En man med ett skägg

Tag: bisarra censuringrepp

… och riksdalern i den andra!

Hora för dig, kyrkvärd? Vad sade du till mig förr i världen? När du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den ann'ra?
 
Det är en välbekant replik, framslungad av byhoran Ulrika i Västergöl när "bukprosten" och kyrkvärden kommer och har synpunkter på vad slags fördärvliga människor som morbror Danjel har valt in i sin cirkel för alternativ bibelläsning. Vilhelm Moberg lät sätta den på pränt i "Utvandrarna" (1949), i Jan Troells filmatisering (1971) sägs den av Monica Zetterlund. Genom åren är vi många som citerat den, ganska sällan för att den smidigt glidit in i ett sammanhang, betydligt oftare för att den ligger bra i munnen. Repliken alltså.
 
1949 var det inte helt okontroversiellt att använda den sortens ord ens i en folklig roman. Recensenten Gunnar Helén (sedermera partiledare för Folkpartiet) skrev uppskattande och fick en dag  påhälsning av en arg dam som dängde tolv exemplar av boken i hans skrivbord och krävde att Helén skulle betala dem. Hon hade tänkt skicka dem till Amerikaemigrerade släktingar, men hejdat sig sedan hon själv läst boken. Som är på fyrahundra sidor. Och innehåller en (1) "folkligt expressiv befolkning på det käraste mannen har", som Moberg själv la fram det.
 
Mobergs egen hemsocken Algutsboda vände sig mot honom. Där undertecknade hela lärarkåren bannbullan "Ljusets fria kämpaskara", som försökte förhindra utgivning av "Utvandrarna" i USA, och socknens kyrkoherde avrådde offentligt bibliotekarien från att köpa in boken till biblioteket. När Emigrantinstitutet i Växjö instiftades 1965 vägrade Algutsboda att medverka vid insamlingen. Moberg frågade då landshövdningen vad andra socknar av Algutsbodas storlek hade bidragit med, och skrev sen själv ut en check på motsvarande belopp.
 
Även på riksdagsnivå hystes moraliska invändningar. Bondeförbundaren Axel Rubbestad – idag mest känd från en obskyr replik från Gösta Ekmans monolog "Centerextremisten" i Glaset i örat (1973) – ville skicka Moberg i fängelse på två år enligt tryckfrihetsförordningen. Och högerns riksdagsman Axel Mannerskantz, tillika slottsherre på Värnanäs utanför Kalmar, berättade stolt för pressen:
 
Min hustru och jag läste den tvärs igenom, sedan gick vi ned i källaren, hyvlade in den i värmepannan och hurrade (Sydsvenskan 1951-02-15).
 
Till historien hör att herr och fru Mannerskantz dessutom sjöng "Du gamla, du fria" medan de såg romanen förvandlas till aska. Vilket får en att beklaga att Youtube ännu inte var en realitet vid tiden.
 
"Att brännas på ett slott med anor från stormakt, det är inte illa för en författare", kommenterade republikanen Moberg. Med tillägget: "'Rid i natt!' brann i det nazistiska bokbålet."
 
Det är förstås tossigt att tänka sig att ett ord, som numera är det flitigast förekommande i P3 och som byggt minst en svensk rapartists hela karriär, en gång väckte dylika känslosvall. Idag vet vi ju att "Utvandrarna" var en oantastlig  klassiker av hög litterär kvalitet som ingen bör peta på. Idag skulle ju ingen drabbas av moralpanik för ett pyttelitet ord. Idag är det på sin höjd japanska teckningar, som man med lite perverterad fantasi kan få till pornografiska och genom att krumbukta sig med språket kan få till en förolämpning mot barn i allmänhet, som kan leda till åtal, dagsböter och yrkesförbud.

 

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag gav ut en bok häromåret: "Proggiga barnböcker" (slut på förlaget). Den tar upp tidstypisk barnlitteratur från sjuttiotalet: politisk, pedagogisk, pekpinnig. Boken består av åtta ganska matiga kapitel. Faktum är att jag skrev åtta lika matiga kapitel till som inte fick plats. Ovanpå det så finns det en hel hoper böcker som absolut måste sägas vara sprungna ur sjuttiotalsidéer – och som inte minst lästes då – som jag helt enkelt utelämnade.

Till dessa hör Gunilla Woldes Totte- och Emma-böcker. Alla sextio- och sjuttiotalister minns Totte och Emma. Små pedagogiska böcker om hur Totte letar UNDER stolen och hur Emmas lillebror blir sjuk och Emma avundsjuk. Politiken lyser med sin frånvaro, och bortsett från en mycket positiv skildring av ett (underförstått kommunalt) daghem i "Emma börjar dagis" är inte ens samhället särskilt framträdande.

