En man med ett skägg

Tag: bortglömda tanter

Den farliga reklamradion.

Kvinnan på bilden hette Britt Wadner. I sången "Viva Britt Wadner", framförd av hennes anställde Rock-Chrichan, jämförs hon med några av världshistoriens storslagna kvinnor:
 
Vi har läst om Jeanne d'Arc
Vi har hört Julia
Vi har träffat Kleopatra på film
Det har funnits många kvinns
som hela världen minns
Det är synd att de nu inte finns
Men nu ska vi hylla en annan
Britt Wadner – så är hennes namn
Hon är som en mor för oss alla
Ja, alla som bor i Skåneland
 
Det där var kanske att ta i. Britt Wadner var kanske inte fullt lika heroisk som Jeanne d'Arc – men att hon stod pall när det blåste måste vi absolut ge henne.
 
I slutet av femtiotalet började hon utmana Sveriges Radios monopol i piratkanalen Radio Syd, som sände från den Panamaregistrerade båten Cheeta i Öresund, finansierades av reklam och spelade "populär grammofonmusik".
 
Eftersom tidens syn på eterdemokrati var att det var odemokratiskt om andra än staten sände radio – hur skulle det se ut om alla möjliga människor kunde göra radio? Då skulle det ju finnas många olika radiokanaler att välja på! – drog staten henne snart inför rätta. Det hette att hon störde Radiotjänsts sändare och det var så klart olagligt.
 
Förargligt nog visade det sig att Radio Syd inte alls störde Radiotjänsts sändare. För att olagliggöra Britt Wadners handlingar bytte staten sålunda Radiotjänsts frekvens så att den garanterat blev störd av Radio Syd. Strax därpå stiftade de också en lag som förbjöd radiosändningar från ”öppna havet eller luftrummet däröver”.
 
Som grädde på moset såg Radiotjänst till att instifta Melodiradion, som lät som Radio Syd (och Jack Kotschacks Stockholmsvariant Radio Nord) – topplistor, skivönskningar och korta nyheter – och som P3 fortfarande låter.
 
Britt Wadner fortsatte dock med sina sändningar. Och Radio Syds popularitet var intakt.
 
Hon skänker musik och hon ger oss stimulans
men lagrådet har ingen tolerans
men vi hoppas och tror
alla vi Skånebor
att hjälpa henne till en större chans
Vi en drottning har fått
fastän okrönt hon gått
nu Britt Wadner vi sätter i topp
Så gräv din stridsyxa opp
och försök sätta stopp
för lagen som tar vårat hopp
 
Britt Wadner ställdes fem gånger inför domstol, ålades höga böter och avtjänade också en månad på den s.k. kåken för ”innehav av olaga radiosändare”.
 
Väl ute från den s.k. voltan fortsatte hon dock sina sändningar. Efter att ha funderat på saken ett slag kom staten på vad som borde vara den rimliga demokratiska åtgärden när några människor vill yttra sig via en medial kanal: de skärpte piratradiolagen ytterligare. Ett tillägg gjordes som tillät myndigheter att beslagta radioutrustning och pengar.
 
1966 las Radio Syd ner och Britt Wadner började istället, något otippat, göra radio i Gambia.
 
Jag säger inte att Rock-Chrichan använde överord när han beskrev henne – men några överord använde han kanske.
 
Jag säger inte att Britt Wadner var en hjältinna – men ingen ska ta ifrån henne hennes envishet.
 
Jag säger inte att staten betedde sig oanständigt – men samtidigt hittar jag inget annat ord.

("Viva Britt Wadner" – och den ännu mer sossekritiska "Moss lilla Olof" kan avlyssnas här.)

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Editherat.

Edith Unnerstad hörde för några decennier sen till de självklara komponenterna i en svensk barnkanon. Böckerna om den excentriska familjen Pip-Larsson – där Kastrullresan var först och troligen bäst – televiserades senast 1998, men jag är inte säker på att barnpubliken längre kände till originalet. 

En gång lär Unnerstad ha varit Astrid Lindgrens främsta rival på förlaget Rabén & Sjögren. Konkurrensen lär ha varit så påtaglig att de båda ytterst ogärna befann sig i samma rum. Unnerstad var svensk barnlitteraturs Pepsi cola. Eller Hasse Ekman. Eller kanske Betamax: det väl så kvalitativa formatet som fick dra sig tillbaka för gott när VHS-industrin bara växte och växte.

Att Astrid Lindgrens stjärna bara kommit att fortsätta stiga är väl inte att undra på, men frågan varför Unnerstads slocknat är mer komplex. Hon hade ju också en illustratör som ritade nästan identitskt med Ilon Wikland! Och hade ett ännu lustigare namn! 

Kanske är skälet så krasst att tiden sprungit ifrån Unnerstad. Hennes texter är inte längre begripliga för det uppväxande släktet. Eller det uppväxta. Dagens föräldrar kan inte förklara för sina barn vad i hela fridens namn orden betyder. Eller rättare sagt: vad de betyder förstår vi kanske, men vad de har i texten att göra är knepigare att redogöra för.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Efter balen.

