En man med ett skägg

Tag: beppe

En Ulf i Baggekläder.

Ulf Bagge

Som kulturarbetare i de lägre divisionerna är det intressant att ta del av rapporter från motsvarande position. Jag hade ett mycket vagt grepp om Ulf Bagge innan jag trillade över hans memoarvolym Trubaduren (2012), men han har varit verksam som vistolkare, kompositör, producent, notskrivare, scenartist, stadsvandringsledare och diverse annat sen sextiotalet.

Han skriver en del om de svårigheter som kulturarbetaryrket medför – pengabrist, oförståelse från myndigheter, oseriösa sponsorer men framför allt större stjärnor med vassare armbågar – men jag kommer raskt på mig själv med att bara vika hundöron på sidorna med skvallerfaktor.

Ulf Bagge har haft en del med jazzmusiker och trubadurer att göra. Det flödar alltså av alkohol över sidorna. Han skriver med empati, men också irritation, om folk som bokstavligt talat pissat ner sina karriärer. De mest spektakulära informationerna utan inbördes ordning:

* Peter Holm (han som gjorde ”Monia”, mest känd för att ha haft ihop det med Joan Collins) gick vid ett tillfälle fram till en kvinna på krogen och kysste henne på munnen. Hon blev förvånad. Det blev också hennes man.

* Olle Adolphson bjöds en gång in till ett jazzprogram för att prata jazz och göra reklam för den föreställning som Ulf Bagge producerat med honom, delvis jazzbaserad. Väl i studion sa Adolphson: ”Jag är ingen jazzälskare och har heller inga jazzfavoriter! Det var ju ni som bad mig att säga att jag gillar jazz, men det gör jag ju inte alls!” Stämningen under resten av sändningstimmen blev något tryckt.

* På folkparksturné med Monica Z passerades Norra begravningsplatsen, varvid Monica Z fällde repliken: ”Där ligger min sista folkpark.” Den glada stämningen försvann hastigt.

* När Ulf Bagge producerade en föreställning med bl.a. sig själv och Beppe Wolgers fick Beppe uppmärksamheten. Inget konstigt i sig, men Beppe lyckades också få det att låta som om han själv var producenten i intervjuer. Så mycket fick han det att låta som om han var spindeln i nätet att Monica Z trodde det. Och Klas Gustafson, som i sin Beppe-biografi nämner föreställningen men inte Bagge. Ulf Bagge är inte alldeles nöjd med den historieskrivningen.

* Margareta Krook gav en gång en ändnypande garderobiär en högerkrok som gjorde skäl för sin bärares namn.

Men det stycke fakta som mer än något annat gjorde genomläsningen mödan värd:

* På sextiotalet kom jugoslaviska maffian in på krogen Kaos för att kräva indrivningspengar. Då dök Peter Harryson upp: ”Peter fick tag i en arm som han utan förskoning knäckte över sitt ena knä. Vad jag vet var detta det enda besöket som den jugoslaviska maffian gjorde på Kaos.”

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}


På cd:n som medföljer den jättelika Hasseåtagecoffetablesvenskaordbok som Stefan Wermelin och Staffan Schöier satte ihop efter sitt radioprogram ”The Svenska Ord Story”, och som jag fick tre ex av i julklapp 2005, finns ett i alla bemärkelser rart litet spår: ”HasseåTage”. Text: Beppe Wolgers. Framfört av Lissi Alandh, Monica Nielsen, Sonya Hedenbratt och Monica Zetterlund. För femtio år sen hetare än hetast.

Inspelningen är från 1964 så troligen är numret hämtat från kabarén Farfars barnbarn, som Beppe skrev för de fyra 1963. Mindre troligt är det hämtat från kabarén Farfars gladbarn som Beppe skrev för de fyra först 1965.

Det är hursomhelst ett lysande stycke text. Sällan tycker jag att Beppe Wolgers originella, men i efterhand ofta något manierade, naivism kommit mer till sin rätt. För att beskriva två människors säreget vanliga originalitet använder han högst konkreta bilder – hundar, grodor, svanar och sniglar – som han oväntat ställer bredvid varann.

Sången inleds med att Monica Z undrar vad Hasseåtage ”gör just nu” och själv besvarar frågan: ”De sitter väl i sin lilla röda stuga på Söder. Och leker.” Redan 1963 – ett och ett halvt år efter att Svenska Ord bildats, ett år efter att deras första revy Gröna Hund haft premiär – är både ”Hasseåtage” och den röda skrivstugan i Vitabergsparken uppenbarligen väletablerade begrepp för publiken.

