En man med ett skägg

Tag: begåvade människor jag känner


Ikväll ska jag göra ett märkligt gig. På det K-märkta Medborgarhuset i min skoltids stad, Eslöv, ska jag intervjua en av stans två stora söner, Johan Glans (den andre är Erik Penser). Det lär vara fullsatt.

Jag är ingen intervjuare och Glans är inget vidare intervjuoffer. Det blev så för att vi råkar känna varann sen länge.

1988 gick jag i sjunde klass och vi flockades i aulan för att se en julshow som ett par elever satt upp. Det höll ovanligt hög klass, påfallande hög. Van från roliga timmen vid att folk stod och läste sketcher innantill ur Dramatik för skolan och inledde scenerna med att presentera sin rollfigur med namn, blev jag imponerad.

Jag vet inte om ensemblen i övrigt var så begåvad, även om ytterligare en medverkande dykt upp i showbusiness tassemarker, men en stjärna utkristalliserade sej redan då. Han hette Johan Glans. Han slog bl.a. ett stämjärn mot bordet och sjöng ”aaahh”. Redan då lyckades han gjuta liv i ett billigt skämt genom att så uppenbart gilla vad han gjorde och trivas där han stod.

I skolkorridoren märktes han inte. Där flöt han snarast ihop med väggen.

Det är som om somliga är predestinerade för en uppgift. Glans var rolig redan som ung. Inte på fester eller på fik, men på scen och på papper. Han visste vad som var roligt, på samma sätt som man kan urskilja vad som är blått eller kallt.

I Seinfeld-extramaterialet berättar en av de nördiga manusförfattarna om hur Larry David stod och såg på repetitionerna och regelbundet mumlade ”funny … funny … not funny …” Med expertisblick skiljdes agnarna från skämten. En författare råkar säja ordet ”shrinkage” när han presenterar idén om att George blottar sej för en tjej efter badet, och David replikerar genast: ”Shrinkage! Use that word! Use it a lot!”

Det hade kunnat vara Glans. Intuitivt avgjorde han från begynnelsen hur humor blir till. Där andra famlat och sökt sej fram – Magnus Betnér jonglerade i början, Özz Nûjen klädde ut sej till tant – har Glans klättrat uppför en spikrak stege.

Det är ingen skillnad på det han gjorde då och det han gör nu. Bortsett från att det är rappare, effektivare, vanare, proffsigare, tajtare. Men somliga Parlamentet-skämt hörde jag på Lilla Teaterns scen i Eslöv tidigt nittital. Inte en stavelse har ändrats.

Jag har alltid beundrat karln (om man nu kan kalla en person med det utseendet för karl) förbehållslöst. Hans säkerhet har också varit hämmande för mej, som visste att jag ville men inte hur det skulle göras, vilket jag tyvärr inte riktigt kan klandra honom för. Omedvetet sökte jag mej till andra hörn av kulturarbetarbranschen för att lösgöra mej från Glans perspektiv och inflytande.

Jag ”valde” det dammigaste och mörkaste hörnet. Glans kommer alltid att vara roligare, men ingen har så mycket att säja om Arne Weises första samlagsförsök som jag.

Idag är det statligt påbjudet att gilla Johan Glans. Han skämtar på kronprinsessans födelsedag och leder guldbaggsgalor, accepteras av både massan och Schyffert. Plötsligt fanns han överallt, vilket gav oss intrycket att han alltid funnits där.

Det har han på ett vis också. Han räknar sin ståupp-debut till en tävling på Hotell Kramer i Malmö 1994, där han och Batra mottog ett delat förstapris av Lennie Norman. Sen dess har han poppat upp då och då, i sammanhang som jag minns knivskarpt och som Glans helst vill att jag ska glömma.

Men vi ska minnas att det inte var nån Björn Gustafsson-effekt. 1994 var ståupp det ohippaste du kunde syssla med jämte ett vanligt hederligt jobb. Glans har trälat sej till sin position, verkat i skuggorna, gjort företagsgig på vägkrogar. Om det inte vore ett så märkligt ord att använda när man pratar om honom, skulle man kunna påstå att han har kämpat.

Det är så klart lätt att säja i efterhand, men helt ärligt: att han hamnat där han hamnat stod klart från början. Det hade varit betydligt konstigare om han blev personalchef som sin pappa.

Redan på gymnasiet sa vår originelle gympalärare att han skulle bli ”Sveriges svar på Stig Grybe” (fundera gärna på vad det betyder). Eftersom jag själv aldrig varit nån vän av idrott, är det med motvilja jag ger honom rätt.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


I Öresundsregionens pop-och-tramskulturkretsar är vi alla rörande överens: Sanna Persson-Halapi är ett geni. Det tycker Hipp Hipp!-gubbarna som gett henne spelyta som den baltiska köpefrun Jolanta. Det tycker Anders & Måns som gjort krogshow med henne. Det tycker regissörsduon Johannes Stjärne Nilsson och Ola Simonsson som gett henne ledande roller i sina filmer. Det tycker Mikael Wiehe som krogshowat och Jan Troell som castat.

Och det tycker jag och mina medförfattare till Hej rymden! som bad henne att vara med för att visa hur man gör.

Sanna Persson-Halapi är en av landets största karaktärskomiker. Hon borde ha en stående inbjudan till Morgonsoffan, Lilla landet lagom, Fredag hela veckan och alla dom andra program som försiktigt försöker skapa alternativ till den förhärskande ståuppkomiken. Hennes figurer är – liksom Mia&Klaras eller Henrik Dorsins – Människor. Inte krumelurer eller karikatyrer, utan människor med fulla spektra och hela lagret av lager.

