En man med ett skägg

Tag: biografier

Bruchpennan.


Läser Cyril Hellmans gedigna men taskigt korrlästa (Radiotjänsts gamla kurator hette som bekant Lis Asklund, den obese skådespelaren Benkt-Åke Benktsson stavade så klart med k) intervjubok om Stefan Jarl.

Jag dyrkar Stefan Jarl. Jag lägger mej platt för människor som går runt i nåt slags ständigt koffeinrus, fullkomligt besatta av världens och Svenska Filminstitutets orättvisor, ständigt redo för kamp mot Systemet. Han sprutar ur sej statistik om genmanipulerad majs på samma självklara sätt som han njutningsfullt pratar Charlie Parker och Bob Marley.

Mest glad blir jag så klart över Ricky Bruchs medverkan i boken. Stefan Jarl gjorde ju filmen Själen är större än världen, där Bruch får representera en modern Sisyfos. Man anar att de båda temperamenten kattfajtades och björnkramades om vartannat, särskilt när Jarl under inspelningen blev själaglad över att Bruch inte togs ut till Los Angeles-OS 84. Det skulle nämligen göra Jarls film bättre.

Bruch blev lite arg och slog sönder nån dörr. Jarl hade så klart rätt. I den färdiga filmen sitter Bruch mycket riktigt och gråter när han följer OS-diskusen utan att han själv medverkar. Efter Skalle-Pers död kan scenen vara det mest gripande i svensk filmhistoria.

Har Jarl landets största eld, är Bruch landets mest överhettade jätte.

I Jarl-boken berättar Ricky, på sitt fullkomligt självklara sätt, att han har 36 000 videofilmer. Trettisextusen! Och dessutom har han sett fyrtitusen (av alltså bara fyratusen inte var värda att tejpa)! Och som om han verkligen skulle kunna ha en chans att veta vilket lägger han i en bisats till: ”bara Spielberg har sett mer”. Av alla människor? På hela jorden? Sett flest filmer: Steven Spielberg. Sett näst flest filmer: Ricky Bruch. Vem har tillgång till den statistiken?

Jag blir alldeles varm i kroppen när jag läser och måste rusa lite fram och tillbaka i lägenheten och kolla igenom min bruchiana. Hans memoarer, med den något överlastade titeln ”Gladiatorns kamp – Dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend”, har avhandlats tidigare i dessa spalter.

Via Google trillar jag genast in på klassiska bruchare av typen:

Jag har 3,5 dm skägg som jag sparat sedan jag förlorade min pappa. Och jag behåller det till jag sörjt färdigt. Till jul tar jag nog bort det.

Jag har skrivit på en bok om hjärnan som är praktiskt taget klar. Och jag redigerar film ungefär 4-5 timmar om dagen.

Riktigt Berghagen-glad blir jag förstås när jag hittar Bruchs poesisamling Själ och kropp i bokhyllan, utgiven på det inte överdrivet välrenommerade Kristallförlaget 1975. Då stod Bruch på toppen av en osannolik diskus-och-kula-karriär och tittade ut över ett berg av priser, rekord och tidningsrubriker. Bland damerna, filmerna, tävlingarna och skivinspelningarna hann han tydligen också med att filosofera över livet. Förordet lyder:

I mina dikter vill jag visa att jag inte bara är den store, muskelsvällande Ricky, utan att jag också söker en verklighet utanför mig själv, en töcknig verklighet där kroppens format inte har den minsta betydelse. Men – vad är det då jag söker? Se sid 105.

Och så bläddar man andäktigt fram till sidan 105 – vadärdetRickysöker?vadärdetRickysöker? – och finner:

SANNING
och
LOGIK

Och är det nåt Bruch verkligen ser ut att fattas när man läser, så är det just logik. Engelska och svenska blandas hejvilt, politik och själsliv likaså, många dikter åtföljs av en kommentar som är om möjligt mer svårtolkad än dikten (”-Va? -Jaså”, ”Tvångsabort kan behövas!”).

”Reflexioner inför en uppsats” (med rimparen lust-juste och snorstopp-topp) verkar hämtade från Bruchs läroverksår, ”10 Mån. Militär (´Black out – wipe out´)” är tankar inför en militärtjänstgöring som han påstår sej ha sluppit pga ”ovan dygnsrytm”.

”Kolpilla” lyder i sin helhet:

Vad som syns i bad,
är bubbla,
efter en sjunkande mullvad,
så sluta grubbla,
över stinkande korvspad.

10 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

S:t Tage.


Klas Gustafson heter en man som har skrivit en bok om Beppe Wolgers, en om Cornelis Vreeswijk och nu en om Tage Danielsson. Jag hatar denne Klas Gustafson. Inte för att han gjort ett dåligt jobb – böckerna om Beppe och Cornelis bläddrar jag i åtminstone en gång i veckan – utan för att han stulit min livsuppgift.

”Hat” är förresten ett starkt ord. ”Illa dold avundsjuka” är bättre.

Eftersom Adlibris har ett genialt system som går ut på att böckerna kommer senare än man bett om, har jag ännu inte behövt säja upp bekantskapen med min familj för att plöja igenom den nyutkomna Danielsson-boken. Men jag har läst de flesta recensionerna, och anar mej till att Gustafson brottats med samma problem som tidigare biografer: hur komplicera den vedertagna bilden av den godhjärtade, humanistiske, felfrie Danielsson?

