En man med ett skägg

Tag: därför blev vi som vi blev


Som sagt: jag är inne i en svår Horst Tuuloskorpi-period. Mannen med ett namn som låter som en astrologs gjorde en svit barnböcker med fotografier främst från jordbruk och industri. Under vilket decennium får ni klura ut själva.

(Fast den här kom faktiskt så sent som 1981. Så hävdar också somliga historiker att sjuttitalet räckte ända fram till 1985 och ANC-galan.)

Varför arbetar mamma? handlar till synes om en pojke som heter Mikael och hans mamma Mari (på sjuttitalet var ju som bekant alla mödrar ensamstående). Fast mest handlar den om hammarfabriken där Mari jobbar. Och om hur all industri hänger ihop; vi får se gruvorna där järnmalmen till hammarna bryts och vi får se lyftkranarna som byggts av hammarna.

Över huvud taget får vi se väldigt mycket industri. Det fanns ganska många vänstervridna fotografer som pysslade med nåt som närmast får kallas tungindustriporr. Svetslågor, skyddshjälmar, blåställ och allra helst nån varningsskylt så man förstår hur farligt arbetet är och hur viktig fackets insats är.


Och så ett avslutande mollackord: kliniskt rent finrum, smörsångare på teven, cigarettpaket och ensamhet. Tuuloskorpi har kanske andra avsikter – han har just försökt beskriva arbetets glädje och nödvändighet och kanske ska allt uppfattas som mysigt och spännande – men jag har svårt att känna annat än vemod inför sisyfostillvaron som beskrivs:

Det vill säja en ny dag med kortspel och blåställ.

14 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Jag har under den gångna veckan tänkt mycket mer på Horst Tuuloskorpi än jag nånsin haft för avsikt att göra. Vilken Horst? undrar ni. Horst Tuuloskorpi! svarar jag. Fotograf och leg. dagbarnvårdare, mannen bakom fotografiska barnböcker som Trålfiskarna och När skog blir trä! Jaha! svarar ni.

Tuuloskorpi verkar ha levt exakt den sortens proggliv vi yngre generationer gärna inbillar oss att alla levde på sjuttitalet – Tillsammans-livet – men som de rimligen inte kan ha gjort. Vem gjorde då Fälldin till statsminister? Vem röstade i så fall in Jigs på Svensktoppen?

En sak är säker: det var inte Horst Tuuloskorpi. Han hade fullt upp med att leva i harmoni med barn och natur samt dokumentera hårt industriarbete för att kunna göra barnböcker.

Boken LEK – en bildberättelse bla bla bla kom 1975. Vackra svartvita bilder skildrar lekande barn. Om de flesta finns inte så mycket att säja, men här och var glimtar de till, små markörer som så tydligt placerar oss i tiden och subkulturen.

I begreppet ”lek” ingick för Tuuloskorpis del att läsa FiB/Kulturfront – tidskriften där janarna Guillou och Myrdal slogs om utrymmet (känns igen genom originalserien Bellman).

I begreppet ”lek” ingick så klart också att kolla upp när nästa Vietnamdemo gick av stapeln.

Det är en bok med väldigt lite text. De enda gångerna Tuuloskorpi tycker att en förklaring är på sin plats är när barnen leker samhällsnyttigt industriarbete:


I förordet skriver Frances Vestin – som jag råkar veta att Tuuloskorpi samlevde med (jag har som sagt engagerat mej lite mer än jag räknat med i Tuuloskorpis förflutna) – om barnens arbetslekar:

De imiterar produktionsprocesser och leker arbetare. De utför också ”riktiga” arbetsuppgifter – diskar, bakar, odlar. Det vore fel att skydda barn från allt väsentligt, jobbigt och ansvarsfullt arbete. Varför ska de behöva uppleva sin tillvaro och verksamhet som onödig?

Inte alls ointressanta tankar om ni frågar mej. Och samtidigt sååå 1975.

Vadå? Om det finns mer Tuuloskorpi i pajpen? Ha! You ain´t seen nothing yet!