Och Hasse har en liten hund som bor i Hasses hatt
Han lärde hunden vissla och odla en rabatt
Han lärde hunden fnittra skånskt, för skoj gör mänskan trygg
Runt hela världen Hasse red på hundens gula rygg

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Och Tage har en groda han, som brukar dansa stepp
Och båda har de plommonstop och väst och silverkäpp
Var kväll de går på music hall och äter i Soho
men bäst av allt de tycker om att segla i en sko

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Och Hasse har en dunig svan som föddes i en hägg
Den kläckte på ett ostronskal en snigel ur ett ägg
Och snigeln blev en matglad kock, som dukar glada bord,
men vill du höra mer så får du ringa Svenska Ord

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


I min bok Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev tar jag upp en herrans massa böcker från det politiskt-kulturella sjuttitalet. Jag fick dock bara plats med hälften av alla böcker jag hittade (vilket säkert bara är en del av vad som finns – mörkertalet kan vara stort här).

Ett fenomen jag t.ex. bara hann snudda vid i en bildtext är bokförlaget Svenska Barn. Det initierades alltså av samma tandem som gav oss produktionsbolaget Svenska Ord, skivbolaget Svenska Ljud och filmen Svenska Bilder (och som övervägde att ge filmen Äppelkriget titeln Svenska jord): Hans Folke Alfredson och Tage Ivar Roland Danielsson.

1969, med egna barn i skolbörjaråldern, drar de igång förlaget. De har så klart ganska mycket annat att göra också, eftersom de driver Sveriges mest framgångsrika nöjesbolag och skriver varje ord i sina föreställningar, som de också medverkar i. Just 1969 har de också fullt upp att täcka alla förluster från den spektakulära fiaskorevyn Spader, Madame!

Förlaget blir mycket inte riktigt särskilt långlivat. Sista boken, Lars Forssells vissamling Solen lyser på havet blå, ges ut 1971. Mästerbiografen Klas Gustafson påstår i sin Tage Danielsson-bok att Svenska Barn utkom med nio titlar, och det är med oförlåtligt stor glädje jag hittar mitt första sakfel i någon av hans biografier: jag har nämligen funnit hela tretton böcker med Svenska Barn-loggan på omslaget.

Utgivningen är ambitiös men ganska spretig. Två saker präglar den: 1) kompisar, 2) en påfallande proggighet. Hasseåtage var för all del högst närvarande i det politiska uppvaknandet kring 1968, samtidigt var de nåt decennium för gamla för att ryckas med av de revolutionsivrigaste tongångarna.

Som genuina humorister såg de också på världen med en distans som rimmar illa med trosviss övertygelse, marxistisk eller marknadsekonomisk kvittar.

Men när det kom till barnboksutgivning (som de inom parentes sagt nog ägnade förströdd uppmärksamhet) verkar de ha skrivit under på kulturvänsterns åsikt att tidens barnböcker saknade verklighetsanknytning. Man får ett intryck av att Svenska Barn försökte fylla i vissa luckor i den barnlitteratur som fanns utgiven.

Låt oss lite rapsodiskt titta närmare på de titlar som Svenska Barn hann ge ut så att mina teser kan understrykas:

* Margareta Strömstedt (gift med Bo, mamma till Niklas, väninna till Astrid Lingren) gav ut två fotoböcker (proggpoäng: 7 av 10) om Johan och Lotten. Den ena utspelar sej i en matbutik, den andra på en bensinmack.

Det är lite roligare än vad de låter: tonen är poetisk-humoristisk när Johan och Lotten plötsligt kan kompensera glappet mellan sin samlade förmögenhet och varornas pris genom att bli extrajobbare i affären.

En viss förnumstighet (proggpoäng: 8 av 10) finner vi också när Lotten lovat en liten flicka att få plocka med sej den chokladkaka hon nappar åt sej från en låg varuhylla (proggpoäng: 10 av 10):

(Om du undrar hur det här slutade, så kan jag berätta att mamman fick betala för chokladen, för man får ju inte lov att ta nånting i en affär utan att betala. Inte ens om man är väldigt liten och inte förstår så bra.

– Men nog är det konstigt att affärer får lov att fresta barn med godis hur mycket som helst, tyckte Lotten.)

Två kuriosakommentarer: 1) Lotten är troligen synonym med Lotten Strömstedt, Niklas syster, idag poet. 2) 1969 skyltade uppenbarligen butiker med ”välhängt bakdelskött”.

