En man med ett skägg

Tag: astrid lindgren


I min bok Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev tar jag upp en herrans massa böcker från det politiskt-kulturella sjuttitalet. Jag fick dock bara plats med hälften av alla böcker jag hittade (vilket säkert bara är en del av vad som finns – mörkertalet kan vara stort här).

Ett fenomen jag t.ex. bara hann snudda vid i en bildtext är bokförlaget Svenska Barn. Det initierades alltså av samma tandem som gav oss produktionsbolaget Svenska Ord, skivbolaget Svenska Ljud och filmen Svenska Bilder (och som övervägde att ge filmen Äppelkriget titeln Svenska jord): Hans Folke Alfredson och Tage Ivar Roland Danielsson.

1969, med egna barn i skolbörjaråldern, drar de igång förlaget. De har så klart ganska mycket annat att göra också, eftersom de driver Sveriges mest framgångsrika nöjesbolag och skriver varje ord i sina föreställningar, som de också medverkar i. Just 1969 har de också fullt upp att täcka alla förluster från den spektakulära fiaskorevyn Spader, Madame!

Förlaget blir mycket inte riktigt särskilt långlivat. Sista boken, Lars Forssells vissamling Solen lyser på havet blå, ges ut 1971. Mästerbiografen Klas Gustafson påstår i sin Tage Danielsson-bok att Svenska Barn utkom med nio titlar, och det är med oförlåtligt stor glädje jag hittar mitt första sakfel i någon av hans biografier: jag har nämligen funnit hela tretton böcker med Svenska Barn-loggan på omslaget.

Utgivningen är ambitiös men ganska spretig. Två saker präglar den: 1) kompisar, 2) en påfallande proggighet. Hasseåtage var för all del högst närvarande i det politiska uppvaknandet kring 1968, samtidigt var de nåt decennium för gamla för att ryckas med av de revolutionsivrigaste tongångarna.

Som genuina humorister såg de också på världen med en distans som rimmar illa med trosviss övertygelse, marxistisk eller marknadsekonomisk kvittar.

Men när det kom till barnboksutgivning (som de inom parentes sagt nog ägnade förströdd uppmärksamhet) verkar de ha skrivit under på kulturvänsterns åsikt att tidens barnböcker saknade verklighetsanknytning. Man får ett intryck av att Svenska Barn försökte fylla i vissa luckor i den barnlitteratur som fanns utgiven.

Låt oss lite rapsodiskt titta närmare på de titlar som Svenska Barn hann ge ut så att mina teser kan understrykas:

* Margareta Strömstedt (gift med Bo, mamma till Niklas, väninna till Astrid Lingren) gav ut två fotoböcker (proggpoäng: 7 av 10) om Johan och Lotten. Den ena utspelar sej i en matbutik, den andra på en bensinmack.

Det är lite roligare än vad de låter: tonen är poetisk-humoristisk när Johan och Lotten plötsligt kan kompensera glappet mellan sin samlade förmögenhet och varornas pris genom att bli extrajobbare i affären.

En viss förnumstighet (proggpoäng: 8 av 10) finner vi också när Lotten lovat en liten flicka att få plocka med sej den chokladkaka hon nappar åt sej från en låg varuhylla (proggpoäng: 10 av 10):

(Om du undrar hur det här slutade, så kan jag berätta att mamman fick betala för chokladen, för man får ju inte lov att ta nånting i en affär utan att betala. Inte ens om man är väldigt liten och inte förstår så bra.

– Men nog är det konstigt att affärer får lov att fresta barn med godis hur mycket som helst, tyckte Lotten.)

Två kuriosakommentarer: 1) Lotten är troligen synonym med Lotten Strömstedt, Niklas syster, idag poet. 2) 1969 skyltade uppenbarligen butiker med ”välhängt bakdelskött”.

* Beppe Wolgers Förtrollningar är en tydlig förlaga till filmen Dunderklumpen. Vi hittar samma grundstory (eller motsvarande), flera av figurerna och inte minst kärleken till det jämtska landskapet. Här är det åter foton (proggpoäng: 7 av 10) av sneda hemmagjorda dockor (proggpoäng: 5 av 10), gjorda av Bernt Franckie som också gjorde Bepoes kända kompisar Hungran och Busan och Sigrid.

Tonen i Förtrollningar är lika poetisk som i filmen men ännu mörkare. Där filmens figurer präglas av ensamhet, har bokens figurer dessutom än tyngre själsliga sår. Värst drabbad är figuren Pappan (ej med i filmen), som inte får kärlek från sitt dockbarn sen dockans mamma dött (ja, det är precis så tragiskt som det låter). Den magiska stämningen bryts lite grann mot slutet i en appell mot svensk fångvård (proggpoäng: 11 av 10):

– Vet du vad ett fängelse är?

– Ja, sa Mats, där man låser in tjuvar.

– Ja, sa Elvira. Nu har du ju sett Dunderklumpen och du har hört berättelsen om hans liv och du tycker om honom och du förstår honom – inte tycker du väl att han är en tjuv och vill ha honom i fängelse?

– Nä, sa Mats, det skulle inte vara rättvist, han hade ju så svårt som barn – jag förstår honom.

* De fyra böckerna om Per Stigmans äventyr är en intressant historia. Det är de enda icke originalproducerade böcker Svenska Barn gav ut. Vi pratar historiska äventyrsberättelser med ett tydligt klassperspektiv – troligen inspirationskällor till Sven Wernströms Trälarna-svit som gjorde succé från 1974 och framåt.

