En man med ett skägg

Tag: fria proteatern


Fria Proteatern glöms ofta bort när proggens historia ska skrivas. De var långt ifrån den gren av musikrörelsen som idag känns hippare än nånsin, flummarna, expressionisterna, de som experimenterade med taktbyten och cannabis. De var inte riktigt lika knäppt sekteristiska som Knutna Nävar.

De var förvisso in i helvete röda och revolutionära. Innan de blev Fria Proteatern var de en popgrupp och några Dramaten-anställda som for till Norrbotten och gjorde en pjäs om de olidliga arbetsförhållandena vid de statliga järnverken. Gruppen hette NJA-teatern, pjäsen NJA-gruppen och det blev ett jävla liv när den gick i teve. Det blev också en barnbok och ”Balladen om Olsson”, där gruppen tog parti för en arbetare som knivöverföll ingenjörn.

Mest kända bland de medverkande var Tomas ”Tintin” Bolme och Stig ”H:son-Larsson” Engström. Anders Linder från Ville, Valle & Viktor var också med inledningsvis.

Greppet att göra pjäser från arbetsplatser finslipades av husförfattarna Carsten Palmaer och Gunnar ”Dr Gormander” Ohrlander. ”Typerna & draken” skildrar bråken mellan Bonniers (”draken”) och grafikernas fackklubb (”typerna”). Grafikerna hade en av de mest hårdföra fackklubbarna, ledd av den stridbare SKP:aren Sture Ring och initiativet till pjäsen kom från facket självt.

Pjäsen går igenom nittonhundratalets strejkhistoria med svartfötter hit och arbetsmiljö dit.

”Bonnieroperan” – ett revyartat nummer i föreställningen – är proggen när den som är roligast, djupt kända spydigheter levererade med i alla fall nån rudimentär form av finess:

Vi är en liten familj
med ganska blygsamma vanor
Vi lever enkelt och anspråkslöst
fast vår familj har anor

Varför ska mänskan jämt
efter guld och ära sträva?
Vi är nöjda med det lilla vi har
Det viktiga är inte att äga

Fast kanske en liten fabrik
i allra största enkelhet

”Bonnieroperan” framfördes av några av gruppens framträdande män. Mia Benson, jämte Bolmes fru Elisabeth Nordkvist den mest profilerade kvinnan, fick sjunga Bonnieroperans antites med den talande titeln ”Vi skyddsombud kräver vetorätt”. En sång lika tråkig som den låter, lika torrt redovisande, lika förnumstigt pedagogisk:

Vi skyddsombud kräver vetorätt
så vi kan stoppa en farlig process
eller förhindra en olycka
som händer på grund av stress

Vi kräver lagar som skyddar oss
mot gas, gift, smygande död
Lagen ska skydda våra liv
och vara oss till stöd

Man sitter som en gisslan
i en skyddskommitté
och kräver förbättringar år efter år
som möts av förstående min
men de gör ändå ingenting
innan en olycka händer

Bolaget vägrar att skydda oss
Därför ska vi tvinga dem dit
Lagen ska vara ett skydd för oss
och inte för deras profit

Notera att budskapet i sticket är så viktigt att det inte ens behöver rimma.

Fria Proteatern är på en gång det bästa – engagemanget, lidelsen, humorn – och det sämsta – testuggandet, självtillräckligheten och, är jag rädd, manschauvinismen – med det vi kallar proggen. De är värda att bevaras för eftervärlden, inte bara för sin lysande Vysotskij-föreställning som nu tydligen tas upp igen för lyckliga stockholmsbor.

Men just ”Vi skyddsombud kräver vetorätt” kan ni glömma i samma sekund ni scrollat er härifrån.

8 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Flera av böckerna i den här evighetsserien skulle nästan kunna vara skrivna idag, undantaget några nyckelord här och var. Flera av dem har ett budskap som många av oss fortfarande kan skriva under på, även om vi kanske hellre hade sett det presenteras på ett fantasieggande sätt än på ett fnösktorrt.

