En man med ett skägg

Tag: dönickar


Ska ni bara köpa en bok i år ska ni naturligtvis köpa min bok ”Människor som gått till överdrift”. Ska ni tvunget slänga in en till så reservera er för min ”Proggiga barnböcker” som kommer i höst.

Men är ni riktigt i spenderartagen och bara sitter och tokträngtar efter lättsmält nysstidshistoria ur populärkulturellt kvasiantropolgiskt perspektiv rekommenderar jag varmt ”Nu har det banne mig gått för långt!” Mina fellow nerds Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe har flytt solljus och mänsklig närhet för att gräva i Radionämndens arkiv efter de fnoskigaste anmälningarna 1967-87.

Det har gett resultat. Radionämnden är en fascinerande instans. Folk har genom åren hyst stor tilltro till dess förmåga att påverka program, inte minst i efterhand, och avskeda misshagliga programmakare. Jag vet alldenstund program jag själv medverkat till både anmälts och fällts.

En privatperson kan anmäla ett radio- eller teveprogram på precis vilka spontana grunder som helst. Jag erinrar mej att Hej domstol! anmäldes för ett inslag med många svordomar (sketch om Stefan Jarl) och för att ha kränkt ”en stor död finansman” (vi kallade Stenbeck ”buksprängt gödsvin”). Observera nu: programmen anmäldes – de fälldes inte. Ytterst få anmälningar leder till fällningar. Och fällningar leder mest till en uppläxning av VD.

Min egen erfarenhet säjer att det oftast är tydligt att anmälaren råkat slå på radion mitt i ett inslag utan att riktigt orka sätta sej in i sammanhanget – däremot har krafter funnits till att leta upp Granskningsnämndens adress och formulera invändningar på hemmasnickrad kanslisvenska.

Jag har lite svårt att relatera till upprördheten. Alla radiomakare, tevemänniskor och humorister som jag har dryftat saken med, ser naturligtvis en anmälning som en fjäder i hatten (”Någon har lyssnat! Visserligen en dumskalle, men ändå!”).

I sin bok går trojkan pedagogiskt igenom vad som har upprört. Bevekelsegrunderna är oftast sprit, sex, svordomar och religion. Är det på nåt vis kopplat till ett barnprogram är tonen än mer indignerad. Och är Per Oscarsson inblandad så börjar det handla om samhällets förfall och rena dödshot (på riktigt).

Det kan handla om satir som missförstås. En centerpartist lever upp till det gamla ordspråket ”centerpartister är ett fnösktorrt släkte” genom att anmäla Lena Nymans monolog ”Stadslollan”, som på tvärtomspråk berättar den sorgliga moraliteten om en stadsflickas skymfliga flytt till landet. Mellan raderna förstår vi av monologen att det går väldigt bra för flickan i fråga. Centerpartisten känner dock inte till begrepp som ”ironi” och ”undertext”:

Att sända sådana programinslag är helt vilseledande mot den natur och kultur som landsbygden lever med. Och för de många människor som inte upplevt fritidsmiljön på landsbygden verkar inslaget helt avskräckande, och verkar till förfång för landsbygden och de människor som vill uppleva en avstressad miljö. Dessutom är det en allvarlig prickning av berörda människor att bli betitlad ”bondjävel!”

(Sedär! Uppdraget slutfört! Tre meningar och tre användanden av ordet ”landsbygden”!)

Det kan handla om knulla. En psykiater skriver 1965 om en Stig Dagerman-filmatisering att det visas ”ytterst naturalistiska samlagsscener, vilka torde överträffa många pornografiklubbars förmåga att blotta ett samlag”. Jag har inte sett filmen, men antar å andra sidan att psykiatern inte heller varit på nån pornografiklubb.

Det kan handla om religion. En kristen anmälare antyder att Lars Ekborg dött syndastraffet eftersom han medverkat i vitsprogrammet ”Partaj” där Mille Schmidt var hädiskt utklädd till präst (Ekborg dog under pågående säsong). En annan upprörs över en fräckis om påvens arbetslösa penis och yrkar på offentlig ursäkt: ”Ett hån mot vår Påve är en synd som Gud måtte straffa”.

Men det är förstås inte bara idioter som skriver utan också knäppskallar. Det mest tragikomiska brevet kommer från en murare som häftigt understryker att han minsann inte fått Nobels fredspris. Radionämndens byråkratiskt neutrala svarsbrev är en oavsiktlig skrattfest:

I skrivelse till Radionämnden synes Ni vilja göra gällande att Sveriges Radio i ett inte närmare angivet program felaktigt påstått att ni erhållit Nobels fredspris. Radionämnden har inte anledning antaga att något sådant förekommit i programverksamheten och avskriver därför ärendet från nämndens handledning.