Författaren A.M. Marksman (Marx-man) är en pseudonym för Nils Holmberg, som skrev böckerna under brinnande världskrig och utifrån ett väl så glödande klasshat. Sedermera översatte han en inte alldeles obekant bok, Maos lilla röda, och var med och grundade KFML, utbrytarpartiet ur SKP (som sen blev vpk) som sen blev SKP (och fick en avknoppning i KFML(r)).

* Det kan hända! är skriven och illustrerad av Fam Ekman, Gösta Ekmans halvsyster (nepotismpoäng: 7 av 10). Det är en inspirerad, men sjukt ordrik, lek med en berättelse som blir till medan den skrivs och berättas. Proggpoäng: 1 av 10.

* Herkules Jonsson och de makalösa mellandagarna är bokuppföljaren till 1969 års julkalendrar i radio och teve, Herkules Jonssons storverk. Samma cast och samme bisarrt produktive manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare – Tage Danielsson (nepotismpoäng: 12 av 10) – utförde parallella äventyr i etermedierna. Lagom till julafton kunde man sen börja läsa om den fantastiska familjen Jonssons mellandagsäventyr.

Liksom kalendrarna präglas boken av lika delar fantasi och realism (Herkules och pappa Olle byter plats när mamma An-Sofi svingar sin magiska sekreterarpenna, ordföranden i Kungliga Vetenskapsakademin vill stoppa jordens rotation och anordnar en manipulerad folkomröstning i Hylands hörna).

Somliga skulle kanske kalla Danielssons allmänt troskyldiga underfundigheter för proggiga, men dessa somliga har i så fall en annan definition än jag. Proggpoäng: 2 av 10 (här finns trots allt vissa ansatser att förklara samhället).

* Frances Vestins och Horst Tuuloskorpis Mummel – en ny människa tar jag upp i Proggiga barnböcker. Jag behöver väl inte argumentera för varför.

* Kalle går ut är en pekbok. Den är skriven av Birgitta Gedin, gift med Per I Gedin, förlagschef på Wahlström & Widstrand som gav ut Tage Danielsson och där dennes hustru Märta-Stina arbetade. Per Gedin var också förläggare på Svenska Barn. (Nepotismpoäng: 13 av 10.)

Illustratören heter Per Åhlin och är inte bara ett geni utan var också Svenska Ords hovleverantör av allsköns bilder (nepotismpoäng: 10 av 10).

Storyn – Kalle klär på sej pappas mössa, mammas kofta, ett par stövlar och ett paraply – rymmer inte riktigt några utflykter i proggighet. Däremot har den dammtorra baksidestexten ett pedagogiskt anslag som luktar vagt av tidens högt ställda barnpedagogiska ambitioner:

Barn i denna ålder (1½-3 år) tycker om klara, tydliga bilder och är förtjusta i färg. Dom är mycket intresserade av kläder och börjar omkring tvåårsåldern uppfatta att olika saker tillhör olika personer och pratar gärna om det.

Sammanfattningsvis: Hasseåtage drev sålunda ett barnboksförlag som gav ut svartvita fotoböcker om snabbköp och förlossningar, äventyrsromaner om hur fogdar stal folkets mat och dockböcker som propagerar mot fängelser. Och den där Forssell-boken som nämndes inledningsvis innehåller bland annat en lång visa om Salvador Dalís kommersialism.

Så en inte alldeles obetydlig roll spelade nöjeskungarna i den barnlitterära proggutvecklingen.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

För Svitjod i dåtiden.


I min mormors hem stod Svitjodböckerna. Jag tog som liten ner dem, nyfiken på de lustiga EWK-bilderna på omslagen och satte dem ifrån mig cirka tio sekunder senare. Trots att jag var härdad och på eget bevåg hade köpt mig Kar de Mummas bästa och säkert två kåserisamlingar med Gits Olsson, var Svitjodböckerna mej fullkomligt främmande.

Jag vill minnas det som att jag kände rädsla inför de där böckerna, som om det var de som slutgiltigt skulle föra mig från Barnstadiet direkt till Farbrorstadiet. Det var som om jag redan då, som synnerligen lillgammal tio-elvaåring, förstod att jag kanske måste genomleva några år regressiva år med popmusik och tjyvrökning innan jag kunde betrakta mej som fullvuxen.

Häromdagen tog jag mod till mig och beställde några volymer från Stadsbiblioteket. Bibliotekarien såg misstänksamt på mig, som om hon trodde jag var en åttioårig man som, likt rymdisarna i The Event, stannat upp i det kroppsliga åldrandet.

Svitjodböckerna är, vågar jag påstå, det mossigaste som finns. Från 1956 till 1973 skrev Gunnar Ericsson och ritade EWK en årskrönika över svensk politik – skriven som vore det vikingatid. 1956 blev alltså 956. Gunnar Ericsson blev Gunnar på Lid-arrende. EWK blev Ewert Nidristare. Riksdag blev Tinget. Barnbidrag blev piltskärv. Radio och TV blev allmannalur och fladderbilder. Riksdagens första kammare blev De Flintskalliga Huvudrunkarena. Riksdagens andra kammare blev De Ystre – för att ”få av männen och sköldmörna där voro över sjuttio år”.