På fredagen ser jag henne spela cabaret i den gamla franskinspirerade larsforsellska andan – såna föreställningar där man kan blanda tokigheter med eftertänksamheter utan att nån känner sej obekväm – med ytterligare en av Sydsveriges begåvningar: ståuppoeten, singer/songwritern och scenpersonligheten Emil Jensen.

Det är en fröjd att titta på och jag blir djupt avundsjuk. Avundsjuk på Jensen som vågar säja politiska korrektheter utan att ta skydd bak ironier, vara vänlig utan att bli förnumstig och världsförbättrare utan att bli en lillgammal mellanstadieelev. Avundsjuk på Persson-Halapi för hennes exakthet i porträtten av datortekstanter, new age-polskor och rättframma malmökärringar som heter Irene.

Mest rörd och berörd blir jag när hon lägger maskerna åt sidan – rent bokstavligt – och ser oss i ögonen när hon berättar om sitt behov av masker. Utan masker och röster och konstiga kläder att gömma sej bakom finns plötsligt risken att någon inte skrattar. Och om dom skrattar finns risken att dom skrattar åt och inte med.

Skönast alltså att göra sej ful, göra sej konstig, göra sej till. Blottar man sej kommer panikångesten.

Det är modigt att över huvud taget ställa sej på en scen och försöka vara rolig. Jag gör det själv bara i sammanhang där en majoritet av publiken är mina vänner, bekanta eller låntagare. Det är ännu modigare att göra det om man egentligen inte vågar. Och det är enormt modigt att ställa sej upp och erkänna att man just nu, i ögonblicket, gör nåt som man inte vågar göra.

Det är som att hålla ett föredrag om kroppsspråk; man kan sätta sina tics på att alla blir extra vaksamma på just det man pratar om.

Sen ligger det så klart en extra ironi i att jag för min del, som känner att det är ohyggligt mycket skönare att vara Kalle Lind offentligt än nån hittepå-figur, tycker det är löjligt modigt redan att ställa sej upp och påstå sej vara nån man inte är.

För vad man faktiskt då påstår sej vara är Skådespelare. Vilket är ett långt ambitiösare statement än att påstå sej vara Festlig Lirare.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Avdelningen internskämt.


2006 la vi – Ola Norén, Valle Westesson, Jesper Rönndahl och jag – ner vårt radioprogram Hej domstol! efter tre och ett halvt års sändningar i utrymmet mellan Eric Prydz vs Retarded Funk och Ekot. Ola, Valle och jag skulle göra ett teveprogram och i mitt fall läsa äldre mäns memoarer, Jesper skulle starta upp P3-progammet Pang Prego (med bl.a. Liv Strömquist).

Vår sista sändning gjordes lajv från f.d. Jericho i Malmö. På scen bl.a. Dan Hylander och Billie the vision and the dancers. Samt en kör.

Under årens lopp har jag blivit anklagad för att vara lundaspexare så många gånger att jag till slut tänkte: if you can´t beat them – join them. Ärligt talat tror jag få människor mer aktivt har undvikit lundaspexarna än jag, men råkar man nu prata skånska, befinna sej i periferin av en humorvärld och använda ord svårare än ”skönt!” så får man tydligen gilla läget.

Upp på scen alltså en livs levande manskör från Lund. Melodi: Flamma stolt mot dunkla skyar (bl.a. odödliggjord av Jan Hammarlund och Turid med texten ”Vi ska bränna erat jävla stjärnbanér” på en indragen gammal LP). Humorn låg i att tre människor retade en fjärde (s.k. mobbning):

Kalle lämnar Sveriges Radio
Samma sak gör Ola Norén
Även Valle lämnar Sveriges Radio
Dom ska göra teve sen

Men Jesper – han ska stanna
Han ska gå i samma spår
Samma skrivbord! Samma dator!
Han ska hasa runt i
samma korridor

Han ska gå på toaletten
och gömma sej då och då
Och dra sej lite lojt i struten
för att få sin tid att gå

Han ska stanna! Han ska släpa
på samma matpaket
Han ska sitta
som en zombie
Han ska stirra in
i samma grå tapet

Som prank håller jag det som ett av mitt livs bästa – om det nu hade varit ett prank. Som den konflikträdde jävel man är fick Jesper så klart först läsa texten och tusen gånger på en whiteboard intyga ”det är helt okej”.

Nu tyder hursomhelst mycket på att Jesper lämnar Sveriges radio för att göra andra saker och att jag själv kommer tillbaka. En så kallad cirkelbumerangeffekt.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Rubriken är egentligen missvisande. Jag känner inte Kristoffer Appelquist. Jag har aldrig gått ut med hans hund, torkat hepatit från hans sprutnål, blandat blod och/eller avföring, fylle-sms:at nåt internt skämt om Stig Strand eller ens varit hemma hos honom. Fan vet om jag över huvud taget varit i hans hemkommun, som jag tror är Värmland.

Jag har stött på honom i vimlet, där vi omsorgsfullt dunkat varandras ryggar och sugit varandras kukar. Det är så jag har förstått att folk närmar sej varandra i humorbranschen: genom ömsesidigt betygande om varandras genialitet och stimulerande av varandras genitalier.

Det är inte så man närmar sej varandra i Eslöv.

Appelquist hörde jag första gången talas om via min vän Råland, som har järnkoll på den stockholmska humorsvängen och rapporterade om en skånsk snubbe som drev en klubb nånstans väster om ingenstans och som gjort fem magiska minuter på Norra brunn.

Sen dök han upp i såna där program där fyra människor med blandat resultat ska få skrivet material att låta påkommet i stunden. Appelquist fick påfallande ofta skämten att låta just improviserade – men ännu viktigare personliga.