* Beppe Wolgers Förtrollningar är en tydlig förlaga till filmen Dunderklumpen. Vi hittar samma grundstory (eller motsvarande), flera av figurerna och inte minst kärleken till det jämtska landskapet. Här är det åter foton (proggpoäng: 7 av 10) av sneda hemmagjorda dockor (proggpoäng: 5 av 10), gjorda av Bernt Franckie som också gjorde Bepoes kända kompisar Hungran och Busan och Sigrid.

Tonen i Förtrollningar är lika poetisk som i filmen men ännu mörkare. Där filmens figurer präglas av ensamhet, har bokens figurer dessutom än tyngre själsliga sår. Värst drabbad är figuren Pappan (ej med i filmen), som inte får kärlek från sitt dockbarn sen dockans mamma dött (ja, det är precis så tragiskt som det låter). Den magiska stämningen bryts lite grann mot slutet i en appell mot svensk fångvård (proggpoäng: 11 av 10):

– Vet du vad ett fängelse är?

– Ja, sa Mats, där man låser in tjuvar.

– Ja, sa Elvira. Nu har du ju sett Dunderklumpen och du har hört berättelsen om hans liv och du tycker om honom och du förstår honom – inte tycker du väl att han är en tjuv och vill ha honom i fängelse?

– Nä, sa Mats, det skulle inte vara rättvist, han hade ju så svårt som barn – jag förstår honom.

* De fyra böckerna om Per Stigmans äventyr är en intressant historia. Det är de enda icke originalproducerade böcker Svenska Barn gav ut. Vi pratar historiska äventyrsberättelser med ett tydligt klassperspektiv – troligen inspirationskällor till Sven Wernströms Trälarna-svit som gjorde succé från 1974 och framåt.

Författaren A.M. Marksman (Marx-man) är en pseudonym för Nils Holmberg, som skrev böckerna under brinnande världskrig och utifrån ett väl så glödande klasshat. Sedermera översatte han en inte alldeles obekant bok, Maos lilla röda, och var med och grundade KFML, utbrytarpartiet ur SKP (som sen blev vpk) som sen blev SKP (och fick en avknoppning i KFML(r)).

* Det kan hända! är skriven och illustrerad av Fam Ekman, Gösta Ekmans halvsyster (nepotismpoäng: 7 av 10). Det är en inspirerad, men sjukt ordrik, lek med en berättelse som blir till medan den skrivs och berättas. Proggpoäng: 1 av 10.

* Herkules Jonsson och de makalösa mellandagarna är bokuppföljaren till 1969 års julkalendrar i radio och teve, Herkules Jonssons storverk. Samma cast och samme bisarrt produktive manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare – Tage Danielsson (nepotismpoäng: 12 av 10) – utförde parallella äventyr i etermedierna. Lagom till julafton kunde man sen börja läsa om den fantastiska familjen Jonssons mellandagsäventyr.

Liksom kalendrarna präglas boken av lika delar fantasi och realism (Herkules och pappa Olle byter plats när mamma An-Sofi svingar sin magiska sekreterarpenna, ordföranden i Kungliga Vetenskapsakademin vill stoppa jordens rotation och anordnar en manipulerad folkomröstning i Hylands hörna).

Somliga skulle kanske kalla Danielssons allmänt troskyldiga underfundigheter för proggiga, men dessa somliga har i så fall en annan definition än jag. Proggpoäng: 2 av 10 (här finns trots allt vissa ansatser att förklara samhället).

* Frances Vestins och Horst Tuuloskorpis Mummel – en ny människa tar jag upp i Proggiga barnböcker. Jag behöver väl inte argumentera för varför.

* Kalle går ut är en pekbok. Den är skriven av Birgitta Gedin, gift med Per I Gedin, förlagschef på Wahlström & Widstrand som gav ut Tage Danielsson och där dennes hustru Märta-Stina arbetade. Per Gedin var också förläggare på Svenska Barn. (Nepotismpoäng: 13 av 10.)

Illustratören heter Per Åhlin och är inte bara ett geni utan var också Svenska Ords hovleverantör av allsköns bilder (nepotismpoäng: 10 av 10).

Storyn – Kalle klär på sej pappas mössa, mammas kofta, ett par stövlar och ett paraply – rymmer inte riktigt några utflykter i proggighet. Däremot har den dammtorra baksidestexten ett pedagogiskt anslag som luktar vagt av tidens högt ställda barnpedagogiska ambitioner:

Barn i denna ålder (1½-3 år) tycker om klara, tydliga bilder och är förtjusta i färg. Dom är mycket intresserade av kläder och börjar omkring tvåårsåldern uppfatta att olika saker tillhör olika personer och pratar gärna om det.