Inte nog med att föremålen för satiren är hopplöst inaktuella (hur många minns Svenska Penninglotteriets överdirektör Hjalmar Nilson?) – även formen är nästan irriterande daterad. Ovanpå det var båda upphovsmännen bondeförbundare.

Tecknaren EWK – f.ö. svärfar till både globetrottern Staffan Heimerson och Expressens extremhögerfalang Ulf Nilson och med andra ord värd för mången testosteronosande släktmiddag – började sin karikatyrkarriär i diverse tidningar ägda av RLF (dåvarande LRF).

Författaren Gunnar Ericsson – för övrigt storebror till en välkänd svensk barnboksförfattarinna och förlaga bland annat till Bullerbyns Lasse – var till och med riksdagsman för Bondeförbundet (dock hoppade han av samma år som han började med sina satirer).

Vi pratar alltså finurliga centerpartistiska krönikor skrivna så som Snorre hade gjort det. Jag behöver förstås inte påpeka att jag gillar det.

För mig, som Anale Doktor i Knappologi, är förstås korsordslösandet halva grejen. Det var med blandade känslor jag noterade att varje bok har en ordlista, men snart nog insåg jag att den bara hjälper en på traven. För även om jag själv hade knäckt att Jarl Väderskutt – ledare för De Ståndaktige – syftar på dåvarande Högerpartiets dåvarande ledare Jarl Hjalmarson, så har jag ännu inte fattat varför runristaren kallar honom Väderskutt.

Men jag märker också att jag ibland flinar till på riktigt. Gunnar Ericssons kommunistförakt är om inte annat väldigt försmädligt:

Den minste av hövdingarna var Hilding Röde (Hilding Hagberg, dåvarande ordförande för dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, bloggarens anm.) som många gånger rest österut till Gårdarike och där lärt sig underliga åthävor och hur man skall komma i konungens råd utan någons samtycke. [—]

Rödes skara var emellertid liten och obetydlig, ehuru många av hans män hade större käftbredd än axelbredd och därigenom hade möjlighet att utstöta svåra rytanden.

Även såssarna gäckas enligt beprövad modell:

Ty nu var det första dagen i Blomstermånad (maj, bloggarens anm.) och då plägade ettersötingar (efter Olof Ettersöt, dvs Palme, bloggarens anm.) och sveruser (Sverige-ryssar, dvs kommunister, bloggarens anm.) gå i led med röda fanor och kräva jämlikhet och annat som ettersötingarna icke lyckats åstadkomma under de femtiotal år man haft makten i landet.

Jag tycker också det är ganska festligt när han reder ut förkortningar: KDS står för Kampflocken för Dygd och Sedlighet, Sifo för Sällan Infrias Förutsägelserna Ordentligt alternativt Sannspådd Icke Förfärligt Ofta, KFML(r) för Kraft Från Maos Lilla röda.

Det är naturligtvis gubbgnälligt och bondkonservativt överlag, men det hela präglas av en språklig konsekvens och esprit som sätter upp sina egna regler. Att kalla Ola Ullsten för Ola Mittbabble hade ju inte varit roligt alls om det inte vore för vikingakontexten. Nu blir det i alla fall lite roligt. Likaså att kalla tenniskungen Gustaf V för Gustaf Boll.

Ur det torraste virket slår de skarpaste lågorna. Eller nåt.

Och i gamla goda satirikers anda blottlägger han också en del hyckel, skalar av politikens fluffiga utanpålager och pekar på skillnaderna mellan Ord och Handling. 1966 klädde som bekant Per Oscarsson – Per Byxefäller – av sej hos Lennart Hyland – Lennart Ordsprut – samtidigt som han improviserade lite sexualupplysning om mammas och pappas respektive kiss. Påföljd: moralpanik i landet. Gunnar på Lid-arrende kommenterar med genomskådarens blick rabaldret:

Men av barnen framför fladderburken voro några för små för att ännu ha lärt sig att ta anstöt och andra sade, att där hör du moder, att det inte alls är såsom du har sagt mig och förresten har jag läst, att storken är utdöd i hela landet så att även skåningarna numera få sina barn på naturligt sätt.

De äldre barnen sade, att nu, moder, måste jag nog tala litet med dig om livets gåtor, ty det där med blommor och bin har du missuppfattat och det äro sällan honung som människorna äro ute efter.

Och några av männen sade sig ha kört ut barnen ur rummet, enär de voro alldeles för små att titta på hur folk klädde av sig inför andra, utan finge liksom sin fader vänta, tills de hade råd att gå på mjödhus och natthålligång och betala för att få se slika ting och denna deras betittning hade ju i ärlighetens namn ändå skett i smyg och det hade gällt kvinnor, höftknyckerskor som blottat sig till männens förnöjelse, sådana män som icke visste hur en kvinna såg ut utan kläder eller trodde sig för tillfället icke kunna erinra sig detta. Men – som nu – att se en man i underhosor var slemt och oroväckande och ingav en lätt förnimmelse av fasa.

Som sagt: när jag gav mig i kast med Svitjod för första gången på två decennier trodde jag att jag skulle hånskratta. Men nu: bli inte förvånade om ni ser hela vikingakonceptet plankat rakt av på en blogg nära dig.

TÄVLING: pricka in alla gubbarna på omslagsbilden allra överst.

