En man med ett skägg

Tag: begåvade människor jag känner

Det här är en av de finaste presenter jag har fått. Den gjordes av min gode vän Valle Westesson på den tiden när just tiden var oändlig och inga barn/snedsteg stal fokus från det viktiga i livet.

Min mobilkamera är inte top notch. Bilden föreställer alltså en gänglig statsminister och en hysteriskt leende folkhjälte. I bildtexten kan man läsa slutpoängen på statsministerns festliga anekdot från Ransäter: ”Gubbar och käringar, huk er i bänkera, för nu laddar han öm!”

Så här är brickan tänkt att användas i praktiken:

För den som är perverst intresserad av hur det ser ut i ett hem där en alldeles för ung farbror trängs med två barn och låtsasfru finns ytterligare bildbevis här.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ohämmad reklam för ett idiotprojekt.


Jag har en vän som inte är klok. Han ser, enligt en annan vän, ut som hela Ramones på en gång. Istället för att skaffa sej ett hederligt knäck driver han en gratistidning i Ystad om obskyr pop, bortglömda filmer och Jonas Hallbergs senaste funderingar (och jepp, de kretsar ganska ofta kring retorik).

Det är naturligtvis inget man blir fet på. Mycket riktigt är karln mager som en trana.

Han är en så kallad Eldsjäl. Han lyckas få upptagna och eftertraktade individer att ta av sin dyrbara tid för att jobba gratis åt honom. Är han sugen på att publicera texter av Noam Chomsky så mejlar han Noam Chomsky och får naturligtvis ja. Vill han förbättra formen på tidningen hör han naturligtvis av sej till HC och Eric Ericson, stjärnskotten i den branschen.

Karln heter Lars Yngve – ett namn helt i linje med resten av människan. Tidningen heter Nya Upplagan och finns – för er som inte orkar ta er till ICA i Brösarp eller till bagaren i Enskede som är det enda upphämtningsstället i 08-regionen – numera också på nätet.

Bland pennfäktarna hittar man, förutom Hallberg och Chomsky, Bono, Iben Hjejle, Susanna Alakoski, Jonas Jonasson (bob hund), Sanna Persson-Halapi, Martin Kristenson (Kapten Stofil) och – som löken på laxen, smutsen på fönstret, fläcken på kashmirtröjan – Kalle Lind.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Rikets sal.

Imorron måndag öppnar den: Rikets sal – det roligaste du sett på nätet sen … tja, 1000 apor? Ett gäng lastgamla humorarbetare i tredje rikets största stad har slagit sina sjuka hjärnor ihop och i den smällen föddes en sajt späckfylld med skämt och gags och – förutsätter jag – perfida påhopp på perifera publika personer.

När jag säjer ”späckfylld” så menar jag teoretiskt späckfylld. I nuläget är den ju rentav späcktunn. Ta det bara lugnt, sitt ner, håll i hatten och hästarna – den kommer att bli späckfylldare och späckfylldare vad det lider.

Själv kommer jag varje vecka att medverka under rubriken ”Gubbhyllan”. Första avsnittet handlar (naturligtvis) om Snoddas. I fortsättningen kommer vi att ställa in siktet på Gösta Bernhard, Jarl Borssén och Ingmar Bergman.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


På måndagen var det Galapremiär med Kändismingel (vilket aldrig blir särskilt kändistätt i Malmö, särskilt inte nu sen de låst in Timbuktu i en glasbur i Göteborg). Anders & Måns visade sin kommande Curb your enthusiasm/Extras/danska Klovn-aktiga serie Succéduon. Jag fick intrycket att den var rolig; vår niomånaders hörde till minoriteten som inte tyckte det varför jag mest fick hänga i foajén.

Det jag såg var festligt, späckat med in-jokes och cameos av Özz Nûjen, Erik och Mackan, Janne Westerlund och Lena Frisk. Ankan Johansson framstod i serien som både arrogant och självgod, medan Måns bäst beskrevs som ”beige” respektive ”grå”.

I inledningstalet var Ankan ovanligt nervös och fladdrig vid åtanken att svenska folket ska blanda ihop hans teve-persona med den milde konflikträdde Verklighets-Anders.

