En man med ett skägg

Tag: barnkultur

Editherat.

Edith Unnerstad hörde för några decennier sen till de självklara komponenterna i en svensk barnkanon. Böckerna om den excentriska familjen Pip-Larsson – där Kastrullresan var först och troligen bäst – televiserades senast 1998, men jag är inte säker på att barnpubliken längre kände till originalet. 

En gång lär Unnerstad ha varit Astrid Lindgrens främsta rival på förlaget Rabén & Sjögren. Konkurrensen lär ha varit så påtaglig att de båda ytterst ogärna befann sig i samma rum. Unnerstad var svensk barnlitteraturs Pepsi cola. Eller Hasse Ekman. Eller kanske Betamax: det väl så kvalitativa formatet som fick dra sig tillbaka för gott när VHS-industrin bara växte och växte.

Att Astrid Lindgrens stjärna bara kommit att fortsätta stiga är väl inte att undra på, men frågan varför Unnerstads slocknat är mer komplex. Hon hade ju också en illustratör som ritade nästan identitskt med Ilon Wikland! Och hade ett ännu lustigare namn! 

Kanske är skälet så krasst att tiden sprungit ifrån Unnerstad. Hennes texter är inte längre begripliga för det uppväxande släktet. Eller det uppväxta. Dagens föräldrar kan inte förklara för sina barn vad i hela fridens namn orden betyder. Eller rättare sagt: vad de betyder förstår vi kanske, men vad de har i texten att göra är knepigare att redogöra för.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Uppdatering från hemmaman.

Det är ögoninflammation och vab och många vändor med Grodan leker kurragömma och Leo vill ha mat. Hur gärna jag än skulle vilja rapportera om en vuxenbok jag just läst – Hasse Ekmans Kurre Korint och drömfabriken – så får det anstå. Den som inte kan leva ett fullgott liv utan att dagligen ta del av vad som lämnat Kalle Linds tangentbord rekommenderas följande:

En krönika om det absolut värsta samhällsproblemet just nu.

En krönika om äckligt kranvatten.

En krönika till nyfikenhetens försvar.

En krönika om den påstådda kulturelitismen.

En krönika där jag återigen var tvungen att fejsa gamla högstadiedemoner.

En krönika om varför man bör titta mer på teve.

En krönika med gamla argument om varför andra har gamla argument.

En feg och undvikande krönika om politisk korrekthet.

Femtusen tecken om Blå Tåget.

Så återkommer vi till Kurre Korint så fort vi bara hinner. Håll ut!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Gör det goda godare.


När jag gjorde förarbetet till min bok "Proggiga barnböcker" trodde jag att jag skulle visa upp Jan Lööfs album "Felix och det stora upproret". Huvudpersonen Felix är trots allt med i en revolution nånstans i Latinamerika, ledd av (den oskyldige) skurken Herman, vars likheter med Castro omöjligen kan vara en slump.

När jag så läste om det insåg jag att detta knappast kan placeras i facket "politiskt, pedagogiskt, pekpinnigt", som var min utvidgade definition av begreppet "proggigt" (ibland med tillägget "pornografiskt"). Visst, det är klart att en revolution är en politisk aktion, och nånstans tar Lööf förstås upprorsmakarnas parti, men Jan Lööf är i vanlig ordning alldeles för ironisk, referenstät och, fan, låt oss ta den akademiska tjuren vid hornen, postmodernistisk för att snällt stå stilla i den didaktiska fållan.

Låt oss ta det från början: Lööf tecknade Felix i dagsstrippsform mellan 1967 och 1972. Enligt sig själv visste han sällan vart ett äventyr skulle barka när han drog de första pennstrecken, och jag är böjd att tro honom. De dramaturger jag har träffat skulle få dåndimpen om de fått i uppdrag att anpassa Felixäventyren efter gängse dramaturgiska mallar. Äventyren böljar hit och dit utan tydlig riktning, kastar närsomhelst in nya förutsättningar, tar märkliga omvägar, slutar när tecknaren tröttnat snarare än när alla frågetecken är uträtade.

Det här är naturligtvis också tjusningen. Lööf tecknade på i övertygelsen att det hela nån gång skulle få sin naturliga upplösning. Med alla dörrar i huvet vidöppna lät han hela sin pojkrumsreferensvärld stiga in så fort storyn behövde piffas upp.

