En man med ett skägg

Tag: det var inte bättre förr

Säga vad man vill om gamla tiders, ibland lätt sentimentala, ibland något domedagspredikande, ibland lite väl informativa, visdiktare – men de visste hur man döper en visa. Min topplista för tillfället:

    1. ”Guds dråpliga underwerk, en till allmagtens ära kort men sannfärdig berättelse om den nyligen uppenbarade hälsokällan uti Elfsborgs län och Bottnaryds socken”
    2. ”Den fasansfulle fader-, moder- och brodermördarens hemska dåd, föröwadt i Harastorp den 9 april 1877”
    3. ”En sorglig visa och fullkomlig berättelse om den gruflige fyradubbla mördaren, giftblandare-presten Pastor Lindbäck i Silbodal i Wemland, samt den till döden dömde mördaren Göthes”
    4. ”En märkwärdig beskrifning eller samtal emellan twenne fruntimmer om den fattiga fader- och moderlösa flickan Maria Charlotta Wilhellmina Ekström”
    5. ”Tre rubbade syskon”

skillingtryck
Bubblare:

  1. ”Drinkarflickans död”
  2. ”En ny wisa, om ett olyckligt bröllop, hwarwid soldaten Johan Palm genom en bondes obetänksamma begagnande af bössa under sjelfwa dansen blev skjuten i ansiktet, hwarigenom han, efter mycket lidande wäl blef wid lif, men dock förlorade synen”
  3. ”Mördaren Pehr Victor Göthes sista och upprigtiga sjelfbekännelse öfver sitt å Mamsell Anna Sofia Forsberg föröfvade mord, orsaken dertill, jemte alla de rysliga omständigheter, som varit förknippade med detsamma” (som naturligtvis är en sorts pendang till titeln på plats 3)

skillingtryck-2

Listan uppdateras förstås hela tiden så stay tuned.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Om vikten av att slå sitt barn.

I juli blir det trettiofem år sen som barnaga officiellt förbjöds i Sverige. Förmodligen för första gången nånstans i världshistorien. Samma år upphörde homosexualitet att klassas som en sjukdom. 1979 går i historieböckerna som Året då civilisationen inrättades.

I det famösa debattprogrammet Studio S – idag mest förknippat med begreppet ”videovåld” – debatterades ämnet i samband med att riksdagen klubbade igenom lagförslaget några månader tidigare. Programmet inleddes med texten ”Nu lyder du annars …” och några okommenterade sekvenser:
blogg aga 1!
En hand som slår en barnstjärt.

blogg aga 2!
Två barn som river varann i håret.

blogg aga 4!
En tonåring på en ungdomsvårdsskola visar hur det ser ut när styvfar lappar till en.

Därefter kommer ett reportage. En dagmamma berättar om hur hon snärtat ett av sina barn på fingrarna när han försökt ta en bit choklad från en kompis. Hon är noga med att framstå som en god pedagog genom att understryka att barnen inte brukar få choklad.

En tioåring får frågan: ”Tycker du att barn måste få smäll ibland?”
Flickan svarar: ”Ja, om de varit olydiga”.

Sen är det debatt i studion. En man som heter Bengt berättar: ”Jag har ju praktiserat det och det har ju inte mina barn tagit nån skada av. Vi har ett mycket gott förhållande och det har vi haft i alla tider. Det här med lagstiftningen den är ju så barock ur flera synvinklar.”

Bengt understryker också: ”Jag tycker inte om ordet ’slå’. Jag tycker inte om ’aga’ heller.” Det enda han önskar är att ”med kraftigare uttryck än bara ord få in ett bättre förstånd i dem”.

Ombedd att berätta om nåt speciellt tillfälle då han med ett kraftigare uttryck än bara ord försökt få bättre förstånd i sina barn svarar han först:

Jag har upplevt det som att ingen av oss kommer ihåg egentligen några speciella episoder. Det är klart att det kommer man ihåg men det ska man väl inte sitta och berätta precis.

Men Bengt tinar upp och berättar sen om ett särskilt tillfälle:

Han fick faktiskt smaka ett litet björkris. Och jag lät honom faktiskt gå och klippa det själv. Och det fungerade alldeles utmärkt.

