En man med ett skägg

Tag: biografier

Var är Rolf?

I Cornelis Vreeswijk-sektionen i mitt bibliotek finns det en författare som svävar lite för sig själv. Jag tänker då inte på mig själv; min Cornelisbok förhåller sig till tidigare skrivna verk som fågeln som plockar löss från krokodilen. En som verkar ha haft ett alldeles eget förhållande till Cornelis, svävande i en Cornelissatellit, verkande i ett parallellt Cornelisuniversum, var Göteborgsförfattaren Rolf Fridholm (1936-2010).

Fridholm har skrivit inte mindre än två böcker om sin vänskap med Cees: Polaren Cornelis (1989) och Medborgare! En vänbok om Cornelis (1996). Vid närmare betraktelse visar sig ansträngningen inte ha varit så ohygglig: innehållet i böckerna är detsamma, bara pärmar, titlar och i någon mån ordning skiljer sig.

Böckerna rymmer en handfull minnesbilder och fragment från samtal, Fridholms egna aforismer med mer eller mindre Cornelisanknytning, citat från Cornelislåtar och något enstaka brev med omisskännlig vreeswijksk handstil. Till formen påminner boken om trubadurkollegan Bengt Sändhs Cornelis i mitt minne (2007) – samma anspråkslöshet, samma vemod, samma kollageteknik.

Men – Fridholm finns bara i Fridholms egna böcker. Sändh ingick i den alls icke alkoholfientliga trubadurhopen som rörde sig i Cornelis kölvatten; han själv eller nära kollegor som Ewert Ljusberg, Sid Jansson och Finn Zetterholm finns intervjuade i standardverk som Oscar Hedlunds bok Cornelis – scener ur en äventyrares liv (2000), Klas Gustafsons Ett bluesliv (2006) eller Tom Alandhs tevedokumentär Cornelis (1997). Ingen utom Fridholm har frågat Fridholm nåt. 

Vilket är lite anmärkningsvärt. Enligt Fridholm var det han – i egenskap av medlem i Sveriges Författarförbund – som skrev intyget när Cornelis skulle ansöka om svenskt medborgarskap och språkintyg fordrades. Jag har hört anekdoten berättas ett otal gånger – oftast med den ironiska knorren att Cornelis aldrig fick applicera favorituttrycket "medborgare" på sig själv – men bara en gång med Fridholm i rollen som den som skrev under på att herr Vreeswijk tillskansat sig tillräckligt av svenska språket för att kunna göra sig förstådd muntligen och skriftligen.

Fridholms berättelser är också påfallande avfolkade från dem som dyker upp i andras stories: fruar, musikanter, polare. Det kan bero på att Fridholms plattform var Göteborg och de historier han berättar oftast utspelar sig där, när Cornelis var på turné eller gästspel. Men det finns också nåt lätt ängsligt över godkännande-citatet på en av bokens försättssidor: 

En som jag vet stod Cornelis mycket nära var hans Polare Rolf Fridholm. Därför är det okej med denna bok – tycker Jack Vreeswijk.

Ingenstans, inte i någon av den ökande samlingen biografier, finns Rolf Fridholm heller citerad – med ett noterbart undantag: Myggans nöjeslexikon. Där, under uppslagsordet Vreeswijk, Cornelis, hittar man hans rörande redogörelse för en kväll med vår störste holländare, dennes trubadurkollega Carl-Lennart Westrell (inte heller det ett namn som återkommer i biografierna) och en "klanglåda":

Klockan var halv två på natten och vi satt intill en papperspelle i Gubberoparken och sjöng den nya visan. Vi drack öl och åt smörgåsar. Cornelis sjöng. Hans stämade hade tydligen sipprat in mellan fönsterspringorna för här och var slogs fönstren upp runt parken. Snart såg där ut som en julkalender med luckorna på vid gavel.

Och Cornelis han sjöng.

Sen hände något som man väl endast får uppleva en gång i detta jordeliv. Folk kom ut i den varma ljuvligt sköna augustinatten och satte sig som skuggor på gräsmattan. Dom satt där halvnakna eller i sina nattsärkar eller pyjamasar. Fler och fler kom. Och Cornelis han sjöng.

En otrolig syn. Folk som fått sin nattsömn störd – applåderade. Saliga av förtjusning. Och bad honom fortsätta. Det var som ett väckelsemöte där helt plötsligt Jesus själv ramlat ner utanför deras fönster. Många av åhörarna hade Cornelisskivor i händerna som dom tagit med ut i förhoppning att få dem signerade.

Det hela var så fantastiskt att jag började tvivla på om detta verkligen var Sverige.

Efter ett par timmars förtrollning fick vi erfara att det var det. 

Två polisbilar kör upp och vill veta vad som pågår.

Då tröttnar Vreeswijk.

Fast aldrig har jag hört några snutar bli så totalt utbuade.

Jag frågade en bekant om Fridholm en gång. Bekanten, som själv hade en del att göra med herr C både privat och professionellt, såg irriterad ut och skakade på huvudet. "Äh, han är mytoman", fick jag veta. Jag spetsade naturligtvis öronen och frågade efter belägg. "Den där historien om hur han satt och lirade i Gubberoparken har aldrig hänt! Cornelis lirade aldrig nånsin gratis!"

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

De är inte kloka, de där Romare.

Det händer att man läser böcker om gammal tevehistoria, och det händer att man stöter på namn som inledningsvis inte säger en nånting, men som får alltmer färg och form och struktur ju fler böcker man plöjer. Ett sådant namn är Kristian Romare – troligen ringer inte särskilt många klockor hos genomsnittssvensken, troligen några fler hos genomsnittsbloggläsaren. (Och ja, jag har letat en bild utan att hitta någon. Har ni någon liggande så mejla.)

Kristian Romare beskrivs i standardverket Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999) som en som "snart skulle göra sig känd som en av företagets mest kulturradikala medarbetare". Han var en av eldsjälarna bakom teveprogrammet Multikonst, som inte bara refererade konst utan också, likt en tidnings kultursida, ville föra upp frågor på agendan.