Min favorit bland gamla skillingtryck är antagligen "Efter balen". Den har vad jag anser att ett ett riktigt klämmigt musikpekoral bör ha: valstakt, nödrim och en övertydlig moralismmoral. Den enda gång jag stött på den är på Maritza Horns "Jämmer och elände" (1978), där den trängs med mer välbekanta sorgesånger: Lasarettsvisan (där jag särskilt uppskattar versen "Läkarn svarar ej den lilla / men strök sakta hennes hår / och med tårar i sitt öga / vänder han sig om och går") och Lejonbruden (som väl inspirerar Muminpappan till det stora lejondramat i "Farlig midsommar"?)

(Inom parentes: Maritza Horn hör till de där fascinerande marginalfigurerna i den svenska kulturvärlden, en sån som uppmärksammas ungefär vart tionde år. 1978: skillingtryckskivan "Jämmer och elände", producerad av Marie Bergman för Anders Burmans Metronome-etikett. 1988: singeln "Lyssna till ditt hjärta", x antal veckor på Svensktoppen. 2000: samlingsplattan "Guldkorn", samlande skillingtrycks-lp:n och "Lyssna till ditt hjärta"-singeln. 2008: dottern Melissa Horn lp-debuterar och gör en duett med Lars Winnerbäck.)

"Efter balen" tar upp samma problematik som bokstaven N i Lennart Hellsings ABC-bok ("Nippertippan Tippsi Vips / Hon är lite happ som hipps / Byk och bak det vill hon slippa / Hon vill trippa på en hippa / Pudra sig med pudervippa"): unga damer som ägnar sig åt flärd istället för hem. Hellsing undviker det värsta moraliserandet och konstaterar bara faktum; den okände författaren bakom "Efter balen" gör tvärtom moraliserandet till en dygd.

Visan skildrar koncist huru illa det kan gå när en ung dam går på bal och låter sig uppvaktas av kavaljerer, obekymrad om morgondagen, fast att lillen ligger hemma och är sjuk: lillen dör.

So it goes.

Jag vet inte vilken vers jag uppskattar mest. Kanske är det den stämningssättande andra versen, där samtliga dramats premisser radas upp och Det Stora Hotet antyds, liksom Skälet Att Det Stora Hotet Verkställs (= flickans oansvariga slampighet):

Men hon går ändå på balen
fast lillen är sjuk i kväll,
man hör där nere i salen
hon är så nöjd och säll

Vad bryr hon sig om hemmet?
Blott hyllning av herrar hon får
Hon är berömd, lillen är glömd
medan valsen går

Eller så är det kanske den fjärde versen, där handlingen får sin logiska och oundvikliga peripeti. När det ytliga och syndiga spelet mellan den unga flickan och de liderliga kavaljererna har försvunnit så visar det sig att det som verkligen är viktigt för en ung kvinna (= hemmet och moderskapet) har glidit henne ur händerna en gång för alla. Och ingen annan än hon själv står att klandra.

Snart äro fröjderna flydda
Vännerna skiljs från varann
Hustrun i dörrn till sin hydda
möts av sin gråtande man

Men ej ett ord han säger
Pekar på vaggan blott
Allt är förött – lillen har dött
medan valsen gått

Ja, och så slutar det som det gör för kvinnor som försöker leva utanför det staket som samhället har satt upp för deras egen skull: hon blir galen (jfr fröken Julie).

Med vidöppna ögon hon stirrar
på vaggan där lillen är
Hon vansinnigt skrattar och springer
Lillen som varit så kär!

All livets lycka försvunnit
blott för en enda natt
Och till sist lillen hon mist
medan valsen gått

Texten är troligen från artonhundratalet men ständigt aktuell. Tag lärdom av detta flickor: håll på er. Och ta hand om era barn. Och inse att det är ni och inte era karlar som bör stå vid deras dödsbädd. Och sluta slampa er på dansgolven.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

("Gubbar" används här med den mindre etablerade betydelsen "folk som var lite mer i ropet Förr än vad de är Nu" och är alltså inte könsbestämt.)

Dymmelonsdagen tillbringade jag delvis i Lund, där ett pilotprogram spelades in efter brittisk förlaga. Olika intelligenta och verbala människor samt jag satt och diskuterade obskyra men fascinerande fakta. Jag kände mig som en enkel påg från landet, trots att jag i själva verket är en enkel påg från småstan, i sällskap med På spåret-deltagare och Parlamentet-ledamöter.

Min nervositet släppte dock en smula när vi satt backstage och mitt öra plötsligt nåddes av en diskussion jag kunde relatera till. Ämnet var "vad i helsicke gör Staffan Ling nuförtiden?" Likt en magnet till en grupp journalistutbildade järnfilsspån drogs jag in i samtalet, kompletterade det med Stadskampen och den bortglömda thrillerkomedin "Guld" som Ling gjorde nån gång på åttiotalet (starring Svante Grundberg och Björn Wallde).

