En man med ett skägg

Tag: biografier


Trubaduren, retstickan och födgeniet Bengt Sändh har inte bara skrivit skabrösa visor, fotograferat, startat mykologiska sällskap, fördjupat sej i origami, varit engagerad i antividskepliga föreningen Vetenskap och Folkbildning samt startat en snusfabrik. Han har också skrivit ett gäng böcker av skiftande genre och kvalitet.

”Cornelis i mitt minne” handlar en del om Cornelis Vreeswijk och väldigt mycket om Bengt Sändh. En passage handlar om hur gitarrgubbarna på sjuttitalet bildade YTF, YrkesTrubadurernas Förening. Sändhs bror Rustan – jag låter bli att kommentera namnet – stiger in i handlingen. Författaren Sändh lyckas berätta en massa om Rustans förehavanden utan att egentligen berätta nånting:

Min bror Rustan hade ett år tidigare drivit Trubadurtjänst med den äran, där hade han bokat jobb åt mig och ett tiotal kollegor så upplägget stod ganska klart. Min bror hade även haft andra verksamheter igång så nu satt han och skakade galler.

Och det är vad vi får veta om Rustan Sändh i boken. Medge att man gärna hade hört mer.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Å alla kära Ebba-Witt!


Som kanske noterats har jag en viss fixering vid sjuttitalet, eventuellt för att det var den senaste tid då jag kände mej bekväm med tillvaron.

Ebba-Witt Brattström (som hon heter i min värld sen en god vän 1997 läste en intervju med [Ho:rass] och Ebba-Witt i Månadsjournalen och målande återgav den) har skrivit en bok som hon påstår handlar om sjuttitalets kvinnorörelse: Å alla kära systrar!

Mej lurar hon dock inte. Främst har hon skrivit en bok om Ebba-Witt. Och fine with me, varje gång jag skrivit ett inlägg om Lennart Hyland har jag naturligtvis främst skrivit om mej själv. ”Man får vara hur självupptagen som helst så länge man är underhållande”, påstår en kompis till mej att Rimbaud har sagt.

Ebba-Witts framställning av sjuttitalets kvinnosakskamp (”feminism” var ett sällsynt förekommande begrepp dåförtiden) handlar ganska mycket om hur flitig, aktiv, huslig och hygglig Ebba-Witt var på sjuttitalet. I princip varje kapitel inleds med en rekapitulering av hur fantastiskt mycket Ebba-Witt hann med:

… månaden fylldes av massmediegruppsmöte, proletärlitteraturmöte, Auroramöte (min nya och sista lokalgrupp), stencilering av stödkommitténs flygblad, ett gäng tillfälliga arbetsgrupper som jag inte längre minns vilka de var, redaktionsgruppsmöte, försäljning av Ordfronts Första maj-boken, som Grupp 8 hade satt ihop …

Ovanpå det gör Ebba-Witt en storartad akademisk karriär (trots att någon osolidarisk kvinna vid något tillfälle tagit åt sej äran för ett monumentalt forskningsarbete Ebba-Witt gjort), hänger med olika män där väl en ”Ola” får anses ha det minst spektakulära namnet, samt föder fyra ungar (bildbevis ur gynekologvinkel ges på sidan 251).

Och hela tiden puttrar en chili con carne på Ebba-Witts spis, redo att fyllas på med nya bönor för varje syster som dyker upp och joinar kampen. Till det äts bröd som Ebba-Witt bakat själv.

Och alla systrar är starka och solidariska – utom då den där kvinnan som solat sej i glansen från Ebba-Witts lysande forskningsrön.

Gamla medsystrar intervjuas. Ebba-Witt överöser dem med beröm och de responderar. Ebba-Witt transkriberar glatt kampsystrarnas panegyrik:

Ebba-Witts intervjuoffer: Så kom du, 18 år, vacker och intelligent. Oj vilket fynd, var min första tanke.
Ebba-Witt: Tack!

Jag tänker inte ta ifrån någon äran för något. Den av sin samtid(s män) så hånade kvinnorörelsen drev krav som lika lön för lika arbete, daghemsplats åt alla och fri abort – saker som man till och med kan hitta enskilda kristdemokrater som skriver under på idag.

De gjorde ovärderliga insatser. För kvinnorna. Och barnen. Och männen. 2010 kan jag gå med barnvagn på Malmös gator utan att blåställsgubbar skriker bögjävel efter mej.