I programmets mest berömda inslag (1967) höll konstnären Clas Engström ett föredrag kring sin hustru Pye Engströms (vi kommenterar inte namnet Pye, det är att göra för lättköpta poänger) skulpturserie "Lek för vuxna" (ja, det är knullstatyer). Föredraget innehöll diverse "runda ord", som på nåt vis blev ännu rundare av att Per Oscarsson syntes i publiken när Clas Engström höll föredraget.

Denna historiska incident – då "kuk", "fitta" och "knulla" sades för första gången i svensk public service –  ledde till krismöte på Sveriges radios ledning:

Styrelsens ordförande, landshövdning Per Eckerberg, utfärdade en allvarlig varning för det ökade självsvåldet, en företeelse som enligt hans mening hade lång traditon inom Sveriges Radio, och pläderade för hårdare styrning av enskilda programarbetare. Radiochefen hade inget att invända. Tvärtom gjorde han klart att nu var dags att statuera exempel.

Jag vet inte hur väl radiochef Olof Rydbeck lyckades med sitt uppsåt. Producenten och programledaren Kristian Romare lät i alla fall inte sin kulturradikalism falna. Fortfarande enligt Finrummet och lekstugan ville han inte använda televisionen "som ett indoktrineringsinstrument för en borgerlig konstuppfattning". Julafton 1974, för den som tyckte granen var borgerlig, hade därför hans programserie Folkets historia i bild premiär.

Så beskrivs Romare i en bok som vinnlägger sig om att vara neutral i omdömena. Carl Johan De Geer, själv konstnär och kulturradikal (väl? Redde Åsa Linderborg och Björn Wiman egentligen ut vad ordet betyder i sin debatt härom året?), passade på att göra en Romare-parodi så fort han fick chansen – i den så kallade barnserien Tårtan (1973):

En natt sover Frasse över på bageriet och gör en tårta som han kallar för Livets Mening. Frasse förklarar sitt konstverk: Marsipancitronen och vetekransen står för kampen mellan surt och sött i tillvaron och Livets Mening är en kub av ren mandelmassa. Det avsnittet är en parodi på Kristian Romares konstprogram som fanns på 60-talet och i början av 70-talet i TV. Sedan gör Janos en mer summarisk förklaring när Inez Svensson ska köpa den och säger "Den går att äta". (Cristel Nyqvist: Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer, 1997.)

Även om CJDG inte säger det uttryckligen i det citatet så har han andats det mellan raderna i andra sammanhang: Romares program var något pretentiösa, för att inte säga högtravande, för att inte säga pinnrövade.

Bilden av en gammal Sveriges Radio-arbetare kompletteras till slut av Nils Petter Sundgren, public service liberala alibi under sjuttiotalets vänsterår:

Intelligentast och giftigast av de röda jesuiterna var John Sune Carlsson, tråkigast Kristian Romare, en lundensisk konstkritiker som bedövade meningsmotståndare med en malande progressiv jargong. Jag tror att han medvetet gick in för att trötta ut meningsmotståndare till dess de somnade, varpå det blev möjligt för honom att få igenom de mest befängda förslag. […]

Jag har inte så god karaktär att jag avstår från att berätta en Romare-historia som jag hörde när TV2 fyrtioårsjubilerade i slutet av 2009. Under ett uppdrag utanför Stockholm bad Romare filmteamet komma in i hans rum för en meditationsstund innan det var dags att gå till sängs. När teamet kom in i hans rum hade Romare tänt levande ljus framför ett porträtt av Lenin. (Nils Petter Sundgren: Inte bara bio, 2010.)

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

1891: Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding debuterade båda, hon med Gösta Berlings saga och han med Guitar och dragharmonika. Båda blir succéer och strax också klassiker. Samma år skiljer sig August Strindberg från Siri von Essen, ett äktenskap som resulterat i storslagna hatkärleksskildringar som Giftas, En dåres försvarstal och Fadren.

1945: Astrid Lindgren ger ut Pippi Långstrump, Tove Jansson ger ut första Mumintrollen, Lennart Hellsing, Povel Ramel och Martha Sandwall-Bergström (Kulla-Gulla) bokdebuterar.

2011: minst tre böcker ges ut som berättar att Ian Haugland, trummisen i Europe, har en osedvanligt lång förhud.

Europes gitarrist Kjell ”Kee Marcello” Lövbom redogör i Rockstjärnan Gud glömde (2011) för hur Haugland i en hotellobby lagt sig i en diskussion om könssjukdomar genom att skrika ”I don’t need no condoms!”:

Ian ställde sig upp och nu tittade alla på honom. Han fiskade upp en gummisnodd ur bakfickan och drog sedan ner byxorna och kalsongerna till anklarna.

”This is why I don’t need no condoms”, sa han. Han tog tag i förhuden och drog ut den häpnadsväckande långt. Sedan slog han en knut med gummisnodden runt den. Han pekade stolt på sin smällkaramell och sa med ett stort leende: ”This is what I call safe sex!”

Anders Tengner – före detta chefredaktör för Okej – fick hänga med Europe på turné, avlönad av deras manegement, för att skriva en bok om hur jämrans bra Europe var. I sina memoarer Access all areas (2011) minns han sig tillbaka backstage:

Ian visade sitt bästa partytrick. Han knep åt runt förhuden och fyllde den med kiss. Snorren svällde upp som en ballong. Det här visade han oss ibland. Ett mycket olämpligt tillfälle hade varit i USA under någon middag med skivbolagsbossen och hans fru. Ian blev pruttfull och ville skoja lite med sällskapet, så han fyllde sin förhud inne på toa och knallade ut med snoppen i vädret. Vid bordet såg John Levén vad han höll på med och slog förfasat ur med handen. ”Vad fan gör du?” Ian tappade greppet och kisset skvätte lite varstans.