I de sammanlagt elva äventyr som Lööf orkade teckna möter Felix varulvar i Transsylvanien, en trött och överviktig Farsan i Afrika (hans son dejtar f.ö. Angela Davis och leder en medborgarrättskamp), andar i Orienten, kobojsare i Vilda västern, doktor Mabuse, sjörövare, en vampyr-Fantomen, den vita elefanten Bobby Dick, eremiter i forna Hellas, grottmän, robotbetjänter, kriminella cirkusartister och mer än en galen vetenskapsman.

I början av sjuttiotalet medverkade Lööf också i rollen som Janos i Alexandersson/De Geers barnserie "Tårtan". Carl Johan De Geer berättar gärna om Tårtan-kollektivets ambition att skapa "den skämtfria humorn". Det bör ha passat Lööf som hand i handske. När jag läser Felix för min åttaåring sitter han med munnen på vid gavel och låter sig tjusas av de storslagna äventyren, medan jag fnissar åt den självklarhet med vilken seriens figurer bygger en fungerande oceanseglare av en trasig eka och en gammal veteranbil. 

All humor ligger under ytan, presenterad med stenansikte, tunga i kind och stel överläpp.

Och detta ska man förstås ha med sig också när man läser det lätt 1968-färgade "Felix och det stora upproret". Äventyret börjar när Felix hittar sin vän Vildmannen på en gangsterboss förbrytarskola. 
Gangsterbossen vill värva Felix till skolan: "Du skulle bli en utmärkt svindlare och bedragare. Mina andra elever har utseendet emot sig i den branschen". De andra eleverna ser naturligtvis ut som Paul Munis Al Caponefigur i 1932 års "Scarface". 

Från gangsterskolan tar vi oss snart till ett fritagande medelst ubåt från en fängelseö. Gangsterbossens kusin Herman har begärt kulsprutor och stridsflygplan av bossen, och hastigt och lustigt flyttar handlingen till San Fernando där ett uppror planeras (fast innan dess har Felix och gangstrarna varit på rymmen i en mekanisk apa, hjälpta av Felix robotkompis Robert).

San Fernando styrs – förstås – av en korrupt USA-ägd diktator, men den faktiska makten ligger – förstås – hos den brutale polischefen Conrad. En av upprorsledarna är – förstås – diktatorns egen trädgårdsmästare. Och folket är – förstås – det rådande styrets fiender och revolutionens vänner.


Eftersom vi hela tiden rör oss i en schablonvärld är det omöjligt att anklaga Jan Lööf för att ha svalt några rosenröda idealbilder av latinamerikanska frihetskämpar; äventyret kan lika gärna – gärnare! – läsas som en pastisch på en genre som redan i sextiotalets slut var bemängd med klichéer (jfr Sven Wernströms Kubaromantiska "Upproret").

Att Lööf sen alldeles uppenbart tar revoltörernas parti är inte så mycket att anmärka på – det hade jag också gjort – men det intressanta här är Lööfs sätt att behandla samtidens och verklighetens berättelser på samma vis som han tog sig an Robert Louis Stevensons eller Bram Stokers: som en meccanosats man kan hälla ut på golvet och sätta ihop i den ordning det behagar en.

Jag gissar att det är det som skiljer konstnären från klåparen. Konstnären skapar sin egen värld, klåparen gör anspråk på att ge en rättvis bild av den värld som redan finns.

Bonusinfo som jag just googlat mig till: det gjordes också Felix-teve och en Felix-lp. På den sistnämnda medverkar alla tre bagarna från "Tårtan" – förutom Lööf Krister Broberg och Blå Tåget-pianisten Mats G Bengtsson – fast naturligtvis i andra roller. Den som sitter på en kopia får gärna skicka över en kassett eller ett rullband.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vi har alla noterat att filmaffischer ibland vill lyfta fram producenten, som om någon utanför branschen, om ens i, har den minsta susning om vad en producent gör. Jag förväntas alltså vilja hyra den här rullen för att killen som minglat runt i Cannes och samlat ihop stålar till den också har minglat runt i Cannes och samlat ihop stålar till en annan film? 