Och nog för att man kan göra sej lustig över hemmagjorda äppelcidervinägertamponger och danska separatistkurser där man får lära känna sin livmoderhals – det gör för övrigt Ebba-Witt själv, och skyndar sej också att tillägga att hon för egen del nyttjade OB. Men den bakomliggande idén – att klara sej på egen hand utan kapitalistiska tampongbolag eller moraliserande gynekologer – är inte lika bisarr.

Inte desto mindre är mitt intryck att Ebba-Witt är mycket stolt över kvinnorörelsen men extremt stolt över Ebba-Witt. Irriterat tittar hon på dagens feminister som inte gör exakt som Ebba-Witt visat dem att de borde göra:

Ebba, Ebba, hur har du inte vansläktats! Vad har du gjort för att kvinnornas kollektiva motståndskultur skulle överleva som inspiration till dagens bloggarfeminism? Inte tillräckligt, även om du inte suttit med händerna i knäet precis. [Notera hur det som för ett ögonblick liknar självkritik i satsen efter visar sej vara motsatsen, bloggarens anm.]

Och så mynnar boken ut i några uppmaningar till ”alla kära bitterfittor, silikonfeminister, arga gussar och anarkistaktivister”: ”Formera er ni också! Gråt inte, kämpa!”

Vilket jag för min del trodde var vad dagens feminister redan gör. Men tydligen inte på det sätt som Ebba-Witt anser att de bör göra.

Ebba-Witt citerar ur Suzanne Ostens och Margareta Garpes feministiska anthem ”Befrielsen är nära” från 1975:

En dag ska barnen säga:
”Tack mödrar! Det gjorde ni bra!”
En dag ska barnen säga
”Denna mänskliga värld vill vi ha!”

Misstanken föreligger att Ebba-Witt klämt ur sej trehundra sidor text om nånting hon gjorde för längesen för att Ebba-Witt inte tycker att barnen sagt ”tack mödrar!” till Ebba-Witt tillräckligt högt och tillräckligt många gånger. Ebba-Witt anser sej helt enkelt inte vara uppskattad efter förtjänst.

Tur då att Ebba-Witt själv kan träda in och ge henne den uppskattning hon behöver.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Jag läser i Bonnierpressens sydsvenska edition att biografier och memoarer tydligen är populärare än nånsin. I höst kommer bland annat Christina Jutterström ut med sina karriäristminnen, Per Wästberg nedkommer med del tre om sitt tydligen gräsligt intressanta liv och min nemesis Klas Gustafsson fortsätter att sno mina drömjobb genom att – efter Beppe, Cornelis, Tage Danielsson och Monica Zetterlund – skriva en biografi över Gösta Ekman.

Det är således trendigt att grotta ner sej i andras gamla försyndelser. Det gör mej glad och uppspelt. Memoarer och biografier är min favoritgenre; det är det optimala sättet att lära känna folk utan att behöva ta kontakt med dem. Just nu parallelläser jag Jokkmokk-Jokkes ”Tjosan!” och stripplegenden Gunilla af Halmstads extremt fascinerande levnadssaga.

Men – jag noterar en skrämmande utveckling bland höstskördens titlar. I princip ingen är finurlig! Jag trodde det var lagstadgat att folk från artist- och nöjesvärlden måste ha memoartitlar som alluderar på nån gammal hit, nåt gammalt ordspråk eller nåt annat mossigt. Detsamma gäller faktiskt också journalister – jfr Lars-Gunnar Björklunds ”Minnesluckor” – så Juttan får naturligtvis underkänt för ”Uppfostrad av män”. Och Käbi Lareteis ”Toner och passioner” ger mej tråkslag.

Att Torgny Lindgren döper sina minnen till ”Minnen” må väl passera – för akademiledamöter gäller naturligtvis andra regler (där regeln ”var gärna tråkig” kanske är den viktigaste) – men nog hade väl Nils Petter Sundgren kunnat komma upp med nåt klatschigare än ”Inte bara bio”?

Det ser alltså risigt ut på finurlighetsfronten. Den enda som kvalar in från hela höstens utgivning är Siw Malmkvist, som mycket finurligt och helt efter reglerna döper sina minnen till ”Tunna skivor av mej”. Med en tydlig koppling till egen gammal hit och tillika säkert helt sanningsenlig – den typen av artister Siwan är ger alltid ut tunna skrifter – vinner hon 2010 års finurlighetsmedalj.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Ja, jag vet att det här inte är en memoarbok. Popgrupper skriver normalt inte memoarer på det sättet. Men nu har jag en gång döpt en oändlighetsserie här på bloggen till ”finurliga memoartitlar” och jag orkar inte gå in och ändra på alla ställen.