Det är en illa rolig bok som inte minst snabbskisserar det där Sverige som alldeles nyss omgav oss, som jag själv hade omkring mej upp på gymnasiet och som jag aldrig riktigt kommer att kunna förklara för mina barn. ”Jo förstår ni, på den tiden trodde vuxna människor att video var farligt. Och så fanns det folk som blev arga för att det var jazz på radio och teve samtidigt.”

Det enda jag inte begriper är hur man kan skriva en bok i ett sånt ämne utan att strö tarvligheter om brevskrivarna omkring sej. Det hade jag garanterat inte lyckats med själv.

I övrigt är det ett projekt jag gärna gripit mej an och jag tänker inte hyckla om min pura avund över att nån annan hann före.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tråkmånsarna anfaller.


Jag har egentligen inte tid att skriva det här, men det är angeläget. Ett samhällshot närmar sej och jag verkar vara den ende som noterat det. De ökar i antal, de gör sina röster hörda, aktar vi oss inte har de snart lamslagit samhället. Jag talar – förstås – om dönickarna.

Det finns människor som bär sin brist på humor som en medalj, som stoltserar med sin totala brist på distans till sej själva, som rentav vill ha den upphöjd till allmän lag. Jag tror att de är farliga. Människor med humor startar inga krig.

I P3-programmet som betalar mitt smör och mina tidningsprenumerationer, Tankesmedjan, sa min kollega Jonatan Unge i måndags apropå Dawit Isaak att ”något måste han ju ha gjort, det är väl knappast så att den eritreanska staten håller honom inspärrad för sitt höga nöjes skull, de är väl inga sadister” (Expressen lyckades nästan göra det till ett case genom att insinuera nåt så tarvligt som att Unge är ”debattör”).

Han begagnade ett inte så rackarns modernt verktyg som kallas ”ironi”. Det fanns dessutom – vilket Expressen glömmer att påpeka – ett sammanhang kring det hela (det hade för övrigt varit världens konstigaste prata om den bara bestod av den meningen).

Efter programmet fick redaktionen – och SR:s ledning – ett mejl från ett gammalt nyhetsankare i Aktuellt. Han inledde med att skriva ”jag förstår att det är ironi/satir”. Därefter kom en lång förutsägbar drapa om hur dessa två meningar i ett stort sammanhang eventuellt påverkar Dawit Isaaks barn.

En fråga dyker då upp i ens huvud:

Om nu det gamla Aktuellt-nyhetsankaret förstod att det var ironi/satir – varför slutade han inte skriva mejlet efter den meningen? Varför slog han inte av sin dator och gick hem och fluffade till håret?

Vad vi har att göra med här är Den Bekymrade Tråkmånsen, dönicken som tar illa vid sej för någon annans skull (att Dawit Isaak-fallet är ett journalistiskt prestigefall där det gamla Aktuellt-nyhetsankaret så klart ställt hela sin heder på spel, skulle han ju inte erkänna), torrbollen som tycker att nu har det gått för långt med all sån där satir och häckel.

Men också Den Arrogante Tråkmånsen, som anser sina synpunkter på ett P3-program (som han lite otippat lyssnar på) är så viktiga att han cc:ar dem till koncernledningen.

Det gamla Aktuellt-nyhetsankaret är dock inte ensamt. Också på DN Kultur hör man gnisslet från tyckarnas torra skinn. Både Johan Croneman och Helena Lindblad har uttalat sin besvikelse över att Guldbagge-galan innehöll nånting kul.

Lindblad satt i P1 och efterlyste mindre trams och filmer på ”roliga-timmen-nivå” (ett uttryck som väl måste betraktas som en klyscha?) och mer värdighet. Hon jämförde med Oscars-galan, som jag förutsätter att hon aldrig har sett (visst brukar den ledas av komiker? Och vad är det nu komiker gör?).

Croneman ägnar en krönika åt Johan Glans, som tydligen trampade Croneman på tårna genom att kommentera Nils-Petter Sundgrens hyfsat tilltagna ålder. Det borde han inte ha gjort eftersom Sundgren är respekterad (slutsats: det är de som inte är respekterade man ska skoja om, typ tjackluder och psykfall). Croneman kallar Glans för ”Johan Flams”, vilket jag gissar fick passera eftersom det inte var så kul.

Jag såg glimtar av Guldbaggegalan. Jag skrattade gott åt Tre vänners parodifilmer – scenen när Janne ”Loffe” Carlsson säljer sin kropp till Magnus Härenstam och sen skamduschar var sublim – och akutzappade när Lena Endre och Börje Ahlstedt kom in och pratade långsamt och högtidligt. (Jag zappade för övrigt ännu mer när ”Glans” kom ut som kvinna ur ett genusskåp och pratade i evigheter utan att leverera några poänger.)

Helena Lindblads gamla skola lär för övrigt ha haft betydande resurser om de kunde erbjuda roliga timmar med både Loffe och Härenstam.