Samma historia återberättas också i Mattias Klings Only young twice: historien om Europe (2011). Där får man också veta att förhuden är ”så generöst tilltagen att den tydligen kan rymma 19 ölkapsyler”. Kling låter Haugland själv kommentera incidenten med partytricket och skivbolagsbossen:

När jag la pitten över Jompa Levéns axel blev han så rädd att han slog till mig med handen. Då tappade jag greppet om förhuden och pisset flög ut över bordet och … Ja, det är möjligt att vissa personer fick några stänk på sig.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

al-jaffee

Som de flesta svenska män födda mellan 1950 och 1980 läste jag Svenska Mad i prepuberteten. Där grundlade många av oss vår humor – några av de tråkigaste människor jag träffat har hävdat att de har ”Mad-humor”. Tidningen lärde oss att det var roligt när Cosby-spinoffen ”Dotter på vift” blev ”Dofter på vitt” och att det sa ”PATWANG FWEEE” när Tarzan som bäbis slungades iväg av en trädgren. Vi lärde oss att Don Martin var rolig, Dave Berg var tråkig, Sergio Aragones lite mer produktiv än vad som var bra för honom och Antonio Prohias väldigt bra på att variera upplägget svart-spion-vill-döda-vit-spion-men-blir-dödad-själv.

En som hela tiden fanns där och vars genialitet nu uppenbarats för mig i sin helhet var Al Jaffee. Den auktoriserade biografin Al Jaffee’s MAD Life, illustrerad av Al Jaffee själv, läste jag i ett lånat hus i Belgien. Den regel som annars gäller för memoarer och biografier – hoppa gärna över de första kapitlen eftersom de bara består av osorterade barndomsminnen (en regel som gjorde att jag vid första genomläsningen av Arne Weises memoarer missade historien om hur han slet sönder sin kuksträng) – gäller inte här.

Normalt läser man ju en biografi om en kulturpersonlighet för att man är intresserad av den kultur vederbörande skapat. Barndomshågkomsterna med påföljande obligatoriska runkminnen (om det är skrivet av en man) brukar man kunna leva utan.

Med Al Jaffee var det tvärtom. Väldigt lite av boken handlar egentligen om det jag trodde mig vara intresserad av – den miljö och de förutsättningar som skapade den extremt inflytelserika humorblaskan Mad – och betydligt mer om en bisarr barn- och ungdom, präglad av en mor som satte religionen framför sina barn, bröder som blev döva och galna, ständiga hopp mellan det urbana New York och det medeltida Litauen samt Förintelsen.

Allt sammantaget skapade en man fullkomligt utan illusioner.

Inblicken i Jaffees märkliga uppväxt, där han och hans tre bröder alltså ständigt kastades mellan de mest extrema miljöer, kastar nytt ljus över hans arbeten för Mad. Hans ”avsnoppande svar på dumma frågor” kan med ens läsas som det utsatta barnets slutliga ripost på en vuxenvärld som aldrig frågade vad han ville.
al-jaffee-foldin
Hans snillrika, tekniskt avancerade bilder av uppfinningar och i synnerhet hans ”fold-ins”, invikningsbilagor, blir intressantare i ljuset av en barndom där Al och hans bror fick sysselsätta sig med avancerade sopbyggen i brist på annan stimuli.

Invikningsbilagan är Al Jaffees mest originella bidrag till humorvärlden. Det krävs ingen vidare kunskap i varken teckning eller ordbygge eller humorskapande för att inse hur intrikat – för de flesta av oss omöjlig – uppgiften är som Jaffee har gett sig: en bild – och en text – ska transformeras till nåt helt annat när man trycker ihop den, utan att jag från början ska kunna ana vilken ny bild som ska skapas efter ihoptryckningen, och slutresultatet ska tillika vara skrattretande.

(Fler här.)

”Al Jaffee’s MAD Life” är en synnerligen rörande bok om en överlevare som ger nytt liv till de gamla klyschorna om humor som tillflyktsort och säkerhetsventil och försvarsstrategi. Särskilt rörd blir jag av tevesatirikern Stephen Colberts hyllning till Al Jaffee på dennes åttioårsdag: på en jättetårta stod ”Al, you have repeatedly shown artistry & care of great credit to your field” och när mellanstycket tagits bort återstod bara ”Al, you’re old”.

För mig, som får nåt som liknar ståpäls varje gång humorister och skämtare blir tagna på allvar, vilket de naturligtvis bara blir genom att man skämtar med dem, finns nog bara ett ord för att beskriva det: vackert.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Kursiv i taket.

Det här är kanske inte en bok som alla läst. Den kom 1991 och handlar om Ray Adams, flickidol i sextiotals-Sverige åren innan gitarrpopen slog igenom på allvar. Det är Ray Adams på bilden. Han ser ut lite som om Jan Rippe fått en son med någon av Jan Rippes revykaraktärer.

Ingmar Norlén har skrivit boken. För honom har jag den största respekt efter att en gång ha sträckläst hans bok om Johnny Bode. Johnny Bodes levnadsöde var dock något intressantare än Ray Adams – och kanske intressantare än alla andra levnadsöden – och den här boken får mig kanske inte att ticka på samma sätt. Ray Adams verkar ha varit snäll. Han var sjöman i ungdomsåren. Han investerade sina poppengar i en tvättinrättning. Han har varit engagerad i Sveriges Pensionärers Intresseparti. Han köpte en gång ett mögelhus i Uddevalla. Han var norrman och hette egentligen Ragnar Asbjörnsen.

Den enda gången jag egentligen studsar till under läsningen rör det inte en biografisk detalj, utan en typografisk. På gamla dar (Adams dog 2003) drabbades Adams av en otrevlig åkomma. Norlén skriver:

"Dessutom drabbades Ragnar av cancer i tjocktarmen, vilket ledde till att han sedan dess bär påse på magen."

Det är den där kursiveringen jag inte riktigt begriper. Hur ska den tolkas?

Kursivering rekommenderas ibland när man för in ord och uttryck från andra språk ("Micke Dubois humor utmärktes inte alltid av fingerspitzgefühl") eller som är fackbenämningar/hittepåord ("Steffo Törnquist kallar sig njutningsapostel"). Jag kan till äventyrs gå med på att "påse på magen" kan ses som ett specialistbegrepp (även om jag gissar att våra gastrologister hellre använder nåt latinskt), men inte är det så speciellt att det skulle vara svårbegripligt för människor utan fem och ett halvt års utbildning?

