En man med ett skägg

Tag: barnkultur


Ibland vill man kunna lägga upp en hel bok på bloggen. Jag anar att mej närstående i så fall skulle häckla mej ytterligare för orddiarré.

Sven Wernström skrev en jävla massa ungdomsromaner, alltid med politiska förtecken och inom alla upptänkliga genrer.

Hans storhetstid var, inte oväntat, sjuttitalet. Jag hade gärna ägnat honom en uppsats här (vill f.ö. minnas att jag har ägnat honom en uppsats nån gång på högstadiet), men hans böcker innehåller så mycket att jag måste suga på karamellen och ta dem en och en.

Men lite basfakta: karln föddes 1925 och var alltså lastgammal Det Magiska Året 1968. Då hade han redan hunnit med en serie tendentiösa ungdomsromaner i latinamerikansk revolutionsmiljö. Han var, kan man säja, nån sorts Proggnestor. Han riktade mycket medvetet in sej på att fånga den läsande ungdomen för att bakvägen, smygande, ge dom politisk insikt och instinkt.

I ”De hemligas ö” använder han robinsonaden för att visa hur man bygger ett socialistiskt samhälle: ett gäng kollokids hamnar på en ö, där en ledargestalt bygger en diktatur som han rättmätigt blir störtad från.

I Resa på okänd planet gör han samma sak med sci-fi-romanen, i Max Svensson Lurifax sagan, i Trälarna-sviten den historiska spänningsromanen och i Den underbara resan ett modernt Nils Holgersson-motiv.

Han slänger lite (nota bene: lite) socker i botten av medicinen genom att, via klassiska populära genrer, lära ungdomen hur orättvis kapitalismen är, hur förljuget Sverige är och hur förljuget Sverige alltid har varit.

I Mordet på Lillan nöjer han sej t.o.m. med att låta titeln vara spännande. Först när man läst boken inser man att Mordet i titeln är lika med nerläggningen av en fri teatergrupp i Norrköping. Sällan har man känt sej mer blåst på kolan.

Mannen på tåget – ämnet för denna uppsats modell mini – är från 1971 och beskriver en svensk revolution. Kort och gott.

Det är en roman efter den kittlande tankeleken ”tänk om…”, men en roman som anstränger sej om att vara verklighetsförankrad och vars intention antagligen är att mana sina läsare till kamp. Det mesta utspelar sej under en fredag och lördag i ett Sverige som nog såg ut ungefär så.

En strejkande gruvarbetare från Norrland medverkar i ett lätt förklätt Hylands hörna och uppmanar alla tittare att ta makten över sina produktionsmedel.

Han får stöd av en spontandelegation på fyratusen man som ändå varit ute och slödemonstrerat mot Vietnam. Under natten börjar det pyra hos folket.

Revolutionen sprider sej som ett löpeld genom Sverige under natten 1971. Militären vill slå ner demonstranterna, men får givetvis mothugg från de politiskt medvetna värnpliktiga, beredda att upprepa det mytifierade som hände i Boden 1917: en grupp soldater sköt sin officerare istället för de upproriska arbetarna som ordern sa. För övrigt odödliggjort i ”Revolutionsoperan” i Tältprojektet (Sven Wollter hörs mest i kören):

Vi vägrar att sättas in mot arbetare
Det vore – det vore en alltför stor skam!
Vem vill väl skjuta på sina egna?
Då sköt vi hellre officern!

(Ja, texten är lite otymplig, men det kompenseras av att melodin är värre.)

Tillbaka till Mannen på tåget: Hyland själv lämnar studion i vredesmod, hans redaktion gör myteri, sångkören som på Hylands order sjungit mjäkiga borgerliga visor börjar nu glatt och utantill sjunga Joe Hill ”i Jacob Brantings kraftfulla översättning”.

Revolutionen har liksom legat latent hos hela befolkningen. Det krävs bara en förlösning, en vänlig man från Norrland som kan sin Lenin.

Evert Nyström – så heter den gruvstrejkande mannen på tåget – talar till svenska folket via Hylands kameror och förklarar att detta är Arbetarnas revolution – och på andra sidan står egentligen bara Kapitalet, finansfamiljerna som såsseregeringen tills nu kohandlat med. Paroller ekar: All makt åt folket! Vänd aldrig vapen mot era egna!

Från hyreshusens fönster och balkonger började röda dukar fladdra ut, först enstaka, sen många. Några ungdomar lyckades hissa FNL-flaggan utanför gamla rikdagshuset och röda flaggor på två av Vasabrons flaggstänger.

Ungdomar närmar sej utslagna gamla sågarbetare och pappersarbetare. En gammal alkis blir nykter. Broar byggs.

Men det blir ännu bättre! DN bryter sej loss från Bonniers och blir ”folkets tidning”!

Skolans elevråd blir ”arbetarråd” och tar makten från rektorn!

Och eleverna får lära sej allt om feodalsamhället!

Hyresgästerna säjer upp sin värdinna!

Folk åker gratis på tågen!

Fackföreningsordföranden gör självkritik och inser att han gått kapitalets ärenden!

Allt tillhör folket!

Och i mitten står den gruvstrejkande Evert Nyström och citerar Mao!

Mannen på tåget är en jävligt konstig bok att läsa 2007. Inget av det som, för åtminstone Sven Wernström, kunde te sej tänkbart 1971, har någon relevans idag. Det finns inget Hylands hörna, inga politiskt medvetna värnpliktiga, inga demonstrationståg på väg mot amerikanska ambassaden en fredagskväll och knappt några norrlänningar.

