En man med ett skägg

Tag: 52 festliga riksdagsledamöter

En sista vända med snuskministern.

Kopplingen (1986) är en roman av skådespelaren Thomas Hellberg och författaren m.m. Lars Magnus Jansson. Likt påfallande många andra böcker, filmer och teveserier tar den upp Bordellhärvan a.k.a. Geijeraffären a.k.a. den solkigaste och Smutsigaste Jävla Skandalen I Den Moderna Svenska Politiska Historien. (Jag har skrivit om den tidigare – inte minst i boken 52 festliga riksdagsledamöter – och det här är sista gången. Typ.)

Den blev teveserie också. I TV4, 1991. Jag såg den när den gick. Yvonne Lombard spelar Signe Dorf, modellerad efter verklighetens Doris Hopp. I Pernilla Augusts gestalt i filmen Call girl (2012) heter hon Dagmar Glans. (Hennes son heter för övrigt J Glans enligt en dörrskylt.)

Jag har inte lyckats se om teveserien, men noterar att Thomas Hellberg både regisserade och gav sig själv hjälterollen som den grävande murveln Lars Kjäll. Hellberg gjorde också filmen Råttornas vinter (1988), som även den tydligt inspirerats av det absolut solkigaste inslaget i Geijeraffären: de minderåriga flickor från en ungdomsvårdsskola som såldes till män i maktställning.

Tilläggas kan att Hellberg hade en viktig roll som cynisk Säpochef i Mannen från Mallorca (1984), som ju också utgår från Geijeraffären.

På Flashback spekuleras det i Hellbergs engagemang i skandalen i allmänhet och de skamligt utnyttjade tonåringarna i synnerhet. Så småningom försvann ju Thomas Hellberg från rampljuset efter att själv ha figurerat i rättegångar om övergrepp och minderåriga. Jag var inte där och vet inte vad som hände, men Hellberg friades och har väl ovanpå det fått sitt kännbara straff av branschen så jag lämnar – den här gången – snaskigheterna åt andra.

Thomas Hellberg.

Kopplingen är en helt okej roman. Liksom Call girl lider den dock av att verkligheten står alldeles bredvid med nån sorts facit. Personer svischar förbi som alldeles uppenbart har autentiska förlagor: i Kopplingen hittar vi Café Opera-proffset Janne Trost (Johannes Brost), den obehaglige tevejournalisten Sture Hanér (Sigvard Hammar) och stjärnadvokaten Bror Stendahl (Leif Silbersky), i Call girl gör David Dencik en tydlig Ebbe Carlsson-karikatyr och en skånsktalande advokat dyker upp hos Dagmar Glans i cellen (vilket Silbersky inte minns, men ändå vet att han inte gjorde i verkligheten).

Sigvard Hammar.

Samtidigt kamoufleras somliga och rökridåer läggs ut. I Kopplingen är det inte en justitieminister som är horbock utan en finansminister. I Call girl hittar vi det omdiskuterade porträttet av en socialdemokratisk statsminister anno 1976, som inte heter Palme och inte ser ut som Palme och gör sig skyldig till handlingar som inget tyder på att Palme gjorde, men som vi alla associerar till Palme.

Jag har bara sett dvd-versionen av Call girl. Där är scenen där statsministern förgriper sig på fjortonåringen bortklippt. Det var inga problem att se var den skulle ligga och vad som rimligen händer.

På försättsbladet till Kopplingen står:

Ofta tvingas man ta dikten till hjälp för att beskriva verkligheten. Det är därför ingen tillfällighet att mycket i denna berättelse är lögn och förbannad dikt.

Vi som har satt i oss ohälsosamt mycket om Geijeraffären – GW Perssons roman Grisfesten (1978), Widerbergs filmversion Mannen från Mallorca, GW:s memoarbok Gustavs grabb (2011), Lillemor Östlins memoarbok Hinsehäxan (2005), Molly Hartlebs teveversion (2012), Deanne Rauschers och Janne Mattssons muckrakerjournalistiska Makten, männen, mörkläggningen (2004), Peter Bratts memoarer Med rent uppsåt (2007), Totte Wallins popballad ”Om fyra flickor” (1977) och P3-dokumentären Bordellhärvan (2008) – har ett ganska avancerat pussel att lägga.