Det var inte bara fråga om ett upplägg och en smash; till det adderades ett snett leende och en arg rynka i pannan och en pannsvettig Baloo-look som gick stick i stäv med råheterna.

Sen visade det sej att min vän Marcus, som driver klubben Oslipat i Malmö, var nåt slags kompis med karln. Appelquist förhåller sej till Oslipat som Steve Martin till SNL: den självskrivne hedersgästen.

Jag ser en del ståuppkomik. Som småbarnspappa rör jag mej minimalt i svängen, men jag brukar masa mej till olika lokala humorklubbar som ligger i mitt hemkvarter. Där uppträder alltså ibland Kristoffer Appelquist. Då brukar jag skratta. Det är en kluven känsla för mej: det är visserligen en trevlig upplevelse att bli road, men mitt skratt går upp i falsett på ett sätt som gör mej otäckt lik min far.

På hedersord: det finns ingen jag skrattar lika hjärtligt åt. Det har delvis med identifikation att göra. Ytligt sett finns många beröringspunkter: Appelquist är lika gammal som jag och uppvuxen i den stad jag bor i. När han framträder i sin gamla hemstad frossar han gärna i lokala fenomen som Möllevången-vänstern och Nya Traktörens Jack Vegas-maskiner.

Men det där är fernissa. Jag skrattar inte lika mycket när Åke Cato bloggar om Malmö.

Det handlar också om nåt annat. Det handlar om en brist på inställsamhet som känns välkommen. Det handlar om att skämtaren på scen väljer att ställa sej mitt i lejongropen (Möllevången) och spotta på lejonen (Möllevången-borna).

Det handlar om att göra långa bisatsutläggningar om Rudolf Steiner och Totte Wallin i ett underhållnigsprogram (”Enköping”, en del i Humorlabbet-serien). Sånt går aldrig hem hos höhö-arna. Höhö-arna blir alltid provocerade när bollen sveper strax över deras pannlugg, och väljer att kalla folk för snobbar hellre än att gå hem och googla upp sin allmänbildning.

Det handlar om att rada upp politiska inkorrektheter utan att gardera sej med en kommentar som ställer hela resonemanget över ända. Skämten om judarnas erkända snålhet får hänga fritt i luften. Publiken skruvar på sej och hoppas på en fortsättning som ska legitimera att dom just skrattat åt nåt dom inte står för. Fortsättningen kommer inte. Istället kommer ett skämt om bögar.

Det handlar om att pladdra, babbla, låta flabben gå utan att alltid ha ett väl beprövat och finslipat skämt i rockärmen. Ibland får poängen liksom bara vara att man understryker en gång för mycket att maten på Nya Traktören smakar piss.

Ståupp ses gärna som ett hantverk. Man sitter hemma, skriver skämt, prövar dom på publik, spelar in sej själv, analyserar inspelningarna, behåller dom skämt som gett störst skratt, fogar omsorgsfullt samman dom till ”rutiner” och ger sej efter några års firmafestharvande ut på en teaterturné med en ”helaftonsföreställning”´. Så byter man omsorgsfullt ut dom lokala referenserna och skojar om Skellefteå i Sollefteå och Linköping i Norrköping.

Så brukar gången se ut och det är säkert det beprövade rätta sättet. Jag betvivlar inte att Appelquist går och gått samma väg. Vad fan vet jag; han kanske inte improviserar ett jota, han kanske har en spökskrivare, hela acten kanske är en översättning från nån gatuartist han stött på i Blackpool.

Men det känns inte så. När Appelquist ställer sej på scenen känns det som om han sätter sej på andra sidan av mitt krogbord. Det känns som om han är uppe i varv för att en långsam jävel stått i vägen för honom på bussen. Det känns som om han bestämt sej för att det ska bli en lång kvälls färd mot betongkeps och som om han utnämnt sej själv till kvällens stjärna och vänkretsen som publik.

Han känns inte i första hand som en begåvad komiker. Han känns som en rolig jävel. Och det är enbart sagt med beundran.

P.S. Bilden är plockad från Sydsvenskan. Dom har ju en lång tradition av att välja mindre smickrande illustrationer. Själv känner jag att jag måste balansera panegyriken med en taskspark.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Inte för att jag vill skryta…

…men jag var för första gången på Bokmässan (den där biten med Biblioteks- i namnet är det ingen som riktigt bryr sej om, va?) i fredags. Vi presenterade årets radiokalender och Anders & Måns fick signera prissänkta papperskalendrar och annat public service-relaterat. Några tappra själar slet sej från Göran Greiders hårvårdstips i Ordfront-montern för att få en mycket fragmentarisk bild av vad som ska hända i radiotablån i december.

Vill man ha ett ännu diffusare grepp kan man se succéduon framföra låten ”Världens Långsammaste Bil” och mej svänga med fingret i otakt här. Fast i radio kommer den att ha både rätt tonart och rätt text.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jorden runt.


Mina ”vänner” Valle Westesson och Krisse Jonzon försöker få tiden att gå. Där andra satsar på nya, moderna, hippa kulturformer som stand up comedy (som låter lite coolare än Myggan Ericsons rekommenderade raktuppochnerkomik), gör de en Carl-Einar Häckner och rotar fram såna där artister som är s.k. specialbegåvade.

Det kallas varieté. Det innebär att man satsar på det spektakulära. Hellre nån som brottas med en apa insmord i dallassallad än nån som kan förklara världspolitik eller läsa en dikt om svält.

Jag vill tydligt understryka att jag inte är sur eller bitter över att inte ha blivit tillfrågad. Det rör mej inte i ryggen att ingen frågat mej om jag vill vara med bland lindansarna och löskefolket. Jag har massor av egna projekt. Det finns alltid nån tvätt som ska tvättas och nån nagel som ska klippas.