Mao visade sej vara en vettvilling bakom de tjusiga fraserna, typograferna på Svenskan är behändigt ersätta av datorer.

DN finns dock kvar. Liksom Bonniers.

14 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Ville & Valle & Viktor: Den Mystiske Mannen slår till igen är från 1972, och utgår förstås från teveserien med samma namn (mer finns att läsa om första boken, första plattan, andra plattan och uppträdandet på Alternativfestivalen).

Regin stod Gunila Ambjörnsson för, manus skrev hon tillsammans med de tre huvudpersonerna: Jörgen Lantz (Ville, sedermera Björne), Anders Linder (Valle, sedermera Kapten Zoom) och Hans Wigren (Viktor, sedermera Helge i en halv säsong av Rederiet).

Ville och Valle är ambulerande showartister, Viktor är en levande docka. Själva premissen är alltså ganska fantasibejakande. Innehållet är av betydligt gråare art.

Temat för boken – vilket också glider förbi på skivorna – är den stora urbaniseringen i sjuttitalets början, när AMS i samråd med andra statliga/ socialdemokratiska kolosser tvingade folk från glesbygd till förort.

(När Ville kastas i vattnet på en skiva skriker han förstås ”Jag flyt´ int´”, en parafras på den då aktuella parollen ”Vi flytt´ int´”.)

Intrigen i korthet: en Mystisk Man vill massproducera Viktor-dockor för att ersätta arbetarna i hans fabrik (been there, done that). Ville, Valle & Viktor flyr därför till Norrland, där de möts av tomma byar och nerlagda busshållplatser. Inget är som Förr. Allt blev värre när Bolaget kom.

De stannar till vid den dystre bonden Sven Strid:

– Ja man klarar sig väl inte på ett sånt här litet jordbruk, kan jag tro, sa Ville världsvant.

– Nog har vi klarat oss, sa Sven Strid, och nog har folk slitit för att odla upp den här trakten. Men det är inte vi som bestämmer. Det är bolaget som äger både gården och skogen här. Vi ska bort nu, för bolaget vill plantera skog här.

Så småningom hamnar Ville och Valle utanför Sågverket. Genom ett öppet kontorsfönster ser de den Mystiske Mannen:

Den mystiske mannen log förnöjt. Affärerna artade sig bra. Snart skulle arbetsdagen vara slut, han kunde fara hem och koppla av i bastun. Förr hade han ofta fiskat på kvällarna, han tyckte om att fiska. Nu gick det inte längre. Utsläppen från sågverket hade tyvärr tagit död på fisken. Han måste avstå från sina fisketurer. Ett av de offer som hans yrke krävde. Men han gjorde det gärna. Det lönade sig faktiskt.

Ja, och tro det eller ej – men det slutar faktiskt med lite agitation så att de två-tre läsare som inte redan förstått exakt vad upphovsmännen tycker slutar sväva i tvivelsmål:

(Viktor:) Det måste vara människorna själva som bestämmer, om de vill ha små lantbruk eller stora, om de vill bo på landet eller i stan och hur stora städerna får vara, och hur det ska vara i fabrikerna. Det måste vara människorna själva som bestämmer över maskinerna så att de inte förstör utan är till nytta.

Å ena sidan: det är klart att man har en positiv uppskattande syn på barn när man skriver om så avancerade samhälleliga fenomen som utflyttningspolitik och jordbrukscentralisering och räknar med att glina hajar lingon.

Å andra sidan: det är klart att man har en väldigt skev syn på barn när man tror att de ska vara intresserade.

19 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


När Robert hade barnvakt är från 1970 och beskriver i korthet hur en förbigången, lillgammal pojke i övre medelklassen blir uppmärksammad och får självförtroende genom att en A-lagare vid namn Kalmar stegar in i hans liv.

På baksidan skriver författaren Margareta Lööf Eriksson (dåförtiden gift med Jan Lööf) om bokens agenda: hon vill att den ska ”ge uppslag för samtal med ert barn om förståelse och kontakt mellan olika individer, barn som vuxna”.

I boken upprättas egentligen bara förståelse mellan pojken och alkoholisten. Övriga vuxen-barn-relationer ekar av tomhet och ointresse:

Mamma är hemma hela dagarna. Hon städar och lagar mat. Sen talar hon mycket i telefon.

Jag har ett eget rum med många leksaker i. Men jag har inte någon att leka med. Jag har bett mamma att leka med mej, men hon har aldrig tid.

Mamman tycker dessutom att grannpojkarna Kjell och Benny är ”för bråkiga” för Robert. Mot slutet straffar pappan sin pojke för att det dyra jakarandabordet använts i lek, genom att inte ge honom den polkagris han köpt i Södertälje (”små pojkar, som ställer till i finrummet medan mamma och pappa är borta, är inte värda några polkagrisar”).

Grannfrun, fröken Prytz, är en östermalmsnucka med hattskrålla, pampuscher och grand danois, som använder Roberts påstådda hundkärlek som förevändning för att lämna in sin hund till honom medan hon går ut på stan (underförstått för att köpa delikatesser på Arvid Nordquist och dricka te med en adlig väninna).

Det är alltså en kärlekslös, svartvit värld som skildras. Pappan säjer åt Kalmar att inte stå och hänga i porten. Robert är förbjuden access till lägenhetens stora rum.

Som tur är dyker då Kalmar upp. Han är schablonbilden av den snälle lodisen, komplett med nätbrynja, tredagarsstubb, lappad kavaj och en mellanöl (klass IIB) i fickan. Han bor på en ”parksoffa” ibland, i en kommunal sandlåda ibland och på polisstationen ibland (”där är det varmt och skönt”). Sina samlade tillhörigheter – en tandborste och ett utgånget körkort – förvarar han i en stubbe.