26 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Det ska erkännas att fotoboksserien om Charlotta inte är särskilt proggig, inte om man tänker i termer av politik eller flum. Men det är väldigt sjuttital: svartvitt, pedagogiskt, något förnumstigt och hysteriskt tätt med binde-streck.

Serien följer Charlotta under fem dagar. På tisdagen besöker hon opåkallat en gammal man på pensionärshemmet, och på torsdag går hon ut med familjens jycke. Det finns egentligen inte så mycket att säja om det, bortsett från somliga ordval som sticker ut i präktigheten. Och nej, jag tänker inte på ”snosa”.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Den här bilden kommer från en barnbok utgiven 1975:

Den föreställer en kille som bärs ut av snuten sen han heroiskt ockuperat fabriken där han är anställd. Han är cool och avslappnad, röker cigarett och ligger med huvudpersonens mamma. Mamman är f.ö. också med på ockupationen. Liksom huvudpersonen, nioåriga Karin.

Den här bilden kommer från samma bok:

Den föreställer hur pappan till bokens andra huvudperson, nioåriga Arne, får skäll av sin gamle kompis för att han kallar sej ”tjänsteman” och inte ”arbetare”:

Så är det med de flesta av er manschettproletärer. Det är inte fint nog att vara arbetare. Vet du överhuvudtaget vad det är att vara arbetare? Om du tror att det har något med smutsiga händer att göra så tar du fel.

Mannen röker som synes cigarett. Till det dricker han Carlsberg. Arnes pappa dricker Tuborg. Det säjs uttryckligen i texten.

Den här bilden kommer också från samma bok:

Den visar hur Arnes pappa berättar för Arnes mamma om hur hans arbetskompis Sören tagit livet av sej sen han blivit arbetslös.

Sa jag att boken är från 1975? Att den från början är dansk behöver jag väl inte påpeka.

Som så vanligt när man djupdyker i de spindelvävstäckta hörnen av kulturhistorien blir man extra glad när man stöter på nåt bekant namn. Jag skrek till av sprallighet när jag läste att boken är översatt av Marianne Ahrne.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


När jag var liten var det vanligt med fotoböcker. På svartvita bilder fick man följa nåt barn som man ytligt sett kunde relatera till – oftast hade de också hår och armar och ben – när han eller hon storögt besökte en tandborstfabrik eller blev klämd på pungen av en läkare. Ibland var det ett blint eller utvecklingsstört barn.

Det var böcker med pedagogiska ambitioner. Vi skulle få veta hur tandborstar blev till eller hur det var att inte se. Och har man nåt så Viktigt att lära ut behöver man naturligtvis inte sänka sej till underhållningens eller spänningens låga nivåer.

Ofta fanns ett slags folkhemskramande agenda: titta hur perfekt sjukvården fungerar! Titta vilken valuta du får för dina föräldrars skattepengar!

Boken ”Med Charlotta och farbror Knut på ålderdomshemmet” (1975) visar fram två saker:

1) hur mysig och människovänlig den svenska åldringsvården är,

2) hur självklart en femårig flicka umgås med en gammal farbror som inte är en släkting utan att nån tycker att det är suspekt.

Allting är trevligt och roligt på ålderdomshemmet. En femåring skräms inte av den kliniska lukten av död utan jublar när hon får stanna där hela dan:


Den osaltade och söndermosade maten ”mumsar” man och ”smaskar” man i sej:

Och gymnastiken är så rolig och skojig och festlig:


Och detta är väl inget att tycka nåt om. Måhända att verklighetsförankringen är noll, men Charlottas oförställda glädje över att hänga med sjukt gamla människor kan väl ses som ett föredöme. Och kanske var det trevligare på ålderdomshem just på sjuttitalet (böckerna om Lotta i Hallonby påstår motsatsen), även om det ibland antyds en viss tristess:

Intressantast 2009 är egentligen att ingen ifrågasätter Knuts agenda. Varför vill han hänga med en femåring? Vad har han för lömska baktankar?