Är det svårt att avläsa bilden så handlar boken alltså om en popduo från västkusten som heter Roxette och en gång hade en hit som hette ”The Look”. Boken heter med andra ord The Book.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Nu börjar vi snacka!

I två års tid har jag hållit på och skrivit det ena triviala och gubbfixerade inlägget efter det andra. Det har gett mej tvåhundra spänn, inbjudan till Bergmanfestivalen, (eventuellt) ett mejl från Marianne Ahrne och sura blickar från familjen. Nu ser jag äntligen meningen, målet, poängen med detta Sisyfos-arbete.

Idag låg det ett recensionsex i brevlådan (mer korrekt låg det en postavi i brevlådan, vilket mest gör mej trött eftersom jag och min lokale tobakist alltid har samma diskussion om varför det står Kalle på paketet och Karl på körkortet, varför jag egentligen har styrt om alla beställningar till en annan tobakist en halv kilometer bort)! Någon har skrivit en bok! Och någon annan har tänkt att den vill jag säkert läsa! Och denne någon har rätt!


Klas Gustafson har tidigare skrivit om Beppe, Cornelis och Tage Danielsson. Och även om jag tyvärr bara kan känna hat för att han snuvat mej på min livsuppgift, så är han en utmärkt biograf: saklig utan att vara knastertorr, initierad utan att vara skrytsam, fascinerad utan att vara underdånig.

Nu har han skrivit om Monica Z så nu finns väl egentligen inget kvar att säja.

Men det fina i kråksången är alltså att jag slapp betala för en bok som jag annars hade köpt för 213 spänn från Adlibris. Och ja, ni förläggare som läser detta, ta det som en pik! Skicka vilken jävla bok ni vill till mej, helst om gubbar förstås, men jag läser det mesta som har bokstäver. Jag skriver i princip vad ni vill om ni bara skickar.

Och det gäller för övrigt inte bara förlag: har ni privatpersoner nån gammal Kar de Mumma-bok skräpande i hyllorna – skicka den till mej! Det kan vara nån av de åtti jag inte har! Eller nån annan bok! Vilken som helst! Hade ni ändå tänkt göra bokbål – sänd den till mej istället och bespara er de taskiga associationerna! Bara skicka! Det finns nån tom kvadratmeter i lägenheten och jag tror säkert att min son är redo att slänga lite leksaker för min skull. Ös på bara! Skicka böcker!

(Men stämpla helst inte ”recensionsex” på dem. Då får man inte lika mycket för dem på antikvariat.)

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Alf beror på mej.

Ibland funderar jag på döden och vad som skulle hända om jag rycktes bort. Svaret blir så klart: inte så mycket. Mina söner hade fått vänja sej vid att inte bli morrade åt över frukosten och min fiancée hade fått bära samtliga mina kläder i en bolagspåse till Emmaus. Dystert begrundar jag faktum.

Så slår det mej att det faktiskt finns en nisch som skulle påverkas. För om jag försvann: vem i helvete ska då köpa alla såna här böcker?

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ebbe.


Har ägnat några dagar åt att fördjupa mej i Ebbe Carlsson-affären. Filmen Ebbe – the movie var fascinerande, Anders Isakssons bok Ebbe – mannen som blev en affär välskriven och så lättfattlig man gissningsvis kan göra en så rörig härva. Tre övergripande reflektioner:

1) även tjugo år senare med de flesta kort på bordet, är det svårt att bli riktigt upprörd. Vad var egentligen problemet? Varför var Guillou så uppfylld av helig vrede? Ja, Ebbe Carlsson privatspanade och nej, som förläggare borde han inte ha regeringens godkännande att göra det och nej, det fanns ingenting annat än Ebbes hjärnspöken som tydde på att kurderna var skyldiga, men vad fan – en statsminister var skjuten.

2) det hade kanske varit något mindre rörigt om inte hälften av de inblandade hade haft samma efternamn (Ebbe, Ingvar, försvarsminister Roine, livvakt P-O).

3) figuren Ebbe Carlsson är djupt fascinerande. Sina vänners vän, lösmynt, opålitlig, makthungrig och fruktansvärt osentimental. Klassiskt bögbitchig i replikföringen. Man kan tycka vad man vill om honom, men det finns en stor humor i hans sätt att använda tungan.

Gällande sin homosexualitet levde han enligt devisen ”never complain – never explain”. Som den uppmärksamhetstörstande sälle han var kunde han ändå inte låta bli att skjuta in antydningar där han kunde. På cocktailmingel serverades svampkrustader. Ebbe fick frågan hur de smakade, svarade ”som sperma” och tog en till.