Hursomhelst: jag gillar när det är kul och ogillar när det är tråkigt. Det får stå för mej. Mitt påvra liv är väl inte så späckat med glädje som Cronemans, varför jag gärna ser roliga saker på teve istället för våldtagna barn. Jag skrattar hellre än gråter, jag skrattar också gärna när jag gråter, jag vägrar att gå med på att humor nånsin skulle vara i vägen för nånting Viktigare, nånting Angelägnare, nåt mer Cronemanskt.

Ärligt talat – det är fan inte mer tillgjord värdighet och större respekt för gamla män den här världen behöver mest av.

(Det gamla Aktuellt-nyhetsankaret kan för övrigt läsa vidare här.)

35 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Har spenderat en betydande del av min semester med att plöja igenom Svenska hjärtan (varmed åsyftas Carin Mannheimers radhusmelodram och inte den här ännu folkligare varianten).

Märkligt nog såg jag inte serien när den gick. På pappret är den ytterst kallelindsk: svensk tristess, monotoni, passiv aggressivitet och Sten Ljunggren som älskare.

Jag har alltid haft en svaghet för det osexiga. En gång gick jag och ett par manliga kamrater på stan och glodde på folk. När vi kom hem visade det sej att de hade glott på flickrövar och jag på en skäggig gubbe i en lustig beppemössa.

Jag skriver inte det för att visa att jag är en fin kille. Snarare för att understryka att jag är en tråkig kille.

Således borde jag gilla Svenska hjärtan. Det gjorde jag inte. Jag har inte blivit så irriterad på nåt jag sett sen jag låg hemma och svor högt för mej själv åt Såsom i himmelen (”För helvete Michael! Knäpp skjortan! Du är i Norrland!”).

Jag blir irriterad därför att detta inte är en lågbudgetserie eller ett förstlingsverk eller ett AMS-projekt. Det är en serie med monopol-teves budgetar, skriven och regisserad av en kvinna med tonvis av erfarenhet. Och ändå vägrar hon att en enda gång sätta kameran så att de två talande huvena inramas av nånting annat än en beige kulissvägg.

På sin tid kritiserades serien för att se ner på de människor den skildrade. Det har jag svårt att se. Däremot är det uppenbart att regissör Carin Mannheimer ser ner på företeelser som spänning och dramatik.

Svenska hjärtan vill skildra gråhet och upprepning. Det gör den genom att sätta ett grått filter på kameralinsen och låta folk säja allting till förbannelse. OM nåt till äventyrs händer, måste den som är med om det samtidigt berätta att det händer. När Solveig Ternström tömmer askkoppar säjer hon samtidigt ”här står man och tömmer askkoppar”.

Jag har sällan tagit del av ett mer ineffektivt berättande. Det är som om Carin Mannheimer inte tror att vi förstår att Börje och Hellen ska köpa ny tvättmaskin om de inte i TRE SCENER pratar om att de ska göra det (för övrigt ”en avokadogrön”, ett ord som mantralikt upprepas som om det innehåller en symbolisk laddning det absolut inte gör).

Jag minns ett möte mellan Mannheimer och Ulf Malmros i ett märkligt Arne Weise/Cissi Elwin-lett teve-om-teveprogram. Mannheimer behandlade den ”unge” kollegan såsom fyrtitalister ur övre medelklassen plägar behandla dem som inte har ett personligt förhållande till Det Legendariska 1968.

Malmros ville ogärna prata om tv-teater. Han föredrog begreppet film. Han hade liksom snappat det där som figurer som Méliès, Chaplin, Griffith, Victor Sjöström och Eisenstein kom på under nittonhundratalets början: att det blir festligare om inte bara läpparna utan också kameran rör på sej.

Mannheimer ansåg att tv-teater var ett bättre begrepp, underförstått för att teater är finare än film och att det är alltid är tjusigare att låta folk prata väldigt länge än låta bilar sprängas. Jag vill minnas att det slutade med att Malmros satt moltyst med armarna i kors medan Mannheimer fortsatte att berömma sin egen produktion.

Andy Warhols Empire är typ tolv timmar lång. En stillastående kamera följer på avstånd tolv timmar av Empire State Buildings liv. Folk som sett den vittnar om hur en liten inzoomning i timme åtta framstår som en elektrisk dolkstöt av dramatik.

Likadant fungerar den berömda gräsklipparscenen i Svenska hjärtans avsnitt sex, en sekvens jag hört talas om långt innan jag såg serien. Där skälver det plötsligt till. Torsten har blivit bedragen och hans arroganta jag har inga andra ventiler till sitt känsloliv än att köra gräsklipparen över vardagsrumsmattan. En händelse! Ett känsloutbrott! Jag vaknar till ur dvalan.

Det är en storartad scen. Men det är en helvetes lång och pratig väg dit.