Att härvan inspirerat till film och romaner är inte att undra på. Den har allt: maktmän i konspiration, ljugande statsministrar, tonårshoror, varenda tänkbar kändis från politik- och samhällsliv, osannolika kopplardrottningar och en kåt justitieminister som stämplas som säkerhetsrisk av rikspolischefen. Eftersom alltför mycket aldrig utretts, och troligen aldrig kommer att kunna utredas, blir de fria fantasierna och omgestaltningarna onekligen något förvirrande.

Men nånting, nåt i maggropen, kombinerat med detaljer jag inhämtat här och var, säger mig att skeendet i Kopplingen ligger otäckt nära sanningen. Hur nära är det dock inte lönt att ens spekulera i.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Aschbergs syndrom.

Igår torsdag hängde jag med den röde bankirens sonson. Olof Aschberg var, som säkert är bekant, en tämligen förmögen man med en kontroversiell förkärlek för bolsjevism, varför han pumpade in många förhatliga slantar i den kommunistiska rörelsen i Ryssland. Robert Aschberg har genom livet delat farfaderns förtjusning i kommunism, pengar och dåligt sällskap.

Jag var hursomhelst gäst i hans pratprogram i Radio1 – den största kommersiella pratkanalen i hela Storstockholm. Det var en angenäm upplevelse på alla plan. Har du tre timmar över kan du lyssna på hela programmet, som också utgjordes av att olika ensamma människor ringde in för en pratstund. Den som bara slog på som hastigast fick säkert intrycket att dagens tema var tidelag, men det var bara en association utifrån jordbruksminister Eskil Erlandsson som tände massorna lite mer än avsett.

Egentligen var jag där för att prata om 52 festliga riksdagsledamöter.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Deleted riksdagsman: Valter Åman.

I gömmorna hittar jag utkast, anteckningar och nästan färdiga texter ämnade för boken 52 festliga riksdagsledamöter. Den här, om sossarnas förhållande till monarkin, skulle nog ha förtjänat sin plats om jag bara orkat skriva den färdigt.

Alla partier sin barlast: Moderaterna drogs länge med de gamla överstarna på öfre Östermalm som ville låta militären tvångsklippa skolungdomen, Vänsterpartiet har kommunisterna som fortfarande inte riktigt vill gå med på att Kuba är en diktatur – åtminstone inte mer diktatur än USA! – och Kristdemokraterna har frimicklarna som envisas med att tycka illa om bögar också offentligt.

Kort sagt: de som är mest besvärande för partierna är de där som enträget fortsätter att tycka det som står i partiprogrammet.

För socialdemokraternas del handlade det länge om republikanerna. När SAP bildades 1889 utsåg man fyra tydliga huvudfiender: svärdet, korset, penningpungen och kronan. 1911 skrev man in ”republik” på första sidan i partiprogrammet. Där har det sen stått kvar, som en lustig kvarleva från forna tider, som ett museiföremål, som en påminnelse om hur tokigt man tänkte förr i tiden – och på så sätt påfallande likt själva monarkin.

För med tiden fick ju sossarna makten i Sverige. De kom till och med att regera landet, ensamma eller tillsammans med partier som var beredda att tycka likadant som de, under mer än halva 1900-talet.

Ändå fanns alla fienderna kvar och tilläts rentav växa: försvaret fortsatte ligga i vassruggarna och spana mot Sovjet, statskyrkan fortsatte arrangera skolavslutningar, kapitalet fortsatte växa i Wallenbergs pengabinge och kungen fortsatte kalla till konselj och ta emot blommor från små barn.

Fortfarande under sextiotalet svor nyblivna riksdagsledamöter en ed där de lovade att ”städse vara min rätte Konung, den stormäktigste furste och herre Gustaf VI Adolf huld och trogen” och att ”med liv och blod försvara det konungsliga väldet”. Det kändes säkert udda för många av de riksdagsledamöter som tillhörde det där partiet som hade republikkravet på första sidan i partiprogrammet.

Den där meningen i partiprogrammet var liksom … besvärande. För trots att sossarnas maktställning bara blev starkare och starkare satt kungen kvar, under andra världskriget dessutom en direkt tyskvänlig kung som skrev brev till Hitler och gratulerade honom för framgångarna på östfronten (för er som har gått i den moderna svenska skolan: han hette Gustaf V, vilket uttalas ”Gustav den femte”).