En människa som aldrig reflekterat över vad humor är och hur den görs kan säkert tycka det i så fall är konstigt att man alls ger folk möjligheten att blanda ihop Anders och ”Anders”. Ingen har ju tvingat skojaren Anders att göra en serie där han heter Anders och är skojare. Tvärtom, karljäveln har ju skrivit sina egna repliker och står t.o.m. som regissör.

I Robins – med Robins Paulsson – berättade Måns att han i en annan sekvens springer naken på stadens gator. Det var naturligtvis inget han var bekväm med att göra, men har man själv skrivit scenanvisningen ”Måns springer naken” har man bara att gilla läget och trä en tubsocka över kådden.

Jag som känner Måns en smula, och bland annat har skrivit en teveserie och två böcker ihop, vet att Måns inte riktigt är typen som spontant svidar av sej när andan faller på.

Vad det handlar om här – och detta är en av de främsta orsakerna till att jag högaktar de rackarna – är att Skämtet alltid kommer i första hand. Kräver Skämtet att man offrar sej så är det inget att be för. Då får man hänga med strutsar eller hänga uppåner och hänge sej.

Anders & Måns drar normalt gränsen där Skämtet kräver att man offrar nån annan. Detta gör dem, enligt somliga, till lite finare komiker än andra. Det håller jag inte med om. Var och en söker sej fram till ämnen som passar ens komiska ideal. Anders & Måns har hittat gurkor och gräddbullshattar och skabbiga hundar – andra av oss hittar gubbar ur nöjessverige eller riksdagspolitiken. Fortfarande handlar arbetet och strävandet om Skämtet.

Och i den estetik och de skämtideal jag själv mejslat fram under åren har att lägga sej själv i potten blivit en hörnsten. Oavsett vad man skojar om måste man själv offra nåt på kuppen – sin credd, sin heder, sitt goda rykte, sina innersta hemligheter – för att samspelet mellan skojare, publik och Skämt ska bli hundraprocentigt.

Det har Anders och Måns alltid gjort. Med Succéduon gissar jag att de gjort det mer än nånsin.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Egentligen är det bara det faktum att jag valt att bara prata en dialekt i taget och mitt radikalt mindre självförtroende som skiljer mej från Resumé-redaktören. Också jag går ibland ut och super med totalt okända wannabees i en bransch som bara är intressant för invigda, också jag skriver krönikor där jag tydligt fetstilar dem alla så att de smidigt hittar dit när de egogooglat sej.

Torsdag 1 oktober ställde ungdomskanalen P3 till med festival på Babel i Malmö. Ett antal P3-associerade akter passerade revy, sammanbundna av den åtminstone ungdomliga Annika Lantz och DJ:n Lilla Al-Fadji, en karaktär jag nog tillhör fel generation och fel intressegrupp för att till fullo kunna relatera till.

Anders och Måns visade tydligt att man inte behöver förbereda sej grundligt om man bara är etablerad. Det kan bli roligt ändå. En bra dag.

Pang Prego – ett av P3:s populäraste humorprogram idag, med goda vänner till mej i redaktionen – sjöng en kuplett om jordens tidsåldrar till känd melodi. Ordet ”studentikost” fladdrade osökt förbi. Det har jag aldrig hört nån säja om Pang Prego, vilket jag finner orättvist eftersom jag själv har kallats lundaspexare till förbannelse.

Kontentan: när Pang Prego sjunger om jura och krita så borde de, i rättvisans namn, ha en fanbase av gammelmansdoftande överkamade överliggare och inte av hippa gymnasister. Världen är inte rättvis.

Liv Strömquist visade serier, vilket inte spontant är det mest radiomässiga man kan göra. För att göra poängen tydligare för folk därhemma högläste hon från pratbubblorna.

Klarast på min himmel lyste ståupparen Jonatan Unge, som på ett utsökt smaklöst sätt gick från Ulf Larssons död till Michael Jacksons sexuella övergrepp utan att tappa publiken på vägen.

Unge och hans polare Aron Flam har de senaste åren vunnit mycket respekt branschinternt, dels för att de är roliga, men också för att de är vad varje komiker med självaktning vill vara: judar. Och inte vilka judar som helst, utan den bästa sorten: misantropiska judar.

Backstage hade jag ett intressant samtal med Moa Svan från Kyss min plysch, ett humorprogram ur lesbisk synvinkel som gjort provprogram för P3 och vunnit nån form av omröstning. Hon berättade att programmet inte har nån fast plats i tablån och gissade att P3 fann det vara för smalt. Vilket är intressant.