Att två miljoner människor tydligen satt bänkade för en åttatimmarsserie med en – jag upprepar: EN – dramatisk scen säjer kanske en del om att det görs ganska få serier som faktiskt handlar om såna som sitter och tittar på teve en måndag (såna som Promoe kallar ”Svenne Banan”, alltså människor utan mögliga skägg som äter annat än groddar).

Men framför allt säjer det väldigt mycket om tidens totala brist på alternativ underhållning.

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Vi har tidigare läst om två unga stofila radikaler i Göteborg som hatade rockmusik för att den gjorde dem borgerligt kåta. I Stockholm fanns ett gäng maoistiska teoretiker som kallade sej Sveriges Kommunistiska Parti. De valde anti-rock som sin officiella partihållning.

I skriften Folket har aldrig segrat till fiendens musik försöker ett antal olika män förklara varför rocken är skadlig och destruktiv. Artiklarna har rubriker som ”Vem tjänar Bruce Springsteen”, ”USA-musiken i Sverige är en sjuka”, ”Rocken – den sista grenen på det borgerliga musikträdet” och den ovan i rubriken citerade.

Det är en fröjd att läsa för nån som gillar bisarr argumentation och knastertorr prosa.

En tvåhundra år gammal man som heter Thomas Nydahl går till hätskt angrepp mot Nationalteatern, som knappast var en politiskt renlärig grupp men gillades av KFML(r) för att den var från Göteborg och trots allt gjorde musik som gick att lyssna på. Nydahl är mycket irriterad på att Nationalteatern på sina konserter ”lyckas piska upp en allmänt hysterisk ’pundar’-stämning” och på bristen på klassteori i låtarna:

I Nationalteaterns lilla värld finns en grupp verkliga revolutionärer: de som bestämt sig för att svära och slåss, knarka och supa sig fulla på mellanöl. Det är revolt i ordets rätta mening! (I mina ögon en revolt på borgarnas villkor, en ”revolt” som leder till passivitet och fullkomlig politisk inskränkthet).

Mot denna grupp står samhällets verkliga förtryckare: snuten med batong i högerhanden! Det är så sant: pundaren upplever polisen som den omedelbare förtryckaren.

Men ska man om man kallar sig kommunist sänka sig till den nivån? Vore inte istället polisens agerande en bra utgångspunkt för att visa den verklige förtryckaren: monopolkapitalisten!

Stefan Ringbom – den musikaliska motorn i SKP-anstuckna Fria Pro-teatern – skriver den borgerliga musikens historia och lyckas använda olika varianter på ordet ”borgerlig” i två av tre meningar. Han hävdar att ”rock and roll är den senaste nyskapelsen inom den borgerliga musiken”:

Faran när vi börjar använda musikindustrins produkter är att vi själva så lätt dras in i deras insmickrande tuffhet och tillämpar deras sätt att förhålla sig till musiken och publiken. Det är därför den blir så svår att använda anser jag.

Det finns dom som invänder att rock and roll bygger på blues, som är folklig musik. Det är rätt, men drastiskt uttryckt, varför i herrans namn ska den svenska arbetarklassen lägga den amerikanska arbetarklassens musik till grund för sin musik?

Och nej, svaret ”för att den svänger” gills inte. Här pratar vi om kommunistiska akademiker som vill lyfta fram den svenska folkmusiken med fiol och dragspel som ledmotiv till den kommande revolutionen.

För oss idag är hela debatten obegriplig och på så vis fick ju så klart gammelmännen i SKP rätt: den amerikanska ”degenererade” rockmusiken är en mycket självklarare del av vårt kulturarv än Skäggmanslaget. Men ärligt talat – det är för att den är något lite sexigare.

Oktoberförlagets (SKP:s bokförlag – gav bl.a. ut en rockplatta med Lasse Tennander) chefsideolog Anders Johansson skriver i sitt debatthäfte saker som ”rocken har aldrig varit knuten till massrörelser inom den amerikanska arbetarklassen”, ”man kan inte säga nåt om (folklig) förankring om man inte kan påvisa att kulturen har sprungit fram ur arbetarklassens kamp” och ”sådan musik är imperialistmusik och den kan inte ’omfunktioneras’ eller fås att ändra klassinnehåll genom att man tricksar med texterna”.

Och i Håkan Laghers bok Proggen berättar Lasse Tennander att samme Johansson ”älskade ju också Springsteen och spelade luftgitarr i studion när vi spelade in”.

14 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Jag vet ingenting om Sven Gustafsson och Kjell-Åke Olsson annat än att de var medlemmar av KFML(r) på sjuttitalet och fasansfullt tråkiga. Idag är Kjell-Åke tydligen nästan samma sak som Sotfilm, ett påstående som förbryllar mej (dessutom sysslar han paradoxalt nog med skämtteckningar). Sven har jag inte lyckats spåra, men en gissning är att han tråkat ihjäl sej själv.