Hur hävda att man är för republik och ändå sitta vid makten utan att införa republik? Kan man kanske hålla handen över den där meningen varje gång man visar partiprogrammet? Kan man ändra så att man är för monarki? Men strider inte det mot allt det där andra med frihet och rättvisa som man står för? Kan man kanske göra kungen till sosse?

Dessutom fanns ett glapp mellan teori och praktik vad gällde grundlagen. Trots att parlamentarism – principen om att regeringen ska ha folkrepresentationens (riksdagens) förtroende – börjat införas 1917 och sen successivt förfinades så att till och med kvinnorna och samerna fick rösträtt, sa grundlagen länge något annat.

Fram till 1974 verkade svenskarna formellt under 1809 års regeringsform. Denna grundlag – en av Sveriges tre heligaste lagar, höjda över alla andra regler och paragrafer – undertecknades av Karl XIII (för er som gått i skolan efter 1970: det uttalas ”Karl den trettonde” och han är i övrigt bara känd för att inte vara känd för nåt).

Där står att läsa att ”vi Carl, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, &c. &c. &c., Arvinge till Norge, Hertig till Schleswig Holstein, Stormarn och Ditmarsen, Greve till Oldenburg och Delmenhorst &c. &c., göre veterligt” bland annat att Sveriges rike ska styras av en Konung (1 §), att Konungen alltid ska vara av den evangeliska läran (2 §), att Konungens Majestät ska hållas i helgd och vördnad (3 §), att alla regeringsärenden ska föredragas för Konungen och där avgöras (7 §) och att Konungen har rätt att starta krig eller sluta fred sedan han bara redogjort planerna för statsrådets samtliga ledamöter (13 §).

De där orden hade ganska lite med den politiska verkligheten att göra. Det insåg också den socialdemokratiska ledningen. Det fanns nånting juridiskt skört med att ha en grundlag som i praktiken skulle tas med en nypa salt. Och en klackspark.

Inom de egna leden haglade motionerna till varje sossekongress om att det började bli dags att efterleva partiprogrammet. Ledningen anade att det skulle vara känsligt att helt plötsligt börja stå för vad man tyckte: kungamakten hade en särskild plats i menighetens hjärta och på deras utedass.

Man valde till slut den väg som politiken gjort till sin huvudfåra: man tillsatte en utredning. Och sen lät man den utredningen utreda i två decennier. Därefter lät man allt vara som innan, fast nu officiellt.

Han som höll i klubban när det slutligen fastslogs hette Valter Åman och var socialdemokrat, van att förhandla, kompromissa och slutligen få sin vilja igenom. 

Det var troligen ingen slump att just Valter Åman fick uppdraget. Han var en sån som trodde mer på det handfasta – fackliga regler – än det ideologiska. Det fanns delade meningar om huruvida han alls läst partiets program. Det kan ha varit så att han beställde det men så fastnade det hela i byråkratin och han tänkte regelbundet att ”just det, jag skulle ju ordna fram ett sånt däringa partiprogram, får absolut inte glömmas!” och så gick åren.

Valter Åman samlade ett gäng meningsmotståndare med samma mening som han själv i Torekov 1971. Där åt de god mat, drack god dryck och bestämde att den där kungen trots allt var ganska festlig.

"Han gör ju ändå inget annat än inviger motorvägar och samlar på medaljer, och till slut tröttnar väl folk på honom. Om vi bara tar ifrån honom all makt men låter honom behålla operettkostymerna och sagoslotten så ska väl alla vara nöjda. Utom de där ideologerna förstås, men varför skulle vi börja bry oss om dem nu?"

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Deleted riksdagsledamot: K G Westman.

En av dem som inte kom med i boken 52 festliga riksdagsledamöter var den gamle (1936-43) justitieministern Karl Gustaf Westman, av menigheten kallad K G, av nära och kära eventuellt kallad Kåggepågge. Av allt att döma en lätt osympatisk man, förutsatt att man tycker slentrianantisemitism och fanatisk censurering är osympatiskt. Varför texten inte kom med? Kanske för att den inte var tillräckligt rolig, men troligare för att jag redan skrivit femtiotvå texter.

Sällan har väl någon varit så glad för att få censurera som justitieminister K G Westman under andra världskriget. Han gnolade när han beslagtog en tidning, trallade när han slängde en skrivmaskin genom fönstret, fnissade muntert när han satte munkavle på det fria ordet. Inget verkar ha gett honom större tillfredsställelse än att få hindra andra människor att tycka saker i skrift.