Tage, som stod på barnens sida. Tage, som stod på gräsrötternas sida. Tage, som stod på folkets sida. Tage, som trodde på folkhem och solidaritet och blommor och cyklar. Den humanistiske humoristen. Den gudalike östgöten. Den ointaglige.

Allt det där är säkert sant, men man får inte glömma att varje gång du ställer dej på någons sida, utser du också en fiende. Så också Tage Danielsson.

Hur ödmjuk han än var – när han gästade Lasse Holmqvist i Här är ditt liv var han parodiskt chosefri när han presenterades inför ett fullkomligt extraordinärt artistliv, där Monica Z uttryckligen helgonförklarade honom och en afrikan som blivit hjälpt ur fängelse tack vare Danielssons Amnesty-engagemang så när föll i gråt – så avskydde han.

I tevedokumentären Utan tvivel är man inte klok (95) samlas det ena vittnesmålet efter det andra om den danielssonska ödmjukheten. Vackert så. Men så gnistrar det plötsligt till. Ekonomen Bo Södersten, han som delade upp samhället i ”närare” och ”tärare” och givetvis räknade sin egna välbetalda ”forskningsresultat” som närande, stirrar kallt i intet när han förklarar att Tage Danielsson inte visste nåt om politik och ekonomi och kärnkraft.

Underförstått: han tyckte inte som Södersten om politik och ekonomi och kärnkraft.

Och det retade Södersten in i benmärgen att en pajas och rolighetsminister hade mage att ifrågasätta de mycket viktiga och avancerade fakta bara Södersten och hans gelikar förstod.

Eftersom Södersten anade att dokumentären skulle framställa honom som den pompösa buffel han är, var han väldigt snabb med att tillägga: ”Däremot var han en lysande artist”.

För som artist var han givetvis ofarlig. En som steppar och drattar på ändan kan vi alla hylla. Men när han plötsligt ser oss i ögonen och förklarar att vi suger ut naturens resurser, att vi är hycklare och charlataner, ansvarslösa och farliga för varandra, blir han vår fiende. Då kallar vi honom – som Naturvårdsverkets grandiose pamp Valfrid Paulssson – ”gycklare”.

Jag tror inte man ska glömma det. Tage Danielsson var inte en folkhemsromantiker som drömde om vitkantade röda stugor med inavlade kattor och pekade mot ett nostalgiskt ingenmansland som alla och därmed ingen kan relatera till. Han hade hus på Korsika, pratade flytande franska, fritidsseglade, älskade London, New York och Ella Fitzgerald, filmade Grynet Molvigs nakna akterkastell och lät Gösta Ekman ligga med horor i Mannen som slutade röka, släppte in strippor med tejpade bröstvårtor i Glaset i örat, hängde med kokainisten Tommy Körberg och nerdekade primadonnor och stod med ett ben stadigt förankrat i Den Stora Världen.

Han älskade det goda livet. Och hatade de onda krafter som ville förvägra massorna att ta del av det.

Han var säkert God. Men framför allt var han inget kramdjur.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag och grabben tittar på Dunderklumpen och jag sitter med en dunderklump i halsen från öppningsscenen med Ströms vattudal i motljus till den sista fantastiska stormdansen över jätten Jorm medan solen stiger upp över knytt och oknytt.

Det blåser en storm över Jorm
Glädjestorm, lyckostorm

Det är ärligt talat en ganska krattig film. Blandtekniken med skådespelare och animationer funkar illa, mycket beroende på att manusförfattaren/ huvudrollsinnehavaren Beppe Wolgers inte riktigt ville skriva nåt manus, vilket så klart skapade problem åt animatören Per Åhlin och hans skosnörebudget.

Till detta kommer att man bara uppfattar ca 12% av vad som sägs, beroende på att alla skådisar pratar på mystifika dialekter (jämtska, falsettskånska och belgisk brytning) och svenska ljudteknikers patologiska ovilja att sköta sitt arbete.

Manusmässigt är det en ganska orytmisk road-movie där olika människor jagar olika figurer i olika slags kvällsljus utan att man riktigt hänger med, uppblandat med Beppe-slapstick.

Och man kan säga mycket om Beppe Wolgers, men inte fan var han Chaplin.

Däremot var han poet. En ytterst ovanlig poet. En poet som faktiskt diktade sig in i folkhemmets bull´s eye, som var en av sjuttiotalets populäraste lördagsvärdar i teve och gjorde barnprogram som kokade av mänsklig värme. Detta samtidigt som han paradoxalt nog fick sitt folkliga genombrott i de provokativa Skäggen-programmen, som med över hundra inringda samtal till klagomuren skapade de första stora ”Tittarna rasar”-löpsedlarna.

Det som berör i Dunderklumpen är Beppe Wolgers alldeles enastående förmåga att se sina figurer. Liksom den ensamme figuren Dunderklumpen bryter sig in på Camilla Wolgers flickrum och blåser liv i hennes leksaker, besjälar Beppe själv leksaker, humlor, hus, vattenfall och berg, låter dem prata och berätta sin historia, lyssnar på dem, bryr sej om dem.

Det är klart att ett gammalt ensamt pörte i den jämtska skogen känner sig ensamt. Det är klart att också gamla hus känner att ingen längre bryr sig om dem, och det är klart att det spricker upp när Dunderklumpens gäng dansar på dess gistna brädor.