Men icke desto mindre är det böcker som känns väldigt mycket Då och väldigt lite Nu. Det ligger delvis i bildernas naivistiska realism, eller möjligen realistiska naivism: krattiga pennstreck som i görligaste mån försöker efterlikna verkligheten. Idag är det okej att göra vackra, mångfacetterade, färggranna, tankeväckande bilder för barn. På sjuttiotalet skulle det helst inte finnas så många tolkningsmöjligheter.

Framför allt märks det där glappet som har uppstått i tiden i boken "Totte och Malin". Den som skildrar hur lika men ändå olika Totte och Malin är och som visar den gränslösa glädjen i att svida av sig naken i solgasset:

Och som inte minst inleds med en så aningslös formulering att man blir alldeles rörd:

2011 hade ärevördiga Natur & Kultur aldrig gett ut "Totte och Malin". Risken för åtal och fällning hade troligen bedömts som för stor. Nakna barn som utforskar varandras kroppar – är det inte själva definitionen på barnporr (lagens, inte förnuftets)? Bland de från början 52 bilder som fanns i en mangaöversättares samlingar och som fälldes i tingsrätten fanns den här:

Bortsett från att figurerna är betydligt mer obestämbara i ålder kan jag inte se nån större skillnad. Mangaöversättaren är i praktiken belagd med yrkesförbud – Bonniers vill inte associeras med brottslingar – medan Gunilla Wolde går fri på gatorna, förhoppningsvis med rak rygg och stolta steg.

Allt var inte bättre förr. Det är naturligtvis förkastligt att Malins könsorgan på den tiden inte ens hade nåt namn utan bara var en springa med ett hål i. Men jag föredrar en anda där folk kunde råka peta in sexuella antydningar i en barnbok utan att någon alls tänkte på saken än en anda där man kriminaliserar den som äger några streck på ett papper som med mycket sjuk fantasi kan ges runkabilitet.

14 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Nils Petter Sundgrens memoarer är som väntat: lojt tillbakalutat betraktande med anglosaxisk esprit, som vore de berättade ur mungipan, genomsyrade av en elegans som nästan hela vägen lyckas dölja självgodheten. Som det anstår en gammal Månadsjournalenkolumnist, helt enkelt.

Egentligen är Nils Petter inte självgod så mycket som han är självnöjd. Han har levt ett bra liv, fyllt av det han älskar mest, film, tennis och söta flickor i Cannes, och han verkar nöjd med alla beslut han fattat och alla sammanhang han vistats i. De roligaste kapitlen skildrar TV2:s sjuttital, där Nils Petter beskriver sej som the voice of reason i en hög av självutnämnda diktaturkramande makthungriga världsförbättrare utan sinne eller talang för konst och/eller underhållning.

Den borne liberalen Nils Petter har aldrig gett sej in i polemik – annat än om nöden krävt det, då han naturligtvis varit vältalig och resonabel, nota bene – utan med ett roat leende suttit vid sidan av och skakat lätt på huvudet. Han återger skadeglatt rykten om hur den gamle konstkritikern Kristian Romare byggt ett Lenin-altare eller hur till och med tevecheferna på fyllan kommit ihop sej om vems bakgrund som var proletärast eller hur några unga producenter lämnat in programförslaget ”Knulla med TV2”. Själv har han så klart alltid varit trygg i sin milda liberalism à la övre medelklass.

Jag kommer på mej själv med att betrakta Nils Petter som Nils Petter betraktar omvärlden: med en avmätt tolerans, en attityd av ”jaja, whatever makes you happy”. Det är omöjligt att inte gilla karln, särskilt som han för det mesta har rätt. Hans syn på kultur är fördomsfri – minns att det var han som köpte in de Åsa-Nissefilmer som Harry Schein tidigt sjuttital radionämndsanmälde för att de bröt mot kravet på god underhållning – utan att vara populistisk. Han gillade Bergman och Truffaut men lät sej också fascineras av Jarl Borssén som eregerad kyrkoherde.

Som folkbildande public service-man av den gamla sorten arrangerade han också pedagogiska filmstudioserier i SVT, där han visade franskt trettital eller kinesisk samtid. Fascinerande är storyn om när han beslöt att visa Paul Morriseys Andy Warhol’s Flesh (Warhol var egentligen bara ”producent”, vilket i praktiken betydde att han satte sitt namn intill filmtiteln). Flesh är som bekant en lätt provocerande berättelse om en snubbe som säljer kopiösa mängder sex för att finansiera sin frus flickväns abort:

Någon hade hört att Flesh var grovt osedlig och nu kallades till krismöte med (TV-chef Nils-Erik) Baehrendtz och hela den övriga SVT-toppen. Upphetsade chefsansikten lyste eldröda i biomörkret när Warhols nakne favorit Joe D’Alessandro blev avsugen på vita duken. En av Baehrendtz kvinnliga torpeder, känd för sin sipphet, lämnade hastigt lokalen med tydliga tecken på illamående.

