sverige gått framåt på den punkten.

Och skulle man av nån obegriplig anledning tycka att Karl Gerhard är en lite mossig förebild och att kupletter och chapeau-claque inte känns up to date, så ligger väl den likaledes smarte, salte och urbane Jacob Dahlin bra till som förebild. De hade så klart inget att skämmas för. Tvärtom.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ikväll trummar SVT, som vanligt utan vidare förhandsreklam, igång fjärde säsongen av HBO:s dramaserie The Wire. Jag förutsätter att det är fantastiskt. Dom två första säsongerna gjorde mej till agitator av frikyrkoproportioner. Den tredje var kanske lite för splittrad, men gick trots det från klarhet till klarhet: från korvspadsklart till kristallklart.

Vari ligger då genialiteten i The Wire? Vad skiljer just denna tjuv-och-polisserie från dussinserien?

Jag tror svaret på frågan främst går att söka i den sällsynt höga ambitionsnivån. The Wire vill inte skildra några snutars jakt på några förövare, eller några enskilda individer på respektive sidan om lagen, eller den samhälleliga korruptionen, eller staden Baltimore, eller den urbana problematiken och komplexiteten i allmänhet. Den vill skildra allt det – och ganska mycket annat. Den vill teckna en bild av Det Moderna Amerika.

Den allra första scenen i den allra första säsongen utgörs av ett samtal mellan Jimmy McNulty, ”murder cop” och kanske den mest centrala av seriens ca 40 centralfigurer, och en ung svart kille som lever sitt liv på gatan. En polare till killen, ”Snotboogie”, har blivit nerskjuten på gatan. Killen berättar att Snotboogie varje fredag, vid det traditionella craps-partiet ute på gatan, ryckte åt sig hela potten och sprang iväg. McNulty stirrar på killen och undrar varför i hela världen dom fortsatte låta Snotboogie vara med och spela om han varje gång stal alla pengarna. Killen tittar oförstående på McNulty och förklarar lakoniskt att det är klart att han skulle få spela om han nu ville spela: ”This is America”.

Scenen som sådan har ingenting med dom intrikata intrigerna som sen rullas upp, men slutrepliken skulle kunna stå i ljusskrift över varje avsnitt och varje scen. ”This is America”. För The Wire blottlägger att ”the American way” blivit ”the American lie” för stora delar av sin befolkning, långt effektivare än vad uttalat politiska filmare och dokumentärmakare lyckats med.

Man kan t.o.m. hävda att The Wire är ett sannare dokument än en dokumentär kan bli, i det att det fiktionen hindrar människor från att ställa sig in framför kameran, utan kan visas upp i all sin skröplighet. Med fiktionen som medel kan man skildra även det som pågår bakom lyckta dörrar och i skydd av mörkret. (Var det ett klyschigt påstående? Vänta bara.)

David Simon, seriens huvudansvarige producent, författare och skapare, är en besatt person. The Wire är inte första gången han borrar sig ner under ytan på det kriminella Baltimore. Faktum är att han dedicerat hela sitt vuxna liv åt just det, först som kriminalreporter på Baltimore Sun, sen som författare till dokumentärskildringen Homicide – som utgjorde det stabila fundamentet åt den revolutionerande teveserien med samma namn – och skapare av miniserien The Corner, som ensam försökte belysa narkotikavärldens alla nivåer. Under arbetet med den insåg Simon att hans visioner krävde större utrymme än ynka sex timmar. Med The Wire har han behövt tretton plus tolv plus tolv plus tretton – och ingenting tyder på att han är färdig.

Han insåg också att den kriminella världen bara är den ena sidan av den kriminella strukturen – på samma vis som den kriminella världen också utgör den andra sidan av den ekonomiska och rättsliga strukturen. Polis och rättsväsende korresponderar oavlåtligt med kriminaliteten – dom utgör trots allt varandras förutsättningar – och är dessutom organiserade efter liknande principer. Ont och gott suddas ut i avancerade byråkratiska system, där langarnas organisation med militärt inspirerade chefer i toppen och haltande crackpundare i botten, är en direkt spegelbild av polisväsendet med korrupta taktiker på chefsstolarna och patrullpoliser springande på gatorna.