Det är klart att man kan prata med ett vattenfall. Och det är klart att vattenfallet har svårt att höra eftersom det dundrar och har vatten i örat.

Och framför allt är det klart att skurken inte är ond. Bara besviken på människorna, som inte tänker på annat än pengar. Men det är lika klart att skurken kan övertygas när han öppnar ett barns skattekista och finner – och nu blir jag tårögd när jag skriver – ”en liten fin sten, en liten vacker blomma, en liten fågelfjäder och luft – frihetens luft”.

Det är klart att det är jolmigt, patetiskt och verklighetsfrånvänt. Mitt eget barns skattekista innehåller plastsvärd, mynt han stulit från mig, löjligt dyra plastdjur och rent skräp. Men filmens skattekista innehåller inget barns skatt. Det innehåller Beppes skatt. Och ingen annan än han kunde ärligt se skatter i en sten, en blomma, en fjäder och luft.

I sin Beppe-biografi skriver Klas Gustafson om hur snart sagt alla märkliga figurer som Beppe befolkade sina världar med – flodhästar, trasdockor, kossor och löjligt många humlor – är illa maskerade självporträtt. Han var en tjock man med skägg som stammat sig igenom barndomen, och som hanterade sina framgångar med en oändlig ödmjukhet.

Och som aldrig glömde hur det var att vara ett ensamt hus, en ensam dunderklump, en ensam skurk.

I slutscenerna går den gamla Elvira Fattigan upp på berget och hittar den ledsne skurken Enöga, som sitter med den fångade nallebjörnen Pellegnillot och känner hat mot människorna och deras gemenskap.

Men Elvira Fattigan ser. Hon ser tåren i Enögas enda öga.

Jag gissar att man kan se Elvira Fattigan som den vuxne Beppe, som ser den unge Beppe i Enögas skamfilade gestalt. Som slutligen försonade honom med sig själv, som skrattade bort hans bitterhet och lärde honom att vända förnedringen mot en gränslös kärlek till allt levande.

Bland annat därför gråter jag när vi tittar på Dunderklumpen. Och så klart för att sonen ligger bredvid och hans varma fingrar gräver i mitt armveck och han lutar sin kind mot min tjocka mage och river mig i skägget och jag vet att tack vare honom är det värt att försonas.

För vinden torkar tåren på min kind
En glädjevind jag aldrig trodde fanns

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Dean, Klas och jag.


Två vitt skilda saker korsar sej oförhappandes i mina tankegångar: en gammal Billy Wilder-film med Dean Martin och Klas Östergrens roman Gentlemen. Jag blir först lite chockad, sen lite nyfiken och till sist besviken när jag inser att mina konklusioner snarast är en jaha…-upplevelse.

Jag tar dem ändå. Det här är min blogg och min tid.

I Kiss me, stupid spelar Dean Martin Las Vegas-sångaren Dino, inte bara vagt påminnande om utan direkt kalkerad på mediapersonan Dean Martin – a.k.a. Dino. Massor av referenser till den autentiske Dean Martin kastas ut: han ska göra film med Frank Sinatra, Sammy Davis Jr och Joey Bishop, han har sjungit in ”That´s amore” och hans skivomslag är identiska med den riktige Dean Martins.

Vad som gör detta intressant är att filmen a) är gjord så tidigt som 1964, och b) framställer Dean Martin som jävligt osympatisk. Han vill ogenerat ligga med horor och, i brist på dylika, med en annan mans fru. Han är arrogant mot en stackars landsortskompositör som vill visa sina melodier och han behandlar honom som en husa när denne erbjuder honom att sova i hans hem.

I en film från idag är detta inte särskilt uppseendeväckande. Cameos är praxis i filmer som Robert Altmans The player, Elmore Leonard-filmatiseringarna Get shorty och Be cool, Seinfeld, Entourage, Curb your enthusiasm, Extras – och kanske allra mest i Hej rymden!, där Rico Rönnbäck från Varuhuset spelar Rico Rönnbäck från Varuhuset.

Men för mej har det länge framstått som ett s.k. postmodernt fenomen, ett slags lek med fiktion och verklighet som uppstod nånstans där åttital mötte nittital och som eskalerat sen dess.

Det slår mej när jag nu sitter med en bunte Billy Wilder-dvd:er som jag inte sett förut, att han måste ha varit en pionjär på området. Billy Wilder – inom tankestreck en av de mest innovativa regissörer världen haft, lika flyhänt exakt när han gjorde film noir (Kvinna utan samvete, Sunset boulevard) som screwballkomedi (I hetaste laget, Ungkarlslyan) – började redan på femtitalet balansera på den svärdstunna eggen mellan vår verklighet och den skapade.

Tydligast framstår det så tidigt som i Sunset boulevard (1950). Gloria Swanson – gammal stumfilmslegend – spelar gammal stumfilmslegend. Erich von Stroheim – gammal stumfilmsregissör – spelar hennes betjänt – som också är gammal stumfilmsregissör. Cecil B De Mille – gammal stumfilmsregissör – spelar Cecil B De Mille – gammal stumfilmsregissör.

Dikt och verklighet går in och ut ur varandra, korsrefererar och blinkar ironiskt till varann. Ett grepp som kändes nyskapande och gjorde en sprallig när Curb your enthusiasm drabbade en för några år sen.