Min korrläsare hävdar alltid att man ska kursivera alla ord som inte står i SAOL. Nu har jag för all del ingen SAOL tillgänglig, men visst borde både "påse", "på" och "mage" stå med där? "Mage" står troligen i obestämd form, men om alla ord som inte är i grundform ska kursiveras borde ju meningen ha skrivits "Dessutom drabbades Ragnar av cancer i tjocktarmen, vilket ledde till att han sedan dess bär påse på magen".

Somliga använder också kursiv för titlar på t.ex. böcker. Men inte tvingade väl tjocktarmscancern Ray Adams att bära runt på en bok med titeln "påse på magen"? Någon sådan bok verkar inte finnas. När jag slår in "påse på magen" på Lunds universitetsbiblioteks sökmotor får jag bara träffarna "Livskraft: att leva med stomi" och, av dunkel anledning, "Sikelej, sa kamelen – sång- och danslekar från hela världen".

Kursiv kan också användas för emfas, när man t.ex. vill skapa någon form av skräckstämning ("och när jag öppnade dörren mitt i natten så stod jag plötsligt öga mot öga med Rikard Wolff"). Så kan för all del fallet vara här; tanken på att behöva bära min avföring externt skrämmer i alla fall mig. Men samtidigt känns det närmast som en förolämpning gentemot Adams om hans biograf Norlén vill få läsarna att rysa av obehag inför hans ofrivilliga påbyggnad.

Varför dessa tre ord understrukits i Ray Adams-biografin förblir således en gåta. Eller ett mysterium. Eller ett frågetecken.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Troelltyg i tomteskägget.

Kurt Mälarstedts relativt nyutkomna biografi om Jan Troell berättar metodiskt om Troells märkliga filmargärning: hur den mycket försynte skåningen pendlat mellan att göra informationsfilm för Kockums och internationell storfilm med Gene Hackman, mellan kostymmastodontfilm med svensk skådespelarelit och anspråkslös dokumentär om en närradiostation i Trelleborg. Drivkraften är hela tiden kärleken till bilden och nyfikenheten på människan, aldrig Troells eget ego.

Troells och mitt temperament är väsensskilda: jag blir lätt rastlös av hans bländande vackra bilder av storslagna islandskap och fladdrande fjärilar, men jag har stor respekt för hans konstnärskap och tycker det är skönt att det i alla fall finns en svensk regissör utan tydliga diagnoser. Och "Utvandrarna" och "Nybyggarna" knuffar man inte från den piedestal där de sitter, hur besynnerlig småländskan än må låta.

Men det kanske mest fascinerande (med viss reservation) är bildmaterialet. Där ser man nämligen, svart på vitt och i färg, hur sent i livet Troell faktiskt skaffade skägg. Jag har alltid föreställt mig Troell som en synnerligen skäggig man. Inte narcissistiskt skepparkransig som Vilgot Sjöman eller pseudobohemiskt till-synes-vildvuxet-men-i-själva-verket-välansat som Sven Nykvist – utan bara genuint rufsigt och avslappnat ansiktsbehårad (lite grann som jag själv, för övrigt).

Den Troell jag ser framför mig när jag blundar – eller tittar i en aktuell tidning – är alltså den gamle Troell, numera åttio år men lika obestämbar i åldern som när han var femtiofem. Bokens bilder vittnar om att också Troell har varit ung och oskuldsfullt slätrakad:

I det tidiga samarbetet med Bo Widerberg – Widerberg skrev, regisserade och pratade, Troell sprang efter med kameran – är det till och med en gentleman i slips och trenchcoat som möter oss. Vi skriver tidigt sextiotal och Troell har tillfälligt lämnat sin tjänst som lärare för en utflykt i bildberättande som kom att vara femtio år. Samhället är fortfarande artigt och prudentligt och ansiktet följdriktigt lent som en bebisstjärt.Inte heller när han själv gjort succédebut som regissör med Eyvind Johnson-filmatiseringen "Uppehåll i myrlandet" har Troell låtit stråna spränga fram ur ansiktsmyllan. Det syns extra tydligt om man jämför med producenten Bengt Forslund, som bär  skägg. För övrigt den sortens skägg som vid den här tiden – mitten av sextiotalet – börjar populariseras av reklamare och som bäst ackompanjeras av en polotröja.Troell får sedan förtroendet, från den store Vilhelm Moberg själv, att filmatisera dennes livsverk, "Utvandrarna"-sviten. Svensk skådespelarelit – samt Eddie Axberg – slipar tungrots-r:en och SF öppnar stora portmonnän. Troell investerar en del av gaget i rakhyvlar."Utvandrarna" och "Nybyggarna" blir internationella succéer och tar Troell till Hollywood, där han gör västerneposet "Zandy's Bride" ("Pionjärerna") med Gene Hackman. Troell får egentligen inte stå bakom kameran för facket – på bilden gör han sig alltså skyldig till regelbrott – och känner sig allmänt vilse i den enorma produktionsapparaten. Olikt sina amerikanska generationskollegor – Francis Coppola, Martin Scorsese, Robert Altman, Brian De Palma – är han alltjämt slätrakad, vilket troligen undergräver hans auktoritet ytterligare. 1974 signalerade "skägg" i Hollywood "galenskap" och "galenskap" i sin tur "geni".

Troell återvänder för övrigt några år senare till Hollywood, för att göra katastroffilmen "Hurricane" ("Orkanen"), producerad av den legendariske Dino De Laurentiis. Fortfarande är han skägglös. Filmen blir mycket riktigt ingen succé.Tillbaka i Sverige sätts förberedelserna igång för en av Troells mest berömda filmer, "Ingenjör Andrées luftfärd", om en arrogant man från Gränna som skulle skriva historia genom att flyga ballong över Nordpolen men skrev historia genom att istället dö. Fortfarande under rekognoseringen – här utförd med tvärflöjt – är Troell helt kal om kinderna. Och nu skriver vi alltså 1979! Karln är fyrtioåtta år och har hittills aldrig visat upp sig med helskägg för fotograferna!