5% av befolkningen är flator – och det är dessutom en synnerligen solidarisk grupp. Själv var jag med och gjorde ett program av och för män med skägg födda i Skåne på sjuttitalet. Det var aldrig nån internt som sa att det var för smalt. Vår minoritet borde rimligen ha varit mindre.

Ja, och sen gjorde jag och Jesper Rönndahl som representanter för det saligen insomnade Hej domstol! en femminuters skrika-bittra-taskigheter-till-varandra-akt. Alltihop ska gå att lyssna på i P3 imorron söndag 16-18 (mer info här). Vårt hojtande ligger först i timme två.

Annars ägnade jag mesta delen åt kvällen åt att diskret försöka sätta upp en affisch för min egen föreställning (som man kan beställa biljetter till här uppe till höger). Eftersom jag ju inte är Viggo Cavling på riktigt upptäckte jag snart att det var skitjobbigt att stå och tejpa upp en affisch med mitt eget ansikte på. Ja – mitt hävdelsebehov är oändligt, men nej – det är inget jag gillar att skylta med.

Nästa gång jag gör en föreställning ska jag ha ett abstrakt landskap på affischen och inte en antydan om att jag medverkar. Alternativt låta andra människor sätta upp affischer – det har jag förstått att Madonna gör.

Stället var för övrigt fullpackat, och inte bara för att det var gratis inträde. P3-humor efter Hassan har inte alltid haft högst status i humorfandom, men inte minst bland gymnasister är det fortfarande ett Fenomen. När Pang Prego uppträdde lajv på Malmöfestivalen i somras var kön på flera hundra meter även sen lokalen var fullsatt. Klockan 11 i torsdags dök det upp folk som tagit ledigt från jobbet och ville försäkra sej om en plats på föreställningen (det började 19.30).

Ändå för P3-program, med ytterst få undantag, inget liv bortom den egna kanalen. Inga tidningar intervjuar, inga teveprogram uppmärksammar. Detta inte sagt av bitterhet – givetvis inte – utan för att konstatera att det emellanåt finns ett glapp mellan medier och folk.

Vilket kanske inte var det mest revolutionerande påstående jag har gjort.

(Bilderna har jag helt fräckt snott från Humorhimlens hemsida. Hoppas ingen blir arg.)

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Teveserien Häktet gick i SVT 2005. På fyra timmar berättades ett gäng historier om väskryckare och hustrumördare, manschettbrottslingar och quickisar, streetkids och gamla pundare – samt om trötta, arga, dumma, godtrogna, håglösa, uppgivna och fascinerat gapande plitar.

Det var en ganska bra serie. Och ganska sann. Jag vet, eftersom jag först sprang fram och tillbaka med nycklar på häkte och kåk i Malmö, och sen skrev själva serien. Bitvis för sann, tyckte somliga som kände igen sej. Själv duckade jag under flera års tid när jag gick ut på Malmös gator.

Jag skriver inte det här för att förhäva mej. Häktet blev inte den ingång till feta manuskontrakt och priskristaller och ständigt ringande mobil som jag i min naivitet föreställde mej. Men det blev ingången till en vänskap som på pappret ser ut som en manuskonstruktion.

För seriens regi svarade Susan Taslimi – en gång i tiden en av Irans mest firade skådespelare. 1989 flydde hon från vanvettets teokrati, men också från galorna, applåderna, statusen. Hon hamnade i Sverige, där tulltjänstemän gick runt med ett foto av henne och visade de övriga iranierna, som storögt nickade och antagligen kände sej som lite finare asylsökande i sällskap med en Stjärna.

Jag gissar att svenskar som satt på kåken ihop med Johannes Brost eller Sanna Bråding kände samma sak.

Från översta toppen i det persiska kulturlivet till understa botten i det svenska: Susan fick diska hos en fri teatergrupp i Göteborg. På kvällarna gick hon runt i en lägenhet där hon satt post-it-lappar med ”KOPP” på koppen och ”LAMPA” på lampan och repade sej själv som Medea framför sin ”SPEGEL”.