För mej var det så fascinerande hur Larry David, skaparen av Seinfeld, spelade Larry David, skaparen av Seinfeld, och insisterade på att spela sej själv som så irriterande gnällig, självupptagen och snål. Han hade möjligheten att framställa sej själv som sympatisk. Han vägrade ta den. Och givetvis gick han till slut ut som vinnaren. Alla respekterar en ärlig man, även om vi kanske inte vill ha honom i vår trappuppgång.

I Kiss me, stupid får vi inledningsvis se den fiktive Dino i en typisk Dean Martin-show i Las Vegas, där han spränger in typiska Dean Martin-one liners i en typiskt smörig Dean Martin-låt. Strax därefter får vi se honom fly från några balettdansöser som han lovat att ligga med. Ett intryck jag inte riktigt kommer ifrån är att även den autentiske Dean Martin gärna föresatte sej att ligga med olika balettdansöser.

Och även om jag kanske har en funktion i hjärnan som säjer mej att allt är fiktion och att man ska betrakta allt kritiskt, så måste den riktige Dean Martin ha varit medveten om att the average Joe nog skulle se Dino-porträttet i filmen som ett dokument av människan Dean Martin.

Nu ska det påpekas att synen på balettdansöser som kåta nippertippor och synen på en riktig man som någon som gärna ligger med horor, är annorlunda i Malmö 2007 och Las Vegas 1964.

Men Dino är ofrånkomligen en slabbedabbe och en glidare i filmen. Med (bl.a) Billy Wilders hjälp byggde Dean Martin upp en offentlig myt om sej själv som fick gälla för sanning. Så kunde han i det privata vara en vanlig man som kanske inte drack gin oavbrutet och som kanske ibland t.o.m. låg med sin egen fru.

Men greppet att låta verkligheten strila in i det påhittade är oavlåtligt fascinerande. Det är i efterhand omöjligt att dekonstruera människan och myten Dino. Okej, jag kan kanske fastslå att den Dino jag ser på filmen är helt påhittad – men var finns då den riktige?

När man okulärbesiktigar fenomenet ser man snart att trådarna så klart går ännu längre tillbaka. Cervantes förekommer som sej själv i romanen Don Quijote från 1600-talet. Dante Alighieri spelar huvudrollen i sin egen Divina Commedia från 1300-talet. Intet nytt under solen.

Samtidigt är det ett grepp som funkar löjligt effektivt på mej. Det öppnar dörren till ytterligare ett dolt rum, gör på en gång det påhittade mer realistiskt och understryker det fiktionaliserade i det vi tror är verkligheten.

I romankonsten är greppet oöverträffat hos Klas Östergren. Gentlemen är Läsupplevelsen för en herrans massa unga män från sjuttitalet till nu, som alla har fångats av detaljrikedomen, vänskapsskildringen, konspirationerna, verklighetslagren och som efter romanen gått runt i den förvirrade tron att de alltid närt ett intresse för boxning, slipsknutar och gamla Söderorginal.

I Gentlemen spelar som bekant den unge författaren Klas Östergren huvudrollen (Gentlemen var hans fjärde roman, utgiven vid 25 års ålder). Han rör sej i ett högst igenkännbart Stockholm, diverse biografiska detaljer angående bostadsadresser är autentiska, nerslagen i svensk nutidshistoria (Hylands hörna, bebop-scenen, Gärdet-festivalen, sossarnas eftergiftspolitik) är tokigt välresearchad. Ändå är ju allt påhittat.

Men trots den vetskapen är man som läsare hela tiden på helspänn. Okej, man köper idén att allt är fiktion, men ingen rök utan eld och givetvis måste det finnas några stänk sanning bakom allt som sker och helt gripet ur luften kan ju ingenting vara.

I uppföljaren Gangsters 25 år senare fortsätter Östergren luras och förvirra. Där har verkligheten trängt ytterligare en bit in i handlingen, i och med att författaren Klas Östergren i boken har skrivit romanen Gentlemen. En bok han i sin nya bok delvis hävdar är sann, delvis osann. Men samtidigt är ju själva det hävdandet osant.

För visst stämmer det att han skrev den där boken, att hundratals läsare under åren kommenterat att han redan i fjärde meningen använder ordet ”lugubert” och att massor av människor förbryllat försökt reda ut vad som är sant och inte – saker som påstås i Gangsters.

Samtidigt påstår Klas Östergren i den senare romanen att även innehållet i den första romanen är sant – dock med den lilla detaljen att de två huvudpersonerna Leo och Henry Morgan i själva verket bara var en (Henry Morgan). I realiteten har givetvis ingen av dem funnits. Eller?

Nja, de har ju antagligen funnits som en skärva av en lirare där, ett fragment av en pajsare där. På samma sätt som alla romanfigurer, undantaget Tolkiens, funnits.

I Stephen Farran-Lees nyutkomna intervjubok Östergren om Östergren bekräftar Östergren ytterligare ett gäng biografiska detaljer angående boken: ja, han har hängt i dom där miljöerna, boxats och varit inblandad i ett projekt om att skriva en modern Röda rummet. Men ju mer man försöker rota fram en kärna av sanning, desto fler blir rökridåerna.

Exakt när kliver den autentiske Klas Östergren över tröskeln till fiktionen? Från början och samtidigt aldrig.