Eftersom i alla fall jag känner till begrepp som ”vänskap”, ”lojalitet” och ”hederlighet” (och för den delen ”hygien” och ”moderna kläder”), puffar jag här för ett projekt fast att jag inte är inviterad att delta. Så agerar nämligen Riktiga Vänner.

På restaurang Metro, Möllevången, Malmö. Onsdag 21.00.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Helgen har spenderats på Wanås slott, där ett femtital människor har slitit som arbetshingstar för att förverkliga några halvgamla mäns visioner om statare och avföring. Vi säjer inte mer än så här. Bilderna får tala för sej själva.

Undertecknad så som undertecknad vill bli ihågkommen.

Sanna Persson-Halapi (sminkad).

Valle Westesson och Sissela Benn.

Marianne Lindberg De Geer (har ingenting med vår inspelning att göra, den råkade bara stå i slottsparken).

Valle Westesson (utklädd) och Ola Norén .

Ett stataruppror. Under frigolittaket döljs Johan Glans. Till höger i klänning Måns Nilsson. Till vänster Arvid och Robert (Pierre Lindstedt och Peter Jöback).

Jesper Rönndahl (utklädd) och Ola Norén.

Vad är det då folket på bilderna sysslar med? Svar: får tiden att gå.

Men nog blir man lite sugen på att få veta vad fan alltihop handlar om?

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag har egentligen gett upp musiken. Det fanns en period när jag läste tidskriften Pop ganska noggrant, taggad av att knäcka dom kryptiska koder som man förstod var insmugna i bildtexter, och ibland fick jag t.o.m. för mej att köpa upp mej på några heta vax att spisa. Ofta blev jag besviken. Den mesta av musiken var bättre i teorin.

Det är egentligen mer fascinerande att ta del av Andres Lokkos panegyriska hyllning till Dexy´s Midnight Runners och försöka förstå hur en virrpanna som Kevin Rowland med lite saxofoner och stomprefränger kunde plantera en så gränslös självtillräcklighet i en liten est från Jakobsberg – än att faktiskt lyssna på Dexy´s. Och då är de ändå ganska bra.

Lyssnar jag på musik idag – och i vårt hem har Klas Klättermus och Majas förskräckliga visor om växter ständigt företräde – är det ofta på en äldre gubbe med gitarr som tolkar en ännu äldre gubbe med luta.

Ett undantag gör jag dock: Billie the vision and the dancers.

Sju udda typer som spelar pop som pop ska låta: spröd, skev, svängig, självutlämnande och helande. Visuellt erinrar dom med sitt köns- och etnicitetsöverskridande om Sly and the Family Stone, som ju blandade män och kvinnor, kaukasier och afroamerikaner. Musikaliskt har jag inte referenser nog att beskriva dem. Det låter väl som det gör när en grupp musikaliska människor bestämmer sej för att förverkliga det en särling hör inne i sitt huvud.

I ett mellansnack en gång berättade sångaren Lars Lindqvist att någon sagt till honom att han lät som ”en bakfull Håkan Hellström”. Han kommenterade själv med nåt dröjande i rösten: ”Och det är väl ganska bra?”

I don’t believe in Jesus Christ and I don’t believe in God.
I don’t believe in anything that makes you wanna save me.
I need a break and I need a vacation.
Take me away from the civilisation.

Igår, den 2 november, hade jag (tillsammans med malmökulturens stöttepelare numero uno, Pelle Holmgren på klanglåda) äran att utgöra deras förband. Iförd vit skjorta och sidenscarf travade jag upp på samma scen som Morrissey en gång stått på, för att försöka överrösta sorlet från hippa popkids som baske mej inte kommit för att lyssna på en skäggig farbror som pratar om Evert Taubes intresse för småfickor – och som dessutom har det dåliga omdömet att stå och sjunga vals på en rockklubb.

Man kunde se skräcken lysa i klubbungarnas ögon; för varje takt jag sjöng i Flickan i Havanna sjönk deras cred med minst tio punkter.

Det var en blandad upplevelse. För Billie the vision gör jag dock vad som helst. Ett band som utstrålar en sån sympatisk blandning av självförtroende och skröpplighet ska stödjas. Ett band som sjunger om ”Jesus park” och ”Nobel square” (Jesusparken och Nobeltorget är några av Malmös mest miserabla platser, välbesökta av blandmissbrukare och ambulanser), om att ”O.D. on NYPD when we´re blue” och om terapeuter som ointresserat försöker lösa livskriser med piller, är mina vänner.

I said ”can somebody set me soul on fire?”
But somebody set my home on fire.
The flames and the smoke laughed right in my face,
the insurance company laughed at me too.
Alanis yes I know what’s ironic,
Alanis yes I do.
Somebody stole my naive kind of lifestyle,
somebody stole what was left to steal.
I need plenty of kisses and a hole bunch of love.

Och stående i ett hoppande och sjungande publikhav avundas jag musikens kraft att förena. Att höra hundratals lirare i lustiga frisyrer i korus sjunga om ens ångest och olyckliga kärlek, måste vara en katharsisupplevelse. Den får man aldrig när man står och gör sej lustig över Arne Weises alkoholproblem. Och det är man väl, handen på hjärtat, inte heller värd.

Och det är dessutom en katharsis som fortplantar sej från scenen och rakt ut i hjärtat på dom som var och en suttit och hängt vid sin egen hifi-anläggning och som ute i vimlet hittar den ena själsfränden efter den andre, som rent fysiskt får uppleva att dom inte är ensamma, att andra har funnit tröst i samma knaggliga engelska och samma till synes triviala betraktelser om en fyllekväll i Oslo som man anar rymmer några essentiella nycklar till förståelse.