Sammanfattningsvis: Hasseåtage drev sålunda ett barnboksförlag som gav ut svartvita fotoböcker om snabbköp och förlossningar, äventyrsromaner om hur fogdar stal folkets mat och dockböcker som propagerar mot fängelser. Och den där Forssell-boken som nämndes inledningsvis innehåller bland annat en lång visa om Salvador Dalís kommersialism.

Så en inte alldeles obetydlig roll spelade nöjeskungarna i den barnlitterära proggutvecklingen.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Att Beppe Wolgers var en begåvad man har konstaterats förr. Han kunde göra svenska språket svängigt, lyfta fram poesin i en kos eller ett spädbarns livsperspektiv och se de osedda. Det sista säkert ett resultat av att själv ha stått tjock och stammande och osedd i ett hörn av Kindergarten.

Finge jag bara välja ett Wolgers-nummer att ta med mig till Tengha blev det dock ”Ridåöverhalningen”, Lars Ekborgs överjävligt infama avhyvling av Beppe själv. Ni såg den säkert i Razzel-inslaget Skrattkammaren: Beppe blir avbruten när han ska göra ett nummer, och Ekborg hugger metodiskt ner på allt Beppe står för. Inget hos Beppe lämnas orört: han hånas för sin fäbless för humlor, sin Lidingökåk, Skäggen-programmens kroppsljud, hans offentliga framtoning som nallebjörn med grodperspektiv.

Vardagstjyvpotta!

Där har jag ett bra uppslag: spy!

Du som skriver så jävla mycket om humlor och hästar och grodor och strutsar och hundar som pissar på löv.

Och som da capo kunde du ju ta en riktig jävla brakare också!

Tappa brallorna och visa talangen!

Vet du vad du är? Stor, stark, dum, sentimental, poetisk och snuskig! Du skulle ha dej en snyting så du stod och dog!

Givetvis är det Wolgers själv som yxat till formuleringarna. Samtidigt som den kan verka ödmjuk och distanserad, är ”Ridåöverhalningen” så klart självupptagen. Det är sex och en halv minuts revynummer som förutsätter publikens bekantskap med den offentlige Beppe Wolgers, han som debuterade som poet och brejkade med att göra skandalsuccé med matrester i skägget.

Det kan vara nån gammal fransk poet – Rimbaud? Baudelaire? – som har sagt att ”du får vara hur självupptagen som helst, så länge du är underhållande”. Det är där de flesta narcissister går bet. Jag vågar hävda att Beppe Wolgers intresse för sig själv var helt analogt med hans intresse för humlor: han ville skriva de oskrivna historierna, förklara de oförklarade, ge de förbisedda en röst i offentligheten.

Det finns en if you can´t beat them-join them-känsla i ”Ridåöverhalningen”, hellre förekomma än förekommas, avväpna motståndarna med deras egna vapen. Det hade på ett sätt kunnat vara världens mest självömkande och koketta nummer.

Tack vare den wolgerska totalkontrollen över formuleringarna – och tack vare Ekborgs närvaro och den lätt obehagliga känslan att han faktiskt menar vad han säger – blir det snarare nån form av katharsis för både Wolgers och svenska folket.

Efter den provokativa lära-känna-fasen med Skäggen-programmen, kunde Beppe efter ”Ridåöverhalningen” några år senare förlåtas och börja om med blanka papper. Under de kommande åren kom Djungelboken, Dunderklumpen och Godnattstunden. Från och med nu var Beppe bara folkkär.

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Ville, Valle & Viktor är kanske de mest urtypiskt proggiga barnfigurerna, Staël von Holsteins värsta mardröm, fortfarande det mest flagranta beviset på den nyliberala tesen om publice service-vänstervridningen. Liksom Kåldolmar & kalsipper var det ett underligt möte mellan å ena sidan fantasi och sång och å andra sidan smutsgrå plakatpolitik.

De tre figurerna – besserwissern Ville (de tusen konsternas man), vindflöjeln Valle (de 999 konsternas man) och ifrågasättaren Viktor (en levande docka) – debuterade i en av Beppes lördagsunderhållningar 1969. Trojkan gjorde sen ett par teveserier (1970och 1977), så småningom förevigade på LP, ironiskt nog belönade med just en sån Grammis som proggrörelsen såg till att avskaffa.