Smittad av HIV, kraftigt avmagrad, fortfarande inte outad, hör han en väninna beklaga sej över problemen med att gå ner i vikt. Ebbe: ”Du kan få en blodtransfusion av mig”.

Chefredaktör på Västgöta-Demokraten under sjuttitalet, en tidning som kunde fortsätta finnas tack vare att tidningens tryckeri drog in storkovan på porr: ”Så länge folk fortsätter att sitta hemma och runka kommer tidningen ut”.

I en ETC-intervju med Jonas Gardell 1991 haglar ebbismerna över sidorna. Staffan Heimerson – som var med och satte igång ryktet att hela Ebbe-affären var en enda stor bögröra – ”är ju bara en misslyckad padda”. När Gardell säjer att han känner Guillou flikar Ebbe in: ”Umgås du med vilka råttor som helst?” Och allra roligast är han när han lite i förbifarten tar heder och ära av en allmänjournalist:

T ex publicerade Dagens Nyheter en artikel av en hästliknande person som heter Gun Fälth, som innehöll några ”fakta” som, om de vore sanna, hade varit utomordentligt nedsättande för mig. Och så slutar den artikeln med … ”Tyvärr har inte Dagens Nyheter kunnat nå Ebbe Carlsson för en kommentar”. Då skrev jag följande brev till henne: ”Med anledning av ditt påstående i Dagens Nyheter idag, att du inte kunnat nå mig för en kommentar, vill jag citera ett uppslagsord ur Bonniers Lilla Uppslagsbok: ”Telefoni är tekniken att överföra tal på elektronisk väg över stora avstånd”.

Som polis var han nog tämligen misslyckad, givetvis mycket på grund av att han inte var polis. Som arrogant kommentator till sina egna snedsteg var han däremot lysande. Och jag kan gott tycka att även såna har ett underhållningsvärde.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Delikateshöökarn.


Är på väg att avsluta Anette Kullenbergs märkliga bok om den likaledes märkliga journalistlegenden Marianne Höök (för dagens unga kanske mest känd från Karl Gerhard-kupletten ”Katt bland hermelinerna”: ”herr von Platen och von Ahlgren/ har näsa för naftalinerna/ De vädrar furstinnor som tax framför gryt/ För i VJ kommer inte en katt in bland hermelinerna/ De motar fru Höök ut med paraplyt”).

Det är fascinerande att läsa om en människa som så tydligt offrade allt – sin psykiska hälsa, sina barn, till och med sitt liv – för att fly sitt skamliga förflutna och skaffa sej en position i offentligheten.

Hööks makar beskriver på nåt vis hennes livsresa: en anonym fänrik, Torgny Wickman (mannen bakom filmiska milstolpar som Den ståndaktige kyrkoherden och Skräcken har 1000 ögon) och en svensk diplomat i shahens Iran.

På sextitalet hade hon en plats på parnassen: Vecko-Journalens, Svenskans och så småningom Aftonbladets mest profilerade skribent, lika känd för sin exakta pennföring som för sina välskurna NK-kreationer.

På tjugohundratalet är hon bortglömd. Kullenberg gör vad hon kan för att blåsa liv i en gammal vän och kollega. Förutom biografin Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet har nu antologin Får man vara lite tilltalande i det här samhället? lämnat tryckpressarna.

I väntan på den bläddrar jag fram till ett gammalt klipp i min Hasseåtage-scrapbook (daterad 1987, då jag f.ö. var tolv år gammal). Marianne Höök intervjuar Hasseåtage i Svenska dagbladet på julafton 1966. Tre av samtidens just då hetaste namn träffas i en stuga på Söder och den snyggaste av dem rapporterar efteråt:

Hasse: Bad man honom posta ett brev skulle han kanske vika en svala av det eller glömma det på kylaren till Dan Axel Broströms Rolls Royce som råkade bromsa för rött ljus när Hasse gick över gatan och sen skulle det ta sju poliser och en Keystone-jakt att återfinna det. Det är Hasse som pratar, muttrar, mumlar, bubblar, fablar, drar stories. Infallen spricker hela tiden ut som knoppar. Plötsligt säger han utan sammanhang i övrigt:

– Och var vid försvinnandet iklädd vermillonfärgade underkläder med inskriften Minne från Mora.

Man kan ju inte annat än hålla med.