Nu noterar jag – säkert åratal efter alla andra – att greppet även nått bokbranschen. Igår hittade jag den här boken på Malmö stadsbiblioteks barnavdelning:Jag lånade hem den. Inte för att jag nånsin varit särskilt intresserad av genren pirat-framtid-fantasy, utan för att kunna skanna omslaget och frilägga splashen:

Det är ett lysande grepp som fler borde – och kommer att – ta efter. Benny Haags Ingenting är möjligt gavs ut på Bonniers och borde alltså förses med en braskande röd etikett: "Från förlaget som gav oss Strindberg, Lagerlöf, Hjalmar Bergman, Expressen, Lektyr och Paolo Robertos stora italienska kokbok". Den som letar efter högkulturell tabloidporr med ett stänk av pesto kommer om inte annat tro sig ha kommit rätt. 

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

SVT:s lajvsändning.

Min äldste son knarkar SVT Play och jag tittar med ett halvt öga medan jag läser en hyfsat spännande avhandling om "idébrytningar inom högern och bondepartierna 1918-1934". Barda är en återkommande favorit. Elvaåringar får ta på sig koger och skinntajts och kliva in i den där fantasytiden då det fanns värdshus och orcher. Det är lågbudget – min gamle folkhögskolepolare, numera stadsteateranställde, Magnus Schmitz dyker upp med olika dialekter i SVT:s hela peruklager – men träffar i åttaårshjärtats tjuröga.

Det som fascinerar mig mest är Karl. Karl, för er som inte tittar på Barda, är programledare och spelledare men också Barda-dramats nyckelperson och Barda-landets öron, ögon och händer. Det är honom elvaåringarna ska hjälpa att hitta olika kartor och kristallkulor, det är honom landet Bardas framtid står och faller med, det är han som rycker in och skickligt svingar sitt tvåhandssvärd och hjälper elvaåringarna ur olika lömska bakhåll.

Karl Ytterberg heter han i verkligheten. Barnen får fantasynamn – Torkel Tvärhand och Oda Orchspejare och Vide Ung och sånt – men Karl har behållit sitt privata. De två gånger jag mött honom i verkligheten har han burit samma läderbrynja som han bär i serien, därtill samma tvåhandssvärd. Nu ska det påpekas att det var i radioochteverelaterade sammanhang, men nånting sa mig att han trivdes i outfiten.

I seriens vinjett svingar Karl sitt tvåhandssvärd med både backhand och forehand och slår det sen ödesmättat med spetsen i marken samtidigt som dramatiska blixtar omger honom. Jag anar ingen som helst självironi. Genren och målgruppen kräver för all del att tas på allvar så att det inte omedelbart blir Fredde Granberg och Markoolio som vikingar, men det är nåt med Karls framtoning som gör mig full i fniss.

En sida av mig beundrar för all del människor som kan säga saker som "vi måste hålla ihop mot svartalferna!" eller "ni bär Bardas öde i era händer!" och låta som om han verkligen tror att svartalfer finns. Människor som går in i leken till etthundranittiotusen procent.

En annan sida av mig ser ofrånkomligen humor i att en vuxen karl så himla himla gärna vill imponera på mellanstadieungar. 

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag är kanske siste man på bollen här, men när jag tillsammans med mina barn ser om den tecknade "Pelle Svanslös" (1981) ser jag för första gången de freudianska undertonerna. Det är kanske inte så att jag gått och funderat på Pelle Svanslös varje dag de sista trettio åren, men tillräckligt ofta för att jag ska förvånas över att kopplingen svans/fallos inte har slagit mig tidigare.

Jag vill hävda – marinerad som jag är i det akademiska – att kopplingarna är uppenbara. Svansen är kuken, svanslösheten kastrationen. Den svanslöse Pelle leker med råttor istället för att döda dem, är snäll och tafatt istället för driftig och hungrig, finurlig hellre än förslagen.

Visserligen finns också ett klassperspektiv: Pelle är familjekatt, Måns en streetsmart bakgårdskatt. Den socialt trygge Pelle behöver inte hävda sig, för Måns är det en överlevnadsstrategi. Måns hetsar pöbeln från Dragarbrunn – ökända Uppsalakvarter där Fröding låg med horor och Owe Thörnquist fann "het amor" med Gun "uppå ett vindskontor" – och kallar Pelle "mallig", en klassisk klasskomplexetikett (även Lus-Mia kallar Madicken för "mallgroda"). Var magistern och övremedelklassmannen Gösta Knutsson hade sina sympatier behöver man knappast tveka om.