Det hela leder enligt Nils Petter till ett par tevehistoriskt unika beslut: filmen fick visas 1) ”först efter att den häftigaste avsugningen klippts bort”, 2) en timme efter att den ordinare tablån var avslutad och hallåan önskat godnatt, det vill säja efter sexti minuter myrornas krig. Plussat med att presstjänsten noggrant varnat svenska folket för filmens skadeverkningar, blev det – surprise, suprise – ”för den sena timmen sensationellt höga publiksiffror”. Nils Petter ställer diagnos på spektaklet: ”allmän moralisk skidnödighet”.

Och visst, här ligger ju bollen på peggen färdig att slås till. Upplägget är som gjort för några syrligheter om mediemonopol och maktmissbruk och moralpanik. Men filmen visades. Och sågs. Idag visar ingen tevekanal obskyra arthousefilmer om sexuella gränssprängningar.

NOT: som en eftergift till Johan Croneman innehåller inlägget inga som helst referenser till Nils Petter Sundgrens exceptionellt höga ålder.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tidelag och ordning.

Okej – yttrandefriheten, tankefriheten, friheten att göra vad fan man vill så länge man inte skadar nån, har inskränkts i och med tingsrättens beslut att fälla en seriesamlare för innehav av 51 tecknade bilder där barn kan associeras till sexualitet.

Vi kulturliberaler, kulturradikaler, vi försvarare av Entartete Kunst, vädrar morgonluft och sitter nu i våra kulturstipendiesponsrade södermalmsvåningar och letar litterära paralleller för våra hätska debattexter. Kafka så klart, Orwell naturligtvis, och på nåt vis kan man nog få in ett Moment 22 i resonemangen också.

Men kanske ska vi betänka oss. Kanske ska vi tona ner vår indignation. Tittar vi bakåt, på historien, ser vi att kulturradikalismens framfart kan få förödande konsekvenser.

1963 gjorde Vilgot Sjöman – en man med en skepparkrans – film av Lars Görlings – sin tids Stig Larsson-Marcus Birro-posör – roman ”491”. Den handlar om en naiv socialarbetare som förlorar kontrollen över ett gäng unga snubbar på glid, och når sin peripeti när snubbarna hetsar Lena Nyman att ligga med en schäfer.

Det blev, när det begav sej, ramaskri. Filmcensuren – denna ärevördiga inrättning – ville förbjuda all visning. Detta eftersom filmen, enligt en logik som bara låter logisk, var ”förråande och skadligt upphetsande”. En pastor i Filmcensurens styrelse – för var hör pastorer hemma om inte på statliga myndigheter? – angav som skäl för förbud att filmen var oseriös och språket ”vidrigt”.

Lewi Pethrus – den svenska pingströrelsen fader, för övrigt flitig lobbyist för att Nixon skulle få Nobels fredspris – inspirerades av Jesus och formulerade ett helt gäng liknelser: ”avfallsprodukterna från samhällets bakgårdar”, ”kräftsvulst i välfärdssamhället”, ”denna kulturens bottensats”.

Slutligen släpptes filmen – efter vad jag förstår klippt (jag vet med mej att jag har sett en version inkluderande schäferhunden, så antingen finns det flera eller så skar man bara lite grann för att visa att man både var liberal och inte).

Upprördheten i de frikyrkliga leden antog nu oproportionerliga proportioner. Nu räckte det inte med domedagsprofetior – nu skulle det bildas parti:

Medlemmar av det socialdemokratiska partiet, som lidit mycket av det LO-ägda Aftonbladets nya moral, har sagt, att den dag regeringen ger sitt bifall till 491, den dagen är tiden inne för ett nytt demokratiskt parti på kristen grund (Lewi Pethrus, Dagen).

1964 bildades så Kristen Demokratisk Samling, idag riksdagsparti under namnet Kristdemokraterna. Incitamentet för bildandet, jämte det faktum att skolans kristendomsundervisning döptes om till religionskunskap, var frikännandet av en spelfilm om (bland annat) perversioner.