Men ambitioner räcker naturligtvis inte för att göra en teveserie. Ingen hade låtit sig engageras av en teveserie om nåt så osexigt som byråkratiska strukturer eller krossade samhällsbyggardrömmar. Vid en omedelbar tittning är The Wire en serie om människor – mängder av människor – som var och en tecknas som komplexa figurer, slitna som dom flesta av oss mellan idealism, egoism och cynism. Människorna når vi fram till genom en dialog som luktar som sopor utspridda över trottoarerna och ännu ett lik som legat för länge innan det hittats; ett mästerverk i sig är dialogen mellan McNulty och kollegan Bunk, som under knappa fyra minuter uteslutande består av ”fuck” (givetvis med varianter som ”fuckin´-ey” och ”fucketi-fuck-fuck”).

Och nånstans i historiens bulls´eye hittar vi ju också nåt så igenkännbart och hemtamt som ett gäng lik med okända mördare.

Vid ett tillfälle förklarade David Simon för en journalist hur han tänkt sig sin teveserie, där x antal avsnitt hinner passera innan vi som tittare ringat in vad som faktiskt är intrigens springande punkt, brottet. Han jämförde dramaturgin med Moby Dick, där varken den vita valen eller kapten Ahab dyker upp förrän ett långt stycke in i romanen. Där någonstans lägger Simon alltså ribban för sitt verk – i höjd med det kanske viktigaste amerikanska bidraget till världslitteraturen.

Visserligen erkänner Simon själv – i förordet till boken The Wire: Truth Be Told – att han kanske för ett ögonblick förhävde sig. Trots detta är den litterära jämförelsen som sådan högst adekvat. ”The Wire” är ett verk som inte bara kan bedömas utifrån tevedramats sedvanliga parametrar. Det är ett verk som också har odiskutabla journalistiska och litterära kvaliteter.

I författarteamet ingår mycket riktigt, förutom den före detta kriminalaren Ed Burns, romanförfattarna David Lehane (som skrev Mystic river, framgångsrikt filmad av Clint Eastwood), Richard Price (som skrev Clockers, uselt filmad av Spike Lee och producerad av Martin Scorsese) och George Pelecanos (välbekant kriminalförfattare med särskild inriktning på Washingtons street-life och svart musik).

SVT har uppfyllt sitt public service-uppdrag och visar nu den fjärde säsongen (den första gav dom visserligen skol-tv-rubriken I narkotikans spår).

The Wire är egentligen en serie som faktiskt kräver dvd-formatet. Dels är historien så komplex att minsta distraherande barnskrik eller urinblåsa hotar att försvåra förståelsen, dels infinner sig suget efter nästa avsnitt i samma mikrosekund som eftertexterna till det förra inleds.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}


Det här är en oerhört vansklig rubrik. De människor jag känner och som eventuellt hittar hit kommer att återkomma för att se om dom platsar under 2 och 3 och 4.

Sorry folks, nog för att en del av er är begåvade (om än bara på att vika svanhuvud av servetter), men definitionen av ”begåvad” betyder i det här fallet ”- inom kulturell, medial eller kultu-medial verksamhet”.

Min fiancée är t.ex. extremt begåvad, men eftersom hon är psykolog är alla hennes begåvade handlingar sekretessbelagda.

Liv Strömquist då. Serietecknare. Radioröst. Människan bakom serier med belysande titlar som ”Män som aldrig borde fått ha sex” och ”Historiens mest provocerande pojkvänner”. Frågar ni mej den ende 2007 som gör en politisk humor som är intressant både som politik och humor.

Kunnig, påläst, beläst upplyser hon mej om att Einstein den jäveln tog fram sina viktigaste forskningsresultat ihop med sin första fru, matematikern Mileva Marie. När dom skilde sej såg han till att ta åt sej all äran, samtidigt som han skrev brev till förra frun med ordalydelsen ”Du är osedvanligt ful” och sen gifte sej med sin kusin. Liv ritar en pratbubbla bredvid Albert: ”Fullt ös – incestuös”.

Det, mina vänner, är humor. Public service i P1, mina vänner, är det inte.

*************************************

Det finns inget ointressantare än en ”satir” som bygger på att man pliktskyldigt kommenterar den gångna riksdagsveckan genom att göra halvdana imitationer av Birgitta Dahl eller Carl Bildt eller – Gud förbjude – Leif Pagrotsky.

Det är en humor som bygger på den föraktliga principen att ”sånt går hem i stugorna”.

Det är en humor som gödslar politikerförakt och idén om att politik är nåt som fjärran höga herrar sysslar med för att sko sej.

Det är en humor som ljuger: den utger sej för att vara politisk, när den i själva verket är apolitisk; den utger sej för att vara rolig, när den i själva verket är förfärligt tråkig; den utger sej för att vara djärv, när den i själva verket inte utmanar någon, varken politiskt eller intellektuellt.