Det blev till slut en offentlig föreställning och en ordentlig succé. Susan kunde sluta diska och börja föra en ambulerande tillvaro som skådis och regissör vid Riksteatern, Galeasen, stadsteatrar, teve. Hus i helvete var en spretig debutfilm som blänkte till här och var och gjorde iranier i Sverige sura. Och är det några jag alltid respekterat så är det människor som nänns kacka i eget bo.

Hon hade kunnat göra en film om persiska hjältar och få fyrtitusen biobiljetter sålda av sej själv. Hon valde att skildra sina landsmän som människor. 2002 var inte tiden riktigt mogen för nyanseringar i etniska skildringar. Det brydde sej Susan inte om. Hon behövde berätta sin historia om tjocka och självupptagna perser. Har man flytt från ayatollor till öländska flyktingförläggningar slutar man troligen att tro på hjältar.

Historien om Susan Taslimi är som en roman, ett filmepos, en pikaresk om hur etterjävliga människor kan vara och hur vilja och vision kan driva en till det omöjliga. I fel händer hade den kunnat berättas av representanter för den förhärskande flyktingpolitiska idén att om man bara tar ifrån en människa alla hennes möjligheter så löser hon det själv med lite fiffigt entreprenörskap.

Själv är jag stolt över att få utgöra en fotnot i det där eposet. I arbetet med den där serien om människor som sitter inlåsta hittade vi varann: en megastjärna från Teheran, coolnessen personifierad, mamma till Cream (om nån minns Addis Black Widow) – och en lönnfet wannabe från Eslöv.

Susan kunde relatera till det där manuset om människor som satt inlåsta. Hon hade själv suttit i ett jättelikt häkte som hette Iran. Att jag kunde relatera till det är kanske inte lika häpnadsväckande, men så fann vi i alla fall varann.

Ett gammalt Wiehe-citat kommer, som ett mjältbrandsbrev på posten, till mej:

Du är en svartögd señorita
ifrån andra sidan gränsen
Jag är en fredlös desperado
på flykt från hela världen

Med undantag från att jag inte är fredlös, desperado eller på flykt från nånting annat än mina egna neuroser så stämmer det på pricken.

Vi träffas några gånger om året och diskuterar ett Projekt som varit i rörelse sen 2005. Vår historia blir bättre och bättre, förutsättningarna sämre och sämre. Pengar hamnar i fel fickor, SVT lägger månatligen om sin programpolitik, tydligen skriker inte marknaden efter historier om asylsökande i förskingringen.

Men kanske är Projektet bara en förevändning. Kanske är det bara den lägereld kring vilken vi samlas och konstaterar att det går att bygga broar – över ett halvt jordklot, några decenniers erfarenhet och en halv meter kropp. Det är ganska lätt att konstatera skillnaderna oss emellan.

Vilka är då likheterna? Först och främst våra usla lokalsinnen, vilket leder till att våra möten alltid försenas med minst en halvtimme.

Men mest hoppas jag att vi förenas i humor. Både i Iran och i Eslöv kan man göra iakttagelsen att människan ofta tål att skrattas åt.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det är tur att man har vänner. Torsdagskvällen tillbringades i glada vänners lag: klubb Oslipat gjorde en specialare och lät mej, Marcus Johansson, Fritte Fritzson, Nisse Lind, Freja Hallberg, Jesper Rönndahl, Tomas Högblom, Erik Börén och Kringlan Svensson göra varsin akt i någon annans anda.

Det skrattades, faktiskt inte bara i hörnet där humorgänget a.k.a. kuksugarklubben stod. Det var gemytligt och festligt. Alla var roliga som fanken och allt material var nytt – vilket bara det gjorde kvällen till något utöver det vanliga.

Kringlan gjorde mej. Det innebar att han öppnade med att säja ”goafton ungdomar” och sen pratade utifrån en biografi han läst. Det var väldigt roligt och dessutom folkbildande; inte ens jag gick runt och visste att Mikael Rickfors döpt sin dotter till Leakim.

Efteråt fick jag boken. Kringlan ville inte ha den själv. Han är uppenbarligen inte klok.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Love hurts är det första seriealbum jag köpt som består av skräckromantiska tecknade noveller. Jag har aldrig varit mycket för det gotiska. Jag tycker The Cure är bättre när jag slipper se Robert Smith och jag kan inte se den exakta skillnaden mellan Coppolas Dracula-filmatisering och Liberaces Las Vegas-konserter.