Visst, det var världskrig och krigshot och mörka skyar på himlen, men Westman kunde i alla fall hålla sig på gott humör genom att täppa till truten på en reporter.

Helst gick han på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vars redaktör Torgny Segerstedt tillhörde nazismens öppnaste fiender i Sverige. K G Westman – som alltså var Sveriges högste juridiske chef – spekulerade i sin dagbok lite förutsättningslöst om varför Segerstedt så halsstarrigt ifrågasatte de tyska junkrarnas rätt att bete sig som de gjorde: ”Hans judiska älskarinna har undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl.”

16 september 1940 begärde Christian Günther – en märklig figur i den svenska politiska historien, partilös utrikesminister under kriget, vars främsta intressen verkar ha varit spel och dobbel, poesi och censur – allmän beredning. Detta med ”anledning av en tysk note, som förklarade GHT outhärdlig”.

Günther yrkade indragning. Westman tillhörde – tillsammans med bl.a. statsminister Per Albin Hansson (S) och folkhushållningsminister Herman Eriksson – det gäng som genast ”voro med om saken”. Försvarsminister Per Edvin Sköld (S) funderade lite innan han också kom på att det var en bra idé.

Finansministern Ernst Wigforss (S) och socialminister Gustav Möller (S) verkar ha varit de enda i regeringen som ens funderat över det där andra ledet i begreppet socialdemokrati. Nånstans kände de att det kanske fanns en gnutta ovärdighet i att tysta en liberal tidningsman i Sverige för att några tyska herrar inte gillade vad han skrev.

Så icke det övriga gänget regeringsgubbar, som ”omedelbart” begärde konselj, vilket innebar att de tågade upp till den uråldrige tyskvännen Gustav V och bad om formellt lov att dra in GHT:s upplaga. Kungen hade inga invändningar.

17 november 1940 noterar Westman i sin dagbok att han låtit beslagta en bok med titeln Hitler skjuts kl. 24. Detta för att det var ”en snuskbok utan spår av talang” och att man inte kunde ”tillåta en så osmaklig reklam som bokens titel”. Westman ”upplivade genom detta beslag TF 3:9 andra punkten”, en lagparagraf som egentligen var ur bruk eftersom den stred mot Tryckfrihetsförordningens övriga innehåll – ”men i nuvarande utrikespolitiska läge är den behövlig och nyttig”.

Ordet var ”nyttig”.

”Fördelen” med paragrafen, menade Westman, var att man kom ”förbi den oberäkneliga och i utrikespolitiska frågor omdömeslösa juryn”, som alltså kunde ha mage att tycka att lag och rätt var viktigare än att Westman fick beslagta vad han ville.

Annars hade kväsandet av det fria ordet en fascinerande poetisk inverkan på Westman. Ju mer munkavle han satte på andra, desto tydligare blev det centrallyriska inslaget i hans dagboksanteckningar:

14 mars 1941: Efter konseljen lade jag kvarstad på ”Nu” (anfall mot Tyskland) och ”Den svenska nationalsocialisten” (anfall mot Ryssland). Det blev alltså en blomsterbukett av blommor ur olika örtesängar.

19 juni 1941: I den ljusa sommarnatten voro parkerna fyllda av blomdoft från rönnarna, när jag gick hem från riksdagen. Lagändringarna för att införa censur och ”indragningsmakt” i händelserna av krig och krigsfara är nu beslutad av riksdagen. I flera månader har jag varit i skottlinjen för pressen, där var och en, som velat hylla sig själv som frihetshjälte bekvämast gjort det genom att uppträda för att rädda tryckfriheten.

Kanske är det lätt att sitta på tryggt avstånd från kafferansonering och överhängande krigshot och tycka att K G Westman var en tölp. Kanske var det politiskt nödvändigt – som Jan Myrdal säger om massakern på Himmelska fridens torg – att tysta all form av opposition. Kanske är det absolut bästa sättet att undvika en invasion av förtryckare att ställa sig vid gränsen och ropa över vattnet: "Ni behöver inte komma! Jag har redan gjort jobbet åt er!"

Det är inte min uppgift att leda nån pöbel. Jag bara pekar ut var högafflarna och facklorna står.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Konsumentupplysning.