Men Siv Widerbergs Folkets kraft är stor – med underrubriken ”Om Kina – dikter och bilder för barn och vuxna” – är så jävla fast i tidens sjukt idealiserade bild av den stora diktaturen i öst att man sitter med hakan i knät och läser.

Den skildrar en Kinaresa författaren Widerberg och fotografen Anders Birkeland gjorde 1974. Den är tämligen okritisk.

Varför talar alla i Kina
om Mao Tse-tung?

Varför har alla i Kina
en tavla av Mao Tse-tung
på hedersplats
i sina hem?

För att folket
med Mao Tse-tung i spetsen
ledde revolutionen
till seger
efter tusentals år
av kamp
mot förtryckarna
(”Mao Tse-tung”)

Jag skiter faktiskt i om man inte kände till massvälten, den cyniska inrikespolitiken och Maos psykopatiskt demoniska ledarskap. Man borde ha reagerat redan på bilden av en miljard människor i likadana missklädsamma uniformer.

Förr
och i tusentals år
härskade de rikas
nesliga våld
i Kina

Förr
och för inte så länge sen
härskade inkräktarens
nesliga våld
mot det kinesiska folket

Med våld
tog folket så äntligen makten
för att göra sig fria
från våldet

Det är skillnad
på våld
och våld
(”Våld”)

Det fanns en våldsromantik hos de svenska sjuttitalsmaoisterna som inte luktar rosor och lavendel. ”Revolutionen är ingen vänlig liten tebjudning”, citerade man glatt Mao (och jepp, även Widerberg rekapitulerar det för sin tänkta småttingpublik).

Några bondoffer kan man kräva. Några miljoner människoliv måste trots allt utplånas för En Idé. Som maoistiska Fria Pro-teatern uttryckte det:

Orättvisor bekämpas förgäves med kyssar

Det funkar inte med vanlig småborgerlig humanism om man vill skapa ett helt land av lyckliga människor som jobbar dygnet runt för att kunna skänka bort sina risgryn till en man som använder en betydande del av BNP:n till att trycka upp affischer på sej själv.

På daghemmet
dansar man pilotdansen

Piloter i pilotmössor
och med stora gevär
skjuter till musik
ned fienden
från sina låtsasflygplan
och räddar sitt land
från inkräktarna

Sedan är det sovtid

Sju pojkar
och åtta flickor
tar av sig pilotmössorna
för att sova.
(”Pilotdansen”)

Samma människor kunde gärna kräva förbud av leksaksvapen för sina egna barn.

Jag är helt med på att Kina innan Mao säkert var en fruktansvärd plats att leva på. Jag skulle inte för mitt liv vilja byta med en risbonde i Sichuan varken före eller efter revolutionen.

Det går säkert att argumentera för att Maos maktövertagande var en nödvändighet och en historisk oundviklighet – Jan Myrdal har investerat sitt intellektuella kapital i påståendet – men det innebär inte att Maos maktövertagande var särskilt vackert.

Där hade ni fel, fyrtitalistjävlar.

Någon trashank
såg jag aldrig
i Kina

Men folk
med fint fint
lappade kläder
var det gott om
(”Folk”)

Siv Widerberg är i grunden lågstadielärare och står bakom x antal genomtänkta antologier med ungdomsdikter, åtskilliga bilderböcker, poesiböcker och romaner för barn och tonåringar, intervjuböcker om mobbing och några tråkiga romanskildringar av den svenska skolan. Jag har en känsla av att hon trots allt ville väl.

Hon satte fingret på en massa missförhållanden i en svensk skola där somliga skolkar och andra drömmer om en evig prao. Gott så.