Vem som helst kan konstatera att Göran Persson är tjock och Pagrotsky kort och Sahlin nasal och vem som helst kan ana att det funkar hos en stor publik att konstatera detta. Men det är till intet förpliktigande. GP blir inte hotad av att nån säjer ”tjockis”. Karln är gjord av något hårdare virke än så.

Jag har inga problem med personpåhopp, tvärtom. Det är genuint roligt när serietecknaren Joakim Lindengren visar hur Siewert Öholm tar meskalinlavemang eller när Wiking & Hammarsson i 100 höjdare-boken hela tiden ger Lasse Berghagen det stående epitetet ”en man i blå filtkavaj” eller när Schyffert i en intervju helt plötsligt börjar orera om Per Gessles vita tubsockor och Lennart Ekdahls förmodade faiblesse för företagsrock.

Jag tycker t.o.m. det är roligt när Gardell i en gammal Släng dig i brunnen-monolog läser upp ett äkta husmorstips i Husmodern och sen kallar den stackars gamla – namngivna! – tanten som tipsat för ”fittjävel!”. Ingen ska komma och säja att han slår underifrån i det läget, men humorn ligger i hans monumentala överreaktion.

Sånt är roligt för att det är tramsigt och helt onödigt. Det är givetvis taskigt, jättetaskigt ibland. Men det är taskigt på retstickans vis, inte mobbarens. Skillnaden är monumental. Mobbaren vill ha folkets – mobbens – stöd. Retstickan är en lone rider. Mobbaren är självgod, retstickan lägger sej själv i potten, inte minst om han sticker ut hakan alldeles i onödan och dra på sej fyrtitalisternas vrede.

(Fyrtitalister har bestämt vad god satir är – humor som slår mot makten. Dom har också bestämt vad makten är – den politiska makten. Dom har också bestämt vad politik är.)

Humor bygger på överraskningar. Gör du ett program i P1 med underrubriken ”satir” kan jag inte föreställa mej nåt mindre överraskande än att Rachel Molin ska imitera Maud Olofsson.

************************************

Livs serier, hennes politiska satir om man så vill, bygger på att hon tror på nåt. Hon identifierar ett antal fel – kapitalismen, patriarkatet, heteronormativiteten, TV4:s faddergalor – och sen förklarar hon, inte sällan överdrivet pedagogiskt, varför det är fel.

Är hon riktigt inspirerad berättar hon också vad man ska göra åt det: det bästa sättet för kvinnan att få ett oneurotiskt förhållande till sin orgasm är så klart att krossa patriarkatet. Till skillnad från Erik Blix – men liksom t.ex. de omhuldade Hasseåtage – vill hon nåt.

Men i likhet med Lars Hillersberg, den gamle provokatören som oavbrutet lyckades reta folk, från tidningen Puss på sextitalet tills att han fick statlig konstnärslön några år innan han dog, tullar Liv Strömquist inte på humorn.

Förutsatt att man tycker det är roligt att få invanda föreställningar omskakade och borgerlighetens heder och ära spottad på.

Jag föreställer mej att hon kanske inte omvänder nån, men åtminstone stärker oss redan frälsta i våra vaga uppfattningar.

Samtidigt får ingen gå fri, varken för Hillersberg eller Strömquist. En sann humorist måste hata alla människor och aldrig tveka att backstabba de egna. Precis som när Doktor Kosmos är som bäst när han/ de går på sina egna (i ”Haschtomte” den loppiga flumvänstern, i ”Jag låg med henne i Tjeckoslovakien” och ”Eurovision socialist contest” hobbydemonstranter, i ”Å vem fan är du?” hela den socialistiska adelskalendern), har Liv inga problem att kacka i eget bo.

En av männen som aldrig borde fått ha sex är Timbuktu. Bor man i Malmö, ingår i nåt slags vänsterkulturnät och gläfser på Timbuktu, tror jag man får räkna med irritationer.

************************************

Liv Strömquist blev jag bekant med via radion. Jag skulle producera ett humorprogram som skulle gå tio veckor över sommaren. Ada Berger och Maja Salomonsson, som bägge jobbat på Hej domstol!, skulle stå för det roliga och jag skulle stå för det tråkiga. De föreslog att Liv skulle dras in i projektet. Jag var oerhört förtjust i tanken. Inte för att jag visste om hon skulle vara radiomässig, utan för att jag skulle få träffa en serietecknare.

Som gammal Galago-läsare och -fan var jag väl förtrogen med det strömquistska universat. Jag hade läst hennes album 100% fett och gillat det som fan. Det var aggressivt på ett godmodigt och oneurotiskt sätt, det gick en puls genom det som fick en på gott humör, som fick mej att vilja göra revolt och åka till nåt jordbrukskollektiv i Peru och apa mej om vartannat.