Men det Måns hävdar sig med är hela tiden svansen. "Jag har Uppsalas längsta" väser han, med Ernst-Hugo Järegårds kåtaste stämma, till Gullan från Arkadien. Sen stjäl han Gullan från den klumpige Pelle i en eldig tango där han vant smackar till dansbanans övriga kaveljerer med, återigen, svansen, för att än en gång inleda en förförelseakt med ett hest "för övrigt har jag den längsta i hela stan".Måns är Mannen, Pelle den oskuldsfulle Pojken. Den sofistikerade Gullan blir aldrig Pelles, istället söker han sig till den väna och näpna hemmakatten Maja Gräddnos. Måns, däremot, har halva svansen inne på den förmodade kandidatflickan Gullan, härstammande från studentkvarteret Arkadien, antagligen eggad av den primitiva och djuriska Måns. Maja blir madonnan som Pelle håller i handen och sjunger serenader för, Gullan horan som låter Måns stjäla henne i tangon.

Svansen är alltså en makt- och kraft- och styrkesymbol, "kattens förnämsta prydnad" enligt Måns. Måns samtliga försök att näpsa och håna Pelle slutar med att hans egen svans hamnar i kläm eller blir biten av Kalle Huggorm, en vän till Pelle som just har fått tjäna som dennes svansförlängare. Gång på gång tvingas Måns ligga på mage med sönderfrasad och uppsvullen svans, lika utsatt och tillintetgjord som machomannen som inte fått upp den.

Allt detta försökte jag förklara för min sjuåring och min tvååring medan vi tittade på Jan Gissbergs och Stig Lassebys underskattade animationer. Jag är inte säker på att de lyssnade ordentligt.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag gav ut en bok häromåret: "Proggiga barnböcker" (slut på förlaget). Den tar upp tidstypisk barnlitteratur från sjuttiotalet: politisk, pedagogisk, pekpinnig. Boken består av åtta ganska matiga kapitel. Faktum är att jag skrev åtta lika matiga kapitel till som inte fick plats. Ovanpå det så finns det en hel hoper böcker som absolut måste sägas vara sprungna ur sjuttiotalsidéer – och som inte minst lästes då – som jag helt enkelt utelämnade.

Till dessa hör Gunilla Woldes Totte- och Emma-böcker. Alla sextio- och sjuttiotalister minns Totte och Emma. Små pedagogiska böcker om hur Totte letar UNDER stolen och hur Emmas lillebror blir sjuk och Emma avundsjuk. Politiken lyser med sin frånvaro, och bortsett från en mycket positiv skildring av ett (underförstått kommunalt) daghem i "Emma börjar dagis" är inte ens samhället särskilt framträdande.

Men icke desto mindre är det böcker som känns väldigt mycket Då och väldigt lite Nu. Det ligger delvis i bildernas naivistiska realism, eller möjligen realistiska naivism: krattiga pennstreck som i görligaste mån försöker efterlikna verkligheten. Idag är det okej att göra vackra, mångfacetterade, färggranna, tankeväckande bilder för barn. På sjuttiotalet skulle det helst inte finnas så många tolkningsmöjligheter.

Framför allt märks det där glappet som har uppstått i tiden i boken "Totte och Malin". Den som skildrar hur lika men ändå olika Totte och Malin är och som visar den gränslösa glädjen i att svida av sig naken i solgasset:

Och som inte minst inleds med en så aningslös formulering att man blir alldeles rörd:

2011 hade ärevördiga Natur & Kultur aldrig gett ut "Totte och Malin". Risken för åtal och fällning hade troligen bedömts som för stor. Nakna barn som utforskar varandras kroppar – är det inte själva definitionen på barnporr (lagens, inte förnuftets)? Bland de från början 52 bilder som fanns i en mangaöversättares samlingar och som fälldes i tingsrätten fanns den här:

Bortsett från att figurerna är betydligt mer obestämbara i ålder kan jag inte se nån större skillnad. Mangaöversättaren är i praktiken belagd med yrkesförbud – Bonniers vill inte associeras med brottslingar – medan Gunilla Wolde går fri på gatorna, förhoppningsvis med rak rygg och stolta steg.