Men när hon som fyrtitreåring åkte till Kina två år innan Maos död så såg hon bara skönhet: inga fyllon, inga trashankar och barn som organiserat lekte krig. Till och med avföringen är en del av Den Stora Kommunistiska Idén:

Liten flicka
sätter sig på huk
bajsar på gatan
har en praktisk ficka
bak i byxan

Pappa kommer fram
med spade och sopskyffel
Ännu lite gödsel
för Kinas åkrar!
(”Liten flicka”)

Till Widerbergs försvar ska säjas att hon avslutar med lite maoistiskt inspirerad självkritik: som svar på frågan ”Är Kina rena rama paradiset?” säjer hon bestämt nej.

Också i Kina finns det
förstås
barn som gråter
människor som dör
folk som blir sjuka
några som är missnöjda
några som längtar efter rikedom
små grå och kalla hus
arbetsamt liv

För Paradiset
fritt från alla bekymmer
finns ingenstans
och kommer aldrig
att finnas

Att längta efter
och hoppas på
Paradiset
i stället för att sträva
efter det bästa möjliga
är att slösa bort
sina krafter
till ingen nytta

21 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Nöjesmassakern – som till alla sjuttitalisters skräckblandade förtjusning nu släpps på dvd – gjorde en säjer en sketch som höjde sej över Werner&Werners matvitsar och Rulles trollvitsar och Jon Skolmens fylleimproviserade trumsolon: Sven Melanders utskällning av en dagisflicka som vill ha en cykel istället för fred i världen.

Det var sublim humor. I den korta sketchen glänser det av genialitet bak Melanders glojärn.

När 3/4-delar av Nöjesmassakern (Jon Skolmen var märkligt nog upptagen)försökte upprepa succén i serien ”Tack för kaffet” gjorde man samma sketch en gång till, men vände på steken så att flickan nu önskar sej fred och frihet medan Melanders reporter vill visa upp henne självisk och girig.

Det var naturligtvis inte en lika rolig sketch, särskilt inte som man anar slutpoängen några minuter innan den kommer. Men i en replik glänser det till – när den lilla flickan oväntat säjer att hon, efter fred och fn miljö önskar sej ”mer pengar till de fria teatergrupperna”.

Det är ett exempel på hur accentuerad frågan om de fria teatergrupperna har varit. (Det är också ett exempel på ogenerad upprepning och fantasilöshet, men det hör inte hit.)

Fria teatergrupper uppstod, i den form vi tänker på dem, vid sextitalets mitt. Suzanne Osten gjorde skolteater med Fickteatern, Björn Granath gjorde Dario Fo med Narren-gruppen, Musikteatergruppen Oktober gjorde Sven Klangs kvintett (sedermera också som film), Nationalteatern gjorde pjäser om ungdomsbrottslingar på Gbg:s fritidsgårdar, Fria Pro-teatern gjorde pjäser om tryckeriarbetarna på DN och järnarbetarna i Norrbotten, Michael Segerström gjorde satir med sin bror Tomas – och ibland ihop med Hoola Bandoola – i Tidningsteatern, Lasse Strömstedt for till Gotland för att spela pjäser om kolonialism med Paxteatern.

”Fria teatergrupper” var således lika med vänsterpolitiska teatergrupper. De ville spela om och för arbetare, ungdomar, trashankar, you name it. Stundom lyckades de också. Det var dock svårt att få ekonomi i det, varför kulturbidrag blev att önska.

När såna inte anslogs – ofta säkert av politiska skäl, ibland lika säkert av ekonomiska eller konstnärliga – blev de fria teatergrupperna arga. Eftersom de hade tillgång till en hel del mediala kanaler – och inte minst vänsterrörelsernas egna tidningar – lyckades de göra sin fråga till samhällets fråga.

Och inget fel däri. Ett samhälle måste ha råd med kultur, inte minst oppressiv, ifrågasättande motkultur. Att sen varje enskild kulturarbetare naturligtvis tycker att just hennes pjäs om stenlunga och skurgumsknän tolkade ur en marxist-leninistisk synvinkel bör få extra mycket understöd gör ju frågan något mer komplicerad.
Men hur viktig frågan om fria teatergrupper nånsin har varit, så räcker den tammefan inte som underlag för en ungdomsbok. Inte ens om man försöker peta in en mordmisstanke i intrigen.