Vi ska kanske ta detta med oss. Frikänner hovrätten seriesamlaren finns risken att vi om fyrtifem år har en ny Göran Hägglund i riksdagen.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


I den senaste i den långa raden av hela-historien-om-Monty-Python-intervjuer – dvd-boxen Almost the truth – The Lawyer´s cut – får vi åter igen anekdoterna, skrönorna, påståendena som raskt blir motsagda av nån annan. Det är en fröjd att titta på brittiska välformulerade gentlemen med de grå tinningarnas charm som lägger ut texten om silly walks och dead parrots.

Jag har hört allt men hör det gärna igen. Jag gillar att notera hur Monty Python för John Cleese har varit ömsom en boja och ömsom en trampolin, för Terry Jones själva meningen med livet och för Eric Idle några glada struttiga minnen från en påtagligt flydd ungdom.

De mest fascinerande anekdoterna handlar om censur. Särskilt Terrierna Jones och Gilliam hade uppenbara auktoritetsproblem och slogs med näbbar och klor för varje deciliter blod och varje sexuell antydan. Graham Chapman listar sina hobbies i ”The All-England Summarize Proust Competition”-sketchen: ”golf, strangle small animals and masturbation”.

BBC drev igenom att masturbationen klipptes bort, Python-pojkarna var uppe på nåt kontor och argumenterade för att alla – inkluderat BBC-chefen själv – masturberade, och Terry Jones har plockat de poänger han kunnat på att masturberandet snöptes men djurstrypandet blev kvar.

Den bästa anekdoten är den om den famösa ”wee wee”-sketchen. En sketch som jag tror skrevs av Eric Idle och som de obstinata Jones och Gilliam snabbt var framme och slogs för gentemot de förtorkade imbecilla kostymerna på BBC, alltmedan John Cleese alldeles uppenbart backstabbade sketchen genom att ta censorernas parti eftersom han tyckte det hela var barnsligt.

Det var det naturligtvis också. Sketchen går ut på att två män provar vin. Den ene tar en klunk, sköljer runt den på Bengt Frithiofson-manér mellan kinderna och gör en lång gissning utifrån bouquet och arom. Den andre svarar ”no, it´s wee wee”. Den ene tar en ny klunk ur ett nytt glas, smackar lite extra, gissar på Chardonnay – den andra svarar ”no, it´s wee wee”. And so on.

Ja, ni fattar galoppen. För gamla Python-fans är den legendomspunnen på samma sätt som det där avsnittet av Tårtan där Janos och Hilding börjar smiska Frasse med kavlar på den uppstoppade baken och alla tre upptäcker att de gillar det – ett avsnitt som lär ha spelats in men aldrig sänts.

Wee wee-sketchen lär också ha spelats in men klippts bort. Jag har själv aldrig sett den och inte ens i den enorma floran av best ofs och completes och ultimates har jag noterat den. Av berättelserna att döma var det en inspelad sketch och inte ett manus som BBC-bossarna bråkade om.

Antagligen är den bättre som legend. Jag gillar den upproriska buspojksglimten som tänds i Terry Gilliams ögon när han förklarar exakt hur dumma i huvet mellancheferna var. Ett av glasen de båda vinprovarna drack ur innehöll rosévin – enligt en lika generad som indignerad gatekeeper på den stora public service-kolossen betydde det ”menstrual urine”. Och det var sannerligen ingenting BBC stod bakom!

På samma vis tolkade de ett avhugget ben i en makaber läkarsketch som en avhuggen penis. Vilket så klart säjer en del om vilka vanföreställningar den viktorianska sexualrädslan kan leda till.

Och i vanlig ordning kan vi konstatera att censor aldrig har varit nåt hedervärt och respektingivande yrke. Bland de egenskaper som krävts – tråkighet, oförståelse och förnekande av andras sanningar – har man påfallande ofta kunnat addera också synnerligen sjuk fantasi.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Titta noga på bilden. Titta väldigt noga. Ta fram farfars gamla monokel och zooma in gylfen på killen till vänster. Där sticker ett pekfinger fram.

Plattan är från 1957. På den tiden hade människor snuskig fantasi. Folk med inflytande lät dra in hela upplagan. Varför? Jo, med fantasi gränsande till psykos kan man få fingret till en penis.

Det är naturligtvis helt orimligt att det där lilla strecket skulle vara en penis. Five Keys är ju som synes fem svarta gossar. Skivbolaget Capitol tog det säkra före det osäkra och lät nån AD på bolagets omslagsavdelning sitta och airbrusha över fingret (”Älskling, vet du vad jag gjorde på jobbet idag? Jag målade över en fantasikuk!”) innan skivan kunde släppas ut på marknaden igen.

Jag tycker det är skönt att veta att människor a) har haft tid och b) lyckats fylla den.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]