Såna frågor hade folk absolut ställt sej idag. 2009 har jag svårt att se att man hade publicerat bilder där en gammal man och en liten flicka helt chosefritt sover bredvid varann:

Författarna hade nog varit avsevärt mer vaksamma på allt som kan associera till fula gubbar:

Jag är ärligt talat inte säker på om man hade använt ett ord som låter så likt ett annat, mycket fult:

Den här bilden och bildtexten är jag helt övertygad om att man hade haft betänkligheter inför:

Men det där är relativt hypotetiskt. Idag skulle nog ingen bemöda sej att försöka sälja in den här bokidén – en flicka hänger med en gammal gubbe en hel dag! allt på hemmet beskrivs som mysigt! allt är i svartvitt! – till ett förlag.

21 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Kamratposten grundades av nån folkskoletant på 1800-talet. Den har genomgått x antal inkarnationer sen dess, men målgruppen har länge varit låg- och mellanstadiekidsen. Idag är Ola Lindholm chefredaktör och jag gissar att den handlar om självförtroende, mobbing, snopp & snippa och lagoma doser populärkultur.

Så såg den ut när jag växte upp, och så såg den ut på sjuttitalet. Det var ingen uttalat politisk-indoktrinär tidskrift; även om själva namnet går att associera till diverse socialism tror jag att ”kamrat” här betyder ”kompis” snarare än ”revolutionär medkämpe”.

År 1977 handlade tidningen främst om typ schack och pyssel och mens och hästar och barn som får hälsa på i yrkeslivet. Ändå doftar den omisskännligt av det socialt engagerade sjuttitalet som gav oss så mycket insikt då och så många tarvliga skratt nu.




En av den här bloggens seriefigurer – vänsterbarnboksförfattaren Sven Wernström – medverkar förstås med en serieversion av sin robinsonad De hemligas ö. En historia om hur ett gäng scouter hamnar på en ö, där de går igenom både feodalism och kapitalism innan historien – som Marx ju förutsåg – slutar i ett fulländat socialistiskt samhälle.




Gör man en artikel där barn får besöka en teater är det naturligtvis Unga Klara och Suzanne Osten man besöker:

Och rekommenderar man nån annan form av teater är det lika självklart Tältprojektet:

Och här och var är det något snårigt att skilja det redaktionella innehållet från ett åsiktstrummande:



Mest sjuttital känns u-landsdiskussionen. Snart sagt varje nummer har en artikel om barn i tredje världen och deras levnadsvillkor:


Vilket inte alla läsare tyckte var sådär rasande sexigt:

Redaktionen beskriver sina egna tankar kring ämnet (högerkonspiratören kan notera att deras redaktionsrum är rött):

Redaktionen beskriver här ett förståeligt dilemma. Det är klart att välnärda välfärdsbarn ska medvetandegöras om att deras statusprylar bekostas av jämnårigas kamp för brödfödan. Om inte hela tiden, så i alla fall ibland. Får barnen dåligt samvete är det ett hälsotecken – problemet blir reellt när de inte får det.

Samtidigt: som barn skydde jag böcker om barn som gick och harvade på indiska åkrar eller letade risgryn i Sahara eller hostade sot i Wales. Jag inbillar mej att jag inte led brist på empati. Jag tyckte bara att böckerna var tråkiga.

När jag som vuxen läser om dessa böcker – eller KP:s artiklar – inser jag att jag hade rätt. Det är rätt torftigt. Och jag tror inte det har med innehållet att göra – det är närmast per definition intressant med människor vars liv drastiskt skiljer sej från ens eget – utan hållningen. När Budskapet är Viktigt smiter författaren från sitt underhållningsansvar.

Men det är en marginalanmärkning. Kamratposten år 1977 var på det hela taget en ganska sympatisk produkt. Den politiska analysen känns kanske extrem nu, men var relativt mainstream då, och attityden till barn är sympatiskt vågrät. Anna-Clara Tidholm och Cecilia Torudd tecknar, man får lära sej sticka en kofta och göra sin egen fläskgryta, det pratas om mobbing och det orättvisa i att lärarna får sitta inne och röka på rasten.