Diskussionen togs snart till än mer avancerade nivåer när Anna Charlotta Gunnarsson kastade in brandfacklan "och vad gör förresten Lena Maria Gårdenäs nuförtiden?" Vi stod alla svarslösa.

Jag minns själv Gårdenäs framför allt för Repmånad, där hon var den hittills enda någorlunda jämnåriga dam Lasse Åberg får i slutet. Tidigt åttiotal hade hon egen TV-show – lite halvfinurligt döpt till "Lena Maria Gårdenäs show" – och hade innan dess även en fullt fungerande musikkarriär.

Men vad hände sen då, satt vi tillsammans och undrade. Inga svar gavs och vi trillade väl så småningom in på nåt viktigare ("Vad hette Julius sidekick i Discotaket?").

Döm därför om min förvåning när jag några kvällar senare tittar på Timmy Lamm med mina söner. Timmy Lamm, för er som undrar, är en spinoff på Fåret Shaun, båda två från samma leranimationsfabrik – Aardman – som gav oss Wallace & Gromit. Timmy Lamm är välgjorda och rätt fnissiga småfilmer om ett gäng lantdjur som går på dagis, och har ett soundtrack som är förhållandevis icke-enerverande:

Timmy – hej Timmy
är ett litet lamm som vill testa allt
Timmy – hej Timmy
Han kan ställa till det som ingen ann'
Timmy lämnar hemmet för att se sig omkring
När det gäller bus då är han bäst
Han leker med vänner så ofta han kan
och han trivs och tycker livet är en fest!

Medan barnen såg på filmen tittade jag på själva dvd-fodralet. Jag har alltid varit mer intresserad av extramaterialet. Vem visade sig alltså ha skrivit den svenska texten till Timmy-jingeln? Vem visade sig vara kvinnan bakom raden "när det gäller bus då är han bäst"? Jo – allas (eller de flestas (eller en dels))) våran Lena Maria! En googling visar att filmdubbning mycket riktigt varit hennes inkomstkälla under den senaste räckan av år. Så nu vet vi det.

Det är kanske inget scoop i Watergateklass. Men det är ett litet litet oansenligt faktum som gör min värld något tydligare och mer lätthanterlig.

17 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Delikateshöökarn.


Är på väg att avsluta Anette Kullenbergs märkliga bok om den likaledes märkliga journalistlegenden Marianne Höök (för dagens unga kanske mest känd från Karl Gerhard-kupletten ”Katt bland hermelinerna”: ”herr von Platen och von Ahlgren/ har näsa för naftalinerna/ De vädrar furstinnor som tax framför gryt/ För i VJ kommer inte en katt in bland hermelinerna/ De motar fru Höök ut med paraplyt”).

Det är fascinerande att läsa om en människa som så tydligt offrade allt – sin psykiska hälsa, sina barn, till och med sitt liv – för att fly sitt skamliga förflutna och skaffa sej en position i offentligheten.

Hööks makar beskriver på nåt vis hennes livsresa: en anonym fänrik, Torgny Wickman (mannen bakom filmiska milstolpar som Den ståndaktige kyrkoherden och Skräcken har 1000 ögon) och en svensk diplomat i shahens Iran.

På sextitalet hade hon en plats på parnassen: Vecko-Journalens, Svenskans och så småningom Aftonbladets mest profilerade skribent, lika känd för sin exakta pennföring som för sina välskurna NK-kreationer.

På tjugohundratalet är hon bortglömd. Kullenberg gör vad hon kan för att blåsa liv i en gammal vän och kollega. Förutom biografin Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet har nu antologin Får man vara lite tilltalande i det här samhället? lämnat tryckpressarna.

I väntan på den bläddrar jag fram till ett gammalt klipp i min Hasseåtage-scrapbook (daterad 1987, då jag f.ö. var tolv år gammal). Marianne Höök intervjuar Hasseåtage i Svenska dagbladet på julafton 1966. Tre av samtidens just då hetaste namn träffas i en stuga på Söder och den snyggaste av dem rapporterar efteråt:

Hasse: Bad man honom posta ett brev skulle han kanske vika en svala av det eller glömma det på kylaren till Dan Axel Broströms Rolls Royce som råkade bromsa för rött ljus när Hasse gick över gatan och sen skulle det ta sju poliser och en Keystone-jakt att återfinna det. Det är Hasse som pratar, muttrar, mumlar, bubblar, fablar, drar stories. Infallen spricker hela tiden ut som knoppar. Plötsligt säger han utan sammanhang i övrigt:

– Och var vid försvinnandet iklädd vermillonfärgade underkläder med inskriften Minne från Mora.

Man kan ju inte annat än hålla med.

Han har en sällsynt poetisk kvalitet. Hans vänlighet är utan gräns. Han är en hopplös optimist och har en sant oskyldig Blåbärsskogsattityd i en ond värld. Människor blir snälla av honom. Han borde ha blåklockor i mustaschen. Man älskar honom handlöst.

Vore jag en fluga i en tidsmaskin skulle jag satt mej i just den församlingen just den där decemberkvällen för 42 år sen.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]