PRIS: känslan av att kunna två gamla gubbar mer än Kalle Lind.

27 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Lund Kirkegaardsförvaltningen.

När jag gick på mellanstadiet var det högst suspekt för pojkar att läsa böcker. De som tyckte det var bögigt med böcker läste i alla fall Åshöjdens BK. Och de som tyckte att också Åshöjdens BK innehöll för många bokstäver läste åtminstone Ole Lund Kirkegaard. Jag har en känsla av att den gode danskens minne förbleknat sen dess, trots att de fjorton barnböcker han skrev innan han frös ihjäl på väg hem från krogen fortfarande är högst livsbejakande och -berikande.

Lejonparten av hans titlar utspelar sej i sömniga danska småstäder i nån sorts förfluten halmhattstid, där Emils och Bombi Bitts tvillingsjälar heter Albert eller Virgil eller Per och Lill-Mats och ägnar sej åt att driva gäck med skomakaren och smeden och Mickel Stål och kasta majonnäsmackor på svarta tavlan. Alltid med glädje, aldrig av elakhet.

Det är ungar – oftast pojkar, ska politiskt korrekt understrykas – som föds utan vidare förutsättningar. Lille Virgil bor ensam i ett hönshus och dricker lemonad till frukost, Albert i Kalleby är så ful att klasskamratens mamma säjer i hans närvaro: ”Det kan den lille pojken inte rå för”. Ändå låter de sej inte kränkas av byns gapiga småborgerliga auktoriteter utan tågar raskt och oförväget mot nya bus och nya upptäckter.

Ungarna rör sig ofta i en värld av oförstående och förtryckande vuxna. Lille Ivan Olsen, han som senare blir Gummi-Tarzan, lär sej ”en hel massa” under en dag i livet:

I skolan lärde han sig hur man får vatten i byxorna och spö – och hemma hos sin pappa lärde han sig, att en grabb ska vara en karl och klå upp andra. I annat fall är man en stackare.

Så du förstår: det var inte alltid så lätt att vara Ivan Olsen.

Albert i Kalleby föreslår att han och polaren Egon ska bilda en slyngelklubb, där de ska röka cigarr och dricka brännvin. Egon motargumenterar utifrån personliga erfarenheter:

Förra året drack Valle Smed upp en hel flaska brännvin. Han trillade huvudstupa i ankdammen, och när han kom upp slog hans fru honom med en kvast. Och mor slår ännu hårdare än Valle Smeds fru.

Det dricks, som sej bör i en dansk kontext, både öl och brännvin. Det gör ont när folk slåss – och folk slåss. Gusten Grodslukare är farlig på riktigt, inte bara för att han en gång ätit en levande groda, utan för att han alltid hittar småpojkarna när de gömmer sej och faktiskt vill dem illa. Och så svärs det. Lille Dille i Robban och alla de andra polarna svär i varje mening: ”Jävlar, jag skulle ju sluta svära!”

Men trots att världen är hård och vuxna inskränkta och bigotta, så finns en sorglöshet hos böckernas huvudpersoner – utom förstås hos Ivan Olsen, men han får sin revansch när en häxa gör honom oövervinnelig för en dag. Fantasin bor nämligen granne med trädgårdsstorksrealismen: Topper hittar en magisk penna som gör noshörningen han ritar på väggen levande, Virgil träffar en liten tjock drake som äter upp smedens eld.

Liksom hos Astrid Lindgren finns etniska schabloner som inte känns comme il faute 2010 (Margareta Strömstedt pratar aldrig om de svartmuskiga tivolizigenarna i Rasmus, Pontus och Toker): den store Rapollo är en smutsig man med italiensk brytning som åker runt på marknader och stjäl från folk. Och flickorna är perifera.

Men det där är faktiskt, liksom hos hela Sveriges Astrid, marginalanmärkningar. Ole Lund Kierkegaards böcker är i övrigt allt det som dagens barnböcker anklagas för att inte vara: rättframma, drastiska, uppriktiga, och därigenom sympatiska. Barnen tvingas klara sej själva – men klarar också sej själva. Och de gör det för att deras levnadstecknare har en så gränslös tillit till dem.

Jag har under de gångna månaderna gjort en del press för boken Proggiga barnböcker. Flera gånger har jag ombetts att jämföra barnboken då med barnboken nu. Det har varit knepigt eftersom jag inte riktigt följer dagens barnboksutgivning med lupp. Men auktoriteter på området – Ulf Stark, Viveca Lärn – har hissat varningsflagg inför redaktörers klåfingrigheter och föräldrars önskan att barnlitteraturen ska dräneras på allt som upprör eller kan tjäna som dåliga exempel.

Generellt tror jag att det är fel väg att gå att skydda barn genom att låta Anton Svensson krama Emil istället för att skicka till snickerboa. Våld, mobbning, pöbelfasoner upprör förstås det läsande barnet – men det är väl inte annat än ett sundhetstecken?

18 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Den genomtrevliga förrädaren Jossi – han som får Tengilsmärket inbränt på sitt bröst – driver som bekant värdshuset Guldtuppen. Ordet ”guldtupp” påminner misstänkt mycket om ”goltupp”, som bekant är den lite finkänsligare benämningen på ”golbög”, som bekant är det värsta man kan vara enligt gammal fin tjyvheder.