Tommy och Barbro går på högstadiet och ska skriva ett specialarbete om stadens alternativa teatergrupp Lillan. De inser då att det drivs en kampanj mot gruppen; stadens tygfabriksägare och deras egen moderata svensklärarinna har skrivit hätska insändare i stans borgerliga dagblad.

Mordet i titeln syftar alltså på nedläggningen av teatergruppen. Författaren – jepp, det är Sven Wernström igen – mer än antyder att gruppen krossats av politiska skäl; de har spelat Brecht och tänker nu göra en belysande pjäs om den förestående nedläggningen av tygfabriken.

Barbro och Tommy ger sej ut på mopeder att undersöka saken, och färden tar dem mellan trivsamma storfamiljer och inspicienter som säljer Vietnam-Bulletinen. De stöter på Demokratisk Allians, en autentisk högerrörelse som verkade för vietnamkriget och tydligen var klädda i dyra kostymer, och de inser att De Borgerliga har makten över medierna och dagordningen.

På vägen dit hinner de också vara med och ytterst brådmoget ifrågasätta den moderata svensklärarinnan som just lärt dem orden ”dupera” och ”eufemism”:

– Det betyder förskönande omskrivning. Om man till exempel säjer fyllig istället för fet. Då är det en eufemism.

– Och om man säjer friställd istället för arbetslös? sa Benka.

– Ja, det kan hända. Vi kan ju prata en stund om eufemismer, om ni tycker det är roligt. Man kan till exempel säja gå bort istället för att dö. Kan ni hitta på fler exempel?

– Jo, sa Benka. Om dom rika har makten och man kallar det en demokrati, då är det väl en eufemism?

– Nu ska vi inte prata politik, sa fröken Molin.

– Eller om man säjer moderat istället för höger?

– Ingen politik! sa fröken Molin lite mera bestämt.[—]

– Men fröken är ju moderat va? sa Benka.[—]

– Nej vet du vad! sa hon. Min politiska inställning är verkligen min privatsak.[—]

– Är det fult med politik? sa [Barbro]. Är det nåt man ska skämmas för?

– Nej, men det är vars och ens privatsak … som sagt.

– Inte när man är lärare, sa Benka. Då borde det väl inte vara nån privatsak. Det angår väl oss vad vi får i oss här i plugget. Annars kan man ju riskera att bli alldeles duperad ju.

”Mordet på Lillan” får alldeles obegränsat med proggpoäng. Bortsett från att ämnet i sej inte är alldeles vansinnigt sexigt, så är boken så präktigt självgod och rättänkande att man läser ömsom gapande, ömsom leende.

Sanningar levereras på träfat, färdigtuggade och orubbliga. Världen ter sej så sagolikt enkel: om man bara får bort stans tre-fyra moderater så kan arbetarna få den Brecht-spelande fria teatergrupp de önskar sej över allt annat. Och på kuppen får de behålla sina jobb.

Jag önskar att terrängen kunde rätta sej efter kartan. Men jag betvivlar det.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Doktor Gormander – född Gunnar Ohrlander – skrev tills alldeles nyss krönikör från vänster i kulturtidskriften Aftonbladet. Man kan med andra ord inte anklaga just honom för att ha gjort höger om marsch när vindarna började blåsa i nya riktningar under det förhatliga åttitalet.

En gång i tiden skrev han för SKP-maoistiska tidskriften Gnistan (och delade parti med nuvarande Stenbeck-lakejerna Aschberg, Jörgen Widsell och Peppe Engberg) och var en av hovförfattarna åt den maoistiskt anstrukna Fria Proteatern (där Tomas Bolme var ledarkamraten).