Mitt ständiga rotande efter svaret på varför jag blev så cynisk går således vidare.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

När jag ligger bredvid min son och bläddrar i böckerna från min och min fiancées barndom känner jag plötsligt den allestädes närvarande lukten av brinnande cigaretter. Personalen hade rökrum på mitt dagis. Det var inte alltid de stängde dörren. Och varför skulle de göra det? Alla barnen var ändå redan inpyrda efter föräldrarnas morgon-Prince vid frukostbordet.

På sjuttiotalet steg barnadödligheten markant i det Sverige som aldrig missade ett tillfälle att berätta om sin egen snabba väg till välfärd. Det berodde dels på att beskäftiga Anna Wahlgren-epigoner till självutnämnda barnexperter insisterade på att spädbarn ska ligga på mage fast att mycket tyder på att det är farligt, dels på att de flesta barn växte upp i en evig cancerogen Lützen-dimma.

Fyra lejon äter middag är en Pixi-bok, avsedd för de minsta. Den handlar om ganska exakt det titeln utlovar. Fyra lejon äter zebra med spenat vid köksbordet, yngsta lejondottern spiller ut mjölk på lejonpappan, som tröstar med att han som tur var bara har ”den här gamla slängpälsen” på sej. En typisk sjuttiotalsinteriör, med den pyttelilla skillnaden att lejon normalt inte åt just vid köksbord eller drack just mjölk heller på sjuttitalet.

Men det typiska blir extra tydligt när det dags för familjen att glida över till dessert:

På sjuttitalet rökte alltså även lejon i anslutning till mat och barn.

I bokens avslutande M Night Shyamalan-aktiga tvärvändning – OBS! SPOILERVARNING! – visar det sig dock att lejonen inte är lejon. Det är en helt vanlig familj inbegripna i avancerade zoologiska rollekar. Zebran är inte zebra utan falukorv, ingenting är vad det synes vara.

Utom pipan då. För den avnjuter man fortfarande bäst i anslutning till mat och barn.

18 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

På sjuttitalet fick svenska barn lära sej att springan kan kallas ”hålet” i Filip frågar och att mens är blod i stjärten i Per, Ida & Minimum. Det kommer väl inte som en chock för någon att även danskarna var tidiga med att lära barn vad som kan hända när far och mor låter kroppsbehåring blandas.

Redan 1971 kom Sådan får man ett barn till danska barns skräckblandade förtjusning. Den är skriven av en psykoterapeut som också illustrerat och jag håller tummarna för att den skäggige gubben på bilderna är ett självporträtt.

Texten är föredömligt rak och pedagogisk. Vi får veta att ”morens revne (spricka) hedder kussen” och att ”tisse-manden (kissmannen) hedder pikken” och att ”den lille pose” som far har mellan benen ”hedder pungen”.

Nu ska det bli åka av. ”Moren og faren kan godt lide hinanden” och därför kysser de varann.

Farens pik er blevet stor.
Den stritter lige rakt ut i luften.
Moren og faren vil gerne
have pikken ind i kussen.
Det är nemlig dejligt.


Temperaturen ökar. Mor och far hamnar på varann och ”putter pikken ind i kussen”.

Faren og moren gynger op og ned.
Det kalder man att bolle eller att sam-lege.
Det kan vare noget sjovt og rart.


Sen ställer sej far og mor upp, lägger armarna om varann och väntar i nio månader.

Nyckelordet för bokens tonfall – och den danska folksjälen – är ”hygge”. Allting är trevligt och mysigt och gemytligt och far och mor är nakna och kära och inga problem existerar:

Morens mave bliver osse större og större.
Faren synes, hun ser söd ud.

Och när det gått ”mange, mange dave” så börjar far och mor prata med varandra:

”Jeg kan maerke,
liv-moren traekker sig sammen”,
siger moren til faren.
”Nu skal jeg snart föde barnet.
Det bliver vel nok spaendende.”