Jag för min del valde i vanlig ordning det sista, men någon som inte är lika rädd för världen som jag kan förhoppningsvis inspireras till stordåd gällande världsrevolutionen.

I sista numret av intervjutidningen Sex säjer serietecknaren, fanzinemakaren och undergroundaren Pontus Lundkvist:

Man kan vara så naiv när man är i 25-årsåldern och få för sig att det inte går att förändra samhället och att det är meningslöst att göra uppror och så, men fortsätter man använda hjärnan så växer man ifrån sådant trams.

Det är en attityd som genomsyrar Strömquists hela produktion.

Givetvis var hon lämpad också för radion. I Meningen med allt – som det där sommarprogrammet kom att heta – gjorde hon några fasansfullt roliga iakttagelser, som oftast inkluderade personer och personpåhopp. Hon konstaterade att de svenska kändisar som skrivit på nåt antihomoäktenskapsuppror var den något udda trojkan Paolo Roberto, Anna Maria Corrazza-Bildt och Jan Myrdal. Sen fick vi höra hur det lät när de tre var på bilsemester.

All heder också för att hon ville vara med i Hej rymden!, där hon spelar Hectors (Valle Westesson) notoriskt otrogna flickvän. Jag tror det var hennes första gång framför en kamera, och det är ju f.ö. en debut att avundas: att spela mot Rico Rönnbäck.

Det glunkas på stan om att 100% fett ska få en uppföljare, så länge får man hålla till godo med Liv i albumet Drift, en icke-sexistisk sexnovell med bilder av Jan Bielecki, och i P3:s Pang Prego, där Liv t.ex. har inlett ett inslag med den odödliga raden:

Du kanske tror att Susanne Alfvengren är den enda svenska singer/songwritern som gjort en låt om kryddor?

För att sen prata i tre minuter om Tomas Wiehes låt om kryddor.

2007 finns det antagligen inga mer inaktuella människor än Alfvengren och Tomas Wiehe. Just därför bli jag glad när nån tar av min tid för att håna dem.

Att nån tar av min tid för att håna Reinfeldt känns liksom inte lika överraskande.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Fler män med skägg.


Cornelis dog 1987, vilket är 20 år sen. Han är fortfarande Metronomes mest säljande artist.

Då och då droppar det in nya Cornelis-relaterade böcker och skivor. Det mesta är ointressant. Cornelis gamla körtjej – numera solotant – Inger Öst har gett ut en coverplatta. För att spä på intresset är Jack Vreeswijk och Stefan Sundström med och körar på två-tre låtar, medan Persbrandt läser några Cornelis-dikter.

Inget högprioriterat jobb för Persbrandt, kan man bl.a. utläsa av omslaget. Samtliga bilder på Persbrandt visar en semestertjock Gunvald Larsson i nåt slags Ullared-outfit med keps och neonfärgade cykelbyxor, plåtad i studion vid inläsningstillfället. Han hade alltså inte ens tid att stanna på en ordentlig fotosession.

Bengt Sändh – som jag kom att tänka på häromdan – har gett ut boken Cornelis i mitt minne. Den är väldigt anekdotisk och handlar som dom flesta Cornelis-böcker (det finns två seriösa biografier, en doktorsavhandling och ett par gamla-polare-minns-volymer) ganska mycket om knark och fylla och damer. Som vanligt fascineras man av det här med knarket.

Bengt Sändh och Cornelis drack te och åt bantningspiller och ersatte på så sätt lördagsfyllan. Det är så konstigt. Knark är så ungdomligt, och dom där figurerna är så gubbiga.

Jag inser så klart att Sändh och Cornelis på sextitalet var relativt unga, för att inte säja yngre än vad jag själv är nu, men förr blev man gammal mycket tidigare. Och Cornelis med sitt skägg, sin rondör och sina bittra livserfarenheter framstod som sextio redan när han debuterade, 27 år gammal. Och sen förblev han sextio, oaktat att han dog vid femtio.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tre män med varsitt skägg.


Vi har tydligen bestämt oss för att göra en show. Vi har tydligen bestämt oss för att lansera oss
för malmöpubliken med den här bilden. Vi har också formulerat följande presentationstext för att verkligen understryka att vi inte har en aning om vad vi ska göra:

Kalle, Ola & Valle presenterar

HEJ LIVET!*

En humorföreställning om allt. Undantaget cyklande poliser, mineralull, tidningen Säkerhet & sekretess, debet och kredit, tyskebarn, Da Buzz, sport (utom ridsport), topografi, småbröd, östeuropeisk modernism, ”torrsex”, dom tre tenorerna samt hirs.