I never knew that I could feel so sad.
I never knew that I could feel so bad.
I’m alone and I never experienced this before.
She said ”I’ll call you at midnight”.
She did never call me at midnight.

Billie the vision and the dancers är inga predikanter. Jag får intrycket av att sju vinddrivna existenser har sprungit in i varandra och tillsammans skrivit ett manifest för att besvärja demonerna. Med kostymer som signalerar fest, med dragspel, fiol och congas, med galghumor som fejsar tillvarons svärta, ska jävlarna drivas på porten. Och samtidigt ska ingen få lov att göra dom till lidandets maskotar, några ställföreträdande gråterskor. Då gömmer sej kukfingret i dom färggranna silkesvantarna.

So you want me to bleed for you when my wounds finally started to heal?
So you want me to cry for you when I smile, when my tears just dried?
So you want me to die for you when my will to live never has been stronger?
So you want me to sign for you as long as I can assure you to bleed?

Billie the vision gör det ingen annan vågar. Och dom gör dessutom det dom inte själva vågar. Dom åker ut på fängelseturné i nätstrumpor och för små silverkostymer. Dom berättar i tidningen att deras terapeuter avrått dom. Väl på plats visar gitarristen Gustav Kronkvist nån yrkesmördare moondance-stegen.

Dom berättar om sin frikyrkliga uppväxt och om jesustro som ”smells like an onion fart”. Dom berättar om spelmissbruk och kuksugande i källare, och om lyckan och trösten i en dvd-box. Och dom vägrar att be om ursäkt för att dom finns.

Jennie is dancing on the table.
She’s throwing popcorns at the landlord,
he’s walking outside.
This operation can not fail.
I’m saved by the bell.
Open the window. I inhale.
I’m saved by the bell.
Stay awake with me – I don´t wanna go to sleep.

I gårdagens mellanprat berättade Lasse Lindkvist att hans frikyrkliga mamma inte gillar att han bara skriver om sex. För att blidka henne skrev han en låt med refrängen ”Hallelujah”. När den väl var färdig insåg han att den handlade om hans homoerotiska drömmar om Ola Salo.

I’ve been having some strange dreams lately.
I was going through the park when I saw the singer in the Ark and he said to me:
”I would like to have a son with you,
a brown eyed little boy with red curly hair”.
Hallelujah! Hallelujah!

Och där nånstans, i omöjligheten att förställa sej för nån annans skull, vilar min respekt för gruppen. Visst är det en maskerad, en pose, ett stiliserat uttryck. Visst är vi alla clowner. Men clowner som snubblar när andra kastar pengar på dom och som gör det för att få elitens erkännande –
det finns många som gör konster och krumsprång för dom som har makten och det finns många som fjäskar för smulor från dom härskandes bord
– är bara värda förakt.

Men dom clowner som snubblar för att andra ska slippa snubbla, som snubblar åt oss, för att vi ska inse vår egen skörhet och att vi inte är ensamma, dom som till och med gör snubblandet åtråvärt, attraktivt och vackert, dom som vänder sin egen och vår otillräcklighet till en triumf -är värda respekt.

Gränslös respekt.

You know my sister Susan Lee, she says ’Jesus got a plan for you’.
That he could lead you to the righteous path and one day you will be righteous too.
And now she’s buying stocks in the casino business.
Righteous stocks in the casino business.

So meet us there at the Nobel Square if you want to change the world with us.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Som nåt slags kulturintresserad kulturarbetarwannabe har jag genom åren ofta tagit del av vänners och vänners bekantas och vänners bekantas önskade sängpartners alster.

Jag har gått på folkhögskola och – i strid mot min ideologi – stått och lyssnat på timslånga fusionfunktrumsolon och hört nittonåriga medelklassempatikers dikter om livet som smutsig tjackhora.

Det har ganska sällan varit bra. Betydligt oftare olidligt. Dealen har varit att dom sen fått stå och känna sej lika förfrämligade när jag prövat mej fram bland putslustigheterna.

Med Richard Schickes grejer var det annorlunda. Jag träffade honom första gången i Valles lilla etta på Simrishamnsgatan. Jag och Valle hade just börjat umgås efter att inte ha sett varann på fyra år. Efter ett tag förstod jag att Richard faktiskt bodde hos Valle. Det tog ytterligare några besök innan jag fattade att de till och med delade dubbelsäng.

De var inget kärlekspar. Not that there’s anything wrong with that. Bara kompisar. Såna där kompisar som skruvar upp varsin rosa sänglampa och som ogenerat går runt nakna. Alltså bra kompisar. Goda vänner med betoning på goda. Som delar varandras ångest och sårighet.

Richard spelade i ett band. Bandet hette av nån anledning Björns vänner. De gjorde sin debut på KB – Malmös största och då enda rockklubb – som förband till David and the Citizens. Det kan ha spelat in att Conny och David från Citizens också ingick i Björns vänner.

Det var … bra. Det var för jävla bra. Richard stod med gitarren lite för högt upp på magen och sjöng en jättelång sång med osorterade bilder från ett liv: ”När jag var ung såg jag åkrar och himmel…”, ”Jag visade platsen där dom sköt min pappa…”, ”Vi satt vid en å, sög på grässtrån och log mot varann…”, ”Hon hade en kjol som var tunn, röd och liten/ och väckte en längtan hos mej att ta av den/ men hon sa vi kan vänta med sånt för vi älskar varann…”

Och så plötsligt, mitt i de poetiska, drömska, suggestiva bilderna från ett liv som fått tidens förlåtande skimmer över sej, bröt sej en refräng in med en stenhård prosaisk text:

Och så en morgon när jag vaknade hade hon sett nåt slags ljus.
Hon sa till mig: ”Du är precis som de andra, du.
Du ser på mig och du ler och ser ner på mig,
men nu förstår jag: du är bara rädd
för att jag ska veta hur du är, förstå vad du tänker,
stackars lilla du!
Att du bara är en ytlig mansgris.
Ska jag suga av dig nu?
Dra åt helvete! Du, dörren är där.”