Och sen tar de sin make-love-not-war-bil och träffar en glad läkare som står lite passivt och sneglar när barnet kommer ut ur kussen.

Och sen är mor og far glada och far klipper av ”navle-snoren” och mor ”hviler sig nogle dage” och barnet äter från ”morens bryster”.

Sådan får man et lille barn.
Hvis der er noget, du ikke forstår,
skal du spörge din mor og din far.
Du kan osse spörge en anden,
du godt kan lide.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Proggiga barnplattor del 5: Rockormen.


Nationalteatern var ett brokigt gäng. I en herrans massa år gjorde de pjäser för barn, ungdomar och fyrtitalister i varenda buske runt hela Götet. Pjäserna hette gärna Tjyveriaktiebolaget eller Lev hårt-dö ung – men också Sune, får jag knäppa din blazer?

Plötsligt bröt sej orkestern ut ur teatern, bildade Nationalteaterns rockorkester och började göra plattor under namnet Nationalteatern. Samtidigt fortsatte Nationalteatern att göra hyllade barnpjäser, lansera figuren Kurt Olsson och spela revy.

Någon medlem blev chef för Stockholms stadsteater och sedermera kulturattaché i Washington. Någon blev påkörd av en spårvagn. Någon blev Gudrun med triangeln och någon blev huskompositör åt Stefan Jarl.

Alla vittnar de om gruppens inre motsättningar, där någon medlem tyckte ”detta lär kommunismen” var en bra mening i en barnpjäs och någon annan tyckte det var en vanvettig mening i vilket sammanhang som helst.

Från denna bångstyriga och brokiga skara kom det ibland plattor som får säjas vara klassiker: ”Livet är en fest” och ”Barn av vår tid” är pjäslåtar som blev odödliga poplåtar (medan originallåtarna på ”Rövarkungens ö” låter som bleka pjäslåtar), ”Kåldolmar & kalsipper” ett anthem för en generation Mah Jong-ungar. 1977 var gruppen pådrivande i det stora Tältprojektet, proggens största manifestation och samtidigt dess grande finale.

Nationalteaterns kanske största egna satsning, rockmusikalen ”Rockormen” om ungdomsarbetslöshet, är samtidigt deras mest obskyra platta. Den samlar låtarna från den extremt ambitiösa turnépjäs, innefattande långtradare och fyra ton utrustning, som gruppen gav sej ut till ishallar med under 1978.

Det är en historia som blandar spex och socialrealism; mordet på arbetslösa Veronika från Åmål utreds av kommissarie Sabeltand, schlagerparodin ”Japp Coco (Kleta och spill”) följs av låten ”Vill ta ställning” och rader som:

Och hororna i vargskinnsgrått
med drömmar om att leva flott
ett isslott byggt av tårar

En resa genom ljungeldsljus
fördrivna människor, tomma hus
En mardröm som för dårar

Och mitt i alltihop sjunger Borkas fru Undis, ICA-Stig och Regina Lunds mamma en låt som heter ”Rädda jobben” och handlar om ett pappersbruk och fackföreningens svek.

Att skivan inte blivit samma klassiker som Nationalteaterns övriga kan bero på att låtarna är rätt grå. Den är annars ganska representativ för Nationalteaterns och proggens inneboende spänning mellan testuggare och anarkister, blyertsgrå socialrealism och flummig crazyness, fackföreningar och drömmen om att dra från allt på en motorcykel.

Samma kollektiv som leker fram en story om ett maskerat gäng som heter Päls Angels och drömmer om att öppna en pälsaffär i Spanien, väljer också att avsluta sin långa pedagogiska konvoluttext:

Men hela världen är som en scen. Och vi kan ändra på den! Frågan är bara vem som är regissör: kapitalet eller det arbetande folket?

Ett kollektiv som är ganska lätt att avfärda. Men nästan ännu lättare att låta sej tjusas av.