Lite synd tyckte Bengt förstås att det var om – Bengt:

När han kom kutande där med riset så gjorde det ont i mig, det får jag säga. Men det var inga problem och han var helt på det klara med att han var förtjänt av det.

Bengt påpekar också: ”Det får ju aldrig vara tal om misshandel.”

En riksdagsledamot, Tore Nilsson (M), är också på plats i studion. Han berättar:

När jag fick regeringens proposition 67, där det står som rubrik ”Förbud mot aga” då trodde jag knappt att det var en liberal regering. Det föreföll mig helt orimligt att man som riksdagsledamot kunde jobba med sånt här.

Tore vänder sig förstås mot ”misshandel” och konstaterar att ”så gör inte föräldrar om det är riktiga föräldrar”. Sen lägger han till: ”Därför menar jag att lagen är helt onödig”.

Bengt och Tore får stöd från ytterligare en man i panelen, Christer. Han använder också ris mot sina barn, men företrädesvis som hot:

Det ris som finns idag tror jag inte har använts nån gång, varken hemma eller i stugan. Men blicken har vänts mot det nån gång. Och det har till och med varit så att jag stigit fram mot det.

En mamma med en åttamånadersbäbis berättar att ”det har ju gått så långt att hon har fått lite smisk på fingrarna”. Hon tillägger: ”Man måste hela tiden ta barnet till sig efteråt och förklara varför. Men än så länge så förstår hon ju inte.”

Mot de lätt konservativa gubbarna och den något aningslösa mamman står välformulerad expertis och en man som vittnar om sitt psykiska lidande som barn. Man behöver inte direkt undra över var Studio S-redaktionen själv har sina sympatier. Man blir inte heller sjukt förvånad när man ser den här titeln i anslutning till den här mannen:

blogg aga 3!

Men på det hela taget blir man ändå något förundrad. Inte över att det funnits män som känt ett behov av att fysiskt korrigera sina barn, inte över att de tyckte att ett förbud mot misshandel betyder att ”vi håller på att skapa ett skräcksamhälle!”, inte över att de ogärna ville lyfta fram ”det här med att bara slå och slå” utan hellre pekade på att ”föräldrarna måste ju lära sig att skapa en hemmiljö som är varm och god.”

Utan över att de stod för det offentligt.

Som tittare sitter man kanske och undrade vad Bengts son – han som fick klippa sitt eget ris, vilket fungerade alldeles utmärkt – tyckte. Det fick man reda på i Expressen dagen därpå:

blogg aga 5

Så var det bevisat.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Rödskinnsreklam.

sfi Estrella
Ugh! Stor hövding sända dig ståtlig fjäderskrud lika min. Men först du äta mycket god Estrella popcorn. Sedan sända mig fem tompåsar och en krona i frimärken. Ugh!

1967. Reklam som har allt: etniska stereotyper, knasigt skicka-in-upplägg och möjligheten att få nåt gammalt skräp hemsänt, allt under myndigt överinseende av Notarius Publicus i Sundbyberg.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Einar Nerman, bror till den Ture som drev antinazistiska tidskriften Trots allt! under kriget och skrev ”Den vackraste visan om kärleken”, var främst känd som illustratör. En osedvanligt driven och framgångsrik sådan, som hängde med De Stora och porträtterade dem med till synes enkla och pregnanta penndrag.
nerman garbonerman shawnerman rolf
Mest känt blev hans porträtt av sonen Tom.
nerman solstickan
Han illustrerade också barnböcker. Och det är där rubriken på det här inlägget kommer in i bilden. Eller om det är bilden som kommer in i rubriken.
einar nerman

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Omskuret är bäst.

Fråga mig inte varför, men plötsligt satt jag och wikade "omskärelse" och lika plötsligt satt jag och stirrade på den här käcka papyrusbilden. Nog måste det ha funnits nervtrådar i penis redan på de gamla egyptiernas tid? Eller var de verkligen så här stoiska när de stod upp och lät kompisarna karva av dem pipen? Jag är imponerad. Och lite illamående.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Svenska flicka.