I intervjuerna använder Östergren begreppet ”svindlande epik”. Svindlande i dubbel bemärkelse: man får svindel och blir svindlad.

Jag kommer vidare att associera till dokumentärfilmaren Stefan Jarl, som aldrig har varit rädd för att styra den verklighet han vill visa upp. I Ett anständigt liv – min favorit bland feelbad-filmer, ett mästerverk i genren blod-spy-och-mänsklig-misär – ville han visa hur Skåning slog i sej en horsemacka på T-centralens toalett.

Eftersom de befann sej på Filmhuset och det naturligtvis var lättare att filma där, fick Skåning skjuta upp på deras toalett istället.

Poängen blir densamma: toaletter är en väldigt oglamourös miljö, fultjack är en väldigt torftig hobby, Skåning är och förblir en loser, samhället är lika skyldigt.

Det här är inga originella reflektioner. De är rentav tröttsamma. Dokusåpaboomen – som känns lika avlägsen idag som Falcon Crest – aktualiserade den och gav många frilanstyckare utrymme i spalterna. Men alla frågor dokusåporna väckte – vad är manipulerat och hur? Finns Adam Alsing på riktigt? Finns snubbar som Molle och Meral på riktigt? Har de så konstiga frisyrer och tossiga virkade muslimmössor på riktigt? – har funnits med så länge människor har berättat historier för varann.

Jag har aldrig förstått människor som vill ha fantasi. Sagan om ringen är kanske de tråkigaste böcker jag aldrig orkat läsa klart, inkluderat diverse av Statens offentliga utredningar. Tolkiens ambition att skriva nåt som inte är relaterbart är för mej fullkomligt obegriplig. Han kunde lika gärna skriva med hittepå-bokstäver på ett hittepå-språk. Tomtar, troll och vättar har väl rimligen inget att säja en modern människa?

Men det innebär heller inte att sanningen i sej är hela poängen – eller hela sanningen. För mej är filmen, litteraturen, fiktionen ett sätt att förhöja, koncentrera och förtydliga sanningen, samt ge den det underhållningsvärde den sällan har i praktiken.

Och där fyller onekligen herrar som Wilder och Östergren en funktion.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Lundell: del ett i den första biografin


Har fått den gamle rock-, numera konsumentjournalisten Måns Ivarssons Lundell-biografi. Den ges ut i en box med tre tjocka delar, helt i enlighet med hur Lundells egen produktion ser ut.

På allvar. Det är inte en bok, det är tre böcker. Som då får säjas komplettera de trettitusen sidor text och en miljard dubbel-CD Lundell själv har skrivit om sitt liv.

Jag är inget Lundell-fan. Jag är bara upphängd på fyrtitalister. I synnerhet fyrtitalister inom nöjessfären.

Lundell är som bekant i sin tur upphängd på 1967. Det var ett år då olika college drop outs i San Fransisco odlade skägg och byggde hemmalaboratorium och därmed trodde sej ta sej närmare vattumannens tidsålder. Samma år sprang unge Ulf omkring i Vitabergsparken i sin mammas avlagda fårpäls. I boken läser jag att den här vilda perioden varade i sex veckors tid.

Sex veckor är 42 dagar. En och en halv månad. Det är en försvinnande liten tid, i jordens historia, men också i den enskilda människans.

I år, 2007, 40 år och en miljard dubbel-CD senare, satt han en och en halv timme i Sommar och rosslade om det här Magiska, Historiska, Storslagna året då han var sjutton bast och rökte lite spliff med några polare.

Jag blir som sagt fascinerad. Men mest blir jag beklämd. Att sex veckor kan höja sej så många meter över allt annat man gör i livet, att resterande fyrtio år bara blir en trött upprepning och en ständig längtan tillbaka.

… den här texten har en fortsättning. Läs mer om varför det är synd om Ulf i ”Människor det varit synd om”.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Och så genast lite mer om Tove Jansson.

En väldigt fascinerande upplysning får jag dock från Boel Westins Tove Jansson-bok (Tove Jansson. Ord, bild, liv, ett känt förlag drivet av känd familj som inte behöver mer uppmärksamhet just här).

I Trollkarlens hatt dyker som bekant Tofslan och Vifslan upp. De är små, Tofslan har en röd mössa och Vifslan en kappsäck. I kappsäcken ligger Kungsrubinen. De talar sitt eget språk, påminnande om smurfernas eller fikonspråket:

Tror du att vi får komsla in? undrade Tofslan.
Det berorslar på, sa Vifslan. Låt inte skrämsla dig om de är usla mot oss.


Tofslan och Vifslan, upplyser Westin mej om, är pseudonymer för Tove och Vivica. Vivica hette Bandler i efternamn, var i många år chef för Svenska teatern i Helsingfors och Stockholms stadsteater och en av svensk-Finlands kulturella giganter. Dessutom Tove Janssons älskarinna.

Tofslan och Vifslan talar sitt eget hemliga språk så att ingen annan ska kunna förstå dem. De bär på en röd rubin som är det enda dom håller kärt och som hela tiden är hotat: Kärleken.

En vackrare och mer oväntad bild av att leva med ett utanförskap och ett socialt stigma på fyrtiotalet, även i en så liberal kontext som ett konstnärstätt Helsingfors, är svår att föreställa sej. Så såg Tove Jansson sej och den hon älskade: som små rädda knytt, som bands vid varann av ett hemligt språk och en skatt som ständigt var i fara.