Allt var inte bättre förr. Det är naturligtvis förkastligt att Malins könsorgan på den tiden inte ens hade nåt namn utan bara var en springa med ett hål i. Men jag föredrar en anda där folk kunde råka peta in sexuella antydningar i en barnbok utan att någon alls tänkte på saken än en anda där man kriminaliserar den som äger några streck på ett papper som med mycket sjuk fantasi kan ges runkabilitet.

14 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Kalles klätterträd (75) är en i raden av Olof Landströms och Peter Cohens lågmälda animerade barnserier, senare följd av Farbrorn som inte vill va stor (79) och Magister Flykt (84). Mannen med det sköna namnet Toiwo Pawlo läste Kalle, när han dog 1979 fick Gösta Ekman ta över som berättarröst. För oss som sett Mannen som slutade röka, där de båda spelar far och son, fick Ekmans övertagande av stafettpinnen en extra dimension.

Jojje Wadenius gjorde det fonky ledmotivet till Kalles klätterträd. Jämte plattan Goda’ goda’ med texter av Barbro Lindgren är det egentligen Wadenius enda bidrag till barnmusiken, men det räcker ibland för en välförtjänt legendstatus.

Tempot i Kalles klätterträd är sävligt, vilket av min föräldrageneration alltid ses som nåt positivt när det gäller barnkultur, men som kan vara tålamodsprövande för barn med tillgång till en fjärrkontroll. Ur en vuxens perspektiv har serien stått sig, främst för de många inspirerade infallen gällande ljudläggning, bilddetaljer och berättarformuleringar.

Trots att den kom i proggens år, 1975, mitt födelseår, märks inget annat politiskt tänk i Kalles klätterträd än ett försiktigt närmande till ett stadsbarns konkreta vardag. Tjocke morfar sitter under trädet och läser tidningen och utifrån rubrikerna fantiserar sig Kalle ut i en blandning av självupplevt och gissat.

Här och var smyger sig dock nåt in som med god vilja och ett skohorn kan passas in under rubriken ”samhällskritik”. Kalle står och glor vid en tidningskiosk och tidens sensationspress i form av kvällstidningar och herrmagasin får sig en känga:

Okej, det är ingen särskilt hård känga. Det är kanske mer en loafer.

16 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Det lackar, som flera av er säkert märkt, mot jul. Jag köpte Jan Lööfs senaste – Pelle på planetfärd – till nån av mina pojkar. En av dem är nog något för stor, den andre något för liten, den tredje inte född, så för att slippa vela bad jag att inte få den inslagen och gick hem för att läsa den själv i lugn och ro.

Åter igen vältrar sej Jan Lööf i sin egen stolta historia.
I senaste Lööf-boken mötte Pelle bagarna från Tårtan, i den här möter han personaget från den andra klassiska teveserie Lööf varit inblandad i: Skrot-Nisse och hans vänner.

Bertil Enstöring – enligt Lööf det närmaste ett självporträtt han kommit – sitter på en ensam planet ute i rymden och Skrot-Nisse skickar iväg lille Pelle i rymdraket för att varna Bertil för den notoriske kommuntjänstemannen Ture Björkman.

I klassisk lööfsk ordning ramlar popkulturen okommenterat in över boksidorna. Ofta hittar man figurer som Tintin och Haddock – alkisar i Tomten berättar – eller Mandrake och de riktigt uråldriga seriehjältarna Stor-Klas och Lill-Klas (Mutt and Jeff) – alkisar i gamla Bellmanserier – i nåt hörn av Jan Lööfs teckningar.

Den här gången hittar vi, som synes, fru Bölja a.k.a. fru Tjockelin, Knolls & Totts alternativt Pigges & Gniddes allt annat än hulda moder (i förkläde till höger på främre raden). Men vem är det hon sitter och tittar så förnöjt på? Är det inte en socionom från Simrishamn, Lasse Westmans och Leslie Fuchs gamla flamma? Och vem är det hon dansar med? Är det inte hennes partikamrat från Feministiskt inititativ, den hyperakademiska hyperakademikern Tiina Rosenberg?

Något sammanhang ges inte. Scenen svishar förbi som hastigast när Pelle och Bertil flyger genom universum. Pelle undrar vad man gör på den där planeten och Bertil svarar: ”Jag tror att dom håller på med danstävlingar”. Med all sannolikhet syftar det hela på Schymans medverkan i Let’s dance – vilket inte alls känns som ett program Jan Lööf håller koll på – men vad det i så fall betyder ges inga nycklar till.