Det fanns en tid när schlagrar verkligen kunde handla om vad som helst. När textförfattarna hade så sagolikt mycket att göra att de aldrig hann läsa igenom texten en gång till innan de skickade iväg den och bifogade fakturan. När inga ämnen var för triviala eller för udda att peta in på en treminutare.

Ann-Louise Hansons bidrag till 1969 års Schlager-SM – "Svenska flicka" – är kanske inte främst ett exempel på oväntade ämnen i en schlagertext. Den rabblar olika karlar hon stött på och förkastat genom livet och så långt är inget konstigt – eller åtminstone inte udda. Hade sången skrivits och framförts idag tror jag dock att somliga gärna hade skyllt den för dumnationalism.

I vers 1-3 berättar Ann-Louise (eller noga räknat hennes librettist Bo-Göran Edling) om sina internationella flirtar:

Jag for till Deutschland uppå min semester
En Junge träffade jag i Berlin
Han sade någonting om "svenska flicka"
Jag svara' "ja" för han var ju så fin
 
"Anna, ich liebe dich" – så var det han sa
"Anna, ich liebe dich" – det kunde han bra
"Anna, ich liebe dich – och skriver dig sen!"
Men det kom aldrig nåt brev från min vän
 
For så till France för att pröva min lycka
Och en garcon mötte jag i Paris
Han bjöd på drinkar och sa "svenska flicka",
lärde mig "oui" och var nåt slags markis
 
"Anna, je t'aime" – så var det han sa etc.
 
Sen stod det England som mål för min resa
I London mötte jag Bill på en buss
Han var så rar då han sa "svenska flicka"
så jag sa "yes" och gav honom en puss
 
"Anna, I love you" – så var det han sa etc.
 
Har ni alltså hajat mönstret? Karlarna nere på kontinenten är försigkomna, vet hur man lägger orden och fyller begreppet "svenska flicka" med förväntansfull undertext. Dessutom verkar de behärska vissa förförelsekonster.Till deras nackdel hör dock en notorisk opålitlighet.
 
Så – internationella äventyr i all ära, men när det kommer till giftastycke så är det enda alternativet en klassisk klumpig svensk grabb:
 
Då blev det Sweden för resten av slanten
Jag mötte Svenne på ett diskotek
Han var så gullig och så fin i kanten
så jag fick lära ut kyssar och smek
 
"Anna, jag älskar dig" – det fattar jag lätt
"Anna, jag älskar dig" – det känns mera rätt
"Anna, jag älskar dig, får jag bli din vän?"
Och se den kärleken den varar än!
 
Jag är inte säker på att den texten hade tagits emot oreserverat idag.
2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Myten om bögligorna.

Gardell och Simon Kaijser dröjer i SVT:s Torka aldrig tårar utan handskar ibland kvar vid åttiotalets aidsnojiga homofoba löpsedlar. Hade man låtit en teveserie utspela sig ytterligare trettio år tidigare hade man haft en guldgruva av journalistisk homohets att gräva ur.

Regissören Jonas Cornell hade för övrigt chansen med serien Apelsinmannen, som jag såg om häromsistens och blev lätt illamående av: så sent som 1991 valde man att blåsa upp femtiotalets Kejneaffär, homosexskräck och – tyder det mesta på – fullkomligt ihopfantiserade prostitutionsligor där ministrar och poliser höll varann om ryggen för att få tillgång till gossar på glid.

 
Femtiotalets Kejneaffär är en jävla märklig och rörig historia, men Göran Söderström och Fredrik Silverstolpe visar i boken Sympatiens hemlighetsfulla makt (1999) att pastor Karl-Erik Kejne var en närmast psykotisk paranoiker som såg konspirationer hos alla som inte omedelbart trodde på hans historier om att varenda ungkarl runt omkring honom utnyttjade värnlösa pojkar i organiserade nätverk. Jonas Cornell och hans manusförfattare valde att låta Peter Haber som Kejne vara ett snällt och altruistiskt offer för existerande bögligor. För det må de väl skämmas så här tjugo år senare.