Först under själva inspelningen släpper Troell taget om sargen och hyveln. Orsakerna därtill kan vi bara spekulera i. Att det säkert var knepigt att hitta raktvål på Vitön kan vi gissa, och ännu bökigare att hitta såna där speciella uttag för rakapparater, men det hindrade inte killen till höger om Troell. Hursomhelst: först här, 1980, skapas den specielle Skägg-Troell som vi känner idag.Resterande bilder i boken talar sitt tydliga språk: från och med 1980 skapas en ny Troell, en man med ett skägg, som slutgiltigt gett upp hoppet om att nånsin få återgå till att undervisa skolbarn och som insett att han kommer att vara tvungen att viga återstoden av sitt liv åt filmskapande. 1991 poserar han framför affischen till "Il Capitano", och det är ungefär så här Den Riktige Troell sen för evigt ser ut i vår föreställningsvärld. 

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Med anledning av Stefan Wermelins och Staffan Schöiers nyutkomna, tittvänliga – men kanske något okritiska – kaffebordstegelsten "Yrke: Povel Ramel" vill jag återge en text jag av någon anledning skrev för tio år sen. Texten finns på min genant eftersatta hemsida, där absolut inget ändrats sen begynnelsen och som jag inte rekommenderar någon att gå in på, och citerades till allas överraskning av Gunilla Brodrej i hennes recension av Ramelboken i Expressen. Jodå. Inget jag vill skryta med, men som ämnet ändå kom på tal så.

Texten är skriven 2001, vilket märks på åtskilliga sätt. Min lillebror är inte längre femton, Lorryrepriserna är inte längre aktuella och jag är inte längre lika nöjd över finurliga skämt om George W Bush.

Ett lustigt kuriosum är att något av de olika Povel Ramelsällskapen för några år sen bad att få publicera den. Jag blev förstås smickrad och sa ja. Dagen därpå fick jag ett glatt uppmuntrande mejl från Mikael Ramel som tyckte jag förstått Povel. Dagen därpå fick jag ett nedslående mejl från Lotta Ramel som ville ta bort den eftersom den innehöll elaka påhopp på hennes kompisar. Huruvida den ligger kvar där idag har jag ingen aning om.

I dagens musik- och komikklimat är Povel Ramel missförstådd. På hemsidan febers nätradio häcklar popskribenterna Mats Olsson, Lennart Persson och Jan Gradvall Andres Lokko för att han tagit emot KaRamelodikt-stipendiet och gnäller över att Povel Ramels ande svävar över svenska raptexter.

Värst i sina angrepp har Peter Wahlbeck varit. Redan i den första intervjun jag läste med honom, i ett specialnummer i gamla – musiktidningen – Slitz om ”provosörer”, kallade han Ramel för ”en gammal artonhundratalsmoderat”. På scen har han gjort sig rolig över ramelska nonsenstexter som inte betyder nåt och i tidningarna har också han haft synpunkter på att Killinggänget inte nobbade hedersutmärkelsen från den komiske nestorn.

Jag är ledsen, Peter, men du har fel. Gud finns inte, kött är nyttigt och Povel Ramel är ett geni.

Vad Povel Ramel gjorde med svensk musik- och scenunderhållning saknar motstycke i svensk underhållningshistoria. Från att revyer varit utdragna spektakel där bara var tredje nummer var roligt, eftersom varje sketch och monolog skulle följas av ett balettnummer och en vansinneslång kuplett med kvinnlig eller – i fallet Karl Gerhard – manlig primadonna, blev de i Ramels varsamma händer ett pärlband av infall, där musiken svängde och humorn var vansinnig, överraskande, oväntad och kemiskt fri från nasalt gnäll på sosseregeringen.

Ramels egen revyform kallade han – liksom sitt företag – Knäppupp. En knäppupp inleddes redan ute i foajén där vaktmästarna bar vitrock och munskydd, och fortsatte sen med publiken in i salongen, där tjuvar sprang runt och jagade poliser, där en jägare med två riktiga labradorhundar gick och sköt ner fasaner som dråsade ner från taket, där en gottflicka gick runt och snaskade godis och vägrade sälja, där bänkarna var preparerade med bandspelare med förolämpningar.

I sin första Knäppupp 1952 – "Akta huvet" – gjorde Ramel sen entré hängande i en stålvajer, glidande över publikmassan. Efter finalnumret ”Följ mig uti regnet” fick publiken följa med ensemblen – ut i regnet, som brandkåren arrangerade. Allt dessutom gjort med vänlighet. I ett manifest lovade Ramel att hålla sig borta från två saker: politisk satir och slipprighet.

Trots att åren har gått, känns många av knäppuppnumren fortfarande relevanta, vilket inte kan sägas om t.ex. de aktuella Lorryrepriserna med bara tolv år på nacken. Stefan Sauks ”viktiga” påståenden i ”Tillfälligt avbrott” är fysiskt jobbiga att ta del av i fyraminuterspass, särskilt när han inte ens skämtar utan bara går runt och låter som när Max von Sydow i Sjunde inseglet, med uppenbar gasmage, vill ha ”vetschkap”. Det blir lätt så när någon, utan att ens anstränga sig om en komisk vinkel, tror sig ”leverera sanningar” (läs: skriker så högt att det inte hörs) och ”öppna publikens ögon” (läs: sparkar in öppna dörrar).

För även om tiden givetvis har sprungit ifrån också stora delar av Povel Ramels produktion, kan man fortfarande smittas av glädjen, lättheten, det opretentiösa anslaget. Ta till exempel visan om Karl Nilsson, där Ramel entonigt berättar om det tristaste av människoöden och i tolv-tretton verser redogör för det omständliga staplandet av brädor, bara för att konstatera i förbifarten att ”sen for jag till Amerika ett tag och hem igen”, är fortfarande rolig genom alla åtta minuterna. Jag spelade den för min femtonåriga lillebror – som gillar Marilyn Manson och Slipknot – och han skrattade i målbrottsfalsett.