Och så fortsatte sången ösa bilder, ögonblick, fragment från nåt som var alldeles nyss men är obönhörligt över, över oss. Sångens jag ger sej iväg på nån finna-sej-själv-tripp, spelar höghus i en dockteater, dricker vin på en trappa, bor med vänner, vaknar en morgon av att papporna kommer för att hämta sina barn tillbaka till grottekvarnen, bestämmer sej för att sluta leva i romantiska föreställningar, skaffar ett jobb som sandskyfflare, kommer efter nio månader i en kvävande livmoder ut precis lika oviss som innan, ringer sin mor för att få en förklaring, hör mammans nya älskare leka hundvalp i bakgrunden, letar efter sej själv i en databas utan att hitta sej, ropar ut sin förtvivlan till sångens ni, undrar om nån annan vet nåt – och slutar sen i den stilla reflektionen att ”visst var det där lite viktigt nån gång” (eller rättare: ”viktet nån gång”- malmöitiska).

Det är fullkomligt storartad poesi om du frågar mej. Jag stod på KB och tänkte att där står en man i pottfrisyr som har bänt upp sin bröstkorg och slitit ut sitt hjärta och nu håller upp det i ljuset för allas beskådan. Eller rättare: det tänkte jag inte alls, jag hade nog tagit en stänkare, men det var i alla fall vad som skedde.

Inte för att det nödvändigtvis var självbiografiskt. Utan för att tonen, hjälplösheten, uppriktigheten vittnade om en textförfattare och sångare som brottades med de mest banala frågor utan att skydda sej med slängig ironi eller bli gymnasialt pekoralistisk. Som menade allvar utan att vara Allvarlig.

Och eftersom jag var gräsänkling på ett halvår så hängde jag en stor del av min lediga tid i den där ungkarslyan med de bägge rosa sänglamporna. Och på så sätt fick jag regelbundet ta del av Schickards produktivitet. Jag såg det som en ynnest. Jag ser det som en ynnest.

För andra gången i mitt liv – den första var när jag såg Johan Glans i åttonde klass göra en julshow och bl.a. slå ett stämjärn mot ett bord och sjunga ”aaahhh” – kände jag att jag befann mej i en Begåvnings omedelbara närhet. Det kan låta orättvist mot andra, men deras begåvning har på ett helt annat sätt kommit smygande på mej. Schickards begåvning kom med schvung.

Dessutom levererad med klädsam ödmjukhet.

Richard var garanterat den förste mänska jag ringt upp mitt i natten för att förklara att han är ett geni. Det är också den ende jag inte skulle ha skämts för efteråt. Han skämdes betydligt mer.

Björns vänner var under några år ett litet fenomen i Malmö (eller för att inte lura någon: runt några kvarter på Möllevången). Jag vet att jag låter som Ulf Lundell i följande beskrivning, men det skiter jag för ett ögonblick i: vi var en skara människor som ännu inte hade barn och fasta arbeten, som frekventerade ett gäng krogar, som försökte hitta en riktning i karriär och skapande, som försökte hjälpa varann, som oftast antagligen bara var dåliga föredömen för varann.

Vi träffade ofta på varann på Björns vänner-konserter.

Det där är inget originellt. Tusentals trettinåntings bara i kvarteren där jag bor kan ge er motsvarande skildringar, där bara namnet på bandet behöver bytas ut. Men nu råkar det här vara min historia.

Jag är ingen musikfanatiker, jag tycker mest det stör när jag försöker höra vad andra – förlåt, vem lurar jag? – jag säjer. Björns vänner är ett av de band jag lyssnat mest aktivt på. Det har jag inte bara gjort för att de råkat finnas till hands. Det gjorde jag också för att Schicke (och emellanåt Pelle Holmgren) skrev jävla bra låtar.

Den schickska begåvningen ligger i att poetisera vardagen utan att mystifiera den. Den lyrik jag kan ta till mej ljussätter istället för att fördunkla. Det kan handla om att hitta de optimala orden för vad alla tänker:

Nä, vem fan vill bli löneslav?
Nä, vem fan vill ha dussingrav?
Du frågar mej: ”När blir livet av”?

Det kan handla om att fånga de där sekunderna av livet som faktiskt är värda att fångas:

En fågel ser på mej från fönsterblecket
Jag drömde just om fågelsång och väcktes
En fot sticker fram från under täcket
Kanske var det där som sömnen läckte
ut?

Och så kan han ju när som helst peta in det där imperativet, den där
kommentaren till samhället utanför som varit med och gjort honom till den han är. Och som jag, med barndomsrötterna i nån slaskig sörja av Kåldolmar & kalsipper och chilenska flyktingar, alltid faller som en hundrakilosfura för.

”Stoppa porren” beskriver två unga människors förälskelser med vackra konkreta bilder: ”Fia fick tjugo spänn av Anders/ för att kyssa Malin/ och alla barnen tjöt”, ”Anders, med mod och rena kläder, han knacka på hos Fia”, ”Hon sminkade hans ögon, dom kivades på lek”.

Och så plötsligt: ”Så trängde Anders in i alla hennes kåta hål”. Och Fia ”tyckte nog det smärtade, men sa ingenting”. Och så mynnar det ut i en konkret uppmaning till Jan Stenbeck: ”Stoppa porren”.

Vad vet du, Jan Stenbeck, om min sexualitet?