För övrigt var ”mymla” ett internt begrepp för ”nuppa” i Janssons konstnärskretsar. Mymlan är mycket riktigt mor till ett otal figurer, däribland Mymlans dotter (ingen högoddsare) och Lilla My.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Har egentligen inte tid att blogga eftersom jag läser Zarah Leanders memoarer (och ja – utlåtande kommer så fort jag sugit i mej rubbet). Måste bara citera ett pyttestycke som retar min nyfikenhet angående Karl Gerhards faiblesse för det otäcka könet.

Jag fascineras av antydningarna, blinkningarna, de diskreta signalerna och undertexterna. För en modern publik är det uppenbart vad Zarah syftar på i citatet (vi har ju också facit). En omodern publik – till exempel min farmor – antar jag att det passerar många meter över huvet. Också för att hon inte vill förstå.
Zarah skriver, med anlag för rökridåer:

Kvinnor älskade honom och män älskade honom – och han älskade dem alla tillbaka. Kanske hjärtat var engagerat när det handlade om kärlek, vad vet jag, för jag var aldrig med i de yttersta, innersta stunderna. Jag var inte hans kvinnotyp och han var inte den typ av män som jag skulle falla till sängs för. Vi hade ett långt och varmt förhållande, men det var alldeles oerotiskt, det var ett yrkesmänskligt innerligt samförstånd.

Jag har till och från i ett halvår kämpat med professor Boel Westins biografi över Tove Jansson. Att läsa Zarah bredvid Westin är som att äta laxkanapé bredvid ett stycke surt träkol.

Leander är självironisk, bitchig, utlämnande och hela tiden känner jag att det viktigaste står mellan raderna. Westin är detaljerad, underdånig, redogörande och så besatt av Tove Jansson att hon fått för sej att ALLT Jansson gjorde var spännande. Det var det så klart inte. Exakt vilka städer hon besökte på en utlandsresa 1970 är mej likgiltigt.

Och så klart svischar Westin bara förbi ett ytterst intressant påstående som anknyter till mitt pågående intresse för homos i ett ännu mer homofientligt samhälle: Jansson levde ju i många år som lesbisk med grafikern Tuulikki Pietilä. De hade ateljéer bredvid varann, byggde hus tillsammans längst ut i finska skärgården och reste hand i hand genom världen.

Samtidigt hade Tove Jansson ett ovanligt intimt förhållande till sin mamma, illustratören kallad Ham. De semestrade ihop genom livet, utbytte konstnärserfarenheter, sökte stöd hos varann i livets alla skeenden. Utom ett. Westin skriver om Tove, Ham och homosexualiteten:

Så rättar sig dottern (Tove) efter koden: att inte tala. Det kan hon varken med modern eller fadern. En respekt för integriteten, så tolkar Tove Hams tystnad, men det är en respekt till priset av ensamhet. Det var en stor sorg. Det fanns ingen uttrycklig värdering, inget öppet avståndstagande, men det fanns ingen gemenskap. [—] Den ´eleganta´ tystnaden blev heller aldrig helt bruten, inte ens sedan Tove träffat Tuulikki Pietilä, som blev hennes kärlek för livet.

Betänk då att denna Ham halva året bodde med dottern Tove och den inofficiella svärdottern Tuulikki i ett hus MED ETT RUM längst jävla ut i Pellinge skärgård! Hur elegant kan tystnad vara innan den blir parodisk? Hur mycket kunde Ham titta bort när dom andra två började vänslas?

Jag vill veta mer, men Westin är mer uppehållen vid Tove Janssons adresser under parisvistelser. Och visst, Tove Jansson ska så klart inte minnas främst som lotus, men visst vill man försöka förstå hur dialogen mellan de tre kvinnorna såg ut? Vad sa Ham när hon såg att Tuulikki steg upp ur Toves säng på morgonen efter att ha lagt sej i sin egen?

Så. Tillbaka till Zarah. Fast fan! Nu är det Mia och Klara. Och sen Studio 60. Och så börjar Myggan också (dessvärre inte nöjeslexikat utan Hammarssons & Wikings nya). Ååååh! När ska en hårt arbetande småbarnsfar ha tid att försjunka i gamla primadonnor?

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Skelett ur garderoben.


I Robert Altmans långfilm M*A*S*H finns en sekvens där tandläkaren/ häradsbetäckaren inte fått upp den, och därför tror sig ha blivit bög, och därför ska ta livet av sig (varvid låten ”Suicide is painless” framförs för första, och enda rimliga, gången). Elliot Gould – Trapper John – berättar då en historia om en avelshingst som betäckt över 20 000 ston: det var först vid obduktionen man upptäckte att han var bög.

Tanken går dit när jag 2007 sitter och läser Jacob Dahlins samlade texter från radioprogrammet Galaxen, som han gjorde i P3 1980-1984. Det känns som om jag är med vid obduktionen då den dahlinska homosexualiteten upptäcks. Och det är en lite märklig upplevelse, eftersom det är så tossigt uppenbart för nutida ögon

Jacob Dahlin gjorde ju så småningom den glamourösa lördagsunderhållningen Jacobs stege (1985-1988), ett program fyllt av champagne, Magnus Uggla sjungande Karl Gerhard i drag, Diana Ross, Boy George, glamour, Donna Summer, svensk schlager, turkik schlager, kitsch, Alexander Bard i drag och så After Dark i typ varje program.