Victoriateatern, Malmö 7-8-9-10 november.

* och döden!

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Apropå Lundell.

Såg förresten att Lundell debuterar som pjäsförfattare med sex nya pjäser. Sex stycken. Ulf- om du läser det här: varför inte testa att skriva en? Hamlet, till exempel, det är EN pjäs. Vad är det för fel på den? Som jag dessutom har på känn att dom flesta av pjäserna handlar om att vara en medelålders mångmiljonär på Österlen som läser Kerouac, spanar på sjuttonåringars hår och köper dyra mc-boots, är jag helt säker på att en pjäs hade varit en lagom start.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Apropå 67.

Jan Gradvall skriver sant, apropå kvällens tokhajpade Birro/Marcimain-serie Upp till kamp!, i Dagens industri (jag läser normalt bara DI när jag bajsar på främmande företag, men Gradvalls krönikor och artiklar finns på www.gradvall.se).

Vad Gradvall skriver är i princip att år 1967 – det där jävla årtalet som Ulf Lundell tjatat om i ganska exakt 40 år, senast i två timmar Sommar-svammel – inte var så fantastiskt vänstersinnat, tokliberalt och vidöppet som (den fyrtiotalistiska)historieskrivningen gärna vill påskina. Några mil från Monterey-festivalen blev Ronald Reagan samtidigt Kaliforniens senator. 47 nya republikanska kongressmän – varav en pappa Bush – tillträdde.

Det påminde mej om när Ulf Lundell och Carl Bildt bägge var gäster hos Dabrowski en gång i begynnelsen. Lundell var ännu mer mumlande osäkert halvmutistisk än vanligt bredvid Mannen Med Dom Stora Glasögonen (en av dom största politiska myterna är att det är GP som blivit känd för sina monstruösa glojärn när Bildt hade minst lika stora – dock skuggade av hans gargantuanska öron).

Inte blev det bättre av att Bildt tog över hela samtalet och började prata om hur mycket han kände igen sej i boken Jack. Lundell fick nåt paniskt i dom himmelsblå, skruvade besvärat på sej, glodde ner i golvet, ångrade antagligen att han slutat supa. Dabrowski sa att Bildt antagligen var den siste hon trodde kunde relatera till Jack. Bildt såg på henne med humorlös fiskblick (en annan av dom största politiska myterna är att Carl Bildt har humor) och sa att han också varit ung på 70-talet. Visst, det kom som en chock för oss alla, men Bildt har också varit ung.

Och visst – till skillnad från Lundell var nog Bildt aldrig ”en ung rebell/ kväll efter kväll”, ”en gud som kiknade av skratt” och ”Rimbaud i min egen apokalyps”, som satt uppe ”i mitt omoderna hus/ till klockan tre varenda natt”. Bildt kan nog inte relatera till rader som

Dom sa: Ta dej i kragen
men jag gav fan i lagen
och mitt hår kom aldrig i närheten av en kam
(Dagar utan slut, 1987)

Jag tror Bildts hår kom i närheten av en kam, och gjorde den inte det kände han nog inget behov av att skriva en låt om saken tjugo år senare. Men faktum är att Bildt, GP och Lundell är jämngamla (och det är knappast Bildt som verkar äldst år 2007). Och medan andra sprang omkring på Gärdetfestivalen 71 och hällde ärtor i muggrullar (vilket man på fullaste allvar uppmanades att göra i flygbladen), gick Bildt runt några kvarter därifrån, frynte på näsan och bidade sin tid.

Ikväll börjar Upp till kamp! Jag älskade serien redan när jag första gången hörde talas om den. Jag hade velat skriva exakt den serien. Jag har sprungit barbröstad och vildögd i skogen och skrikit ”Jävla Birro!” Jag har skaffat extra kortvuxna voodoo-dockor. Jag lovar att hur serien än ser ut är det nåt av det bästa jag sett.

Men samtidigt retar det mej hur fyrtiotalistklustret kommer att få sprutt på nostalgitarmen och på diverse fyrtiotalistkontrollerade kultursidor skrika ut hur bra dom var och vilka fantastiska drömmar dom vävde. Som kommer att fortsätta vägra se alla förbehåll, alla dissonanser, alla dumheter, all förljugenhet. Som kommer att fortsätta att tro att det betyder nåt att man inte kammar sej. Som kommer att fortsätta blunda för att Bildt är en av dom och att det är deras eget fel att det aldrig blev revolution.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]