1975 tyckte de att det fick vara nog med rock. Tydligen rockades det alldeles för mycket omkring dem, och Kjell-Åke och Sven kände att det var dags att sätta ner foten. I vitsbolsjevikernas kulturtidskrift Röda Rappet publicerade de en debattartikel under rubriken ”Dekadent pop/rock plus progressiva texter. Går det ihop?”

Föranlett av att de två populäraste göteborgska vänsterbanden, Nationalteatern och Nynningen (bilden), använde sånt som elektrisk basgitarr och till och med elektrisk gitarr, skrev dönickarna Kjell-Åke och Sven:

Vi menar att man, som revolutionär och anti-imperialist, måste ha en i grunden fientlig och starkt kritisk hållning till den US-amerikanska rockmusiken. Inte för ett ögonblick glömma att detta är fiendens musik, en musik att söva och förföra vår ungdom, arbetarungdomen med.

Kjell-Åke och Sven var gissningsvis i trettiårsåldern när de skrev detta. Plötsligt känner jag mej inte så gubbig själv. Där jag kanske tycker att sån däringa techno inte är just min påse, men att det i alla fall är kul för tillverkare av fula kläder i bjärta färger att det finns, är Sven och Kjell-Åke betydligt mer kritiska mot rocken:

En typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas.

Nära kopplat till extasen är också musikens ofta uttalade erotiska karaktär. Det är en musik, som skapats för att propagera individualistisk och sexuell utlevelse.

Det är en musik för den borgerliga njutningsfilosofin.

Visst antyder de fnösktorra pojkgubbarna här att knulla är borgerligt? Var det kontrarevolutionärt att bota byxklåda? Lät Sven och Kjell-Åke kastrera sej för revolutionens sak?

Men Kjell-Åke och Sven hittar också, på prostatitgubbars vis, fler fel. Inte nog med att man blir pilsk av rocken, dessutom gör den per automatik att man röker cannabis:

I gitarrsolona och löpningarna finns också ekon från indisk yogakult och feodal världströtthet, som ger musiken en typisk ”flum”-karaktär. En musik att hascha och fly bort till.

Och som om det inte räcker att Kjell-Åke och Sven tycker att rocken förmedlar otäckheter som hänryckning och nyfikenhet på andra kulturer – dessutom gillar inte Sven och Kjell-Åke rock. Varför gillar de den inte? För att den inte är bra:

Ett annat drag, som väl måste sättas på minuskontot, är att den moderna rock- och popmusiken är en melodiskt mycket fattig musik. Till förvillelse lika blues- eller andra enkla teman återkommer i låt efter låt – för övrigt rör det sig ofta om stereotypa sololöpningar kring några mollackord.

Måste inte bristen på utvecklad melodik innebära en hämmande begränsning, som också får till följd att musiken blir ytterst ”svårsjungen”, svår att komma ihåg – inget man går och nynnar på eller kan sjunga i lag med kamraterna?

Till Svens och Kjell-Åkes försvar ska säjas att de inte var ensamma i vänstern om att vara stockkonservativa betongrövar. Det konkurrerande partiet SKP gav ut anti-rockskriften ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik” och inom delar av FNL ansågs rocken skapa så stora generationsmotsättningar att man påbjöd gammeldans till rörelsens sommarläger.

Så kul var det när pappa var ung.

15 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


I boken Inget är som drogen (med sin mängd av alternativa titlar, alla innehållande ”hasch”) använder arkitekten Allan Rubin samma guilt-by-association-bevisföring som gjorde McCarthys amerikanska femtital till en härva av paranoja och självcensur.

Hans metod går mycket ut på att han a) går in i en skivaffär, b) noterar att skivaffären säljer skivor med specifika grupper, c) noterar att skivaffären också säljer armmärken med hampablad, d) påstår att grupperna är drogskadade.

Likadant gör han med klottret. Alla inringade a:n – anarkistsymbolen – blir i sej drogskadade och legaliseringsbenägna, eftersom somligt klotter med inringade a:n är pro-legalisering.

Han har kommit över ett exemplar av punkfanzinet KLOAK STANK och hänger inte, till skillnad från alla andra, upp sej på särskrivningen utan på innehållet. Han citerar en sida med en diktartad, stream-of-consiousnessdrapa mot samhället, i spåren från beatnik och cut-up:

VÅGA VÄGRA VÄRNPLIKT Ställ inte upp för MILITÄRISMEN (sic!) utan vägra ge ditt LIV som KANONMAT… utan SLÅS (sic!) för fred… VÄGRA LYDA Ifråga sätt (sic!) allt som SVINEN säger TILL DIG… RIV ALLA FÄNGELSER… DU KAN ÄNDRA PÅ ALLT… GÅ SAMMAN OCH BÖRJA SLÅSS FÖR ETT BÄTTRE LIV… BEFRIA ALLA… KÄRLEK & UPPROR… LEVE FANTASIN… LEVE ANARKIN… LEVE B.F.F. (Beväpnad FörortsFront, min anm.)