Kalmar sticker inte under stol med att han ”knycker” för sin överlevnad:

– Jag har knyckt så mycket i mitt liv att jag borde vara stormrik. Jag har rånat banker, gjort inbrott och slagit folk på käften. Jag tror jag har knyckt för en miljon kronor.

– EN MILJON! sa jag. Då måste du vara en stortjuv.

– Just det. Men idag tänkte jag bara knycka en öl om det finns nån, sa gubben och öppnade kylskåpsdörren.

Det är en ganska behjärtansvärd bok. Roberts, från pappan nedärvda, fördomar om A-lagare kommer på skam. Kalmar förlöser den lilla glasögonormen i de fjolliga röda strumporna, uppmuntrar honom att leka skeppsbrott med pappans skrivbord, får honom att ta kommandot över de stora killarna Kjell och Benny.

Vi känner igen det bortglömda barnet som får oväntad påhälsning från Astrid Lindgren (Bertil besöks av Nils Karlsson-Pyssling, Bo Vilhelm blir hämtad av en ande till Landet i Fjärran, Lillebror invaderas av Karlsson på taket) eller Terry Gilliams Time Bandits, där ett gäng småväxta dundrar in genom ett tidshål i pojken Kevins rum medan hans föräldrar apatiglor på teve.

Kalmar är på sitt sätt också en uppdatering av Paradis-Oskar eller målaren i Rännstensungar (en av Cornelis mer förglömliga insatser för det svenska kulturarvet).

Det som förlänar boken sin omisskännliga doft av välmenande sjuttitalsförnumstighet är främst den ensidiga klassanalysen. Rikt = dåligt. Fattigt = bra. Smutsigt = pålitligt. Telefon = självupptaget. Mellanöl = folkligt. Slips och glasögon = kapitalist.

Det är klart att Roberts mamma har pärlcollier och abstrakt konst på väggarna (fast lustigt nog handlar hon på Epa), det är klart att mamman kollar att hennes krukväxter och inte hennes barn mår bra, det är klart att Roberts pappa är upphängd på att jakarandabordet är dyrt.

Och lika självklart är det Kalmar som ser det utsatta barnet och får honom att överskrida gränser och ta kommandot över sin egen lek. Att han antagligen gör livet något snårigare för Robert genom att sno öl av hans pappa, problematiseras aldrig. Inte heller att han utnyttjar en femåring för att hämnas på klassföraktet han utsatts för av Roberts pappa.

Lika självklart är det att boken betraktades som så kulturellt viktig att den faktiskt nyutgavs av det folkrörelse- och TCO-ägda förlaget En bok för alla 1982.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Lotta i Hallonby är en serie om fyra böcker som skildrar en flicka (så klart) i en förort (så klart) med ensamstående mamma (så klart).

”Lotta och daghemmet” är den andra, jämngammal med mej, utgiven 1975. Den prickar in så många proggpoäng att jag har svårt att se att nån annan bok kan tävla:

1) Lottas mamma kör buss (typ 1000 p.p.).

2) Lottas högsta dröm i livet är den om en daghemsplats (600 p.p.).

3) Lotta fördriver sina dagar med att hänga på ett stort, grått och ödsligt köpcentrum (800 p.p.).

4) Lotta blir nekad att köpa mat med motiveringen att hon inte har några pengar (600 p.p.).

5) Lotta bor på sjunde våningen i ett hus med nerklottrad hiss. Bland graffitin kan uttydas: ”Morsan är dum”, ”Ta dig i brasan”, ”Marx”, ”Kuk”, ”Fitta” och ”Farsan super” (300 p.p.).

6) Lotta är kompis med den snälle vaktmästaren Sven, som upplyser Lotta och mamman om att det – till skillnad från vad kommunalrådet Eklund hävdar (1 miljon p.p.) – visst finns lämpliga daghemslokaler i området (40 p.p.).

7) Kommunalrådet Eklund vill inte bygga daghem eftersom han ska bygga en ny motorväg (12 miljoner p.p.).

(På Eklunds sista replik svarar Lottas mamma spotskt ”men det kan vi, herr Eklund!”)

8) Lottas mamma kallar till stormöte för att diskutera behovet av daghemsplatser (100 miljoner p.p.).

9) Lotta har en kompis som heter Albin, är pensionär och bor på ”pensionärshem”(500 p.p.). Han hjälper Lotta att skriva demonstrationsplakat (180 000 p.p.).

10) Lotta, hennes mamma och grannskapet uppvaktar kommunalrådet Eklund med ett demonstrationståg. På Lottas mammas plakat står: ”Stoppa överinskrivningen på daghemmen” (1 miljard p.p.).

11) Lottas mamma lämnar över en skrift undertecknad ”Aktionsgruppen för fler daghem” (250 000 p.p).

12) Boken avslutas med att Lotta riktar sej direkt till den unga läsaren med ett antal viktiga frågor (så många p.p. att det inte är lönt att räkna):

Det sista är väl att betrakta som en direkt anstiftan, om än betydligt subtilare än nåt annat i boken.

Jag tycker nog man kan upplysa barn om världens tillstånd.

Jag tycker inte att barn ska växa upp i tron att de bor i nån jävla Bullerbyn med glada blinda gubbar, ständigt skuttande killingar och människor som sjunger när de hässjar hö.

Jag kan t.o.m. sträcka mej till att man gott kan uppmana barn att strida för sin rätt och formulera sin kritik.