I korthet: Björne, Kapten Zoom och han som spelade Helge i Rederiet är tre ambulerande gatumusikanter, som med hjälp av Valles bok ”Farfars praktiska råd” försöker orientera sej i ett samhälle som fyllts med avgaser, betong och profitbegär. Viktor frågar ofta ”varför”, Ville försöker auktoritärt avfärda med ”därför”, Valle försöker vara kompis med bägge.

Två böcker blev det också. Första mötet med den Mystiske Mannen är den första. Den Mystiske Mannen slår till igen är den andra.

Om skivorna trots allt har kvar charm i och med Anders Linders stammande replikleverans och ruffa gatusvängsarrangemang, är böckerna tämligen träiga. I en passage läser Ville i Farfars praktiska råd att Stureplan ”är en lugn och trevlig plats i hjärtat av staden”:

Så var det kanske på farfars tid. Men nu är Stureplan inte längre en lugn och trevlig plats i hjärtat av staden, det är en bullrig och otrevlig plats i hjärtat av staden, och just den här dagen ångade den av upplöst asfalt och avgaserna flöt som dimmor kring Villes och Valles och Viktors huvuden.

Viktor, som ju är en levande docka född i Burgund på 1300-talet, kidnappas av en mystisk man i lackskor (på sjuttitalet var alla fiktiva direktörer fashionabelt klädda, detta trots att samtidens mest hajpade direktör var Simon Spies). Direktörens syfte är både dunkelt och diaboliskt:

Tänk bara, en levande docka som kan arbeta lika bra som en arbetare. Ja bättre. Vanliga arbetare går ju så lätt sönder. Och så har de så mycket krav. På löner och arbetsförhållanden och på att vara med och bestämma, ja jag vet inte allt.

Således sätts Viktor att arbeta vid en maskin, kontrollerad av en tidsstudieman enligt tidens hippaste trend hos fabrikskapitalet – MTM (Methods-time measurement):

– Står man så hela dagen, undrade Viktor upprört. Varje dag, måndag tisdag onsdag torsdag fredag, varje vecka? Hur orkar man det?
Han frågade en arbetare som gjorde samma rörelse 20 gånger i minuten. Men mannen hörde inte. Blicken var fästad på samma plats och han rätade inte på ryggen.
– Stör honom inte, sa testmannen omtänksamt. Här jobbar de på ackord.
– Vad är ackord?
– Det är när man får mera betalt ju fortare man jobbar, sa testmannen. Då har man inte tid att prata strunt.

Efter en del ganska festliga förvecklingar och maskeringar lyckas Ville och Valle frita sin kompis/docka. Viktor pustar ut och läsarna får en lagom fantasieggande sens moral:

– Vem är det som tjänar på att de arbetar så där då, sa [Viktor] sen.
– Den mystiske mannen, föreslog Valle.
– Just det, sa Ville. Det måste löna sig att ha fabriken, förstår du väl.
– Vem är egentligen den där mystiske mannen, undrade Viktor. Och varför gör folk som han säger?
– Han är en sån som äger och bestämmer, sa Ville.
– Men det måste väl vara de som arbetar i fabrikerna som bestämmer, sa Viktor upprörd. Det måste det väl, Ville.
– Njae … det är inte så enkelt det där förstår du Viktor. Nu är det som det är. Det har det alltid varit.


2008 finns inga fabriker och följaktligen inga barnböcker om fabriker. Dyker Anders Linder upp i barnprogrammet Vintergatan – nota bene: utan att ventilera en enda åsikt – skriker diverse nyliberala bloggare i gäll falsett om statstelevisionens uppenbara stalinism. Samma statstelevision fyller sin barnkanal med Byggare Bob och Rorri Racerbil och den tecknade Mr Bean.

Jag säjer inte att det var bättre förr av den självklara anledningen att det inte var det. Men saker var annorlunda förr. Jag vägrar att tro att ett enda Anders Linder-indoktrinerat barn växte upp till en elak människa. Jag har inga problem att föreställa mej att Johan Staël von Holstein uppfostrar sina barn till monster.

17 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Die Forsselle.


Lars Forssell och hans femtitalsgeneration – Olle Adolphson, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Barbro Hörberg – hade en sympatiskt eklektisk syn på kulturen. Ingen genre var finare än nån annan. Det var lika okej att skriva för barn som för Kulturrådet.