Fria Pro startade ursprungligen som ett projekt på Dramaten där ett gäng skådisar, tillsammans med popbandet Mascots, bland annat gjorde en föreställning om Norrbottens Järnverk, NJA.

Man hette då NJA-gruppen och gav bl.a. ut skivan Hör upp allt folk med lite ohrlanderskt finstämd folklyrik:

Jag ska skära strupen av dej din jävel
Jag ska släppa luften ur dej din fan

(”Balladen om Olsson”)

Det var antagligen i samband med sin research för den pjäsen som Ohrlander kom upp med den lysande idén att också omsätta sina iakttagelser från det pyrande norrländska missnöjet i en barnbok.

Mah Jong-grundaren Helena Henschen illustrerade. Hon har dykt upp förr under den här rubriken. Hon var dessutom gift med Ohrlander.

Boken utspelas i Gruvbyn, där alla män är gruvarbetare och alla gruvarbetare goda. Den nye disponenten för Gruvbolaget vägrar att betala sina jobbare ordentligt och ge dem en hälsosam arbetsmiljö. Disponenten är ”tjock som en boll”, medan disponentfrun ”var ung och smal och hade långa läderstövlar”.

När bokens huvudpersoner, de nioåriga gruvarbetarsönerna Lasse och Göran, närmar sej disponentfamiljens limousin sker följande:

Disponentfrun höjde sin spetsiga näsa och sa till chauffören:
– Karl-Alfred, kör bort dom där otäcka barnen. Dom stör utsikten.

Boken bygger alltså på den gammelsocialistiska föreställningen att Arbetare är goda och solidariska, medan Di Höge Herrarna är fullblodspsykopater och Di Höge Herrarnas Fruar är nedlåtande, dumdryga, utseendefixerade och världsfrånvända.

Trots att man skrev sjuttital ser disponenten dessutom fortfarande ut som Thor Modéen och är ungefär lika respektingivande:

Den nye disponenten kom springande från sitt hus. Hans ben gick som trumpinnar under den stora magen. Han var alldeles röd i ansiktet och han hoppade upp på en sten invid grinden.
– Ni måste arbeta, tjöt han. Jag är den nye disponenten. Ni måste lyda mig.

Till och med disponentens egen dotter vänder sej, med barnets naturliga känsla för det goda, ifrån sin pappa. Likt senare Patricia Hearst solidariserar hon sej med de strejkande arbetarna och deras barn.

Lasses goda arbetarmamma låter disponentdottern lägga undan sin larviga klänning – köpt utomlands och ”hemskt dyr” – och bära blåjeans och gummistövlar. På så vis kan hon vara med när barnen en natt i gruvan avslöjar att disponenten kallat in två ”fula typer” med stålbatong: strejkbrytare!

Ledaren för strejkbrytarna – som består av ihopskrapat folk från kusterna och gamla kåkfarare – har läderjacka, en andedräkt som ”en kommunal sopstation” och ler mot barnen med ”en huggorms småleende mot en liten skogsmus”.

Tack vare en gammal historia den ohyggligt vänlige gamle farfar (och ja, han är gammal gruvarbetare) berättat, kan de listiga barnen (och ja, de drömmer om att bli gruvarbetare) lura hela klanen av strejkbrytare ut i myrmarken där dessa blir sjöblöta.

Och så slutar historien som alla klassiska sagor: att en by anordnar ett demonstrationståg.

Bevakade av reportrar från Aftonsnaskan och Extrapressen tågar byborna, ”tysta och sammanbitna”, upp till disponenthuset.

Annas mamma (dvs disponentfrun) som stått och provat nya kläder och sminkat sig hela dagen svimmade. Eller snarare låtsades svimma. För hon tyckte det gjorde sig bra att svimma just då. Särskilt till dom nya kläderna.

Anna själv, disponentdottern, tågar däremot i täten av demonstrationståget.

Facklorna svängde och sången tonade mjukt från tåget i skymningen.
– En sån vacker sång, viskade Anna. Vad heter den.
– Det är Internationalen, viskade Lasse tillbaka. Det är arbetarnas egen sång.