Idag är ju bögtemat uppenbart, då var det inte så. Åtminstone inte för Svenne Trähatt och Gittan Bingo. Absolut inte för oss som var tio-femton år vid tillfället.

Jag gissar att dagens tonåringar däremot skulle identifiera fenomenet, och knappast uppleva det som sensationellt. Där har vi mödosamt tagit oss framåt.

I sin moviebox-bok skriver Hammarsson & Wiking om Jacob Dahlin och den här uppenbara homosexualiteten, som fortfarande var så hemlig vid karlns död att dödsorsaken var en ”okänd sjukdom”. Deras tes är att ”homosexualitet på den här tiden var något så in i benmärgen tabubelagt och ´konstigt´ att det knappt äntrade folks medvetanden att TV-folk kunde vara lagda åt det hållet.”

I texterna från radioprogrammet Galaxen ger Jacob Dahlin Fassbinders Matrosen & stjärnan högsta betyg, bl.a. med motiveringen:

Men vad Fassbinder, med ett glirande flin, visar upp är egentligen bara en provkarta på all världens gayklichéer. Här är allt yta – poser – teater – i en tid som spänner från 30-tal till nutid. Från Brecht till Donna Summer. För denna dekadans finns på vilken gaysylta som helst mellan Köpenhamn och San Fransisco.

1984 var det rimligen inga andra än just bögar som kunde tolka gayklichéer och som över huvud taget stuckit in snoken på en gaysylta. 1984 borde det därför ha varit uppenbart för radiolyssnarna att killen som läspade dem i örat själv befann sig i gaykulturen. Det var det kanske också; Galaxen var ett toksmalt program som gick när vanliga heterosexuella arbetare gått och lagt sig på onsdagarna.

Men Jacobs stege gjorde karln rikskänd i ett tidevarv när allt som gick på teve sågs av alla levande varelser. Hans catchphrase ”Skål tammefan!” var lika citerat på skolgårdarna som Sven Melanders ”possenten Helge”. Lika obegripligt för en tolvåring, lika intrummat i medvetandet – lika etablerat.

Dahlin var en bred och allmän kändis. Det gick inga andra program den tiden på dygnet (förutom nån repris av en riksdagsdebatt i tvåan). Det fanns heller inget annat att göra än att se på teve.

Fortfarande var det dock bara de invigda som tolkade koderna, som förstod att det fanns några koder att tolka. Idag är samma detaljer inte längre koder utan en öppen strömning i ett kulturellt allmängods.

Ett ännu mer spännande homo-lik att obducera är Karl Gerhard.

När Uggla gjorde sin KG-platta häromåret skrev QX om Karl Gerhards homosexualitet på ett väldigt självklart sätt, som om det var allom välbekant. Under sin levnad – karln dog 1964 – var det naturligtvis inget han talade öppet med medier om, och heller inget medier skrev om.

Idag är det inga större problem att, utifrån kuplettexter, memoarer, intressen och övrig levnad, gissa sig till att Karl Gerhard kanske inte bara dikterade för sin sekreterare Göte Ericsson, som bodde några dörrar bort från Karl Gerhards eget rum på Kråkslottet och som dessutom var hans privatchaufför och påklädare.

KG skrev påfallande ofta om flytande könsgränser – ”Jazzgossen” med tusch på ögonlocken (år 1922!), ”Hans lilla handarbete är bedårande”, ”Nej, han är något mitt emellan” – vilket dåförtiden nog var ett ämne som främst attraherade dem vars egna könsgränser s.a.s. flöt.

Men de signaler som idag är ganska tydliga även för en heteropublik – betydligt vagare än hos Dahlin – var ju då tolkningsbara endast för en pytteskara invigda. Som måste ha förhållit sig till dem som motståndsrörelser i diktaturer: signaler som ger kraft och styrka, men som aldrig kan offentliggöras.

Karl Gerhards son, Per Gerhard, har vid 83 års ålder just gett ut en bok om sin far: Karl Gerhard – med kvickheten som vapen. För oss som redan läst KG:s egna fem memoarvolymer OCH Per Gerhards bok om sig själv, är det här mer att betrakta som en repetition. Historierna om KG:s civilkurage under kriget, då hans antinazistiska hållning kostade honom publik, teater och vänner, var han själv den förste att sprida.

Det intressanta är kapitlet där sonen som hastigast skriver om pappans homosexualitet, ett kapitel som signifikativt fått titeln ”Mellan raderna” (efter en KG-kuplett).

Per Gerhard berättar om hur han följt med pappan in på ett antikvariat, där han uppenbarligen varit förr, och i ett lönnrum fått hämta ut en väl inslagen bok som visade sig innehålla teckningar av nakna gossar.

Det känns som om detta är första gången ämnet förs på tal i ett s.a.s. officiellt sanktionerat sammanhang.

Strax efter KG:s död 1964 skrev Stig Ahlgren, den öfvre medelklassens kulturjournalist numero uno och givetvis KG:s vän, boken Den okände Karl Gerhard.