Och Forssell levde som han lärde. Han skrev böcker om Chaplin, dikter om bröderna Marx och var med om att upphöja Evert Taube från lustig viskrumelur till Nationalskald. Han skrev för revyn, schlager-SM, krogshower och den unga Lill-Babs (believe it or not: Lill-Babs har varit ung!)

Det intressanta är att han därmed inte gjorde avkall på poetens rätt att vara litterär. Genom att skriva (någorlunda) litterärt fungerande populärlyrik gav han på en gång status åt Melodifestivalen och uppmärksamhet åt sej själv. Man kan säja att han kunde konsten att äta kakan, ha den kvar och kränga smulorna till hyfsade summor.

Det är inget dåligt hantverk.

Han kom undan med schlagerrader som ”dina bröst är som svalor som häckar” genom att dom lite försiktigt refererade till Bibelns Höga visan (med den erotiskt och animaliskt förvirrade versraden ”din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell”).

Hans texter för kabaretscenen var inte alltid en oavbruten skrattfest:

Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte

(”De fattigas piano”)

Inte heller hans övriga lyrik:

Du skar upp´na som man skär upp en gris
Och tog med dej livmodern som bevis

(”Jack Uppskäraren”, insjungen av Cornelis)

Det finns säkert en massa elaka saker att säja om Lars Forssell. Det finns det alltid om gamla fyllon. Han lär ha varit vresig ibland och hade en obehaglig tendens att göra upp med gamla vänner på kultursidorna istället för hemma vid köksbordet.

Ett taskigt påhopp gjorde han på den sköre Beppe Wolgers – som ändå varit den som hållit den fattige Forssell med whisky under femtitalet. Forssell irriterade sej på vännens framgångar i lördags-TV på sextitalet och lät hela världen få veta det:

Låt oss slippa – åtminstone för den här säsongen – hr Wolgers, född playboy med humlor i samvetet.

Artikeln publicerade han (gissningsvis på lyset) i en veckotidning. Några månader senare hade han nyktrat till och bad om ursäkt i ett privat brev.

Men oaktat Forssells lynnighet i det privata så måste man ge honom att han gärna simmade mot strömmen. På sjuttitalet var han visserligen socialist som alla andra, men han envisades med att hela tiden reta upp dom läger där han skulle kunna bli mottagen som en vän. I filmen ”Mr and Mrs Sweden” hånade han ynglingar som bodde i vänsterkollektiv och spolade ner Kalle Anka på muggen.

Samtidigt satt han i Svenska Akademien och skrev:

Vill du väljas till L´Academie Suèdoise,
vill du sjunga skärtorsdagspsalmer,
så ditt liv blir en storm i ett vattenglas
bland vissna 80-talspsalmer
så gör som Johannisson, inte som Lundkvist,
gör som Pär Lagerkvist
Gör det! Gör det! Gör gärna det!
Ni kommer att trivas bra med varandra.
Men säj aldrig att du är kommunist
som en milliard andra.

Och just den egenskapen, att aldrig bli vänskapskorrupt, att alltid bita den hand som göder en, att aldrig bli någon annans apa och sprattelgubbe, är trots allt värd respekt. Inte för att motvallskärringarna tvungetvis är särskilt sympatiska eller gör nån samhällsnytta, utan för att dom utgör ett alternativ till det lismande och inställsamma.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}



Förra veckan lyckades den hågade plocka upp ett par, åtminstone ur populärkulturantikvarisk synvinkel, pärlor ur tevesörjan. För första gången i mitt liv fick jag faktiskt se ett helt avsnitt av dom så kallade ”Skäggen”.

Jag har hört talas om fenomenet sen jag började bära mental tweed och röka mental pipa vid fem års ålder, till och med läst minutiösa rapporter från de sammanlagt fem programmen, sett x antal valda delar i olika klippkavalkader, plöjt intervjuer med dom medverkande och skaffat mej en ganska tydlig bild av hur det såg ut.

Ändå blev jag positivt överraskad. Nej, det var inte så jävla roligt, ett krav man har all rätt att ställa på humorprogram tillverkade i modern tid, men som kanske inte alltid fungerar att ställa på grejor från humorhistorien. Däremot kändes det timslånga programmet – coolt, hippt, svängigt.

Idag skulle den här typen av program aldrig sändas på prime-time-20.00-minsta-gemensamma-nämnare-farfar-och-lilljäntan-skrattar-åt-Gustav-Svenssons-tokiga-upptåg-tillsammans-tid. Däri låg nog också att programmet blev så uppmärksammat och så hatat (det lär fortfarande inneha rekordet i antal inringda och inskickade klagomål).