I verkligheten ledde ett koppel av poliser, pastorer, professorer och Vilhelm Moberg en gläfsande kampanj mot några hjälpligt anonyma män i förvaltningen, varav någon tog livet av sig och ministern Nils Quensel avgick under förnedrande former. Allt utifrån den inte helt underbyggda tesen att de a) var homosexuella, b) därmed köpte pojkstjärt och c) därmed träffades under rituella former för att bränna viktiga dokument och ge varandra åtråvärda anställningar.

Hade Apelsinmannen-gänget istället alltså valt att kritiskt granska hur femtiotalets etablissemang faktiskt såg på "de homosexuella" – några år efter att homosexualiteten avkriminaliserats och istället sjukdomsstämplats – så hade man fått en väl så spektakulär, men bra mycket mer sympatisk skildring:

De homosexuella bildar ett frimureri, och detta kan även ge anledning till andra underliga företeelser. Det händer väl ibland att ett härskande politiskt parti favoriserar sina anhängare vid tillsättning av tjänster. Man kan nu göra det tankeexperimentet att en homosexuell innehar en nyckelposition när det gäller att tillsätta vissa tjänster. Det låter sig då tänkas att han på bekostnad av sakligheten medvetet eller omedvetet ger en likasinnad företräde. (Birger Sjödén, chef för Lövsta skolhem, i liberala DN 1950.)Pastor Kejnes syn på saken är väl den, som alla rättänkande människor måste dela: det homosexuella problemet är främst en medicinsk fråga. Men det är också en samhällsfråga. En människa med den läggningen är sjuk, den saken är klar. Men därför har han inget privilegium på att utnyttja denna sin sjukdom till andra människors fördärv. Han har helt enkelt skyldighet att söka läkare för sitt onda likaväl som andra personer med för omgivningen farlig sjukdom har det. (Pingstkyrkans Dagen, 1950.)Kunde alla detaljer offentliggöras, torde frågan, huruvida Sverge styrs av Humlegårdsherrar [dvs. män som cruisar i Humlegården, bloggarens anm.] anses med ja besvarad. När Humlegården nattetid spyr ut ett gäng pudrade och målade ynglingar, som ger kyrkliga och världsliga ämbetsmän råd i trängda situationer, då gäller det för alla med en gnutta rättspatos att hålla sig undan. (Syndikalistiska Arbetaren, 1950.)

Amerikanska säkerhetstjänsten uppges ha blicken öppen för att "tredje könets" innästling i regeringskretsar är en ytterst farlig realitet. Hur är det ställt här i landet? (Arbetaren, 1950.)

Till detta ska också läggas att en av Kejnes tillskyndare, professorskan Britta Collinder, bildade "Riksförbundet för svenska mödrar till försvar för landets barn mot homosexuella handlingar". De hade bland annat för avsikt att arrangera "rena", dvs. garanterat bögfria, fritidssysselsättningar för ungdomar (däribland folkdans). Veterligt finns inte förbundet kvar.

13 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Många människor ställer det kravet på könsumgänge att det skall vara någorlunda tilltalande ur estetisk synpunkt. I varje fall får det inte vara alltför osnyggt. Även i kommentarerna till vår sexuallagstiftning och i pläderingarna vid domstolarna framskymtar dylika tankegångar. Detta är ett slag i ansiktet på de individer, för vilka just det oestetiska eller groteska har blivit den fetisch, kring vilken deras sexualdrift kretsar. 

Den sant liberale läkaren och debattören Lars Ullerstam ropar till oss från 1964. I en tid när alla andra minoriteter samlade sig och fann sina talare – Timothy Leary (drogromantikerna), Martin Luther King (de snälla svarta), Bobby Seale (de militanta svarta), Bob Dylan (medelklassen) – skulle också ”de erotiska minoriteterna” ha sin självutnämnde talesperson.

Ullerstam listar noggrant olika former av saliromani, lusten till äckel: de som ”kräver att kvinnan skall ha solkiga underkläder på sig under könsakten” (de sexuellt avvikande är alltid män, mestadeles heterosexuella, hos Ullerstam), ”män som tillfredsställer sig sexuellt genom att smutsa ner klänningar”, män som får orgasm av ”anblicken av sorgkanter på kvinnonaglar”, män som ”njuter mest av samlaget under mens, då det ’slaskar’”.