Men jag gillar det här. Kanske är det för att jag råkar vara bekant med upphovsmannen och har ett hum om hur mycket humor och självdistans som finns med i häxbrygden. Kanske är det för att jag kan se det med egna ögon.

Love hurts är ett postmodernistiskt fyrverkeri av skräpkulturella referenser, såna som Tarantino och Johan Wanloo och Pidde Andersson äter till mellanmål, ett genrejumpande mellan spaghettiwestern och collegefilm och slavisk saga och Stephen King.

En journalist heter Molly Ringwald efter den gamla John Hughes-favoriten, en rysk skridskoåkare heter Bulgakov efter Margaritas mästare och en story laborerar med den erotiska spänningen mellan Batman och Catwoman. Och över hela anrättningen ligger ett tjockt lager av Japankitsch och Freddy Kreuger och, hoppas jag, Rolf Gohs Mystiska 2:an.
Kim W dök för första gången upp i mitt liv via Liv Strömquist. Hon delade ateljé med Kim W men skulle också arbeta en period med oss på Hej domstol! Hon berättade att hennes ateljékamrat gillade vårt program och ville ha våra autografer.

Istället för att reagera som ödmjuka människor och bli glada över att det nånstans fanns någon som inte hatade oss, började vi – läs: jag – häckla en vuxen karl som samlade på autografer.

Liv, som inte alltid är finkänslighetens ridderska, gick tillbaka till ateljén och berättade för Kim W att vi tyckte han var töntig. Han skrev ett långt argt mejl tillbaka som jag vill minnas var roligt.

Så här i efterhand minns jag inte om han nånsin fick våra autografer. Kanske ville han inte ha dem längre.

Och på den vägen är det. Min och Kim W:s bekantskap har vilat på lika delar beundran och sund skepsis. När jag för några månader sen frågade om han ville hjälpa mej att flytta, tackade han nej med motiveringen att jag ju aldrig skulle hjälpa honom.

Han har dykit upp då och då, i det som varit min periferi men hans mittpunkt (alternativt tvärtom) i den brokiga lågavlönade mångsysslande människogrop som är Malmös kulturvärld.

Han har varit konstant underhållande, en sån där som kompenserar nåt slags brist (på längd? på uppmärksamhet? på framgång?) med att alltid slita åt sej sista ordet. Ingen publik har varit tacksammare än jag.

Nu har han dessvärre tagit sej till huvudstaden för att vara en brödsmula i en ankdamm istället för att, som här, åtminstone vara en anka. Jag gissar att vi ses på Bokmässan. Jag gissar att han kommer att säja nåt oförskämt till mej. Jag gissar att jag kommer att bli glad.

Fram till dess plockar jag fram tonårstjejen inom mej, svart mascara och några rakblad och läser Love hurts några gånger till.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Rostad, grillad och bränd.


I fredags ordnade mina förläggare och min ”käre” ”vän” Valle Westesson släppe-fest för boken Människor det varit synd om och i anslutning till detta en så kallad roast av undertecknad.

Jag njöt i fulla drag. Det var ett sant nöje att bli förolämpad av diverse A-kasseproffs från svensk humors skuggsida: Johan Sköld (gammal vän och co-member i det sporadiskt uppdykande Komikkollektivet Korv), Freja Hallberg (som jag snart ska göra radiohumor med), Marcus Johansson (som driver ståuppklubben Oslipat), Nisse Lind (ståuppare samt bror), Cecilia Ramstedt (ståuppare samt genusvetare), Måns Nilsson (antikvitetskrämare och diversearbetare) samt Valle Westesson (kollega, granne, vän och tönt).

Efteråt sa nån i publiken att det hade varit snällt. Då hade vi ändå hackat på Skölds vattniga blogg, Valles tunnhårighet, Frejas förkärlek för prettocomedy, Marcus korthet samt missbildningar, Ramstedts supande, Nisses lättja, Måns girighet, samtligas utom Måns brist på framgång, mina förläggares snålhet och mina besserwisserdrag, mina hemorrojder, min dubbelmoral och min sjaviga framtoning. Valle hängde dessutom ut en panikattack jag hade för några år sen som jag just lyckats förtränga (till min ohöljda förtjusnig, ska kanske tilläggas).