Men hur tänkte författarna när de gjorde en bok som är så deprimerande? Boken innehåller egentligen tre glädjeämnen: Lottas mamma är glad för att hon har fått ett jobb, Lottas kompis Anders är glad för att han får gå på dagis och göra en ladugård av gamla kartonger, Lotta blir glad när beslutet omsider klubbas att bygga om färgaffären till daghem.

I övrigt är det en bok i nåt slags futtighetens tecken. Daghemsbristen var så klart ett monumentalt problem i sjuttitalets Sverige, och jag kan till nöds gå med på att det kanske var värt att skildra i bokform, men hela Lotta-världen är så grådaskigt diskbänksdeppig:

Lotta skrapar handflatan lite när hon åker sparkcykel.

Vaktmästaren har tänderna på tork.

Färgaffären har revor i rappningen.

Pratbubblorna innehåller oöverskådliga ordmassor.

Stormarknaden ser ut som en Roy Andersson-tablå.

Visst, den verklighet som avtecknas var nog ingen fest i Kapernaum (jag har svårt att se nåt tråkigare framför mej än kombinationen förort och sjuttital). Men är det nåt de stackars barn som tvingades läsa den här boken skulle straffas för?

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Som vuxen kan man inte låta bli att fundera över hur relationen mellan Magnus, Brasse & Eva egentligen ser ut. Vem ligger egentligen med vem?

Ibland rivaliserar Magnus och Brasse uppenbarligen om Eva på klassiskt 91:an-87:an-Elvira-(eller för att använda en ÄNNU stofilare referens: Jocke, Nicke & Majken)-manér.

Magnus intar då den verserade gentlemannens ridderliga hållning och språkbruk, påminnande om nån övremedelklassfigur med stiff upper lip och trånande rådjursögon i en Hjalmar Söderberg- eller Evelyn Waugh-roman. Naturbarnet Brasse är mer pang på rödbetan. Även om det konkreta målet för svärmeriet inte är av grövre art än pussar, är byxklådan uppenbar innanför manchestern.

Eva är katten som bollar mössen mellan tassarna. Ibland spelar hon ut karlarna mot varann, retas på den förslagna flickans vis, bjuder på en puss här och en där, gör sina egna läppar till målet för en skattjakt. Ibland vill hon ha dom, ibland inte. Ibland vill hon ha Magnus, ibland vill hon ha Brasse. När det är J-dans på Jussis fik dansar hon jazz med Magnus, jitterbugg med Brasse och tar sej sen an båda i en eldig jenka.

Den här relationen kompliceras av att positionerna ibland, utan kommentarer eller förklaringar, förskjuts. Rätt vad det är kallar Brasse in Magnus och Eva på sitt rum för att visa lattjolajban-lådan. Av allt döma bor dom tre nu tillsammans. Visst, på var sitt rum, men dom stora studiomiljöerna redovisar inga dörrar. Tydligen löper dom fritt mellan varandras rum – och sängar.

Uppenbarligen har då det oskyldiga flirtandet övergått i en mognare, modern – på sjuttitalet så omhuldad – storfamilj. Och så långt allt fint; det är tre vuxna människor som har valt ett alternativt leverne, kvinnan verkar jämbördig med männen och bestämmer själv vem hennes pussar ska gå till, trots en del gruff och bråk verkar karlarna vara beredda på att dela lika. Det är i all sin förvirring tolerant och liberalt.

Men så skiftar dom återigen positioner, fortfarande utan nån gränsmarkering. Dom heter fortfarande Magnus, Brasse och Eva, och är fortfarande en rigid paragrafryttare, en illiterat lufs och en tuff brud i sjuttitalsoutfit. Men plötsligt är Eva Mamman, Magnus Pappan – och Brasse Barnet.

Utan att jag hinner hålla för min sons ögon har Magnus och Eva rätt vad det är en vuxenromantisk stund i soffan med Mozart och te, när Brasse stövlar in som det spökrädda barnet som ska hitta sina skridskor på vinden (skridskorna ligger under skidorna). Utan att nån visste hur är dom tydligen en spökhusspegel av en kärnfamilj. Vilket kastar ett slags perverterande återsken på scenen innan, då åtrån mellan Eva och Brasse varit påtaglig.

Och inte blir det enklare av att förhållandet mellan Magnus och Brasse sen tar skepnad av en storebror-lillebrorrelation där Brasse pajar Magnus grejer och läser hans serietidningar (Tarzan – bokstaven är Z).

Eftersom Fem myror-världen i övrigt är kliniskt befriad från andra människor (undantaget Curt, Cajsa och Cissi som bara nämns för att demonstrera C), föreställer man sej tre människor, som hänvisade åt varandra, prövar och förkastar alla traditionella köns- och familjemönster. Eva är oftast den som bestämmer, Magnus klär sej gärna i hatt och förkläde, Brasse gör sej till en primitivare man än han är (hans analfabetism rimmar illa med hans uppenbara verbalitet; med stor sannolikhet intar han rollen som Grottmannen för att locka och snärja Evas uppenbara medelklasskvinna).

Hade serien gjorts idag, hade två tillägg antagligen gjorts. 1) Man hade antagligen tryckt tydligare på den homoerotiska spänningen mellan Magnus och Brasse. 2) Under bokstaven Q hade man haft all anledning att ta upp begreppet ”queer”.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Apropå Rödluvan. Och en del om porr.


Rödluvan är en saga som tolkats till förbannelse av nestorerna inom sagoforskning, Vladimir Propp, Erich Fromm och Bruno Bettelheim.