Eller ta monologen om ”Ester”. Martin Ljung står nedanför fönstret till vad som visar sig vara en gammal flamma han varken sett eller hört av sig till på många år. Klockan är mitt i natten och han kommer med sin nya stora familj och tycker gott att Ester inte bara kan hysa in dem utan också plocka fram nåt att äta: ”ta vad du har, kyckling eller nåt”. Successivt förstår vi att han inte på något vis meddelat sin ankomst i förväg, och när Ester till slut slår igen fönstret och Martin Ljung fäller den på sin tid berömda repliken ”bannade fläskfia”, har hon publikens fulla stöd.

På något vis är monologen i fråga den ultimata våldgästarhumorn, vad gäller surrealism möjligen toppad av Monty Pythons ohejdade intrång med getter och nerpissade fruntimmer i Eric Idles romantiska middag, men inte i sin exakthet. Den aningslösa självupptagna ta-för-givet-mentaliteten analyseras i sin prydno och vartenda tonfall känner man igen från killen i klassen som alltid skulle bomma cash och försökte betala tillbaka i tomburkar.

Eller ta nonsensvisan ”Lingonben”, den felande länken mellan Alice Tegnér och ”Lucy in the Sky with Diamonds”, där humorn befinner sig på samma abstrakta nivå som när the elephant man plötsligt jazzar in i ”The Young Ones” och sjunger Diana Ross-hits i rutig kostym. Ord staplas på
ord utan mening eller sammanhang, slussarna till Freuds undermedvetna står på vid gavel, Salvador Dalí tolkar Elsa Beskow och bröderna Marx kompar på luftfagott.

Utan att ens hört talas om meskalinkaktus sjunger Martin Ljung om Bluff och Spark och Tork och Kvark, som på något vis lyckas vara sex dvärgar, varav en är ful, en glad och en dum i huvet. Utan de för sammanhang så väsentliga konnektivbindningarna berättas sen om tomtefar som saknar eget hus i sin stora näsa, om slottet Drummeldrimp dit man inte får komma in om man inte behärskar struvbakningskonsten och om Per som är full av tomtar.

Martin Ljung framför den fortfarande på scen, och när han vid ett tillfälle kom av sig fortsatte publiken av tjugonåntings att sjunga åt honom. Visan skrevs 1957.

Även om Ramel många gånger sysslade med en referenshumor där själva referenserna blivit hopplöst inaktuella, står sig t.o.m. många av de numren. Ramel for fram som en furie genom den dammiga svenska underhållningen och gjorde vad ingen annan förstått att man kunde göra. Han slog ihop trist vuxenvals med det sista skriket från New Orleans, boogie woogie, och skapade rytmer som inte borde kunna finnas. Han gjorde blues på svenska innan Peps fått skäggväxt; i ”Gräsänkling blues” transkriberas sydstatseländet till svenska förhållanden och sången rör sig om den förödelse sångens jag själv förorsakat i lägenheten medan frun varit bortrest (problematiken är så knivskarp att Bergman, Ingmar alltså, ville filmatisera låten.

Han gav sig på schlagern, folkmusiken, studentsången, Bellman och idag nästan bortglömda figurer som Snoddas och Birger Sjöberg. Med ett osvikligt öra för språkets valörer silade han fram essensen ur Taubes alla hurtfriska sailorvalser, och destillatet – ”Balladen om Eugen Cork” – låter i ett landkrabbeöra kusligt exakt t.ex. ”Möte i monsunen”. Detta trots att alla sjötermer är ren gibbrish. När Taube själv hörde visan, lär han ha utbrustit ”Den där Ramel är allt en riktig räv!”:

Först segla vi med copra till Marseille
och därifrån med brådska till Bombay.
Vi seglade med byxor från Portland till Madrid
och sen till Babel Mandeb med migrän och tyfoid.
 
Vi seglade för fyra famnars hals.
Vår högsjöman slog knäck på slöbords vals.
När vakten hyvat tott, signalera han: twi blås!
Då kapade vi slusken och lät pajsaren gå i krås.

I en show delar av Hassangänget gjorde 96-97, kallad ”Stockholm”, gjorde imitatören Lasse Sundholm en hysteriskt rolig Lundell-pastisch. Istället för den sedvanliga lundellska detaljfascinationen vad gäller geografiska platser, spritsorter, författare och växter, sjöng Sundholm med samma övertygade allvar om smågodis: Tutti-Frutti, Nickel, Fruxo.

Greppet är exakt detsamma som Ramel använde. Humorn ligger i den perfektionistiska analysen av förlagan där varje nyans i originalet får en förvriden motsvarighet i pastischen.

Det ska erkännas att allt Ramel signerat inte är roligt och att allt är långtifrån bra. Mycket är flåshurtigt, mycket är segdraget och under de sista tjugo åren har han på ett motbjudande självgott vis mest ägnat sig åt att leka med sina egna låtar.

Trots detta förtjänar Ramel ett upprättande hos en yngre generation, inte minst hos de som headnoddar till Bo Kaspers orkester på landets alla cappucinohak. Bortsett från några basgångar som plankats från Curtis Mayfield, vilar hela Bo Kaspers låtkatalog på den fjäderlätta, sköngungande och lojt tillbakalutade feel-good-stämningen i Ramels ”Ta av dej skorna”. Deras ständige textleverantör Wille Craaford erkänner öppet sin skuld till Ramel – jag minns en intervju från Just D:s riktigt grungesunkiga och halvalkade period där alla tre medlemmarna plötsligt avbryter reportern för att sjunga med i Ramels och Monica Zetterlunds niominutersduett ”Håll musiken igång” – och tvekade antagligen aldrig att ta emot KaRamelodikt-stipendiet.