Skälet till att folk uppfattade det som snällt är att det var snällt. Det var – vågar jag lite självgott påstå – kärleksfullt och respektfullt. För mej är kärleken och respekten så självklart inbyggda i roastformatet att jag inte riktigt förstår hur nån kan se nåt annat.

”Mobbing-teve” tjuter kvällspressen – kvällspressen! – om SVT:s Grillad. Den som hävdar att Grillad är mobbing kan ta sej till min gamla högstadieskola och få en örfil i korridoren av en niondeklassare från Flyinge, bevittnat av x antal snusläppar, och sen hoppas jag att vederbörande håller sin Schibsted-ägda trut stängd för all framtid. Mobbing har aldrig inneburit att människor på lika villkor skämtat med varann.

Det spelar ingen roll om man gillar Robban Aschberg eller Anna Book, men det faktum att de sätter sej i mitten av en scen för att bli häcklade är i sej värt respekt. Visst, de gör det eventuellt av mediekåthet. Men det är knappast en dödssynd i detta tidevarv. Och hursomhelst så antar de utmaningen.

Grillad har varit ett extremt ojämnt program. Det beror dels på att somliga medverkande har vägrat att acceptera programformen, mest på att diverse klåfingriga mellanchefer förtvivlat måste kämpa för sitt existensberättigande genom att gå in och pilla i sånt de inte kan (= humor) istället för sånt de kan (= karriärism).

Och självklart på att SVT är en schizofren dinosaurie från svensk öststatstid, som å ena sidan vill Utmana och Locka Ungdomen, å andra sidan inte vill stöta sej med de pensionärer som faktiskt tittar.

Att lägga ett rost-program fredag 21.00 efter Peter Settman och äppelkindade musikalartister är att be om en skandal – en skandal man dessutom inte kan vända till sin fördel. De som begriper formen har annat för sej, de som tittar begriper inte formen. SVT vill äta kakan och ha den. I slutändan blir ett dödbak.

Men att, som vissa ursäkter till tyckare i vissa ursäkter till tidningar, komma och påstå att humorn nuförtiden har blivit elakare och grövre, är naturligtvis bara historielöst och enfaldigt.

Elakare än när då? Än när Rolf Börjlind satte Fälldin på dårhus 1978? Än när Karl Gerhard – inför en publik av adelsmän – kallade överklassen för halvmänniskor?

Grövre än när då? Än när Sten-Åke Cederhök drog vitsar om våldtagna nunnor? Än när Emil Norlander på 1890-talet skrev revyer om inavlade och sinnesslöa? Än när Aristofanes satte enorma löskukar på sin ensemble?

Roast-konceptet utvecklades som bekant i utkanten av showbiz, strax utanför strålkastarljuset, som initationsriter i slutna komikersällskap i New York. Där kände ingen av tvångströjor i form av SVT-censorer och människor som vill missförstå. Där vädrade man och ventilerade man känsligheter med ett verktyg som humorister behärskar: ironi.

Ironi är måhända inte för alla. Humor – åtminstone den roliga – bygger gärna på ironi. Humor måste därför inte vara allas angelägenhet. Jag kan inte se poängen i att trycka fittskämt i huvet på SVT:s servicehemspublik. Det vinner varken gamlingarna eller skämten på. Men problemet är inte skämten – de är bra (jag har för fan skrivit några av dem själv!) – utan sammanhanget.

Min erfarenhet är att roast-konceptet är fantastiskt – förlösande, förlåtande, renande, det optimala sättet att säja ”vi har alla skavanker men är ändå värda kärlek” – men som med allt utmanande mår det bäst av att odlas i periferin. Knacka på och stig in om du vill, men känns det obekvämt så gå för fan din väg. Lustigkurrarna måste sätta ribban – inte mellancheferna.

Ett sånt program ska inte sjösättas av en statstelevision med lika delar mindervärdes- och finkulturskomplex. Ett sånt program måste sjösättas av folk som tror på vad de gör.

17 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


I måndags kväll satt jag på restaurang Tennstopet i Vasastan. Jag åt fläsk med löksås. Det är en av ytterst få principer jag har: att beställa fläsk med löksås om det finns på menyn. Silas åt kalvlever Anglais. Silas bjöd. Eller som det naturligtvis heter i Silas mun: ”bjussade”.