De två sista är freudianer ut i fingerspetsarna och ser förstås den röda luvan som en menstruationssymbol, korgen med mat som flickans oskuld och vargen som Förgriparen, mannen. Stenarna som sys in i hans mage blir en kastrationsritual. Exakt vilken funktion mormor fyller är jag inte säker på att jag vill veta.

Men oaktat skitnödiga övertolkningar, så har gubbarna föstås en viss poäng. Det är klart att det finns en sexuell spänning mellan vargen och Rödluvan. Vargen kryper ju ner i mormors säng, kopplingen att äta-att ligga med finns underförstådd i en herrans massa kulturer. Etc.

Därför är det inte så konstigt att Hollywoods mest frispråkiga animatör under the golden days, Tex Avery, gärna återkom till Rödluvan-temat. Vargens sexuella intresse – med underkäke ner till bakfötterna och ögon som biljardbollar – går i de filmerna inte att ta miste på.

Inte heller är det en slump att Martin Scorsese i sin nyinspelning av Cape Fear refererar till Rödluvan och vargen när han bakar in läskiga sexuella spänningar mellan psykopaten, Robert De Niro, och dottern till dennes antagonist, Juliette Lewis. Att de båda står i dekoren till en skoluppsättning av Rödluvan när De Niro låter Lewis suga av hans finger, är naturligtvis inte gripet ur luften.

Det var ju inte så att det bara råkade stå en liten krattig stuga mot en skogsfond där Scorsese och hans team bara liksom råkade vara.

Rödluvan har också figurerat inom den mer ohöljda pornografin. Vill minnas att jag för femton år sen såg annonser för Rödluvan i pornoversion, bredvid vad jag antar är den pornografiska klassikern Snövit och de sju dvärgarna – där de faktiskt lyckades casta sju småväxta män som var beredda att ejakulera framför kameran.

Och i ett av sextitalsporrens viktigaste dokument – antologierna Kärlek 1-14 – finns Annakarin Svedbergs väldigt explicita vuxenversion av barnsagan. "Kärlek"-böckerna initierades av den seriöse författaren Bengt Anderberg i en tid när porren sågs som progressiv, som ett led i att slita den moderna människan från dom lutheranska banden och bejaka leken, kärleken och otroheten.

Det var på samma tid man kunde hitta annonser för pedofila tidskrifter längst bak i mainstream-porrblaskor och justitieminister Lennart Geijer låg med horor medan han formulerade sexuallagar som skulle vara förmildrande mot incest och pedofili.

I Kärlek-antologierna skrev författare som PC Jersild, Lars Ardelius och Anderz Harning. Anderberg själv bidrog bl.a. med farsnovellen "När det gick för kyrkoherden", sedermera skildrad av svensk sexploitionsfilms grand old man Torgny Wickman, med Jarl Borssén som den katolske patern med gäckande morgonribba och Cornelis som småpackad Allan-i-dalen som, lite omotiverat, kommenterade den allt annat än komplicerade intrigen.

Som porr är novellerna mestadels värdelösa eftersom seriösa författare har svårt att se sej själva som producenter av brukskultur – av samma anledning har de svårt att skriva komedier (som man ska skratta åt) och skräck (som man ska bli rädd av) – men som tidsdokument är det fascinerande.

Idén bakom novellsamlingarna var förstås lysande: med så många kulturella alibin bakom pennorna kunde man ju kränga ren porr till medelklassen! Och medelklassen stod bara och väntade på att få tillåtelse.

Rödluvan då? Annakarin Svedberg – som idag för övrigt verkar försörja sej som spågumma – gör vad man får kalla en å ena sidan djärv, å andra sidan bisarr, nytolkning av det klassiska sagomotivet. Bisarr därför att det slutar i en orgie med vargen, Rödluvan och mormor (dvs. samtliga tabun på en gång: pedofili, tidelag, gerontofili, lesbianism, incest, gruppeknald), där jägaren vill vara med samtidigt som han vill döda vargen.

Rödluvan kände jägarens kuk puta hårt innanför hans sträva byxtyg. Hennes hud knottrade sig och håren på fittan reste sig. Bakvägen körde han ett finger i henne. Det smaskade. (sic!)
– Du är kåt, viskade han. Du vill knulla. Och jag har inte dödat vargen!
– Det är härligare att knulla än att döda, viskade Rödluvan och skrevade mot honom.
– Ja, flåsade han.
– Du får inte döda honom. Jag vill inte knulla med en, som vill döda.
– Jag vill knulla. Knulla.
– Inte döda mer?
– Inte döda mer.
– Bara knulla?
– Bara bara knulla. Knulla. Knulla.

Ja, och så där håller det på. Tills jägaren på nytt blir aggressiv och på nytt får lugnas när han känner den manliga konkurrensen från den stora håriga vargen, som så framgångsrikt tar sej an både Rödluvan och mormor. Berättelsen slutar dock lyckligt, i och med att ännu ett tabu kan brytas: den manliga homosexualiteten.

– Satans knullförstörare! skrek Rödluvan. Dig kan man inte lita på!
– Gör vad ni vill med mig! Vad ni vill! Kasta bort mitt gevär – släng det i brunnen! Jag vill aldrig döda mer! – Jag kom för att döda – för att befria er från vargen. Nu blir det ni, som får befria mig från mitt gevär – från mitt dödande. Befria mig från död till knull – kom varg! Min kuk är stor! Kom!
[…]
Så gick hon ut och slängde geväret i brunnen. Jägaren andades ut, tog tag i vargens huvud och pressade ned det mot sina lår. Vargens mun slöt sig om jägarens kuk och jägaren trevade längs vargens kropp. Hans kuk blev stor.
Så blev den stygga jägaren snäll och man hade fest hela natten.