Här kan man se ett samtal mellan Bengt Berg, garanterat den mest behaglige riksdagsledamot från Värmland jag har träffat, och en annan man med ett skägg. Bergs närvaro i studion föranleds av att ett kapitel i nyutkomna "52 festliga riksdagsledamöter" tar sin utgångspunkt i Bergs något originella huvudbonad. Det är kanske inte den spaning jag själv tycker är den mest finurliga – mössan är ju rätt uppenbar där den sitter – men till mitt försvar handlar kapitlet om lite annat också. Lars Ohlys utlovade roman, till exempel.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Så – 52 festliga riksdagsledamöter korras för fulla muggar, jag och Kringlan Svensson har bestämt oss för att skriva en uppföljare till Blandfärs (och även lagt ner arbetstiteln Tuppjuck sen vi insett att Hans Lindström har gjort en samlingsbok med samma namn), jag har skrivit på kontrakt för SVT om en krimisynopsis och så gör jag morgonradio i P4 Malmöhus måndag-torsdag. Vad fattas då i mitt liv? Jo, ett projekt.

Idag kom titeln 52 fantastiska kommunalpolitiker till mig. Hade man inte velat läsa en sån bok? Efter att man hackat sig igenom 52 festliga riksdagsledamöter och kanske kommit till insikten att det är en fascinerande värld vi lever i? Men hur ska jag kunna skriva en sån bok? Jag har ju inte koll på vad som händer i Svegs och Bergs kommunpolitik?

Det är här ni kommer in. Ge mig din bästa kommunpolitiker! Den med konstigast bakgrund, märkligast motion, storvulnast plan och bisarrast framtoning. Hjälps vi åt med det här så kommer vi gemensamt att fylla en lucka i allas våra bokhyllor.

32 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Oddjob.

Under våren har jag alltså arbetat med boken "52 festliga riksdagsledamöter", som lyfter fram ett antal människor och incidenter från maktens epicentrum då och nu. Urvalet har gjorts efter diverse spontana principer: inte för många centerpartister, åtminstone några kvinnor, helst någon som folk känner till. Av skäl som jag inte riktigt kommer ihåg nu föll Odd Engström bort.

Han kom från sossetjänstemännen, kanslihushögern, Feldts pojkar, var som hastigast finansminister och vice statsminister under Ingvar Carlsson, och vände sig sen till sin gamle skolkamrat Jan Stenbeck som gav honom styrelseuppdrag inom Kinnevikkoncernen och smak för att spela pajas. 
Eftersom Engström hade rötterna i Värmland och eftersom alla värmlänningar tydligen känner varann kom han i kontakt med skådespelaren Solveig Ternström – som själv skulle bli både centerpartist och sosse med tiden – och fick ännu fler möjligheter att stå framför kameran.

Ternström hade skrivit en teveserie, Morsarvet (1993), en mustig värmländsk skröna om släktgräl och antinazism under andra världskriget. Engström fick rollen som Dollarn, en i ett gäng av värmländskt mustiga gubbar, där en annan (den värmländskt mustige Fröding, döpt efter den mustige värmländske poeten) spelades av poeten – och riksdagsledamoten! – Bengt Berg.
Personkemin mellan Solveig Ternström och Odd Engström var tydligen så lyckad att de så småningom slog sina påsar ihop för ett annat teveprojekt – och det är egentligen här den riktiga humorn börjar. Teveserien "Framtidståget" fick i DN omdömet: "Så här dålig kan bara inte en underhållningstimme år 1995 i Kanal 1 vara".

Jag beställde förstås ner ett avsnitt, och kunde för första gången i livet ge en DN-skribent rätt. Det var nåt av det konstigaste jag sett, som om ett gäng kreativa människor utan spärrar och omdöme låst in sig i en thinktank, gjort en brainstorm, kladdat ner en mindmap och sen använt den som manus.

Programmet vilar på tre tematiska ben: framtid, tåg och Värmland. Studion ska föreställa tågstationen i Åmotfors, där Johan Rabaeus är stins och Gunilla Åkesson en resenär. Åkesson: ”Jag har tappat kärleken!” Rabaeus: ”Kärlek? Då får jag rekommendera vår hittegodsavdelning!” Sen följer en jääääättelång drömsekvens där ett gäng Kulturamaelever fått experimentera hejvilt med chromakeyeffekter och där Åkesson förgäves letar efter sin älskade. Inslaget har poetiska ambitioner. Tror jag. 