(Jag läser för tillfället Slas för glatta livet. Det är därför jag skriver så korthuggna meningar.)

Silas är en Legend i Branschen. En grå eminens. En puppet master. Han producerade. Plattor. Krogshower. Teveprogram. Med de största. Cornelis. Östen. Ernst-Hugo. Lill. Zarah. Beppe. Grynet. De som bara benämndes med förnamn.

Främst jobbade Silas med Cornelis. Eller rättare sagt: av de Silas jobbat med, håller han Cornelis främst. De jobbade inte ihop varje dag. Inte ens varje år. Mäster Cees var en man som tog stor plats. Folk tröttnade. Cornelis gjorde bort sej. Ibland försvann han. Återfanns mot beskrivning i en gammal kvarn i Holland eller på en smörrebrödskrog i Kristianshavn. Silas och Cornelis arbetade till och från i tjugo år.

När Cornelis var som mest ute – bränd, såld, kalkad, glömd, föredetta, ex, ett skämt, ett bleknat minne – baxade Silas hem honom från Köpenhamn. Där hade han supit bort några år utan jobb. Sen knatade Silas runt till Sveriges alla skivbolag. Inget ville satsa en spänn på en försupen gammal vistrubadur från tider man skämdes för.

Silas producerade – proddade – två plattor själv istället. Gav ut dem själv. För egna pengar. Unga musiker. Synthar. De låter rätt skräpigt 2009 – mycket sämre än Cornelis sexti- och sjuttitalsproduktion – men försörjer fortfarande Silas.

Nu låter allt detta logiskt och självklart. Hade du sagt 1985 att Cornelis skulle leva för evigt hade du tagits för en skojare.

Efter Silas-producerade comebackplattan ”I elfte timmen” 1985 gästade Cornelis Lundell på dennes nyårskonsert på Johanneshov. En gammal eskapist mötte en någorlunda ung och allt annat än oförstörd. Framför den avmagrade holländaren stod tusentals unga människor och skrek. Cornelis sjöng Märk hur vår skugga – i samma veva populariserad av Imperiet – på holländska.

Det jubel som uppstod då är det som fortfarande ljuder. Cornelis är 2009 Metronomes bäst säljande artist. Nya samlingar med samma låtar och samma namn säljer tiotusentals ex. Med all rätt, om ni frågar mej. Och Silas.

Jag satt på Tennstopet mittemot Silas. Som en maskhungrig fågelunge med öron som parabolantenner. Jag ville veta. Silas är sjutti år (på Silas-språket: ”bast”). Äldre än mina föräldrar. Yngre än Cornelis. Vilket är svindlande. Jag har alltid föreställt mej Cornelis som en yngre bror till min mor, en överbegåvad slashas, familjens svarta får, den morbror Frans han själv sjunger om:

Morbror Frans är min idol
Ingen tål vad morbror tål
Ingen tål likör så bra
anser jag

Cornelis befann sej ständigt i samma allt-och-inget-ålder. När han debuterade vid 26 års ålder lät han som en farbror som redan sett allt. När han spelade in sin sista platta lite innan femti var det till samtida sound, om amfetamin och bränslemän. Han har alltid funnits, lika självklar oavsett almanackan. Hade han levt idag hade han snart varit 72. Lastgammal.

Silas Bäckström – för det är om honom detta egentligen handlar – driver Cornelismuseet och Cornelissällskapet. Arrangerar – arrar – Cornelisdagarna på Mosebacke. Håller i rundvandringar.

Att han bjussade mej på fläsk med löksås kom sej av en text jag skrivit till Cornelisbladet. Jag tror att Silas läste den och kände att hans arbete varit mödan värt. En trettitreåring från obygden har skaffat sej skägg, döpt sin förstfödde till Cornelis och vyssar sin nyfödde till Ballad om en gammal knarkare.

Kampen har inte varit förgäves. Stafettpinnen vandrar vidare. Broar byggs.

Jag kan ha missuppfattat det, men det kändes som om Silas gav mej ett informellt men heligt uppdrag: att medverka till att namnet Cornelis inte dör med Silas. Oavsett om det var Silas budskap eller inte, så accepterade jag.

I utbyte mot x antal anekdoter om Zarah Leanders frukost eller Cornelis båtaffärer accepterar jag vad som helst.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]