Men upplösingen är alltså lycklig: barnen får vara med i strejkkommittén och Anna förskjuter sin pappa. Snipp snapp snut.

I ett stickspår som aldrig får nån uppföljning får vi också en interiör från Rosenbad, där statsministern sitter bland ”flera kilo gottpåsar, klubbor och kola” och får beskedet om strejken i Gruvbyn. Han blir så chockad av detta bud att han sätter sin chokladklubba i halsen och inte får loss den fast han sprattlar ”med sina spinkiga ben”.

Till slut får hans medarbetare ut klubban ”med ett plopp” och statsministern får disponenten på tråden:

– Dom måste genast börja arbeta igen, grymtade statsministern.
– Dom vill inte, sa disponenten.
– Jamen då får jag ju inga pengar längre, tjöt statsministern. Och då kan jag inte köpa snask längre.

Den groteska statsministerkarikatyren, pengakåt och infantil(jfr snaskfixeringen med Walt Disneys Prins John och hans tumsugande), bör när boken gavs ut 1971 ha byggt på en man som hette Olof Palme. Idag saknad av gamla självutnämnda vänsterhjältar för sin ryggrad och sin vilja till socialisering.

7 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Som nåt slags kulturintresserad kulturarbetarwannabe har jag genom åren ofta tagit del av vänners och vänners bekantas och vänners bekantas önskade sängpartners alster.

Jag har gått på folkhögskola och – i strid mot min ideologi – stått och lyssnat på timslånga fusionfunktrumsolon och hört nittonåriga medelklassempatikers dikter om livet som smutsig tjackhora.

Det har ganska sällan varit bra. Betydligt oftare olidligt. Dealen har varit att dom sen fått stå och känna sej lika förfrämligade när jag prövat mej fram bland putslustigheterna.

Med Richard Schickes grejer var det annorlunda. Jag träffade honom första gången i Valles lilla etta på Simrishamnsgatan. Jag och Valle hade just börjat umgås efter att inte ha sett varann på fyra år. Efter ett tag förstod jag att Richard faktiskt bodde hos Valle. Det tog ytterligare några besök innan jag fattade att de till och med delade dubbelsäng.

De var inget kärlekspar. Not that there’s anything wrong with that. Bara kompisar. Såna där kompisar som skruvar upp varsin rosa sänglampa och som ogenerat går runt nakna. Alltså bra kompisar. Goda vänner med betoning på goda. Som delar varandras ångest och sårighet.

Richard spelade i ett band. Bandet hette av nån anledning Björns vänner. De gjorde sin debut på KB – Malmös största och då enda rockklubb – som förband till David and the Citizens. Det kan ha spelat in att Conny och David från Citizens också ingick i Björns vänner.

Det var … bra. Det var för jävla bra. Richard stod med gitarren lite för högt upp på magen och sjöng en jättelång sång med osorterade bilder från ett liv: ”När jag var ung såg jag åkrar och himmel…”, ”Jag visade platsen där dom sköt min pappa…”, ”Vi satt vid en å, sög på grässtrån och log mot varann…”, ”Hon hade en kjol som var tunn, röd och liten/ och väckte en längtan hos mej att ta av den/ men hon sa vi kan vänta med sånt för vi älskar varann…”

Och så plötsligt, mitt i de poetiska, drömska, suggestiva bilderna från ett liv som fått tidens förlåtande skimmer över sej, bröt sej en refräng in med en stenhård prosaisk text:

Och så en morgon när jag vaknade hade hon sett nåt slags ljus.
Hon sa till mig: ”Du är precis som de andra, du.
Du ser på mig och du ler och ser ner på mig,
men nu förstår jag: du är bara rädd
för att jag ska veta hur du är, förstå vad du tänker,
stackars lilla du!
Att du bara är en ytlig mansgris.
Ska jag suga av dig nu?
Dra åt helvete! Du, dörren är där.”