Det här skulle kanske jag karakterisera som naivt men ärligt. Rubin kallar det ”en fullständig redovisning av vad anarki i drogbetingad tappning står för”. (Magnus Jonsson, redaktör för Kloak Stank, är idag frilansfotograf med inriktning på tredje världen.)

I samma stycke skriver Rubin:

Den som fortfarande känner sig osäker om det verkligen finns samband mellan drogen och den samhällsupplösande viljan uppmanas att studera EBBA GRÖNs aktuella skiva ´We are only in it for the drugs´. Låtarnas rubriker avslöjar vad drogkulturen uppmanar till: ´Totalvägra´, ´Sno från dom rika´ och ´Beväpna er´. På en annan skiva sjunger man ´häng Gud´.

Rubin besitter samma ovilja och oförmåga att tolka bilder och förstå frustration som Erik Zsiga, nyliberalen som dansade för några somrar sen med boken Popvänstern där han ogenerat kopplade ihop Ken och Linda Skugge.

Den som bemödat sej att läsa texten till ”Häng Gud” vet att den är ett stycke gymnasial religionskritik:

Gud e fascist
Gud e rasist
För Gud gillar inte fattiga
och Gud gillar inte svartingar
Och inte fan gillar han dej
Han har glömt dej för längesen

Det är ö.h.t. roligt att läsa om Ebba Gröns farlighet 2008. I backspegeln framstår ju Ebba främst som en något hippare och förortsskitigare förlängning av proggrörelsen, med proggcovers på repertoaren och uppmaningar som ”Köp Hallbladet!” på innerkonvoluten, långt ifrån den riktigt storstadscyniska heroinchica Bahnhof Zoo-punkgrenen.

Rubin hävdar alltså att totalvägran är en samhällsupplösande handling (vilket t.ex. måste komma som en nyhet för buddhister och Jehovas vittnen). Och det är också farligt på sikt! Allan Rubin:

Många av dessa vapenvägrande haschdrabbade placeras då i s k vapenfri tjänst, vilket ofta innebär arbete på lekis eller dagis. Denna är bakgrunden för många i denna nya kategori barnvårdare – nittonåriga grabbar med långt hår och hippieliknande klädsel, som nu sätts att ta hand om våra barn – det värdefullaste vi har!

Rubin går sen igenom P3-programmet Ny våg, som var SR:s punkfäste under några tidiga stormiga år på åttitalet. Rubin citerar ett antal framförda texter som ”blev en otäck illustration av drogkulturens samverkan med etablissemanget”:

Guds barn – era jävla barn
(Pissoir)

Ja knugens kuk – knugens kuk
Alla vill vi se knugens kuk
Veta hur den e – knugens kuk

(Kriminella gitarrer)

Det hände igår när jag knullade min hund
Dom har alltid spottat på mig
Dom satt där och äcklade sig mitt på ljusan dan
Idag har jag gjort det
och jag sköt och sköt och sköt
Idag har jag gjort det

(Dom dummaste)

I programmet spelades dessutom Ebba Gröns gamla anthem ”Skjut en snut”. Rubin redogör indignerat för Radionämndens beslut att inte fälla programmet för att ha spelat dessa låtar, och hakar speciellt upp sej på Radionämndens formulering att programmet riktar sej till ”en ungdomlig publik med speciellt intresse för den musikgenre som kallas punkrock”.

Rubin – och se framför er hur blodådrorna i arkitektpannan reser sej till bergskedjor – skriver:

Speciellt intresse för denna musikgenre – inte är det en musikgenre det handlar om, snarare en droggenre.

I en mening stannar Rubin upp och hämtar andan. Kanske han trots allt inser att han är en fyrtisjuårig husritare, kanske han till och med inser att hans överreaktion tangerat hysterin:

Kanske kan det här tyckas att jag alltför snabbt förknippar programmet och dess budskap med drogkulturen.

Men lika snabbt är Allan på banan igen och förklarar inte bara hur ”ungdomen” fungerar utan också hur den bör fungera:

Ungdomen har ju alltid stått för revolt och tagit avstånd från auktoriteter som kungahus, kyrka och polismakt, och även från etablissemangets gängse moraliska lagar. Men när detta ifrågasättande sker genom att diskutera knugens kuk, tala om ”Guds jävla barn”, uppmana till ”skjut en snut” och att knulla sin hund, då ser jag detta som ett tecken på en primitivisering, en oförmåga att ge protesten ett konstruktivt uttryck.

Namninsamlingar, klassråd och påtryckningar på din lokala Barn-och-Utbildningsnämndsordförande: ja. Frustrerade utrop och könsord: nej.

I den fortsatta texten ondgör sej Rubin över att Ebba Grön mottagit ett stipendium på 50 papp från Statens Kulturråd:

Man kan undra över hur mycket dessa etablissemangets representanter agerar som en följd av aningslöshet – och hur mycket som beror på att man av någon anledning känner värdegemenskap med drogkulturen.