Jag kan inte heller riktigt se nån poäng med att sända en viss typ av program på tider när dom som skulle uppskatta dom ändå inte tittar. Så var dock inte fallet 1963, då ju alla tittade på teve under dom timmar det fanns teve (typ 19-23, onsdag tevefri, en kanal).

Vad jag kan ta till mej vid en tittning 2007 är det tillbakalutade, mumlande, mungipsironiska. Sex män ur den urbana nöjessfären – en journalist (Edvard Matz), en akademiker (Jan-Öjvind Swahn), en scenograf (Yngve Gamlin), en humortidningsredaktör (Lasse O´Månsson), en poet (Beppe Wolgers) och nöjeschefen själv (Åke Söderqvist) – har ett avslappnat spånmöte runt ett sammanträdesbord.

Alla röker kopiöst, Beppe hostar nåt som borde vara kompakt och sotsvart, det dricks lite skumpa, skådisen Gunnel Broström kommer in och alla slåss om att få ha henne som bordsdam. Skämt levereras i förbifarten, långt från fanfarer och rimshots. Den som inte hänger med får skylla sej själv. Dom som hänger med gör tummen upp.

Sammanträdet sammanfattar förra veckans sammanträde (läs teveprogram) och någon klagar på att kostymbyxorna blivit fläckiga när man ätit mat på licensbetalarnas bekostnad. Söderqvist lugnar – utan att med en min röja ironin – att licensbetalarna ska få pröjsa en ny kostym.

Någon visar ett inslag som bygger på den vid tiden något överanvända idén att Erlander suttit länge som statsminister (jfr skämt om Göran Perssons fetma, Pagrotskys längd, Lars Danielssons bortförklaringar) – och alla spolar inslaget med motiveringen att idén är trött. Ett slags självreflexiv, metamedveten humor som har betydligt mer gemensamt med Ulveson & Herngren än samtida, folklighetsflåsiga Hylands hörna.

På samma vis som Luuk brukade göra i sina tidiga sena kvällar, kommenterar man också Sveriges radios (som det då hette) stadgar, där programmen på sitt folkhemsförnumstiga vis förväntades informera och undervisa tittarna. Gunnel Broström undervisar därför tittarna om vem som är mördaren i höstens deckarskörd (ett skämt så klart, något som så klart gick långt över huvet på inskrivande vänner av ordning).

Långt före sin tid presenteras ett dold kamera-inslag där man går runt i Trosa och skrämmer lokalbefolkningen med att europavägen ska dras rakt genom stadskärnan. Ännu längre före sin tid visar man sen en alternativ klippning där man får dom intervjuade att bejaka detta faktum.

Detta – liksom den lekfulla scenografin med sammanträdesbordets inbyggda korvlåda – var ett typiskt verk av scenografen, regissören, konstnären och idésprutan Yngve Gamlin, idag sorgligt bortglömd. Hans tankar om metateve, mockumentärer och expressiv klippning var naturligtvis extrema då. Idag hör det till dom tydligaste tevetrenderna i världen.

Och hela tiden titulerar man varann – och detta var fem år innan du-reformen, när Sverige hade världens krångligaste tituleringssystem beroende på om man pratade upp eller ner mellan samhällsklasserna – med det överdrivet familjära ”du grabbar”.

”Du grabbar” blev också namnet på ett antal scenshower på Grönan och Berns, med en starkt decimerad skara skägg. En EP släpptes. I övrigt gjorde dom inte särskilt mycket mer tillsammans. Men dom fem tevetimmar som gjordes satte ett rejält avtryck i sin tid och påminde en självrättfärdig befolkning att dom var jävligt förskonade från riktiga problem.

Att ta sej tid att leta upp papper och kuvert, köpa frimärken och hitta en postlåda för att gnälla på att Beppe Wolgers pratar och äter korv samtidigt, får betraktas som ett utfall av för mycket tid och för få bekymmer.

Jag har alltså sett ett av fem timslånga program med dom sex skäggen. Jag ser gärna dom övriga fyra. Tar man bara bort samtliga referenser och ersätter med motsvarande, är det ett program som skulle kännas lika skönt lojt, cool och hipp idag.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag och grabben tittar på Dunderklumpen och jag sitter med en dunderklump i halsen från öppningsscenen med Ströms vattudal i motljus till den sista fantastiska stormdansen över jätten Jorm medan solen stiger upp över knytt och oknytt.