Jag säjer det igen: det var inte bättre förr.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Robert Darntons Stora kattmassakern är en halvpopulär/ halvakademisk samling historieessäer som ger lite udda perspektiv på den mänskliga historien. Roligast är kapitlet om gamla folksagor.

När man ibland läser Hans & Greta och Rödluvan för sin treåring, slås man av hur blodiga dom är. Jägaren dödar vargen efter att vargen dödat mormor och Rödluvan, och Hans och Greta kastar häxan i ugnen efter att hon tänkt äta dem.

Då är ju ändå dagens sagor kraftigt censurerade.

I en Rödluvan-version från franskt 1700-tal händer följande: först går den lilla flickan till mormor och blir genskjuten av vargen. Sen går vargen hem till mormor, ”tappar hennes blod på en flaska och skär upp hennes kött på en tallrik”, tar på sig hennes nattsärk och kryper till sängs. När flickan sen kommer in i stugan lurar vargen henne att äta upp sin mormor. Därefter ber vargen flickan att krypa upp i sängen bredvid vargen, slänga alla sina kläder på elden och sen krypa ner hos vargen, där vargen våldför sej på henne och äter upp henne.

Snipp snapp snut – så var sagan slut.

Det kom alltså ingen jägare och ingen räddning. Mormor och flickan blir uppätna. Punkt.

Det var ju ett lite råare samhälle förr i världen.

>… den här texten har en fortsättning. Läs mer i succéboken ”Människor det varit synd om”.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Hyss och allvar med Emil Svensson.


När man tittar på Emil-filmerna så här tretti år senare är det ett gäng saker som slår en. Inte bara Allan Edwalls märkligt avklippta lösmustasch och den överarbetade narrationen; det räcker inte med att SE vad som händer, dessutom ska Astrid-tanten själv läsa högt OCH interfolieras med Sindudeldej-sången som berättar hela handlingen i förväg.

Vidare:

1) på samma vis som framtiden ser väldigt sextital ut i 2001, ser förritiden väldigt sjuttital ut i Emil. Björn Gustafsson som Alfred slafsar runt i utställda drängbrallor och Pugh-polisonger. Man undrar lite hur det kan komma sej. Var polisonger så fastbrända på allas näthinnor 1971 att alla tog för givet att dom alltid funnits? Eller ville man ge bilden av att Alfred på sin fritid gick på Vickan och shakade loss till T Rex?

2) Allan Edwall var gudabenådad, men han var inte smålänning. Ej heller Emy Storm eller någon annan som står framför kameran i filmerna. Jag har aldrig förstått det där. Det blir inte småländska för att man använder tungrots-r och pratar lite ljusare. Det blir låtsasspråk.

I dokumentären som medföljer dvd-utgåvan av Utvandrarna/ Nybyggarna, pratar Jan Troell om hur dom under inspelningen av dom filmerna skapade nåt slags stiliserad småländska. Ett språk som var värmländska med tungrots-r hos Monica Zetterlund, norska med tungrots-r hos Liv Ullman och dramatensvenska med tungrots-r hos Max von Sydow. Även där jobbar Allan Edwall f.ö. med att närmast prata i falsett.

I Emil har man tagit det där ännu längre. Där fick varje skådespelare prata på sin egen dialekt – och uppenbarligen valde man att hämta skådisar i varje jävla hörn av landet utom platsen där det utspelas – och så bara markera småländskan med inskjutna ord som ”sörple”, ”söppe”, ”tabberas” och ”bysse”.

Det är lika förvirrande som att Helge Skoog som Ture Sventon BARA läspar på de s-ord som är allra vanligast i hans vokabulär: Sture Svensson, semla, pistol.

3) tyskarna var lika irriterande då som nu. På samma irrationella vis som i Beck spelas vissa biroller i Emil (och även Pippi)* av tyskar, antagligen för att projektet delvis finansierades med stulet judeguld. För att blidka den tyska publiken petar man därför in en och annan tysk birollsinnehavare, som får säja sina repliker på tyska för att därefter dubbas till svenska för den svenska publiken, medan alla övriga skådespelare dubbas till tyska för den tyska publiken.

I Pippi Långstrump-filmerna är Prusseluskan, Dunder-Karlsson och Blom dubbade tyskar, i Emil spelas fru Petrell av Hannelore Schroth och Krösa-Maja av den tyska Carsta Löck, något jag poängterar mest för att det låter roligt.**

Man kan fundera på poängen med det här tilltaget. Som svensk reagerar man ju på att Kommandoran rör munnen två sekunder efter att hon pratat, och för en tysk kan det ju inte spela nån roll. Eftersom tyskarna ändå dubbar allt förutsätter jag att dom ändå låtit dubba om dom tyska skådespelarna vid den tyska lanseringen, eftersom den tyska publiken skulle bli förvirrad av att läpparna faktiskt rör sej synkroniserat.

Och hur mycket kan medverkan från två-tre tyska skådespelare egentligen göra en film tysk? Skulle den tyska publiken känna sej mer hemtam för att några skådisar dom känner igen från Kommissarie Rex eller Den gamle deckarräven plötsligt har huckle och bor på den småländska landsbygden?

Om man vänder på fenomenet: hade man som svensk inte bara blivit förvirrad av att plötsligt se Krister Henriksson hästsparkas i en Jackie Chan-rulle? Vad hade han tillfört mej som svensk? Annat än en känsla av 1) surrealism, 2) brusten illusion, 3) obehag.