Man förstår att John Waters – sleazeregissören, libertarianen och queergentlemannen – uttalat sig positivt om den svenska bok som gett honom så mycket kunskap.

Som vanligt hos Ullerstam är sympatin med avvikarna hundraprocentig:

En del onanister specialiserar sig på att söka upp ”fula ord” i skönlitterära verk. Vilhelm Moberg har en gång i tiden förtrytsamt kallat dem ”ordsnokar”, men jag kan inte finna annat än att de utnyttjar en legitim metod att skaffa sig sexuell njutning. En författare borde vara tacksam över att kunna bereda medmänniskor denna glädje. […]

En mera utrerad form av saliromani tillgodoses av de kvinnliga gyttjebrottningarna. Tyvärr måste svenskarna kosta på sig dyrbara resor till Hamburg för att få uppleva denna salighet. […]

Våra gamla tivolinummer, skäggiga damen, damen utan underkropp och jättedamen, som hade en speciell adress till den saliromana voyeurismen, har dessvärre offrats på den mondäna prydhetens altare.

Sen skriver Ullerstam plötsligt nåt som gör att den moderne, lojt liberale och försiktigt frigjorde läsaren hajar till. På något vis drar han in homosexualitet i resonemanget, och homosexualitet är den sexuella variation som Ullerstam irriterar sig mest på. Inte för att han har några synpunkter på samkönade relationer, utan för att han tycker att de homosexuella redan har så många lobbygrupper (1964! Då hade homosexualitet varit avkriminaliserad i tjugo år och klassades fortfarande som psykisk sjukdom).

Och jag tror att man ska ha med sig den, i sammanhanget oväntade, åsikten från Ullerstams sida när man tar del av hans resonemang om analstimuli:

Hos vissa individer är trakten kring anus den känsligaste erogena zonen. Detta är enligt min erfarenhet inte så vanligt. En viktig medicinsk undersökning är att sticka in ett finger i ändtarmen. Jag har väl utfört minst ett hundratal sådana undersökningar, men jag kan inte i ett enda fall påminna mig om att jag har sett någon mera påtaglig sexuell reaktion.

Nu är det troligt att omständigheterna kring ett läkarbesök är sådana, att sexuella retningar starkt inhiberas. [Säger du det, Lars?] Därför kan man naturligtvis inte dra några säkra slutsatser om sådana observationer. För lustupplevelsen hos den passive homosexuelle vid analcoitus spelar nog ändå det psykiska momentet, upplevelsen att vara ”penetrerad”, en större roll än det taktila.

Ja, och sen resonerar Ullerstam lite om en kvinnlig vampyr som han hört talas om, som fick utlopp för sin drift att äta människokött ”genom att utföra anilingus (slicka anus) på gubbar”. Det låter lite på honom som att det bara är att ragga upp några kvinnliga vampyrer och så är problemet med alla gubbar som vill bli stjärtslickade löst.

Sen avslutar Ullerstam med ett resonemang som om inte annat får betraktas som intressant (om ”intressant” också kan betyda ”förvirrat”):

Jag skulle vilja råda många impotenta och frigida människor att ta reda på vilken sexualhandling de finner mest motbjudande och sedan som ett experiment försöka åstadkomma denna. Det kan nämligen tänkas, i varje fall tror djuppsykologerna så, att en intensivt avvisande attityd gentemot en handling ingenting annat är än ett försvar mot alltför starka omedvetna böjelser för denna handling. […]

Vi människor bär många slumrande möjligheter inom oss och det är ofta tillfälligheter, som gör att de manifesteras. Varför inte ta saken i egna händer? För dem som vill ha hjälp att på detta sätt konvertera vill jag rekommendera de stora sexuella genierna till läsning – Chorier, de Sade, de la Bretonne, Gide, Genet, Miller och Annakarin Svedberg

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Moderna anekdoter.