Det blåser en storm över Jorm
Glädjestorm, lyckostorm

Det är ärligt talat en ganska krattig film. Blandtekniken med skådespelare och animationer funkar illa, mycket beroende på att manusförfattaren/ huvudrollsinnehavaren Beppe Wolgers inte riktigt ville skriva nåt manus, vilket så klart skapade problem åt animatören Per Åhlin och hans skosnörebudget.

Till detta kommer att man bara uppfattar ca 12% av vad som sägs, beroende på att alla skådisar pratar på mystifika dialekter (jämtska, falsettskånska och belgisk brytning) och svenska ljudteknikers patologiska ovilja att sköta sitt arbete.

Manusmässigt är det en ganska orytmisk road-movie där olika människor jagar olika figurer i olika slags kvällsljus utan att man riktigt hänger med, uppblandat med Beppe-slapstick.

Och man kan säga mycket om Beppe Wolgers, men inte fan var han Chaplin.

Däremot var han poet. En ytterst ovanlig poet. En poet som faktiskt diktade sig in i folkhemmets bull´s eye, som var en av sjuttiotalets populäraste lördagsvärdar i teve och gjorde barnprogram som kokade av mänsklig värme. Detta samtidigt som han paradoxalt nog fick sitt folkliga genombrott i de provokativa Skäggen-programmen, som med över hundra inringda samtal till klagomuren skapade de första stora ”Tittarna rasar”-löpsedlarna.

Det som berör i Dunderklumpen är Beppe Wolgers alldeles enastående förmåga att se sina figurer. Liksom den ensamme figuren Dunderklumpen bryter sig in på Camilla Wolgers flickrum och blåser liv i hennes leksaker, besjälar Beppe själv leksaker, humlor, hus, vattenfall och berg, låter dem prata och berätta sin historia, lyssnar på dem, bryr sej om dem.

Det är klart att ett gammalt ensamt pörte i den jämtska skogen känner sig ensamt. Det är klart att också gamla hus känner att ingen längre bryr sig om dem, och det är klart att det spricker upp när Dunderklumpens gäng dansar på dess gistna brädor.

Det är klart att man kan prata med ett vattenfall. Och det är klart att vattenfallet har svårt att höra eftersom det dundrar och har vatten i örat.

Och framför allt är det klart att skurken inte är ond. Bara besviken på människorna, som inte tänker på annat än pengar. Men det är lika klart att skurken kan övertygas när han öppnar ett barns skattekista och finner – och nu blir jag tårögd när jag skriver – ”en liten fin sten, en liten vacker blomma, en liten fågelfjäder och luft – frihetens luft”.

Det är klart att det är jolmigt, patetiskt och verklighetsfrånvänt. Mitt eget barns skattekista innehåller plastsvärd, mynt han stulit från mig, löjligt dyra plastdjur och rent skräp. Men filmens skattekista innehåller inget barns skatt. Det innehåller Beppes skatt. Och ingen annan än han kunde ärligt se skatter i en sten, en blomma, en fjäder och luft.

I sin Beppe-biografi skriver Klas Gustafson om hur snart sagt alla märkliga figurer som Beppe befolkade sina världar med – flodhästar, trasdockor, kossor och löjligt många humlor – är illa maskerade självporträtt. Han var en tjock man med skägg som stammat sig igenom barndomen, och som hanterade sina framgångar med en oändlig ödmjukhet.

Och som aldrig glömde hur det var att vara ett ensamt hus, en ensam dunderklump, en ensam skurk.

I slutscenerna går den gamla Elvira Fattigan upp på berget och hittar den ledsne skurken Enöga, som sitter med den fångade nallebjörnen Pellegnillot och känner hat mot människorna och deras gemenskap.

Men Elvira Fattigan ser. Hon ser tåren i Enögas enda öga.

Jag gissar att man kan se Elvira Fattigan som den vuxne Beppe, som ser den unge Beppe i Enögas skamfilade gestalt. Som slutligen försonade honom med sig själv, som skrattade bort hans bitterhet och lärde honom att vända förnedringen mot en gränslös kärlek till allt levande.

Bland annat därför gråter jag när vi tittar på Dunderklumpen. Och så klart för att sonen ligger bredvid och hans varma fingrar gräver i mitt armveck och han lutar sin kind mot min tjocka mage och river mig i skägget och jag vet att tack vare honom är det värt att försonas.

För vinden torkar tåren på min kind
En glädjevind jag aldrig trodde fanns

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]