Visst kan man undra det. Man gör sej lätt löjlig när man gör det bara.

Särskilt upphängd är Rubin på Ebbas cover på Dag Vag-låten ”Flyger”, ”som helt oförtäckt och bejakande beskriver en flyg-drog-upplevelse” (på ett annat ställe skriver han på insinuant svengelska: ”är det en ´drogtrip´ låten skildrar?”).

Här blir den puritanska tankevärlden som mest fascinerande: texten i fråga skildrar absolut en människa som flyger – ”jag flyger fram och prövar mina vingar” – men ingenstans nämns den minsta lilla illegala substans och VAD SPELAR DET FÖR ROLL?

Måhända skildrar låten nåt slags preparatbaserad lustkänsla – ”ja tittar ner å ja ser en massa måssa/ de känns så skönt ja de känns så skönt att jag nästan får frossa” – men en inte oväsentlig ingrediens i lyrik (och motsvarande) är ju tolkningsmöjligheterna.

Jag håller det så klart inte för omöjligt att Stig Vig var pårökt när han skrev ner orden – varför skulle han inte ha varit det just då? – men på vilket sätt gör det låten moraliskt tveksam?

Texten innehåller inte ens en uppmaning att pröva själv. Den skildrar ett jag som flyger över några hustak och tycker det är mysigt. Jag vill minnas att Stig Vig sedermera la låten på sin barnskiva Stickan & 2 Till. I kontexten barnlåtar – mazurkadansande gurkor, prickiga hästar och pyjamasklädda bananer – handlar den då fortfarande om det Rubin påstår? Och har det nån som helst betydelse?

Vem fan börjar röka hasch för att Stig Vig ser en massa ”måssa”? Allan? Läser du, Allan? Svara mej – jag undrar ärligt.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ny sommarserie: Rubiner för svin.

På måndag skjuter den fart, En man med ett skäggs sprillans nya sommarföljetong. Liksom i fallet Henning Sjöström rör det sej om en bok i genren ”helt jävla knäpp litteratur”.

Liksom i fallet Henning Sjöström är det svårt att säja om det ska räknas som facklitteratur eller fria fantasier. Liksom i fallet Henning Sjöström vill man ömsom bläddra vidare, ömsom söka upp författaren och slå honom hårt i huvet med boken.

Vi pratar om en bok med den något överlastade titeln HASCH. Hasch, anarki, kaos hotar oss alla. ´Inget är som drogen´. Temat är Droger. Författaren är en arkitekt med det Ture Sventon-klingande namnet Allan Rubin. Året är 1982.

I slutet av sjuttitalet gick Rubin runt i Stockholm. Han såg klotter av typen ”Skjut en snut”, ”KSMB” och ”Jag existerar!” Han såg ungdomar med ”destruktiva” utseenden. Han besökte bokhandlar som sålde new age-kitsch och skivbutiker som sålde jackmärken med legaliseringsmotiv. Han läste i tidningen att Ebba Grön fick fina recensioner.

Gissningsvis träffade han även Staffan Hildebrand (då 33) och såg till att bli briefad på hur kidsen fungerar.

Allt detta fick honom att ta ledigt under ett år för att skriva denna volym om hur ”drogkulturen” trängt sej in i samhället. Tillsammans med vad jag gissar var hans fru – han refererar till ”Eva” som om hon är common knowledge – fotograferade han klotter, läste kvällstidningar och bläddrade i sin uppslagsbok.

I förordet erkänner han glatt att han inte vet ett piss om det han skriver om, men får det till att detta kan vara till deras fördel:

Vi har kunnat stå fria att iaktta och dra slutsatser – utan att behöva ta hänsyn till institutionschefer och anslagsgivare.

– samt andra som kräver faktakoll och sunt förnuft, frestas man att tillägga.

Ett axplock bland kapitelrubriken ger en hint om tonen i boken:

Hippies och punkare – i drogens spår!
Samfundets bröder tar kamp för sin drog
Drogen ger gemenskap som rättfärdigar missbruk
De haschrökande psykologerna – vår tids häxmästare?
Popgalor – farliga seanser för drogskadade
Klottret förmedlar drogens budskap!
Mjöldrygan i Småland
Rituella mord
Reptilhjärnan
Sover samhället?


Med lagom halsbrytande kopplingar till aztekerna och Jim Jones självmordssekt vill Rubin leda i bevis att artister som Bowie, The Clash och The Police, företeelser som förortsleda och tonårstristess, terrorism, astrologi och meditation, är betingade av drogmissbruk.

En DN-recension av en Springsteen-konsert innehåller kritikerklichéer som ”erotisk värme” och upplyser parentetiskt att ”cannabismolnen ligger som brandrök”. Rubin reagerar med kraft:

Tydligen rökte publiken hasch fullt öppet – och detta ansågs inte anmärkningsvärt nog att ifrågasätta! – Var står DN i missbruksfrågan?