Och inte minst borde tonfallet i Ramels produktion vara ständigt aktuellt. Ramel kom fram i ett svenskt femtiotal, präglat av samförståndsanda och framtidstro. Det är ingen slump att en av hans revyer och låtar heter ”De sista entusiasterna”, det är också fullt logiskt att många låttitlar består av optimistiska imperativ som ”Ta av dej skorna”, ”Håll musiken igång”, ”Blås på det onda” och ”Knäppupp – relax – koppla av”.

Det sextiotal som krävde politiskt engagemang av varje kulturarbetare körde så sakteliga över Ramel, och varken i det flummiga sjuttiotalet, det lättvindliga åttiotalet eller det apolitiska nittiotalet fick han den revival som tiderna egentligen borgade för. Faktum är att alla tider är förtjänta av Povel Ramel.

När det autentiska vansinnet alltid framstår som ett djävulsverk – manifesterat i fundamentalistiska terrorister som bin Ladin och George W Bush – behöver vi som människor en varm, mild och omtänksam galenskap som hela tiden pekar på att det är värt att leva och att det finns all anledning att luta sig tillbaka.

Världen mår inte bättre av att jag lider, tvärtom lägger min självömkan bara sten på bördan. Det är djupt tragiskt att oskyldiga dödas, amerikaner såväl som palestinier, men inte hjälper mitt förfasande någon. Jag lägger på några heta vax från tiden då ”crazy” och ”dårpippi” var ledord i tiden, och går till jobbet med ett leende från örsnibb till örsnibb. Jag önskar att bin Ladin och Bush gjorde samma sak.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Niklas Rådström har just kommit ut med "Stig", en bok om Stig Claesson, för folket Slas, för vännerna Stig. Slas var en gång kompis med Pär Rådström, Niklas excentriske pappa, författare, radioman och man i ropet. Pär Rådström dog relativt ung 1963. Femton-tjugo år senare blev istället Stig och Niklas vänner, manifesterande sin vänskap i bastubad och fredagsluncher.

Om sin relation med Pär – och Niklas – Rådström skriver Slas i den bitterljuva romanen "Om vänskap funnes" (titeln hämtad från en lapp Pär en gång lämnade till Stig – "Om vänskap funnes så vore vi vänner" – som representerar en livshållning vissa kallar klarsynt, andra pessimistisk). Tillsammans med Nils Claessons osminkade skildring av pappa Stig i boken "Blåbärsmaskinen" härom året belyser böckerna den mångfacetterade människan Stig Claesson från tre olika vinklar. Det är fascinerande, gripande, hjärtknipande.

Ingen – allra minst sonen – sticker under stol med att Stig Claesson kunde bete sig kräkaktigt. Niklas Rådström har ett vackert språk, metaforrikt utan att vara sökt, tämligen fritt från favoritord som man som läsare lätt stannar upp och retar på sig (jfr Sjöwall-Wahlöös "trankilt" och "lugubert", Göran Häggs "gouterade"). Minst tre gånger noterar jag dock att Rådström använder ordet "arrogant" för att beskriva en av sina bästa vänner. Det fanns väl helt enkelt inget bättre.

Slas verkar ha haft en benägenhet att prata skit om kollegor samt be folk dra åt helvete. Inte alltid på goda grunder. Hans roman "Brev från en hembygdsgård" inleds med ett motto av Nobelpristagaren Pär Lagerkvist: "Nej, dra ni åt helvete allihopa! Dra åt helvete!" Det representerade väl ett begripligt klassförakt – Stig Claesson glömde aldrig att han gått på Sofia folkskola och kunde aldrig riktigt förlika sig med dem som inte gjort det – men också en sorts machoideal som känns ofräscht 2010.

Niklas Rådström är ingen lustigkurre. Det roligaste jag vet att han har bidragit till är manuset till "Bröderna Mozart", som jag absolut inte minns som nån skrattfest. Därmed inte sagt att han inte har humor. Han återger vällustigt hur Stig Claesson sträckt fram näven till Lars Gyllensten – Svenska akademiens ständigt skitnödige sekreterare – och sagt "Tjenare Lasse, jobbar du kvar?" Enligt Rådström skrattar han högt varje gång han kommer att tänka på tillfället. 

Den här sortens böcker triggar igång nåt hos mig. Varje gång Rådström medvetet mörkar och anonymiserar måste jag veta vem han egentligen syftar på. Håren reser sig på mina armar när jag läser dunkla formuleringar av typen:

Ingen kan väl påstå att Stig var det största föredömet bland gudfäder, men han var i alla fall bättre än min egen, en namnkunnig filmrecensent vid en av Stockholms största dagstidningar vars enda bedrift i relation till mig bestod i att han var den ende kritiker som skrev ner en film kring en operauppsättning som jag bidragit med manus till.

Jag gissar att Rådström vill att jag ska bli nyfiken. Hursomhelst går jag i fällan, reser mig från sängen, väcker eventuellt några sovande barn på vägen, rusar ut ur sovrummet och in på kontoret. Där griper jag "Svensk filmografi 1980-1989" och bläddrar fram till anteckningarna om just Bröderna Mozart. För jag är ju inte dummare än att jag genast begriper vilken film Rådström syftar på, där får han ju vara diffusare om han inte vill hänga ut någon.

Under rubriken "Pressreaktion" finner jag idel lovord. Det stora undantaget heter – och här blir ju inte den som kan sina gamla filmkritiker förvånad – Jurgen Schildt. Han var Aftonbladets ökände filmskribent och tog sin uppgift som kritiker på största allvar. Om Bröderna Mozart skrev han bland annat:

"Bröderna Mozart" är en förmodat skojig sak som gör mig tämligen gravallvarlig. Den är trasig istället för hopmonterad, nojsig istället för spirituell, osorterad istället för lättviktig. Det bekymmersamma i själva företaget är att klyftan mellan föresatserna och resultatet är cirka 2 kilometer.

Oaktat att jag nog ger Schildt rätt i värdeomdömet, så är det naturligtvis en hård dom mot en gudsons svett och tårar. Det bekräftar för mig hur märklig kulturvärlden i många stycken är, revirpissandet, armbågsslipandet, behovet av att hata den man älskar. 