Så nu undrar jag så klart: var tanten medveten om detta? Var hon så bevandrad i kåkjargongen? Petade hon med berått mod, i så fall skrockande och kluckande för sej själv, in lite gammal hederlig argot i sitt stora barnepos?

Hela Sveriges Astrid kan vi inte längre fråga. Björn Söder verkar ju ha förstått saker i hennes texter som vi läskunniga aldrig riktigt inhämtat – kanske kan han ge svar? Annars finns ju alltid Margareta Strömstedt, vars hela identitet verkar vara den som ”Astrids nära väninna”. Hon måste ju veta. Vem skickar mejlet?

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Bulten i Bo.

bulten i bo
Det är säkert yesterday´s news för bloggens klassiskt bildade läsare, men själv fick jag just en aha-upplevelse när jag – en vanlig dag i Kalle Linds liv – googlade ”Bulten i Bo”.

Bulten i Bo är för mej en gestalt i Emil-böckerna, odödliggjord på film av Pierre Lindstedt, en dräng och suput som orsakar oro på marknaden i Vimmerby och som inte vet vad han ska göra med all oro som bubblar upp i honom när han tagit sej några supar.

Jag tänkte att hon plockat figuren och namnet från sin egen barndom. Man föreställer sej ju gärna hela Sveriges Astrid som nån sorts urberätterska, en Kalmar läns egen gamle Moz, med direktkontakt inte bara med barn utan med djur och natur, granbarr och vitmossa.

Mera sällan talas det om hennes klassiska bildning och tydliga förankring i litteraturhistorien. Liksom med Selma Lagerlöf är bilden av hela Sveriges Astrid att hon skrev liksom ur djupet av folksjälen, omedvetet, som i trance, omtöcknad av skogsdoft och svingödsel.

Först nu insåg jag att Bulten i Bo har en namne hos Gustaf Fröding. Han är visserligen godsherre och inte dräng, men i övrigt är han lika burdus och brutal:

Han kom till en dans bort i Vindfallsängen
— med gubbarne söp han
och jäntorna nöp han
kärvänligt i sidan vid förbisvängen.

Frödings Bulten i Bo går inte bara fram som en furie på dansbanan (”brännvinet öste han dåsig och nöjd i den svällande magen”). Han är också en ockrare och girigbuk, för vars skull allt välstånd i trakten förtvinat. Till slut får den druckne Nils Nilsson i Vallen nog av Bultens framfart och närmar sej honom med handen på kniven:

Han tog honom hårdhänt och vilt över nacken,
han slog och han spände
och kniven han rände
i bröstet på Bulten, som tungt föll i backen.

”Ja, ligg där och glo med ditt giriga tryne,
ja, ligg där och glo, du,
du, Bulten i bo, du,
det är allt Nils Nilsson, du ser ej i syne!”

Han gav honom ännu ett hugg genom strupen,
han gick genom hopen,
”tag fast!” hördes ropen
från skocken av jäntor, i vråarne krupen.

Det är mustigt, till och med mustigare än hela Sveriges Astrid, som för all del lät Emil och griseknoen dricka jästa körsbär och Alfred bli livad av brännvin. Men vid dråp drog hon gränsen i sin folklivsskildring. Fröding lät inte bara Nils Nilsson slakta Bulten i Bo. Strax därpå går Nils Nilsson i samvetskval och dränker sej. Men:

Han jordades tyst, som han borde och skulle,
men inga, som hasta
förbi, vilja kasta,
som seden det kräver, en sten på hans kulle.

Ty många ha tyckt, det var rätt, det som gjordes,
det säges och menas,
att den skall ej stenas,
som gjort vad de önskat, men själva ej tordes.

Frödings dikt är en historia direkt ur folkdjupen (även om den i sin tur troligen alluderar på nån poet som var hipp på Frödings tid): osentimental, rättfram och ändå märkligt förstående för människans villkor, liksom hela Sveriges Astrid i hennes bästa stunder.

En annan sak jag inte kände till var för övrigt seden att kasta sten på självmördares gravar. Det låter inte särskilt konstruktivt om ni frågar mej. Det var väl straff tillräckligt att de fick sova i ovigd jord.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ohemult.



Björn Söder, partisekreterare i Sverigedemokraterna, hävdade ju häromsistens att Astrid Lindgren hade varit på deras sida om hon varit i livet. Bl.a. sa han att ”vi ser också ljuset”, vilket så klart är lite lustigt för oss som faktiskt sett Bröderna Lejonhjärta och vet att Skorpan säjer det när han är på väg att dö för andra gången. Etc.

Allt det där har andra bloggat om så att det står härliga till, vilket antagligen inte Björn Söder gråter blod över. Den här bloggen, som sätter en ära i att vara ständigt inaktuell, kan bara konstatera att det rent generellt är märkligt att påstå att någon annan skulle ha tyckt samma sak som jag om han bara varit i livet. Henning Mankell har sagt det om Herbert Tingsten, miljöpartister om Tage Danielsson, abortläkarmördare om Jesus.

Det är en lätt sak att komma undan med eftersom ingen kan kolla upp saken, och just därför ett inte helt renhårigt argument.

Cornelis Vreeswijk skulle f.ö. ha gillat den här bloggen skarpt. Och Beppe Wolgers skulle ha hållit med.