Och så fortsatte sången ösa bilder, ögonblick, fragment från nåt som var alldeles nyss men är obönhörligt över, över oss. Sångens jag ger sej iväg på nån finna-sej-själv-tripp, spelar höghus i en dockteater, dricker vin på en trappa, bor med vänner, vaknar en morgon av att papporna kommer för att hämta sina barn tillbaka till grottekvarnen, bestämmer sej för att sluta leva i romantiska föreställningar, skaffar ett jobb som sandskyfflare, kommer efter nio månader i en kvävande livmoder ut precis lika oviss som innan, ringer sin mor för att få en förklaring, hör mammans nya älskare leka hundvalp i bakgrunden, letar efter sej själv i en databas utan att hitta sej, ropar ut sin förtvivlan till sångens ni, undrar om nån annan vet nåt – och slutar sen i den stilla reflektionen att ”visst var det där lite viktigt nån gång” (eller rättare: ”viktet nån gång”- malmöitiska).

Det är fullkomligt storartad poesi om du frågar mej. Jag stod på KB och tänkte att där står en man i pottfrisyr som har bänt upp sin bröstkorg och slitit ut sitt hjärta och nu håller upp det i ljuset för allas beskådan. Eller rättare: det tänkte jag inte alls, jag hade nog tagit en stänkare, men det var i alla fall vad som skedde.

Inte för att det nödvändigtvis var självbiografiskt. Utan för att tonen, hjälplösheten, uppriktigheten vittnade om en textförfattare och sångare som brottades med de mest banala frågor utan att skydda sej med slängig ironi eller bli gymnasialt pekoralistisk. Som menade allvar utan att vara Allvarlig.

Och eftersom jag var gräsänkling på ett halvår så hängde jag en stor del av min lediga tid i den där ungkarslyan med de bägge rosa sänglamporna. Och på så sätt fick jag regelbundet ta del av Schickards produktivitet. Jag såg det som en ynnest. Jag ser det som en ynnest.

För andra gången i mitt liv – den första var när jag såg Johan Glans i åttonde klass göra en julshow och bl.a. slå ett stämjärn mot ett bord och sjunga ”aaahhh” – kände jag att jag befann mej i en Begåvnings omedelbara närhet. Det kan låta orättvist mot andra, men deras begåvning har på ett helt annat sätt kommit smygande på mej. Schickards begåvning kom med schvung.

Dessutom levererad med klädsam ödmjukhet.

Richard var garanterat den förste mänska jag ringt upp mitt i natten för att förklara att han är ett geni. Det är också den ende jag inte skulle ha skämts för efteråt. Han skämdes betydligt mer.

Björns vänner var under några år ett litet fenomen i Malmö (eller för att inte lura någon: runt några kvarter på Möllevången). Jag vet att jag låter som Ulf Lundell i följande beskrivning, men det skiter jag för ett ögonblick i: vi var en skara människor som ännu inte hade barn och fasta arbeten, som frekventerade ett gäng krogar, som försökte hitta en riktning i karriär och skapande, som försökte hjälpa varann, som oftast antagligen bara var dåliga föredömen för varann.

Vi träffade ofta på varann på Björns vänner-konserter.

Det där är inget originellt. Tusentals trettinåntings bara i kvarteren där jag bor kan ge er motsvarande skildringar, där bara namnet på bandet behöver bytas ut. Men nu råkar det här vara min historia.

Jag är ingen musikfanatiker, jag tycker mest det stör när jag försöker höra vad andra – förlåt, vem lurar jag? – jag säjer. Björns vänner är ett av de band jag lyssnat mest aktivt på. Det har jag inte bara gjort för att de råkat finnas till hands. Det gjorde jag också för att Schicke (och emellanåt Pelle Holmgren) skrev jävla bra låtar.