Men på samma sätt påminner Niklas Rådströms "Stig" mig om varför jag kedjekonsumerat kultur i olika former under de sista trettio åren: för att den inte bara roar och underhåller, inte bara retar kalenderbitaren i mig, utan också för att den gödslar min nyfikenhet på – och faktiskt kärlek till – den irrationella arten Homo sapiens.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


På cd:n som medföljer den jättelika Hasseåtagecoffetablesvenskaordbok som Stefan Wermelin och Staffan Schöier satte ihop efter sitt radioprogram ”The Svenska Ord Story”, och som jag fick tre ex av i julklapp 2005, finns ett i alla bemärkelser rart litet spår: ”HasseåTage”. Text: Beppe Wolgers. Framfört av Lissi Alandh, Monica Nielsen, Sonya Hedenbratt och Monica Zetterlund. För femtio år sen hetare än hetast.

Inspelningen är från 1964 så troligen är numret hämtat från kabarén Farfars barnbarn, som Beppe skrev för de fyra 1963. Mindre troligt är det hämtat från kabarén Farfars gladbarn som Beppe skrev för de fyra först 1965.

Det är hursomhelst ett lysande stycke text. Sällan tycker jag att Beppe Wolgers originella, men i efterhand ofta något manierade, naivism kommit mer till sin rätt. För att beskriva två människors säreget vanliga originalitet använder han högst konkreta bilder – hundar, grodor, svanar och sniglar – som han oväntat ställer bredvid varann.

Sången inleds med att Monica Z undrar vad Hasseåtage ”gör just nu” och själv besvarar frågan: ”De sitter väl i sin lilla röda stuga på Söder. Och leker.” Redan 1963 – ett och ett halvt år efter att Svenska Ord bildats, ett år efter att deras första revy Gröna Hund haft premiär – är både ”Hasseåtage” och den röda skrivstugan i Vitabergsparken uppenbarligen väletablerade begrepp för publiken.

Och Hasse har en liten hund som bor i Hasses hatt
Han lärde hunden vissla och odla en rabatt
Han lärde hunden fnittra skånskt, för skoj gör mänskan trygg
Runt hela världen Hasse red på hundens gula rygg

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Och Tage har en groda han, som brukar dansa stepp
Och båda har de plommonstop och väst och silverkäpp
Var kväll de går på music hall och äter i Soho
men bäst av allt de tycker om att segla i en sko

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Och Hasse har en dunig svan som föddes i en hägg
Den kläckte på ett ostronskal en snigel ur ett ägg
Och snigeln blev en matglad kock, som dukar glada bord,
men vill du höra mer så får du ringa Svenska Ord

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Ivan Bratt hette en av de mest behånade svenskarna under nittonhundratalet. Läkare och liberal riksdagsman som i förra seklets begynnelse la grunden till den restriktiva alkoholpolitik som fortfarande är en del av den svenska självuppfattningen. Hans initiativ ledde till motbokens införande 1915. Han grundade vad som blev Systembolaget och Vin & Spritcentralen och såg till att de bolagen fick monopol på försäljning, import och tillverkning av jästa och destillerade drycker.

Jag tror att Ivan Bratt handlade som han gjorde av humanistiska skäl. Man kan naturligtvis fråga sej om han inte hjälpte till att urvattna begreppet ”liberal” när han införde diverse förbud och skaffade sej monopol på alkoholhantering. Men han såg ett folk sånär supa ihjäl sej och tyckte med viss rätt att det var en bedrövlig syn.

Frågan var – och är – inte enkel. En sida av mej tycker förstås att vuxna människor måste få ha rätten att sätta slipsen runt huvet och vältra sej i sin egen patetik, en annan sida inser att ganska många fruar och barn – bokstavligen – fått ta en och annan smäll för den rättens skull.

Samtidens bild av Bratt var kluven. Han var ett irritationsmoment både för de organiserade nykteristerna (som ville ha ett totalförbud) och de oorganiserade alkoholisterna (som ville fortsätta hälla i sej). Ganska många tyckte nog att något behövde göras, men tyckte kanske inte att en rigorös byråkrati och bruket av skamstämplar var den optimala vägen.

Mest hatad blev Bratt antagligen hos landets skämtare, långt innan Helt Apropå en blötlagd skara. Revymakare gjorde sej gärna lustiga över den befängda tanken att folk inte skulle kunna hantera alkohol. Detta strax innan de själva gick bort i skrumplever.

Stockholms revykung anno tidigt 1900-tal hette Emil Norlander (mannen bakom evergreens som ”Känner du Amanda Lundbom?” och ”Haver ni sett Karlsson, han som lägger ner rör?”). I sin nyårsrevy 1914 nämnde han Bratt så många gånger att en recensent tappade räkningen. Till den punschkluckande publikens jubel, kan tänkas.

De flesta beslut Bratt var med och fattade var nog dåliga. Svenska folkets fixering vid dyngfylla minskade knappast av omyndigförklaringen, vilket i förlängningen lett till att horder av skånska målbrottshuliganer spytt ner Ströget medan danskarna bara kunnat kontra med Sanne Salomonsen. Men lik förbannat väcks en viss respekt för Bratt när jag läser om honom.

Inte minst för den furiösa ilska som väcktes mot honom och som säkert gjorde det svårt att somna ibland på Brattnatten. De som hävdar att humorn nuförtiden är så mycket råare och mer personinriktad än när farfar lekte med kottar, bör ta del av en festlig nidpsalm ur tidningen Fäderneslandet från 1915:

Så gått ett år ifrån vår tid
och kommer inte mer
Och väl var det ty lugn och frid
därom en var nu ber!

Men nittonhundrafemton var
ett riktigt uschligt år!
Europa än sitt världskrig har
och vi ha – Bratten vår!

Så låt oss be en nyårsbön
att fan må detta kriget ta
För sitt besvär han sen som lön
får Bratt … om han vill ha’n!

(Källa: Håkan Westlings Ivan Bratt – legendarisk läkare, Systemets grundare 1997.)

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]