Svar: antagligen ingenting eftersom han är död. Hade han varit i livet hade det räckt med att lyssna på en annan Schicke-låt för att få ett hum:

Jag tycker om att känna, om att känna, om att känna
– känna på mej själv när ingen annan är hemma

Det krävs ett mod för att blotta sin rädsla och sin otillräcklighet. Det krävs mod för att peka på nåt och säja att det där ni håller på med där borta tycker jag är fel. Risken är överhängande att man blir patetisk.

Om ordet ”patetisk” skriver den gamle Fria Pro-författaren Carsten Palmaer i sin Liten ordlista för nusvenskar:

högstämd, högtidlig, (djupt) gripande, känslostark, känslorik, lidelsefull (Svensk synonymordbok). Det mest nedsättande man kan använda om en annan människa.

Jag tror att Richards texter är patetiska i ordets allra vackraste bemärkelser.

För en vecka sen träffade vi honom i London (där han går en femårskurs i att andas med en bok på huvet) och frågade honom om han fortfarande skriver. Han svarade att han a) skriver sånger om att vara barn, och b) skriver sånger om att vilja ligga med nån men inte riktigt våga fråga.

Sagt med den blandning av gränslös uppriktighet och självironi som antagligen utmärker också de nya låtar han skrivit.

En vuxen karl ska inte återupptäcka sin barndom, känna tvekan inför kärlek och framför allt inte erkänna det. Inte ens en om han är i popbranschen, där annars toleransen för patetik är större än inom t.ex. byggarskrået.

En vuxen karl ska naturligtvis inte heller sova under en rosa sänglampa, bredvid en annan vuxen karl under en rosa sänglampa.

En vuxen karl lägger en blöt filt på sitt känsloliv, biter ihop och ser döden i brunögat.

Den dag jag själv blir vuxen och karl ska jag spela Schickepojkens samtliga låtar i den hi-fi-anläggning jag antagligen kommer att ha lagt löjligt mycket pengar på men aldrig lärt mej funktionerna på.

Förhoppningsvis kommer jag då att känna att allting är mycket bättre nu. Antagligen kommer jag att känna att vissa saker får man aldrig tillbaka och med stor sannolikhet kommer jag då att känna att jag slutgiltigt förvandlats till Lundell.

Men har jag tur kommer jag inte att känna nostalgi eller bitterhet över en dröm som försvann. Utan istället fyllas av samma välbehag som låtarna hittills gett mej.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Det här är en oerhört vansklig rubrik. De människor jag känner och som eventuellt hittar hit kommer att återkomma för att se om dom platsar under 2 och 3 och 4.

Sorry folks, nog för att en del av er är begåvade (om än bara på att vika svanhuvud av servetter), men definitionen av ”begåvad” betyder i det här fallet ”- inom kulturell, medial eller kultu-medial verksamhet”.

Min fiancée är t.ex. extremt begåvad, men eftersom hon är psykolog är alla hennes begåvade handlingar sekretessbelagda.

Liv Strömquist då. Serietecknare. Radioröst. Människan bakom serier med belysande titlar som ”Män som aldrig borde fått ha sex” och ”Historiens mest provocerande pojkvänner”. Frågar ni mej den ende 2007 som gör en politisk humor som är intressant både som politik och humor.

Kunnig, påläst, beläst upplyser hon mej om att Einstein den jäveln tog fram sina viktigaste forskningsresultat ihop med sin första fru, matematikern Mileva Marie. När dom skilde sej såg han till att ta åt sej all äran, samtidigt som han skrev brev till förra frun med ordalydelsen ”Du är osedvanligt ful” och sen gifte sej med sin kusin. Liv ritar en pratbubbla bredvid Albert: ”Fullt ös – incestuös”.

Det, mina vänner, är humor. Public service i P1, mina vänner, är det inte.

*************************************

Det finns inget ointressantare än en ”satir” som bygger på att man pliktskyldigt kommenterar den gångna riksdagsveckan genom att göra halvdana imitationer av Birgitta Dahl eller Carl Bildt eller – Gud förbjude – Leif Pagrotsky.

Det är en humor som bygger på den föraktliga principen att ”sånt går hem i stugorna”.

Det är en humor som gödslar politikerförakt och idén om att politik är nåt som fjärran höga herrar sysslar med för att sko sej.

Det är en humor som ljuger: den utger sej för att vara politisk, när den i själva verket är apolitisk; den utger sej för att vara rolig, när den i själva verket är förfärligt tråkig; den utger sej för att vara djärv, när den i själva verket inte utmanar någon, varken politiskt eller intellektuellt.

Vem som helst kan konstatera att Göran Persson är tjock och Pagrotsky kort och Sahlin nasal och vem som helst kan ana att det funkar hos en stor publik att konstatera detta. Men det är till intet förpliktigande. GP blir inte hotad av att nån säjer ”tjockis”. Karln är gjord av något hårdare virke än så.

Jag har inga problem med personpåhopp, tvärtom. Det är genuint roligt när serietecknaren Joakim Lindengren visar hur Siewert Öholm tar meskalinlavemang eller när Wiking & Hammarsson i 100 höjdare-boken hela tiden ger Lasse Berghagen det stående epitetet ”en man i blå filtkavaj” eller när Schyffert i en intervju helt plötsligt börjar orera om Per Gessles vita tubsockor och Lennart Ekdahls förmodade faiblesse för företagsrock.

Jag tycker t.o.m. det är roligt när Gardell i en gammal Släng dig i brunnen-monolog läser upp ett äkta husmorstips i Husmodern och sen kallar den stackars gamla – namngivna! – tanten som tipsat för ”fittjävel!”. Ingen ska komma och säja att han slår underifrån i det läget, men humorn ligger i hans monumentala överreaktion.