* För undvikande av missförstånd: Astrid Lindgren har alltså inte skrivit Beck. Rolf Lassgård som Gunvald Larsson har visserligen påtagliga likheter med Karlsson på taket, men det är helt slumpmässigt (tror jag).
** Man kan i det sammanhanget trycka på att Tommys och Annikas mamma spelas av Öllegård Wellton.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Amoraliska barnboksfigurer.


Noterar att flera av mina inlägg på bloggen kan ge intrycket av att jag representerar nåt slags staffanhildebrandsk nymoralism. Jag är tydligen skeptisk till alkohol, tobak och reklam. Rebelliskt.

För att motbevisa detta tänker jag nu uttrycka min kärlek till barnboksfigurer i total avsaknad av moral. Jag hör till dem som har ett väldigt levande förhållande till sånt jag läste för några decennier sen. Särskilt som jag nu får läsa det igen för min treåring. Vi är rörande överens om en massa.

Halvan är ett litet otäckt barn som kör olika leksaksbilar, och dom böckerna har vi noggrant övertalat Leonard att inte gilla. (Det är f.ö. i Halvan-boken Här kommer bussen som man får den högst ointressanta informationen att en stadsbuss är 3,4 meter hög och att busschaufförer har en myntkassett.)

Jan Lööf, Tove Jansson och Pettson (som f.ö. är ett arv från min mormor som helt ogenerat köpte dom till sej själv – alla är namnmärkta) gillar vi bägge.

Vad jag blir gladast över när man botaniserar i barnkulturen är hur orädda dom bästa barnförfattarna är för att visa upp hjältar i total avsaknad av präktig moral och rättrådiget. Detta gäller naturligtvis inte Rune Andréasson. Men det gäller det riktigt gamla gardet: Torbjörn Egner, Astrid och Barbro Lindgren, Tove Jansson. Hjältarna.

Mina fem favoriter bland amoraliska barnboksfigurer – just nu och sen tretti år tillbaka:

5) Klas Klättermus (Torbjörn Egner). Egner är väldigt snäll och predikar försynt sammanhållning och – tror jag – vegetarianism (ett tema i Klas Klättermus är att man inte ska äta sina vänner). Dom roligaste figurerna är Mickel Räv, som är dum (på mitt livs första LP tolkad av Sven-Bertil Taube, varför jag alltid föreställt mej Mickel med sidenscarf), samt Klas Klättermus själv.

Klas är vad som i den judiska kulturen kallas ”schnorrer”. En snyltare. Han tittar alltid in till Mårten Skogsmus när han vet att denne har köpt en sockerkaka till sin farmor, och han ber Mårten skära den i en stor och en mindre bit. Han är helt öppen med att han lever för att sjunga, spela och skapa; eftersom jag parallellt läser Lundell-biografin, där Ulf ofta pratar om att han varit gift med sin skrivmaskin, tänker jag mej att Klas har en grop i hakan och är besatt av 1967 och kvinnohår.

Mårten vill införa en skogslag där tredje regeln lyder ”den som är lat och inte skaffar sej mat får inte ta mat från andra”. Klas spontana kommentar är då så klart: ”Men vem ska han då ta från?”

Klas Klättermus drar sej nämligen inte heller för att stjäla om han på så vis kan undvika kroppsarbete. Under förevändning att han gör Kurre Ekorre en tjänst, bryter han sej in i Kurres källare för att spana efter tjuvar och när han ändå är där kan han ju lika gärna provsmaka: ”Bara för att känna efter om det verkligen är nötter alltihop”.

4) Loranga. Samt i någon mån Masarin och Dartanjang. Och så klart tjyven Gustav. (Barbro Lindgren).

De enskilda verk som betytt mest för mej i livet är de båda böckerna om Loranga. De öppnade dörren till en värld jag sen dess velat utforska: humorns, galenskapens, normbrytandets värld.

Det är fantastiskt roligt att Loranga är pappa och ensam vårdnadshavare, samtidigt som han helst bara gör mat till sej själv.

Att han alltid vinner alla tävlingar mot Masarin, även när Masarin har fler poäng.

Att han absolut inte vill jobba eftersom det är jobbigt och med ungefär samma motivering håller Masarin från skolan.

Att hans enda souvenir från sin egen skolgång är en skrivbok där han klottrat ”fröken är en jäkel”.

Och att tjyven Gustav kommer på besök, röker chokladcigaretter, gör tatueringar med kulpenna och sen snor med sej Lorangas prispokaler under tröjan under förevändning att det är flugbett.

Allra roligast är det när Dartanjang för dagen tror han är målare och därför guldmålar husets toalett. Loranga flyttar genast in och beordrar Masarin att hålla sej för resten av livet.

Boken upprörde förstås känslor när den kom i slutet av sextitalet. Vilket är roligt eftersom Barbro Lindgren ger ett så försynt, mysproggigt intryck. I en radiointervju jag hörde för tio år sen förklarade hon med emfas att nåt så knäppt som Loranga-världen – med en morfar som är så gammal att han sitter i ett träd och gal som en gök, en korvgubbe som får betalt i tigrar (som naturligtvis tappar öronen när dom blir gamla) och en arg gubbe som samlar ugglor i sin postlåda – naturligtvis inte går att hitta på.

Tvärtom, menade hon på, är allt sant. Loranga, Masarin och Dartanjang var hennes man, son och svärfar.