Den schickska begåvningen ligger i att poetisera vardagen utan att mystifiera den. Den lyrik jag kan ta till mej ljussätter istället för att fördunkla. Det kan handla om att hitta de optimala orden för vad alla tänker:

Nä, vem fan vill bli löneslav?
Nä, vem fan vill ha dussingrav?
Du frågar mej: ”När blir livet av”?

Det kan handla om att fånga de där sekunderna av livet som faktiskt är värda att fångas:

En fågel ser på mej från fönsterblecket
Jag drömde just om fågelsång och väcktes
En fot sticker fram från under täcket
Kanske var det där som sömnen läckte
ut?

Och så kan han ju när som helst peta in det där imperativet, den där
kommentaren till samhället utanför som varit med och gjort honom till den han är. Och som jag, med barndomsrötterna i nån slaskig sörja av Kåldolmar & kalsipper och chilenska flyktingar, alltid faller som en hundrakilosfura för.

”Stoppa porren” beskriver två unga människors förälskelser med vackra konkreta bilder: ”Fia fick tjugo spänn av Anders/ för att kyssa Malin/ och alla barnen tjöt”, ”Anders, med mod och rena kläder, han knacka på hos Fia”, ”Hon sminkade hans ögon, dom kivades på lek”.

Och så plötsligt: ”Så trängde Anders in i alla hennes kåta hål”. Och Fia ”tyckte nog det smärtade, men sa ingenting”. Och så mynnar det ut i en konkret uppmaning till Jan Stenbeck: ”Stoppa porren”.

Vad vet du, Jan Stenbeck, om min sexualitet?

Svar: antagligen ingenting eftersom han är död. Hade han varit i livet hade det räckt med att lyssna på en annan Schicke-låt för att få ett hum:

Jag tycker om att känna, om att känna, om att känna
– känna på mej själv när ingen annan är hemma

Det krävs ett mod för att blotta sin rädsla och sin otillräcklighet. Det krävs mod för att peka på nåt och säja att det där ni håller på med där borta tycker jag är fel. Risken är överhängande att man blir patetisk.

Om ordet ”patetisk” skriver den gamle Fria Pro-författaren Carsten Palmaer i sin Liten ordlista för nusvenskar:

högstämd, högtidlig, (djupt) gripande, känslostark, känslorik, lidelsefull (Svensk synonymordbok). Det mest nedsättande man kan använda om en annan människa.

Jag tror att Richards texter är patetiska i ordets allra vackraste bemärkelser.

För en vecka sen träffade vi honom i London (där han går en femårskurs i att andas med en bok på huvet) och frågade honom om han fortfarande skriver. Han svarade att han a) skriver sånger om att vara barn, och b) skriver sånger om att vilja ligga med nån men inte riktigt våga fråga.

Sagt med den blandning av gränslös uppriktighet och självironi som antagligen utmärker också de nya låtar han skrivit.

En vuxen karl ska inte återupptäcka sin barndom, känna tvekan inför kärlek och framför allt inte erkänna det. Inte ens en om han är i popbranschen, där annars toleransen för patetik är större än inom t.ex. byggarskrået.

En vuxen karl ska naturligtvis inte heller sova under en rosa sänglampa, bredvid en annan vuxen karl under en rosa sänglampa.

En vuxen karl lägger en blöt filt på sitt känsloliv, biter ihop och ser döden i brunögat.

Den dag jag själv blir vuxen och karl ska jag spela Schickepojkens samtliga låtar i den hi-fi-anläggning jag antagligen kommer att ha lagt löjligt mycket pengar på men aldrig lärt mej funktionerna på.

Förhoppningsvis kommer jag då att känna att allting är mycket bättre nu. Antagligen kommer jag att känna att vissa saker får man aldrig tillbaka och med stor sannolikhet kommer jag då att känna att jag slutgiltigt förvandlats till Lundell.

Men har jag tur kommer jag inte att känna nostalgi eller bitterhet över en dröm som försvann. Utan istället fyllas av samma välbehag som låtarna hittills gett mej.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]