Det idag riktigt intressanta med den boken är att den inte alls – som utlovat – visar den okände Karl Gerhard. Tvärtom försöker den nog medvetet hölja i dunkel. Ahlgren hade tillgång till KG:s dagböcker och citerar flitigt KG:s anteckningar om sin kärlkramp, sin nervositet, sin depression. Men inte med ett ord den fysiska och amorösa kärleken (däremot förälderns kärlek till ett barn; Karl Gerhard lyckades ju ensamadoptera – vilket så klart i sig är sensationellt – en dansk liten flicka, Fatima, som så småningom gifte sig med Gösta Ekman och innan dess dyrkades av sin adoptivfar).

Då och då antyder Ahlgren att här står det nåt i dagboken som är av lite för privat karaktär. En kärlekshistoria vi inte ska fördjupa oss i, ett hjärtekrossande vars detaljer utelämnas.

Karl Gerhard var bitchig och glamourös. Han älskade showbiz, primadonnor och att klä ut sig – helst till kvinna. Han var frankofil och dyrkade design, antikviteter och vackra föremål. Han umgicks helst med kvinnor: Wallenbergdottern Ebba Bonde, proletärförfattaren Moa Martinsson, den ryska ambassadrisen Alexandra Kollontaj, skådespelerskan och författaren Birgit Tengroth (gift med Stig Ahlgren), sina primadonnor Zarah Leander och Katie Rolfsen och Lili Ziedner (och på den tiden var primadonnor verkligen primadonnor).

Dessutom spelade han ibland tennis med Gustaf V.

Om man får tro att det nån gång ligger nåt i en stereotyp, är detta signaler om en sexuell-kulturell läggning. Att han var gift tre gånger och levde i ett längre äktenskapsliknande förhållande med en kvinna talar egentligen inte emot tesen. I ett tidevarv när homosexualitet inte fanns annat som en sjukdom och en lagparagraf, var det nog få som glatt och öppet bejakade den sidan av sig.

Evert Taube skrev en gång i ett hyllningsbrev till Karl Gerhard:

Efter ett halvt sekels korståg behöver Du nu endast visa Dig i helfigur, violett frack, indigoblå chapeau-claque, kindfärg á la Rosa Cantina, persiskt grönskimrande ögon (med fransar á l´encre chinoise), briljantring på pekfingret och andalusisk promenadkäpp, så sticker Hydran svansen under parkettstolen, tappar programmet och applåderar.

Det är åtminstone inte schablonbilden av en hamnsjåare som presenteras.

Jag förutsätter att det finns krafter inom till exempel Karl Gerhard-sällskapet som tycker att KG kan få vila i frid i garderoben. Utan att egentligen ha med det att göra, tycker jag tvärtom. Hade jag varit ung och homo, hade jag inte kunnat tänka mej en hippare förebild än Karl Gerhard. Han var en man av etablissemanget som ständigt utmanade etablissemanget – som satt i premiärpubliken och blev påhoppad från scen, för att sen smyga backstage och ”få blåtiran signerad” – som samtidigt var folkkär och folkbildare.

KG tog många fighter. Mest känd är hans tydliga antinazistiska hållning, men han slogs tappert också mot rättsstaten, socialdemokratin och Svenska Dagbladet. Det enda kontroversiella han inte öppet stod för under sin livstid var sina amorösa preferenser. Det säjer en del om hur opinionen ställde sig till saken för fyrtio år sen, och om hur Sverige gått framåt på den punkten.

Och skulle man av nån obegriplig anledning tycka att Karl Gerhard är en lite mossig förebild och att kupletter och chapeau-claque inte känns up to date, så ligger väl den likaledes smarte, salte och urbane Jacob Dahlin bra till som förebild. De hade så klart inget att skämmas för. Tvärtom.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Fler män med skägg.


Cornelis dog 1987, vilket är 20 år sen. Han är fortfarande Metronomes mest säljande artist.

Då och då droppar det in nya Cornelis-relaterade böcker och skivor. Det mesta är ointressant. Cornelis gamla körtjej – numera solotant – Inger Öst har gett ut en coverplatta. För att spä på intresset är Jack Vreeswijk och Stefan Sundström med och körar på två-tre låtar, medan Persbrandt läser några Cornelis-dikter.

Inget högprioriterat jobb för Persbrandt, kan man bl.a. utläsa av omslaget. Samtliga bilder på Persbrandt visar en semestertjock Gunvald Larsson i nåt slags Ullared-outfit med keps och neonfärgade cykelbyxor, plåtad i studion vid inläsningstillfället. Han hade alltså inte ens tid att stanna på en ordentlig fotosession.

Bengt Sändh – som jag kom att tänka på häromdan – har gett ut boken Cornelis i mitt minne. Den är väldigt anekdotisk och handlar som dom flesta Cornelis-böcker (det finns två seriösa biografier, en doktorsavhandling och ett par gamla-polare-minns-volymer) ganska mycket om knark och fylla och damer. Som vanligt fascineras man av det här med knarket.

Bengt Sändh och Cornelis drack te och åt bantningspiller och ersatte på så sätt lördagsfyllan. Det är så konstigt. Knark är så ungdomligt, och dom där figurerna är så gubbiga.

Jag inser så klart att Sändh och Cornelis på sextitalet var relativt unga, för att inte säja yngre än vad jag själv är nu, men förr blev man gammal mycket tidigare. Och Cornelis med sitt skägg, sin rondör och sina bittra livserfarenheter framstod som sextio redan när han debuterade, 27 år gammal. Och sen förblev han sextio, oaktat att han dog vid femtio.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]