Han har en sällsynt poetisk kvalitet. Hans vänlighet är utan gräns. Han är en hopplös optimist och har en sant oskyldig Blåbärsskogsattityd i en ond värld. Människor blir snälla av honom. Han borde ha blåklockor i mustaschen. Man älskar honom handlöst.

Vore jag en fluga i en tidsmaskin skulle jag satt mej i just den församlingen just den där decemberkvällen för 42 år sen.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Män som gillar män.


Håkan Lagher har skrivit en handfull böcker och jag äger dem alla. Proggen är den hittills mest översiktliga och välskrivna referensboken om sjuttitalets musikrörelse, De legendariska åren beskriver entusiastiskt skivbolaget Metronomes fantastiska katalog och Jag ljuger aldrig om rock´n´roll är fullspäckad med anekdoter om ZZ Tops horor och Fleetwood Macs riders och är den enda bok jag sträckläst.

Nu har han gett ut Den vassa eggen. Ulf Lundells kreativa kaos. Den handlar om Ulf Lundell och en dubbel-lp han gjorde i samband med att han höll på att supa ihjäl sej för tjugotre år sen.

Uppenbarligen finns det inga ord som är för starka för att beskriva Den vassa eggen och Lundells självutlämnande skilsmässoskildringar.

Jämförelserna med Dylan, Springsteen och Strindberg (som föddes exakt hundra år innan Lundell och började måla i samma ålder!) regnar över sidorna.

Lundell ”är som ett kärnkraftverk och alla är rädda för härdsmälta”.

Plattan ”är Ulf Lundells revolt mot rockmusiken”. Lundell ”nämner saker vid dess rätta namn och slänger upp köttslamsorna på bordet”.

Arrangemangen på plattan ”är så skickligt iscensatta, så djärva och nydanande att albumet fortfarande upplevs som chockerande innovativt”: ”Det låter som om Lundell sprutat in sitt eget gift i musikernas blod”.

Producenten Lasse Lindbom lyssnar på Lundells demo och hör hur Lundells ”hjärtslag går rakt in i mikrofonens membran. Det är som om karlns liv strömmar rakt in hos Lasse Lindbom, rinner ut över parkettgolvet och tar över hela vardagsrummet”.

Lundell ”tänker filmmanus, skriver böcker, tänker sångtexter, skriver dikter, allt på en gång i en flod av ord. Han brinner. Han brinner nästan upp”.

När Lundell blivit ovän med sin kreativa producent Kjell Andersson möts dom på en parkering: ”Det är som en duell i en westernfilm. Två män möts på en öppen plats och det kan bara sluta med ond bråd död”. (Oss emellan: det slutade inte med ond bråd död. Det slutade med att de gjorde några plattor till ihop.)

Gitarristen Janne Bark ”är den satellit som Lundell behövde kretsande runt sig och Lundell är planeten med stark dragningskraft”.

Och Håkan Lagher själv låg i skilsmässa när Den vassa eggen kom ut. I skräprummet i sin lägenhet sitter han och lyssnar på Lundells rapport: ”Jag hade inte blivit det minsta förvånad om jag där och då hört Guds röst, mitt bland bråten av kartonger och klubbor, säga ´Lagher, närmare mig än så här kommer du inte i mitt liv´”.

Han avslutar: ”Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare. Mycket mer kan man inte begära av konsten”.

Det är stora ord för fyra LP-sidor fyllerosslande, ackompanjerat av åttitalistiska synthmattor. Som ett barn av nittitalsironin sitter jag med en kudde för ansiktet och läser. Samtidigt kan jag inte låta bli att röras av dessa män som dyrkar och behöver varandra, som speglar sitt liv i Lundells och Lundells i Strindbergs, som så hudlöst och reservationslöst vågar ställa sej nakna på torget och skrika: ”Ja, jag är patetisk”.

Visst tålte de något att skrattas åt, men mera att hedras ändå.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Kenta Gustafsson var ju en överlevare ur socialgrupp 4, en lodis med den sortens charm och goda hjärta och käftslängdhet som diverse barnböcker från sjuttitalet gärna ville påskina att lodisar per definition hade.

Jag fnissar så lönnfetman hoppar när jag i Stefan Jarl-biografin läser om hur Kenta hakade på när Jarls klippare (och fru) Anette Lykke-Lundberg fick en Guldbagge. I kön in i salongen får Kenta syn på Bibi Andersson och hojtar så att så många som möjligt kan höra: ”Tjena Bibi, tack för senast, det var en fantastisk natt, det måste vi göra om!”

Man kan föreställa sej en viss tystnad och ett visst mummel i kön.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]