Intervjuaren (Erik Haag) upplyste om att Barbro Lindgrens son vid tillfället spelade i bandet Girlsmen, och ställde frågan om man kunde tänka sej att man lyssnar på Masarin när man lyssnar på Girlsmen. ”Ja”, svarade Barbro Lindgren.

3) Sniff (Tove Jansson). Det lilla djuret som hänger med Mumintrollet och Snusmumriken utmärks främst av sin stora kärlek till ägodelar och sitt hävdelsebehov. I serierna – där Tove och hennes bror Lars Jansson tillät sej en helt annan historieskrivning än i böckerna – är han direkt cynisk. I böckerna lyser hela tiden hans mindervärdeskomplex igenom.

Hittar man en grotta, är Sniff väldigt snabb med att vilja döpa den till Sniffs grotta. Hittar man en båt, föreslår Sniff att den ska heta Sniff.

I novellen ”Cedric” är Sniff lessen eftersom han gjort det ödesdigra misstaget att – för första gången i livet – ge bort nånting. Inte av altruism, utan tvärtom, har han gett bort plyschhunden Cedric åt Gafsans dotter.

Men kära lilla Sniff, sa mumintrollets mamma bekymrad, om du nu älskade Cedric sådär förskräckligt kunde du väl åtminstone ha gett honom till nån du tycker om och inte åt Gafsans dotter?

Äsch, mumlade Sniff och stirrade i golvet med sina stackars rödgråtna ögon, det var mumintrollets fel alltihop. Han sa att om man ger bort nånting som man tycker om så får man tillbaka det tio gånger om och känner sig underbar efteråt. Han lurade mig.

I Muminpappans bravader/ memoarer (utgiven under olika titlar) skriver muminpappan just sina memoarer. Vid fullbordandet diskuterar han innehållet med mumriken och Sniff.

Står där ingenting om ditt dålighetsliv med hatifnattarna? frågade snusmumriken.
Näh, sa muminpappan. Det här ska bli en lärorik bok förstår du.
Just därför! skrek Sniff.

Begreppet ”dålighetsliv” är inspirerat av Tove Janssons egen pappa, skulptören Faffan. Han levde emellanåt dålighetsliv. Läs: han söp.


2) Kasper, Jesper och Jonatan (Torbjörn Egner). Återigen: Egner är en idylliker som målar upp en stad med åsnor på gatorna, gamla snälla vädergubbar med skägg och en överkonstapel som hellre vill sjunga än häkta.

Men Egner drog sej därför inte för att skildra mänskliga skavanker. Kasper, Jesper och Jonatan är verkligen rövare. De stjäl ”så lite dom kan”, inkluderat oxfilé, fläsk- och köttkonserver samt gull. Deras ledmotiv ”Rövarvisa” har spelats in av KSMB (och också av Hasse Kvinnaböske, men det är kanske inte lika talande som exempel).

De gillar inte heller att tvätta sej. Eller arbeta. Eller hålla reda på saker. Det är det säkert många barnboksfigurer som gör, men Kasper, Jesper och Jonatan är trots allt skildrade som sympatiska. De gillar att spela (fagott, flöjt och trummor och lock), och då är man automatiskt accepterad i Kamomilla.

1) Karlsson på taket (Astrid Lindgren). Så klart. En barnbokshjälte med multidiagnos: narcissist med ADHD och klart sociopatiska drag. En tjockis, som i all sin gränslösa självupptagenhet, vinner en stackars ensam pojkes hjärta. Och som tackar med att ta sönder hans ångmaskin och tvinga honom att köpa godis – kuckelimuckmedicin – för sina sista pengar.

Det är fascinerande att lindgrenskan å ena sidan kunde skriva så syrat, sinnesutvidgande, hämningslöst som i Karlsson och Pippi, och å andra sidan präktigt och tillrättalagt som i Barnen i Bullerbyn och Barnen på Bråkmakargatan (som är de minst bullriga och bråkiga barn som nånsin funnits). Hon måste bejakat varje infall hon fått och varje sida av sin egen trots allt ganska komplexa karaktär.

Hon har gått till historien som en snäll tant som inte gjorde nåt annat än att älska djur och barn och var allas vän och som flitigt citeras av kungar och riksdagsmän och samhällets stöttepelare. Min Astrid Lindgren är den subversiva, orosmomentet.

Hon som 1945 skriver om en stark flicka som slåss med poliser, ställer till oreda på fina damers kafferep och gäspar sej igenom en halv skoldag.

Hon som skriver om döden och vidunder, helvetesgap och självmord (väl? hur fan dör annars Mio och bröderna Lejonhjärta?).

Hon som skildrar storskäggiga rövare som fjärtar och sotare som stövlar in på fina baler för att dansa med pigan Alva när den snipiga borgmästarinnan uppmanat societeten att nobba henne.

Och som har skrivit en av dom vackraste texter jag vet: ”Fattig bonddräng”. Visan som osminkat skildrar drängarnas helvetestillvaro i det gamla goda varma bondesverige:

Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus
och när lördan kommer vill jag ta mej ett rus
Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss
Vila hos en flicka vill jag också förstås
Och sen kommer söndan och då vill våran präst
att jag ska i körka men då sover jag mest
Präster kan väl vila hela måndagen men
för en fattig bonddräng börjar knoget igen

Och som framför allt skapat den vandrande katastrofen Karlsson, som ogenerat flyger fram genom tillvaron och avfärdar övriga mänsklighetens problem som världsliga saker. Och som, givetvis, med den sanne humanistens ögon, påtalar Karlssons ensamhet och bekräftelsebehov och faktiskt får en att bli avundsjuk på Lillebror som får ha en så jobbig kompis.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]