I Per-Erik Lindorms översikt Svensk humor under 100 år i text och bild – del 3 (1955, tryckt 1973) hittar vi kapitlet ”Moderna anekdoter”. Där finner vi följande lustifikationer:

Ulla har varit stygg, och hennes fader har ansett sig tvungen att ge henne smäll. När han på eftermiddagen återvänder från kontoret, hör han Ullas iskallt hövliga röst: ”Mamma, din man har kommit.”

Lärarinnan:
– Varför slog ni judepojken så förskräckligt, han hade ju inte gjort något ont?
– Det var ju judarna, som korsfäste Jesus.
– Ja, det kan nog vara riktigt, men det är så länge sedan.
– Men vi fick inte reda på det förrän i går.
En swingpjatt kommer Avenyen fram i Göteborg och möter en Kålle. Kålle stannar och bara tittar.
   Pjatten är van vid blickar, men inte van vid att folk stannar och tittar så som Kålle gör, när han verkligen vill ögna någon …
   – Va’ glor’u på va?
   – Vet ente än, ja’ ska hem å se efter i naturlära.
Vad lär vi oss då av detta? Troligen att man ska vara aktsam med att använda ordet ”modern” i skrifter som också kommer att läsas i framtiden.
1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}
Ja, ni som kan aldrig så lite Taube har naturligtvis redan gissat förstaplatsen. Den är svår att gå förbi. Berättelsen om mannen som fick tre barn i olika kulörer.

Många av Taubes visor återberättar vad olika män som Taube mött runt världen sagt till Taube. Det är Charlie Barr som berättar om stenkol och koks i ”Eldarevalsen”, det är John Loffgren som berättar om Australiens bördiga mark i ”Himlajord”. I ”Balladen om Gustaf Blom från Borås” är det, föga förvånande, Gustaf Blom från Borås som för ordet. Det är alltså honom och inte Taube man ska klandra för de något förlegade rasbiologiska teorierna som förs fram i sången. (Taube kan man däremot klandra för det bara halvbra rimmet ”matros” och ”Mönsterås”.)

Gustaf Blom har, likt Taubes övriga personage, fört ett äventyrligt liv. I San Pedro berättar han för sångens jag om hur han tagit sig från New York till Melbourne och vidare till Queensland, där han ”förlorade en halv miljon blott för en kvinnas skull”. Kvinnan är från Fidji Island och föder Gustaf Blom tre pojkar: ”två nästan svarta barn” och en som ”månntro, var vit”. Blom lämnar fidjiskan utan att förklara varför och jäktar vidare till San Fransisco. Utan att behöva förklara närmare tar han med sig sin vita avkomma dit.

Så kommer då den berömda vers där Gustaf Blom överraskas av att hudfärg och ambition tydligen inte matchar varandra:

Där har jag nu min business, jag har ett slakteri
Butiken ville jag att pojken skulle stå uti
Men han sov alla dagar och söp varenda natt
Hans hud var vit, hans ögon blå – men själen den var svart
Och lika perplex förefaller Gustaf Blom vara över de svarta sönernas strävsamhet:
Nu sitter han i Sing-Sing, utmärglad som ett lik,
och själv går jag och sörjer i min blodiga butik
Men mina svarta pojkar från Fidji, kära bror,
de plöjer Söderhavet blå och hedrar far och mor
Nu ska det så klart påpekas att sensmoralen i visan är att hudfärg faktiskt inte styr våra karaktärer. När det skrevs var det troligen en inopportun, eller åtminstone inte alldeles självklar, åsikt (visan publicerades 1936, samma år som Franklin D. Roosevelt vägrade skaka hand med den amerikanske OS-medaljören Jesse Owens för att inte reta upp de älskvärda rasisterna i amerikanska södern samt, kanske, för att hedra de olympiska spelens högt ärade värd).
Icke desto mindre är det en sensmoral som i vår tid, den upplysta tiden, förnuftets, toleransens, sansens och Anders Behring Breiviks era, låter något fördomsfull:
Jag tänker på den tiden – jag längtar hem till dem
De är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem
En skiftning i kulören, det gör väl ingenting!
Nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing!
5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]