Jan Lööf har många gånger blivit kritiserad för sitt kvinnolösa bokuniversum där excentriska män gör saker tillsammans och med skrot. Som den försiktige herre han verkar vara har Lööf inte riktigt gått i polemik. Tvärtom försökte han råda bot på problemet genom att peta in kvinnliga huvudpersoner i Sifferboken och Matildas katter.

Nånstans konstaterade han dock att skillnaden bara var kosmetisk: fortfarande var han mest intresserad av att rita drömska karikatyrer av sin barndoms Trollhättan så han återgick till de pojkar, män och apor han var van vid.

Så hur ska Schyman-dansar-med-Rosenberg-bilden tolkas? Är det en kritik mot den påstått populistiska politikerprofil som svängde sina inte-längre-lurviga i TV4:s nånting-för-alla-underhållning? Eller är det en positiv plantering, på samma vis som Bertil på en annan sida har Das Kapital i bokhyllan? Jag vet inte. Men oavsett vilket har den fulingen fört in sån där otäck feminism i mina pojkars bokhylla.

Så det säkraste är väl helt enkelt att jag behåller Pelle på planetfärd själv.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Bloggpost om bokpost.

Lördagens bloggpost om en elevrådsordförande i en ministerkropp orsakade en del irritation i kommentarsfältet. Mest fascinerad blir jag när det antyds att just jag borde hålla mej för god för personangrepp. Jag trodde jag byggt min karriär på tasksparkar, det var alltid vad folk sa när vi gjorde Hej domstol! i P3. Hör samma personer av sej till Elin Kling och säjer att hon borde hålla sej för god för att skriva om kläder?

Idag blir det hursomhelst medhårs och väldresserat. Jag har nämligen fått en bok med posten. Jag har sagt det förut och säjer det gärna igen: det är alltid okej att skicka böcker till mej. Även om andra i mitt hushåll kan vara av annan uppfattning, så finns det ingen gräns för hur många böcker som kan lagras i det här hemmet.

Häromdagen gladde det mej att få ett kuvert från Larserik Eriksson, mannen som en gång gav oss pixiboken om morfars stadiga ölfylla. Ur kuvertet föll en bok som såg ut så här:

I boken fanns en text som såg ut så här:

Övriga boken var en resa i min morfars gamla inrökta Polo nerför Memory Lane. Jag gillade Hus är gott, sa Oskar som liten och jag gillar den nu. Jag uppskattar den för dess milda vanvett, och inser med ens varför jag bara några år senare snöade in på Povel Ramel. Steget från en historia om en pojke som krubbar taktegel är inte särskilt långt till ”Bluff och Spark och Tork och Kvark/ voro sex små dvärgar”.

I flera av de bästa barnböckerna – för enkelhetens skull tar jag samma exempel som alltid: Loranga – härskar tossigheten, den förvrida verkligheten, det uppånervända, framåbakåinåutvända (en av Povels klassiska revyer hette På avigan). Det innebär inte att man tillåter sej vad som helst. Man måste ha en norm att förhålla sej till, det John Cleese kallar en sketchs ”inre logik”: står tre män i en soptunna måste man förklara varför den fjärde inte gör det.

Vuxenböcker som rubriceras som ”surrealism” är alltid pretentiösa, i värsta fall ångestdrömska. I barnböcker tillåter man sej de lätt förskjutna premisserna, som man sen metodiskt drar alla konsekvenser ur. En liten pojke tycker hus är gott. Givetvis äter han hål på ett matsalsgolv. Naturligtvis får han jobb som husrivare.

Som ljumliberal medelklassman har jag aldrig krävt Den Stora Galenskapen. Jag trivs med den lilla knäppigheten. Därför föredrar jag barnböcker och Monty Python framför Salvador Dalí och William S Burroughs. Jag vill ha absurditeter som ställer min verklighet över ända – men jag vill fortfarande känna igen min verklighet nånstans i fabulerandet.

I sammanhanget ska jag också passa på att tacka Erik Alsand som haft vänligheten att skicka mej nedanstående objektiva lilla skrift. Den finns det säkert anledning att återkomma till.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]