Sånt är roligt för att det är tramsigt och helt onödigt. Det är givetvis taskigt, jättetaskigt ibland. Men det är taskigt på retstickans vis, inte mobbarens. Skillnaden är monumental. Mobbaren vill ha folkets – mobbens – stöd. Retstickan är en lone rider. Mobbaren är självgod, retstickan lägger sej själv i potten, inte minst om han sticker ut hakan alldeles i onödan och dra på sej fyrtitalisternas vrede.

(Fyrtitalister har bestämt vad god satir är – humor som slår mot makten. Dom har också bestämt vad makten är – den politiska makten. Dom har också bestämt vad politik är.)

Humor bygger på överraskningar. Gör du ett program i P1 med underrubriken ”satir” kan jag inte föreställa mej nåt mindre överraskande än att Rachel Molin ska imitera Maud Olofsson.

************************************

Livs serier, hennes politiska satir om man så vill, bygger på att hon tror på nåt. Hon identifierar ett antal fel – kapitalismen, patriarkatet, heteronormativiteten, TV4:s faddergalor – och sen förklarar hon, inte sällan överdrivet pedagogiskt, varför det är fel.

Är hon riktigt inspirerad berättar hon också vad man ska göra åt det: det bästa sättet för kvinnan att få ett oneurotiskt förhållande till sin orgasm är så klart att krossa patriarkatet. Till skillnad från Erik Blix – men liksom t.ex. de omhuldade Hasseåtage – vill hon nåt.

Men i likhet med Lars Hillersberg, den gamle provokatören som oavbrutet lyckades reta folk, från tidningen Puss på sextitalet tills att han fick statlig konstnärslön några år innan han dog, tullar Liv Strömquist inte på humorn.

Förutsatt att man tycker det är roligt att få invanda föreställningar omskakade och borgerlighetens heder och ära spottad på.

Jag föreställer mej att hon kanske inte omvänder nån, men åtminstone stärker oss redan frälsta i våra vaga uppfattningar.

Samtidigt får ingen gå fri, varken för Hillersberg eller Strömquist. En sann humorist måste hata alla människor och aldrig tveka att backstabba de egna. Precis som när Doktor Kosmos är som bäst när han/ de går på sina egna (i ”Haschtomte” den loppiga flumvänstern, i ”Jag låg med henne i Tjeckoslovakien” och ”Eurovision socialist contest” hobbydemonstranter, i ”Å vem fan är du?” hela den socialistiska adelskalendern), har Liv inga problem att kacka i eget bo.

En av männen som aldrig borde fått ha sex är Timbuktu. Bor man i Malmö, ingår i nåt slags vänsterkulturnät och gläfser på Timbuktu, tror jag man får räkna med irritationer.

************************************

Liv Strömquist blev jag bekant med via radion. Jag skulle producera ett humorprogram som skulle gå tio veckor över sommaren. Ada Berger och Maja Salomonsson, som bägge jobbat på Hej domstol!, skulle stå för det roliga och jag skulle stå för det tråkiga. De föreslog att Liv skulle dras in i projektet. Jag var oerhört förtjust i tanken. Inte för att jag visste om hon skulle vara radiomässig, utan för att jag skulle få träffa en serietecknare.

Som gammal Galago-läsare och -fan var jag väl förtrogen med det strömquistska universat. Jag hade läst hennes album 100% fett och gillat det som fan. Det var aggressivt på ett godmodigt och oneurotiskt sätt, det gick en puls genom det som fick en på gott humör, som fick mej att vilja göra revolt och åka till nåt jordbrukskollektiv i Peru och apa mej om vartannat.

Jag för min del valde i vanlig ordning det sista, men någon som inte är lika rädd för världen som jag kan förhoppningsvis inspireras till stordåd gällande världsrevolutionen.

I sista numret av intervjutidningen Sex säjer serietecknaren, fanzinemakaren och undergroundaren Pontus Lundkvist:

Man kan vara så naiv när man är i 25-årsåldern och få för sig att det inte går att förändra samhället och att det är meningslöst att göra uppror och så, men fortsätter man använda hjärnan så växer man ifrån sådant trams.

Det är en attityd som genomsyrar Strömquists hela produktion.

Givetvis var hon lämpad också för radion. I Meningen med allt – som det där sommarprogrammet kom att heta – gjorde hon några fasansfullt roliga iakttagelser, som oftast inkluderade personer och personpåhopp. Hon konstaterade att de svenska kändisar som skrivit på nåt antihomoäktenskapsuppror var den något udda trojkan Paolo Roberto, Anna Maria Corrazza-Bildt och Jan Myrdal. Sen fick vi höra hur det lät när de tre var på bilsemester.

All heder också för att hon ville vara med i Hej rymden!, där hon spelar Hectors (Valle Westesson) notoriskt otrogna flickvän. Jag tror det var hennes första gång framför en kamera, och det är ju f.ö. en debut att avundas: att spela mot Rico Rönnbäck.

Det glunkas på stan om att 100% fett ska få en uppföljare, så länge får man hålla till godo med Liv i albumet Drift, en icke-sexistisk sexnovell med bilder av Jan Bielecki, och i P3:s Pang Prego, där Liv t.ex. har inlett ett inslag med den odödliga raden:

Du kanske tror att Susanne Alfvengren är den enda svenska singer/songwritern som gjort en låt om kryddor?

För att sen prata i tre minuter om Tomas Wiehes låt om kryddor.

2007 finns det antagligen inga mer inaktuella människor än Alfvengren och Tomas Wiehe. Just därför bli jag glad när nån tar av min tid för att håna dem.

Att nån tar av min tid för att håna Reinfeldt känns liksom inte lika överraskande.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]