Björn Söder är inte den ende intellektuelle rese som identifierat sej med barnböcker. 1956 skrev Jan Stenbeck – dåförtiden vice ordförande i Kristliga Realskoleföreningen på Östra Real, sedermera mannen bakom Super Rebus med PG Hylén och vickningsrätten potatismos-med-rysk-kaviar-att-intagas-med-sked-ur-kastrullen – till Tove Jansson.

I likhet med alla andra fjortonåringar skrev han på brevpapper med sitt eget monogram. Ärendet var att få Jansson att komma och läsa sagor på föreningens vårmöte. Jansson svarade artigt och svävande, och Stenbeck replikerade:

Ditt brev har gjort mig så glad i två avseenden. För det första att du kanske kan komma och för det andra att jag har fått ett brev från dig. För jag har från första början varit en stor anhängare av Muminfamiljens livsfilosofi.

Om vi nu undviker billiga kopplingar till Sniffs girighet eller Stinkys tjuvaktighet eller Mårrans förmåga att sprida kyla, så undrar man ändå på vilket sätt Stenbeck identifierade sej med muminvärlden. Kanske var TV3 hans egen lilla mumindal, befolkad med homsor och misor och knytt och skrutt? Kanske var alla de gamla maoisterna han samlade omkring sej – Aschberg, Mats Örbrink, Jörgen Widsell, Peppe Engberg – Stenbecks små hatifnattar? Kanske såg han sej själv som en hemul? Kanske värvade han Stina Dabrowski som kanalens egen filifjonka?

Vi kan spekulera hejvilt här. Karln har nu en gång ätit och druckit ihjäl sej – kanske på Muminmammans egen hallonsaft – så vi behöver inte riskera att bli emotsagda.

(Källa: Christina Björk, Tove Jansson – mycket mer än Mumin 2003.)

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

När farfar var full.


Vi inbillar oss ibland att barnkulturen är en fredad zon, långt från verklighetens smuts och cancer. Så är det naturligtvis ibland; barnen i Bullerbyn lever påfallande långt från missväxt och nödår.

Men samtidigt har samma kvinna skapat Madickens granne farbror Nilsson, som på fyllan fastnar i sin egen rävsax och fnyser när hans fru undrar om han är nykter: ”Den ärkemaran! Varför skulle jag vara nykter just idag?”

Farfars sköna liv är en Pixi-bok från det där decenniet då HM Konungen bar discopolisonger och Sighsten Herrgårdh lanserade unisexoveraller (tidigare känt som ”sparkdräkt”). Farfar bor – förstås – i en etta i en höghusförort och minns tillbaka från sitt liv:

Det är liksom lite sött. Även den där tokfyllan har naturligtvis en plats i farfars sköna liv.

18 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Emil i Lönneberga blir emellanåt uppmärksammad för de rituella bestraffningar som är en byggsten i berättelserna: inlåsningen med tillhörande skamprocedur, jagandet, skriken, öronnypningarna. Hela Sveriges Astrid lyckades på något vis göra en – säkert förmildrad – verklighetsskildring någorlunda uthärdlig genom att ge Emil en kniv och ett gäng vedträn så att förnedringen i snickerboakorrigeringarna kan vändas i hans triumf.

Så har inte alla skildrare av barnaga resonerat. I USA lär spanking fortfarande vara comme il faut även bland människor som inte är erkänt perverterade. Det populäraste korrektionsredskapet har under det gångna seklet varit den tunga hårborsten.

I tecknade serier har detta sen genesis varit ett återkommande motiv. Och seriepionjärer som Richard F Outcalt – mannen bakom The Yellow Kid från 1896, som brukar föräras epitetet ”den första serien” – såg inget skäl att mildra sina skildringar.

Hans andra stora serieframgång, Buster Brown, har ofta den fysiska bestraffningen som sin punchline. Buster Brown är en buspojke i societetsmiljö, vars livsbejakande upptåg och spratt oftast slutar med en ohygglig omgång från föräldrarna.

Buster Brown är en serie med realistiska anspråk. Säkert såg verkligheten ut just så för pageklippta överklasspojkar i nittonhundratalets begynnelse. Och enligt kännaren Horst Schröder (en man med ett skägg) tog Outcalt ofta avstånd från grymheterna (En serie om serier, 1981). Icke desto mindre utgör stjärtborstandet själva slutpoängen på alla Buster Brown-sidor jag läst.

Och då ska vi inte prata om Knoll & Tott/Pigge och Gnidde – ”The Katzenjammer Kids”/ ”The Captain and the kids” – där kapten Bölja och fru Katzenjammer hantverkskunnigt lyckas lägga båda buspojkarna över samma knä och spanka dem med samma handflata. Sen 1897 – serien lär fortfarande nyproduceras och är lätt världens äldsta – har det blivit en del hudblåsor.

Här är för all del tonen en annan; skaparen Rudolph Dirks gjorde en serie i samma grova karikerade skrikiga överdrivna fattigimmigrantton som präglade stumfilmsslapstick och de Broadway-vaudeviller som fostrade Marx Brothers. Pigge och Gnidde spränger gärna kapten Bölja i luften eller skickar honom många hundra sjömil ut till havs. Det kan kanske göra att straffen känns någorlunda proportionerliga.

Så är det dock inte i en handfull humorserier som såg sitt ljus under 1930-talet och som har det gemensamt att dom skildrar unga, prepubertala flickor som mer än ofta pryglas av sina föräldrar – till publikens tänkta skrattsalvor.