Ute på rälsen sitter sen Odd Engström – som utgör infobiten i denna infotainment – och samtalar med en "framtidskvinna" (dvs en flicka). Lite senare intervjuar han också den kvinnliga vd:n på Skultuna Mässing om uppbrott och framtid och de vältrar sig tillsammans i klyschor: "Vi är lite för upptagna av att vi mår för bra”, ”den som tror att den sitter säkert kommer att ha problem”, ”det här är toppen – men jag skulle säga att det är toppen av ett isberg”.

Nu klipper vi plötsligt till Solveig Ternström och den värmländskt mustige Stig Torstensson (känd som kåte Börje i "Svenska hjärtan"). De har klätt ut sig till gamla rallare och vill, tillsammans med sångaren i Lill-Ingmars (som är från det mustiga Värmland), åka dressin "västerut! Mot framtiden!"

Hänger ni med? Det är ni i så fall ensamma om.

Ternström gör nu en intervju med SJ:s generaldirektör Stig Larsson, som får smaka rallarspecialiteten nävgröt och berätta om sitt förhållande till tåg ("Har man släkt som arbetat på järnvägen så har man sitt hjärta där” – ett resonemang som lätt slås sönder om man överför resonemanget till att ha släkt som suttit på kåken eller i koncentrationsläger).

Under tiden springer Torstensson  runt i SJ:s ledningscentral och visar svartvita filmklipp i en kamera (”man måste ju kunna se bak för att kunna se fram” – återigen ett av alla påståenden som inte tål att närgranskas). Sigge Fürst och Edvard Persson besjunger romantiskt tågets tjusning och man funderar febrilt på vad "Framtidståget" egentligen försöker säga till en. Att det är härligt att åka tåg? Tyckte nån att den tesen räckte att bygga en lördagsunderhållning kring?

Nu klipper vi hursomhelst tillbaka till studion (av min beskrivning kan man få intrycket att det går undan – det gör det inte).  Doris & Biggan – en mustigt värmländsk humorduo som jobbar efter principen ”pratar vi bara på tillräckligt länge så blir det nog roligt så småningom” – gör nävgröt på skrädmjöl och håller armarna i en lustig ställning. I bakgrunden rör sig statisttanter i gamla torparkläder och ser mycket frågande ut.

Jarl Borssén dyker upp och pratar poetiskt om lingon medan han lagar ”Jarls empatidessert”: lingon, källvatten, tålamod.Monica Z:s kusin Greta Olsson, också hon i bondmorekläder, sjunger Cole Porter och Gershwin, ackompanjerad av ett band ifört stinsuniformer. Jag gissar att programmet försöker säga oss att den felande länken mellan Värmland, tåg och framtiden är jazz. Hursomhelst blir jag inte särskilt övertygad.

Klipp till gubbar på ljugarbänk utanför stationen som drar värmländskt mustiga historier om fröntimmer – inte allt går att förstå utanför Värmlandsgränsen. Faktiskt lyckades jag inte de
chiffrera några poänger alls, men gubbarna skrattade åtminstone.

Tillbaka till studion, där några amatörskådespelare gör en vansinneslång sketch om kärlek mellan en kvinnlig passagerare och en manlig konduktör i en tågkupé. Ett skämt om att passageraren inte kan vara ”nypåstigen” eftersom hennes man dog för fjorton år sen bakas ut några minuter för länge.

Sen klipp tillbaka till de mustiga värmlandsgubbarna på ljugarbänken, som inte talar tydligare nu. Sen tar det hela slut. Fast ännu återstod fem program.

Hela denna redogörelse utelämnade jag alltså i den kommande boken "52 festliga riksdagsledamöter". Så här i efterhand begriper jag inte varför.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Neeeeeeejjjjj!!!!

Trogna läsare vet kanske att jag just färdigställer praktverket "52 festliga riksdagsledamöter" (det skulle bli hundra, men jag skriver alldeles för långa artiklar om var och en). Just när jag tänker "hm – märkligt vad få miljöpartister jag har med på min lista!" så kommer jag att tänka på Roland von Malmborg.Han är ju perfekt för den här boken! Han samlar för Guds skull på pappersbonader! På riksnivå! Och man blir ju glad redan när man ser honom!

Och så har den rackarn aldrig suttit i riksdan! Och så är det alldeles för sent att ändra titeln (till exempel till "52 festliga riksdagsledamöter och en miljöpartist i Nacka kommunfullmäktige").

Nåja, allt tyder redan nu på att det finns material till en uppföljare.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]