Övre raden: nån sorts synthare, Ulf Dageby på metadonkur, Yusuf Islam och han som bildade ståuppföretaget SUCK.
Nedre raden: en man med väldigt många tänder.

11 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Nämen? Nu är det ju alldeles uppåt väggarna! Tre inlägg om tre bortglömda barnfigurer från anno dazumal efter varandra? Den här bloggen vet man då aldrig var man har!

Platta 2 med showartisterna Ville och den levande burgundiska dockan Viktor är ännu mer explicit i sin iver att förklara världen för våra telningar. Åter igen är materialet hämtat från en serie i Sveriges television.

Den här gången kretsar händelserna kring att de tre hemlösa flyttar in i en lägenhet. Ville tycker att tusen kronor i månaden är ”ockerhyra!” och värden kontrar: ”Ska jag inte ha vinst på insatt kapital? Hörninini – är ni anarkist kanske?”

I små tablåer skildrar Ville, Valle & Viktor aspekter av samhället – och förklarar hur det måste förändras:

1) jämställdheten. Värden kräver att en vanlig familj ”som skvallrar om kungen och drottningen och lilla Victoria” ska bo i lägenheten. Strax klär Valle om till Valla och Viktor blir odräglig tonårsunge. Lika snabbt faller Ville in i rollen som hustyrann: ”Valla! Se till att få fram käk! Men du kan väl städa upp här lite först!”

I ”Vallas samba” reder alla tre ut könsmaktsordningen:

Nu börjar jag förstå
Tjejer lärt sej som så
bli den halvan som ska
underordna sej bra
Killen lärt sej gå på
– flyta ovanpå
Båda halvorna kan
lära av varann!

2) skolsystemet. Värden kräver hyra, men för att få ihop till hyra måste man ha ett jobb, och för att få ett jobb måste man gå i skola. Följaktligen startar ”Villes betygsskola” där Valle genast får en femma och Viktor en etta i bassång. Att Viktor är en utmärkt sopran spelar ingen roll. Till slut bildar Viktor och Valle en egen kör, och Ville får tigga sej till att vara med mot att han slutar tjata om betyg.

Bort med betygen
så det blir möjligt
att hålla samman allihop!
Bort med betygen!
Det är så löjligt
att din gråt blir mitt glädjerop!

3) monarkin. Ville och Valle klär ut sej till olika adelstanter för att lura varann i en minifars om pengar. Viktor tröttnar på att servera silverte och klär ut sej till kungen. Ville och Valle fjäskar. Viktor skakar på huvet.

Om jag vore kung
då skulle ni förlåta!
Men om jag vore Viktor, en vanlig, en docka,
då skulle jag få gråta

För ni behandlar folk inte lika!
Och ni kråmar er otroligt för de rika!

4) reklamindustrin. I jakten på pengar rotar Ville fram ett par trasiga jeans som han vill sälja som ”punkjeans”. När de visar sej lukta illa blir Ville ännu gladare: ”skunkjeans!”

Pengar pengar pengar
Vi ska lura alla små små barn
att köpa det de
tror att de vill ha
Reklamen gör – och den förför –
så att det nästan går att sälja
skit vad

5) energipolitiken. Värden stänger av värmen. Valle bygger ett aggreggat som styrs genom cykelkraft. Viktor får sitta uppe på taket och trampa som en tok. Tablån mynnar ut i ett ämne som låg Anders Linder varmt om hjärtat:

Men om kärnkraften är farlig
Ifall strålning läcker ut
måste mänskorna fundera
så att livet ej tar slut

Och det vore ju inte äktprogg om man inte bara presenterade en analys utan också en till synes prickfri lösning:

Och från vindens starka strömmar
och från solens varma sken
kan man alltid samla mera
och behålla luften ren


Ingen ska komma och påstå att det hela är särskilt subtilt. Ingen ska komma och säja att det inte är indoktrinering.

Sen kan jag för min del komma på värre saker att lära barn än jämställdhet, miljömedvetenhet, rättvisa och kritiskt tänkande.

24 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]