Mest etablerad i Sverige är Lisa – Nancy – i Lisa & Sluggo. Jag tror att merparten av hårborstskämten var bortredigerade när serien gick i Blondie och 91:an under min barndom, men de var uppenbarligen legio i den amerikanska dagspressversionen.

Tant Fritzi har – liksom biskop Vergerus i Fanny & Alexander – valt en handfast uppfostran åt sitt fosterbarn. Lisa får visserligen sista ordet många av gångerna, men hon finner sej lydigt i att – liksom Hans Scheikes kvinnor – bli upprumpad.

Och tecknaren Ernie Bushmiller blev med tiden en mycket driven tecknare av flicktrosor.

Spankandet är en ingrediens, en detalj bland många, en icke-ifrågasatt del av vardagen för Lisa. En källa till humor, ett tema att variera på samma självklara vis som Bushmiller varierade Lisas godissug eller Sluggos fattigdom (något som också betraktades som skrattretande på den gamla goda tiden).

Och Lisa var inte ensam. Genren busflickor-som-otäckt-ofta-pryglas-av-sina-närstående växte sej bara större under de närmsta decennierna. En suspekt lirare på nätet inte alls lika suspekt som killen som hittat fram till honom! – har omsorgsfullt klippt ut de serierutor med småflickor balanserande över föräldraknän han kommit över.

Flest exempel har han hittat i ”Little Iodine”, som han med illa dold vällust kallar ”quite possibly the most-spanked little girl in the Sunday comics of the 1950’s” (veterligt aldrig på svenska).

Här är inslaget av sadism påtagligt. Mannen som med ett diaboliskt leende avbildar en förnedrad Iodine på tavelduken är flickans pappa. Redskapen har utökats; hårborsten har kompletterats med linjaler och spön och vad som helst som kan ge blåröda märken och valkar. Och fortfarande var detta avsett som humor.

Läsaren förväntades skratta åt Iodines tårar på samma sätt som vi skrattar åt Basil Fawltys huvudbandage.

Jag är inte alldeles säker på att vi gör det ett halvsekel senare.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Har i princip legat för döden i två dagars tid. I febern kom gubbe efter gubbe ur förfluten nöjestid framför mej och visade sina dödsgrin. Som ett sätt att ta tillbaka kontrollen över gubbväldet har jag nu, efter passerat stålbad, satt igång ett systematiseringsprojekt av linnéanska ambitioner.

Jag lägger nu alla gubbar i tre olika högar: ”Människor det varit synd om”, ”Människor som haft fel” och ”Människor som gått till överdrift”.

Som försteman i synd-om-högen kan få vara lämpligare än Torsten Lilliecrona, a.k.a. farbror Melker.

Vissa människor har oturen att lyckas. När Astrid Lindgrens och Olle Hellboms teveserie Vi på Saltkråkan rullade igång i Sveriges enda kanal 1964, satt hela svenska folket limmade mot de flimriga svartvita rutorna (att serien var i färg märkte genomsnittstittaren först vid kanske tolfte reprisen, då han/hon köpte färgteve först på sjuttitalet).

Detta innebar att hela svenska folket omedelbart fick ett förhållande till skärgårdsoriginal med bräkiga röster, otäcka lillgamla barn, vegamössor, stickade ollar, S:t Bernhardshundar och ett enerverande soundtrack med lika delar gäll jazzfusion och överstyrt getingsurr.

Detta innebar vidare att hela svenska folket var ärligt engagerade i dom rafflande intrigerna om Melkers översaltade fiskkok, Westermans tjärade brygga och en vild jakt på en räv.

Detta innebar dessutom att seriens skådespelare inte kunde gå ut på stan utan att antastas av folk. De stackars barnen fick snällt finna sej i att några gånger om året under resten av sitt liv bli uppringda av nybakta journalistpraktikanter som ska skriva artikeln ”Vad hände med barnen på Saltkråkan?” i samband med den trehundrade reprisomgången av serien.

Det gick på arslet för de flesta av aktörerna. Men värst gick det för Lilliecrona. Han var en mångsidig dramatisk skådespelare vid Göteborgs stadsteater, där han tänkt sej att fira triumfer med Shakespeare och Tjechov. Det som skulle bli ett sjysst extraknäck – att hänga med överspelande ungar och gamla skådiskollegor utklädda till skärgårdsoriginal – blev en Förbannelse.

Plötsligt blev Lilliecrona för hela svenska folket en fumlig hemmapappa med olycklig kärlek till vattnet. Plötsligt kunde han inte gå ut på stan utan att främmande människor i kör skrek ”Farbror Melker, vet du vaa-aad?” Plötsligt blev han antastad av okänt folk som bad honom vifta bort getingar, trilla i vattnet och komma hem till dom och översalta deras fiskkok.

Teveserien blev en succé. Det blev allt som visades i den enda tillåtna tevekanalen.

Men efter ett gäng filmer fick Lilliecrona nog. Han hade inte gått i teaterskola och lärt sej prata onaturligt på låtsasdialekt för att sen spilla sin talang på beskäftiga ungar. Han begärde hutlöst betalt och fick tacksamt nobben. Därefter tog han sitt pick och pack och stack tillbaka till Göteborgs stadsteater. Aldrig mera Skrållan! Nu endast Tjechov!