Erotisk värme, ölberusning och cannabismoln, artistens magi, hyllning till livsglädjen! Kan det tydligare beskrivas vad det handlar om? Var det frågan om en drogad voodooseans, denna gång lyckligtvis tillägnad livsglädjen? (Här vill jag 26 år efteråt svara Rubin: nej det var det inte, Allan.) Men vad skulle hänt om den primitiviserade publiken av någon anledning skulle ha utsatts för provokation?

För den som eventuellt vill veta nåt om cannabis och/eller ungdomskultur har den här boken inget matnyttigt att ge. Är man däremot intresserad av hur hysterisk debattonen kunde bli under åttitalets mest moralpaniska stunder, är det rena mumman.

To be continued.

12 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Lotta i Hallonby är en serie om fyra böcker som skildrar en flicka (så klart) i en förort (så klart) med ensamstående mamma (så klart).

”Lotta och daghemmet” är den andra, jämngammal med mej, utgiven 1975. Den prickar in så många proggpoäng att jag har svårt att se att nån annan bok kan tävla:

1) Lottas mamma kör buss (typ 1000 p.p.).

2) Lottas högsta dröm i livet är den om en daghemsplats (600 p.p.).

3) Lotta fördriver sina dagar med att hänga på ett stort, grått och ödsligt köpcentrum (800 p.p.).

4) Lotta blir nekad att köpa mat med motiveringen att hon inte har några pengar (600 p.p.).

5) Lotta bor på sjunde våningen i ett hus med nerklottrad hiss. Bland graffitin kan uttydas: ”Morsan är dum”, ”Ta dig i brasan”, ”Marx”, ”Kuk”, ”Fitta” och ”Farsan super” (300 p.p.).

6) Lotta är kompis med den snälle vaktmästaren Sven, som upplyser Lotta och mamman om att det – till skillnad från vad kommunalrådet Eklund hävdar (1 miljon p.p.) – visst finns lämpliga daghemslokaler i området (40 p.p.).

7) Kommunalrådet Eklund vill inte bygga daghem eftersom han ska bygga en ny motorväg (12 miljoner p.p.).

(På Eklunds sista replik svarar Lottas mamma spotskt ”men det kan vi, herr Eklund!”)

8) Lottas mamma kallar till stormöte för att diskutera behovet av daghemsplatser (100 miljoner p.p.).

9) Lotta har en kompis som heter Albin, är pensionär och bor på ”pensionärshem”(500 p.p.). Han hjälper Lotta att skriva demonstrationsplakat (180 000 p.p.).

10) Lotta, hennes mamma och grannskapet uppvaktar kommunalrådet Eklund med ett demonstrationståg. På Lottas mammas plakat står: ”Stoppa överinskrivningen på daghemmen” (1 miljard p.p.).

11) Lottas mamma lämnar över en skrift undertecknad ”Aktionsgruppen för fler daghem” (250 000 p.p).

12) Boken avslutas med att Lotta riktar sej direkt till den unga läsaren med ett antal viktiga frågor (så många p.p. att det inte är lönt att räkna):

Det sista är väl att betrakta som en direkt anstiftan, om än betydligt subtilare än nåt annat i boken.

Jag tycker nog man kan upplysa barn om världens tillstånd.

Jag tycker inte att barn ska växa upp i tron att de bor i nån jävla Bullerbyn med glada blinda gubbar, ständigt skuttande killingar och människor som sjunger när de hässjar hö.

Jag kan t.o.m. sträcka mej till att man gott kan uppmana barn att strida för sin rätt och formulera sin kritik.

Men hur tänkte författarna när de gjorde en bok som är så deprimerande? Boken innehåller egentligen tre glädjeämnen: Lottas mamma är glad för att hon har fått ett jobb, Lottas kompis Anders är glad för att han får gå på dagis och göra en ladugård av gamla kartonger, Lotta blir glad när beslutet omsider klubbas att bygga om färgaffären till daghem.

I övrigt är det en bok i nåt slags futtighetens tecken. Daghemsbristen var så klart ett monumentalt problem i sjuttitalets Sverige, och jag kan till nöds gå med på att det kanske var värt att skildra i bokform, men hela Lotta-världen är så grådaskigt diskbänksdeppig:

Lotta skrapar handflatan lite när hon åker sparkcykel.

Vaktmästaren har tänderna på tork.

Färgaffären har revor i rappningen.

Pratbubblorna innehåller oöverskådliga ordmassor.

Stormarknaden ser ut som en Roy Andersson-tablå.

Visst, den verklighet som avtecknas var nog ingen fest i Kapernaum (jag har svårt att se nåt tråkigare framför mej än kombinationen förort och sjuttital). Men är det nåt de stackars barn som tvingades läsa den här boken skulle straffas för?

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]