Det gick inte så bra. Redan när han spelat spelat Macbeth något år tidigare och den seriösa övremedelklasspubliken skrattande skrikit ”farbror Melker!” när han gjort sin första ödesmättade entré, hade han fått en hint om att det här inte skulle vara gjort i en handvändning.

Döm nu om Lillecronas förvåning när Göteborgs stadsteater plötsligt svepts med av vänstervågen och inte alls tänkte spela Tjechov. Nu styrdes teatern inofficiellt av Sven Wollter, som glatt nickande övervakade hur foajén pryddes av röda fanor och repertoaren styrdes av ett arbetarråd. Nu skulle det spelas gruppteater om äldreboenden och mentalsjukhem! Nu ifrågasattes varje beslut att ta upp ideologiskt otydliga shakespearepjäser på spellistan. Vem vill titta på monarkisten Hamlets överklassgrubblerier? Är inte Romeo jävligt småborgerlig?

Den här texten har en fortsättning. Läs den lämpligast genom att köpa Människor det varit synd om.

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Hyss och allvar med Emil Svensson.


När man tittar på Emil-filmerna så här tretti år senare är det ett gäng saker som slår en. Inte bara Allan Edwalls märkligt avklippta lösmustasch och den överarbetade narrationen; det räcker inte med att SE vad som händer, dessutom ska Astrid-tanten själv läsa högt OCH interfolieras med Sindudeldej-sången som berättar hela handlingen i förväg.

Vidare:

1) på samma vis som framtiden ser väldigt sextital ut i 2001, ser förritiden väldigt sjuttital ut i Emil. Björn Gustafsson som Alfred slafsar runt i utställda drängbrallor och Pugh-polisonger. Man undrar lite hur det kan komma sej. Var polisonger så fastbrända på allas näthinnor 1971 att alla tog för givet att dom alltid funnits? Eller ville man ge bilden av att Alfred på sin fritid gick på Vickan och shakade loss till T Rex?

2) Allan Edwall var gudabenådad, men han var inte smålänning. Ej heller Emy Storm eller någon annan som står framför kameran i filmerna. Jag har aldrig förstått det där. Det blir inte småländska för att man använder tungrots-r och pratar lite ljusare. Det blir låtsasspråk.

I dokumentären som medföljer dvd-utgåvan av Utvandrarna/ Nybyggarna, pratar Jan Troell om hur dom under inspelningen av dom filmerna skapade nåt slags stiliserad småländska. Ett språk som var värmländska med tungrots-r hos Monica Zetterlund, norska med tungrots-r hos Liv Ullman och dramatensvenska med tungrots-r hos Max von Sydow. Även där jobbar Allan Edwall f.ö. med att närmast prata i falsett.

I Emil har man tagit det där ännu längre. Där fick varje skådespelare prata på sin egen dialekt – och uppenbarligen valde man att hämta skådisar i varje jävla hörn av landet utom platsen där det utspelas – och så bara markera småländskan med inskjutna ord som ”sörple”, ”söppe”, ”tabberas” och ”bysse”.

Det är lika förvirrande som att Helge Skoog som Ture Sventon BARA läspar på de s-ord som är allra vanligast i hans vokabulär: Sture Svensson, semla, pistol.

3) tyskarna var lika irriterande då som nu. På samma irrationella vis som i Beck spelas vissa biroller i Emil (och även Pippi)* av tyskar, antagligen för att projektet delvis finansierades med stulet judeguld. För att blidka den tyska publiken petar man därför in en och annan tysk birollsinnehavare, som får säja sina repliker på tyska för att därefter dubbas till svenska för den svenska publiken, medan alla övriga skådespelare dubbas till tyska för den tyska publiken.

I Pippi Långstrump-filmerna är Prusseluskan, Dunder-Karlsson och Blom dubbade tyskar, i Emil spelas fru Petrell av Hannelore Schroth och Krösa-Maja av den tyska Carsta Löck, något jag poängterar mest för att det låter roligt.**

Man kan fundera på poängen med det här tilltaget. Som svensk reagerar man ju på att Kommandoran rör munnen två sekunder efter att hon pratat, och för en tysk kan det ju inte spela nån roll. Eftersom tyskarna ändå dubbar allt förutsätter jag att dom ändå låtit dubba om dom tyska skådespelarna vid den tyska lanseringen, eftersom den tyska publiken skulle bli förvirrad av att läpparna faktiskt rör sej synkroniserat.

Och hur mycket kan medverkan från två-tre tyska skådespelare egentligen göra en film tysk? Skulle den tyska publiken känna sej mer hemtam för att några skådisar dom känner igen från Kommissarie Rex eller Den gamle deckarräven plötsligt har huckle och bor på den småländska landsbygden?

Om man vänder på fenomenet: hade man som svensk inte bara blivit förvirrad av att plötsligt se Krister Henriksson hästsparkas i en Jackie Chan-rulle? Vad hade han tillfört mej som svensk? Annat än en känsla av 1) surrealism, 2) brusten illusion, 3) obehag.

* För undvikande av missförstånd: Astrid Lindgren har alltså inte skrivit Beck. Rolf Lassgård som Gunvald Larsson har visserligen påtagliga likheter med Karlsson på taket, men det är helt slumpmässigt (tror jag).
** Man kan i det sammanhanget trycka på att Tommys och Annikas mamma spelas av Öllegård Wellton.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]